Stimulanspaketet på 787 miljarder dollar signerades av presidenten den 17 februari, och hade innan dess nätt och jämt godkänts av Kongressen. I Representanthuset röstade dock alla Republikaner enhälligt nej, och i Senaten där Demokraterna inte hade de 60 röster som behövdes, godkändes stimulanspaketet enbart tack vare att Demokraterna lyckades få med sig tre moderata Republikaner.
En av de främsta kritikerna till Obamas stimulanspaket var hans tidigare rival om presidentposten, Senator John McCain, som strax innan Obama undertecknade paketet som godkänts av Kongressen sa att finanskrisen grundade sig i bostadsmarknaden och att det stimulanspaket som röstats igenom inte riktade in sig på rätt problem.
Synen på stimulanspaketet skildrar i stor utsträckning den riktigt stora ideologiska skillnaden mellan Demokrater och Republikaner. Båda partierna är kapitalister, men medan Demokraterna alltsedan Franklin Delano Roosevelts dagar har en fallenhet för Keynsianismens ekonomiska teori om att staten ibland bör lägga sig i marknaden för att få den att fungera, så anser de konservativa Republikanerna (som efter Ronald Reagan i princip går att jämställa med Republikanerna) att Keynsianismen inte fungerar, att den aldrig fungerat och att problem som uppstår på marknaden uppstår just pg a att staten lägger sig i för mycket.
Vem har rätt?
Det har nu gått några månader sedan Obamas stimulanspaket röstades igenom och undertecknades, ekonomin går inte mot någon ny Depression som på 1930-talets dagar - men ekonomin har heller inte vänt, och arbetslösheten närmar sig hela 10% - långt efter det att ett stimulanspaket med syfte att just stimulera ekonomin borde ha fått effekt. Och även om somliga projekt definitivt hjälpts av stimulanspaketet så tål frågan att ställas hur många jobb paketet verkligen har skapat, eller hur mycket av pengarna som riktade in sig på att specifikt skapa jobb?
För er som minns så fick Obamas vice-president Joe Biden i slutet av mars frågan om hur stimulanspaketet kunde hjälpa en kvinna som hade ett småföretag, varpå Biden luddigt svarade att om kvinnan te x hade en väg till sin affär, som gjorde att kunderna inte kunde ta sig dit, så skulle stimulanspaktet se till att vägen blev lagad, så att kunderna kunde komma. Ett uttalande så korkat att bara det borde ha fått hans parti att kräva hans avgång. Svaret var kanske inte helt rättvist mot Obamas stimulanspaket, men poängen var följande: en stor del av pengarna riktades fel - och gick till Demokratiska drömprojekt snarare än till att stimulera tillväxt. Något ju John McCain redan från början gav stimulanspaketet kritik för.
Nu - i takt med att arbetslösheten går uppåt - så talas det allt högre om att det behövs ett andra stimulanspaket. I följande artikel från den 8 juli skriver Wall Street Journal:
"The stimulus package was designed to keep unemployment in check amid the longest recession since the 1930s. Yet the June jobless rate hit 9.5% and is climbing higher, eliciting a remarkably frank weekend admission from Vice President Joe Biden that the administration miscalculated how bad the jobless problem would be.
All that is reopening the bruising Washington debate over the stimulus package passed in February. Only now that debate is overlaid with a new question: Should the Obama administration dive back into the fray by seeking a second dose of stimulus from Congress this fall?"
En sådan idé gör givetvis att en hel rad nya frågor väcks. Artikeln förklarar att arbetslösheten gör att man kan inta tre olika positioner om stimulanspaketet som passerade i våras:
1. Det fungerar inte.
2. Det förhindrar arbetslösheten från att inte bli ännu värre.
3. Stimulanspaketet har ännu inte fått tillräckligt med tid för att fungera.
Medan Republikanerna (som överlag motsatte sig stimulanspaketet) håller sig till punkt 1, så skiftar Demokraterna mellan punkt 2 och punkt 3.
Artikeln förklarar vidare hur Demokrater försöker försvara sig med att hävda att stimulanspaketet förhindrar något värre. Obamas stabschef Rahm Emanuel citeras:
"Four months ago we were on the precipice of rolling from a great recession into something deeper and darker. We've pulled the economy away from that precipice."
Problemet med det resonemanget är dock dels att en majoritet av stimulanspaketets pengar ännu inte tagits i bruk. Wall Street Journal skriver:
"...the stimulus package Congress constructed has a heavy dose of spending on infrastructure projects, which roll out too slowly to be much help in fighting short-term unemployment. The Congressional Budget Office estimates that only 11% of the $308 billion of stimulus spending on discretionary programs will be spent in the current fiscal year, and only about half by the end of fiscal 2010."
Samma sak beskrivs i en artikel hos McClatchy:
"Within a month of taking office, President Barack Obama and Congress pushed through a $787 billion economic stimulus plan that many economists warned would be slow in delivering help. Much of the plan isn't short-term stimulus, but at laying a foundation for Democrats' long-term policy priorities, such as alternative energy projects.
Only about a tenth of the money has been spent so far, and only about half of it will have been spent by October 2010, according to the nonpartisan Congressional Budget Office."
Enkelt sagt: Saker och ting går helt enkelt alldeles för långsamt - och det därför att Demokraterna valde att rikta in stimulanspengarna på att "stimulera" sina egna politiska projekt (som te x Demokraten John Murthas obemannade flygplats).
Inte nog med det - en rapport visar också att delstaterna som får stimulanspengar hellre använder dem efter eget behag, än efter de kriterier som regeringen satt upp. USA Today skriver idag:
"Under pressure to spend stimulus money quickly, many states are using the federal funds for short-term projects and to fill budget gaps rather than spending on long-term improvements, according to a report by congressional investigators.
The report, scheduled to be released Tuesday by the Government Accountability Office (GAO) at a House oversight hearing, also says many states aren't meeting some goals and requirements of the economic recovery program. Some states, for example, are not sending transportation funding to the most economically distressed areas, and they are using education funds to prevent layoffs rather than fund innovative new programs, the report says."
Så, behövs det då ett nytt stimulanspaket?
Somliga menar alltså detta. Representanthusets Demokratiske majoritetsledare Steny Hoyer sa häromdagen:
"I think we need to be open to whether we need additional action,"
Det finns dock ett stort problem med ett sådant resonemang, som Wall Street Journal förklarar med följande ord:
"The problem with that idea, though, is that the administration is boxed in, politically and rhetorically. If the White House is going to argue that the main problem with the existing stimulus plan is that it hasn't had enough time to kick in, it's hard to simultaneously argue that a second stimulus is needed."
Också en viktig poäng. Och det mesta indikerar att det heller inte finns tillräckligt stort stöd i Kongressen för en sådan sak. De Republikaner i Representanthuset som redan vid det första stimulanspaketet röstade emot (dvs alla Republikaner i Representanthuset) kommer inte att rösta för den här gången heller. Och de tre Republikaner som faktiskt röstade för det första paketet i senaten, lär förmodligen tänka efter gällande att göra det en gång till. Därtill så var det många Demokrater som röstade ja, i tro på en ny president - men som nu blivit allt mer skeptiska.
Därtill kan också läggas allmänhetens tilltagande oro för den amerikanska statsskulden, som Obama blåst upp till den största skuldballong i historien (se denna mycket talande illustration). Allmänhetens förtroende för Obama har de senaste veckorna sjunkit med några få procent - men deras största oro är Obamas statsskuld, och 58% anser att Kongressen bör hålla statsskulden nere även om det innebär längre tid för ekonomin att återhämta sig - statistisk som visar att den amerikanska allmänheten har mer vett än John Murtha och hans Demokratiska kompisar i Kongressen.
Republikanerna har dock ett alternativ - istället för ett nytt stimulanspaket med mer pengar och ökad statsskuld, så bör pengarna i det ursprungliga stimulanspaketet (pengar, varav en majoritet alltså ännu inte har spenderats) omplaceras och rikta in sig på saker som faktiskt kan stimulera tillväxten och vända ekonomin. En av dem som förespråkar detta är den Republikanske Kongressmannen Eric Cantor som förklarar:
"We had a plan. It was a plan that had at its base a tax credit for small businesses. We need to give people a break when it comes to creating jobs."
Roosevelt eller Reagan?
Att omfördela de kvarvarande pengarna i det ursprungliga stimulanspaketet framstår som det vettigaste alternativet. Men situationen gör också att en gammal debatt kanske åter får liv igen. Bör staten verkligen lägga sig i marknaden i så stor utsträckning som nu görs?
Är Demokraternas ekonomiska teorier verkligen att föredra framför Republikanernas? Vem hade rätt Franklin Delano Roosevelt eller Ronald Reagan?
Mellan Roosevelt och Reagan så var i princip samtliga Republikanska ledare keynsianer. Under denna tid pågick också ett ekonomiskt inbördeskrig inom det Republikanska partiet mellan de konservativa och de moderata Republikanerna. Ronald Reagans seger 1980 markerade också segern för den konservativa falangen av partiet - och med Ronald Reagan så svängde Republikanerna i alla avseenden till höger. Men Reagan fick inte bara Republikanerna utan hela landet att svänga till höger - och det i så stor utsträckning att Bill Clinton (den förste Demokrat att vinna efter Reagan) för att vinna, drev sitt parti bort från den gamla liberalismen och mer mot höger och i mitten av 1990-talet förklarade att "eran av stor regering nu var över" - en mening få andra Demokrater före honom skulle ha kunnat använda och fortfarande uppfattas som seriösa.
Ronald Reagans inflytande på det amerikanska samhället är därför svår att överskatta (även om akademiska försök har gjorts, och fortfarande görs). I princip alla nutida Republikaner hänvisar, högaktar och försöker på ett eller annat sätt gå i Reagans fotspår: John McCain, vars fiscally conservatism tveklöst formats av att McCain som hemkommen krigshjälte och ett på 1980-talet tilltagande politiskt engagemang drogs med i Reagan-revolutionen. George W. Bush var måhända inte lika strikt med ekonomin som Reagan men hade tveklöst Reagan som sitt ideologiska föredöme. Och även Barack Obama har visat aktning för Reagan (trots att Obamas politik är den rakt motsatta).
President Obama har hittills visat att han vunnit USA:s förtroende - mer pg a hans personlighet än pg a hans politiska åsikter och ideologiska filosofi. Republikanerna har tvärtom förlorat, mer pg a deras personligheter (Geroge W. Bush, Sarah Palin et c) snarare än pg a deras politiska filosofi. 1976 så försökte en ung populär politiker bli president, och lyckades initialt dra med sig en mängd unga som trots allt inte sedan Kennedys dagar fått se någon så ung i politiken. Jimmy Carter lyckades dock inte med speciellt mycket - och under hans fyra år vid makten så vände inte ekonomin. 1976 kampanjade- och vann han, med att hänvisa till vad han kallade för ett "eländesindex" (en blandning av diverse statistik) för att visa hur dåligt allt gått under Gerald Ford. 1980 - när allt gick ännu sämre, så övergav han sin gamla kampanjtes, men det hjälpte inte heller, och han förlorade mot mannen på 70+, och Ronald Reagan blev USA:s nye president.
Reagan vann genom att han hade en politik som passade USA - och en personlighet som tilltalade landet. Jimmy Carter hade bara en av dessa saker. Idag har Republikanerna i nästan ännu större utsträckning än under 1980-talet Reagans syn på saker och ting. Däremot har inga Republikaner av idag Reagans tilltalande personlighet. President Obama har inte Reagans syn på saker och ting, däremot har Obama samma förmåga som Reagan att vinna det amerikanska folkets förtroende.
För att vinna, och behålla makten som president så behövs dock bådadera. Att Obama (likt Reagan på sin tid) charmerade ett helt land och en hel värld råder knappast några tvivel om. Däremot har han svårt att vinna ideologiska debatter. Något som kanske bäst illustreras i det faktum att president Obama - förmodligen världens bästa politiska talare, som innan han kom att kallas för senator och president, bar den inte helt oansenliga titeln "professor" - likväl inte lyckades vinna i en debatt om Guantanamo med en hostande Dick Cheney - som förmodligen är en av USA:s mest okarismatiska personligheter. Det trots att Obama som person är oändligt mycket populärare än den högst impopuläre Dick Cheney.
Inför presidentvalet 2012 så står därför saken ganska klar: Republikanerna har en filosofi, som det mesta hittills indikerar är bättre än Demokraternas - och som även det amerikanska folket när de betraktar saker lugnt och sansat också anser är bättre. I en tid av personkult så räcker dock inte det. Och även om Obama skulle bli en lame-duck president, så skulle han i egenskap av sin personlighet mycket väl kunna besegra en tafatt, och icke-tilltalande Republikansk motkandidat. För även om många anser att Republikansk politik är vettigare än Demokraternas, så röstar också många utifrån vilken person som ställer upp.
Republikanerna bör därför se till att försöka hitta en folklig, tilltalande kandidat, med förmåga att kommunicera det Republikanska budskapet på ett förtroendeingivande sätt. Om 2008 handlade om George W. Bushs politik - så kommer 2012 att handla om hur Obama skött jobbet. Med rätt kandidat så har Republikanerna goda chanser. De tycks dock ha svårt att hitta en sådan - och få av dem tycks i dagsläget nå upp till de kompetens- eller karaktärskrav som ställs på en potentiell president.
Det var tråkigt att McCain förlorade mot Obama i höstas - förlusten (och åldern) kommer med säkerhet att göra att han inte får någon ny chans. Det är synd - för McCain skulle förmodligen ha alla chanser i världen att besegra Obamas idéer, efter fyra år med dessa i maktens korridorer.
Källor: Wall Street Journal, McClatchy, USA Today
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar