SVD har här en artikel om Jerker Widéns nyutkomna doktorsavhandling "Väktare, ombud, kritiker - Sverige i amerikanskt säkerhetstänkande 1961-1968".
Artikeln beskriver hur Sverige, paradoxalt nog, när den politiska diplomatin USA och Sverige emellan stormade som mest pg a Palmes kritik av Vietnamkriget, hade stöd från Pentagon. Sverige betraktades av Pentagon som Västvärldens väpnade väktare i norra Europa, och det svenska luftrummet var av stor strategisk betydelse i ett eventuellt krig mot Sovjet - och Sverige var en viktig militärindustriell bas som inte kunde tillåtas falla i Sovjets händer.
På USA:s ambassad i Stockholm fanns det också fler CIA-agenter än det fanns diplomater. I juni 1963 greps överste Stig Wennerström för att ha spionerat för Sovjets räkning. Att Sverige lyckades gripa honom gjorde att de vann aktning av USA - och underrättelsesamarbetet ökade ytterligare.
1965 visade sig paradoxen mellan den politiska retoriken och underrättelsesamarbetet tydligt. Det året kritiserade Olof Palme USA:s krig i Vietnam, och 1968 gick han i ett fackeltåg tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör. Vita Huset (som för kuriosans skull förövrigt styrdes av en Demokrat) ville straffa Sverige genom att stoppa exporten av den avancerade luftvärnsroboten Redeye - eftersom den påstods kunna hamna i Nordvietnams händer. USA:s militärattaché i Stockholm tillsammans med Pentagon såg dock till att Sverige ändå till slut fick vapnen.
Personligen gillar jag Olof Palme. Mitt allra första politiska minne, när jag var sex år gammal - är Palme-mordet. Hans anti-amerikanism håller jag givetvis inte med om - och inte heller hans stöd till diverse kommunistiska diktaturer. Men han kritiserade också Sovjetunionen och bekämpade rakryggat de saker han betraktade som orättvisa. Som ung reste han dessutom runt i USA på 1940-talet och kom fram till att han inte ville att Sverige skulle bli som USA. Det vill inte jag heller (och jag vill heller inte att USA ska bli som Sverige). Olof Palme var i modern tid en av mycket få riktigt färgstarka politiker, som trodde på ideal och inte var rädd för att säga vad han tyckte - det är svårt att inte respektera. Mordet på honom i februari 1986 är tveklöst en av de mest tragiska händelserna i modern svensk historia. Det kan också sägas att om Sverige någonsin haft någon motsvarighet till Barack Obamas nuvarande ställning, så var det förmodligen Olof Palme.
Läs hela artikeln i SVD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar