Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Här har Fox News också ett inslag om saken:
Se även tidigare inlägg:
Representanthuset röstar för återkallande av ObamaCare 20110120
måndag 31 januari 2011
ObamaCare ej förenlig med konstitutionen
Republikanerna har nått ännu ett steg på vägen i att återkalla Obamas sjukvårdsreform. En federal domare i Florida har förklarat att den del av reformen som kräver att medborgarna köper sjukvårdsreform strider mot konstitutionen. I praktiken förändrar det inte mycket eftersom ödet för sjukvårdsrefromen med stor säkerhet kommer att avgöras i Högsta Domstolen - men mer än hälften av USA:s delstater har stämt sjukvårdsreformen och utslaget är onekligen en seger för dessa. MSNBC har här ett inslag om saken:
Här har Fox News också ett inslag om saken:
Se även tidigare inlägg:
Representanthuset röstar för återkallande av ObamaCare 20110120
Här har Fox News också ett inslag om saken:
Se även tidigare inlägg:
Representanthuset röstar för återkallande av ObamaCare 20110120
P1:s Konflikt om Tunisien och Bushs demokratiagenda
I mina många kommenterande inlägg om svensk USA-rapportering har jag bland annat tidigare uppmärksammat hur Sveriges Radio P1:s program "Konflikt" i några av sina reportage skildrat amerikansk politik ur en tydligt pro-demokratisk och anti-republikansk synvinkel.
(Dels i inlägget Iran, USA och svensk media från den 6 mars 2009, och dels i inlägget P1:s program "Konflikt" försvarar Obamas tama Irankritik från den 6 juli 2009.)
Idag tänkte jag uppmärksamma ytterligare ett program.
En arabisk vår?
Den 22 januari sände P1:s Konflikt ett program om omvälvningarna i Tunisien vid namn "En arabisk vår?" (Programmet går att avlyssnas på webben några dagar till). Programmet handlar om huruvida händelserna i Tunisien kommer att inspirera liknande händelser i andra arabiska länder (något vi för bara några dagar sedan faktiskt inte visste svaret på). Programledare Daniela Marquardt inleder med att beskriva hur envåldshärskaren Ben Ali som styrt Tunisien sedan 1987 lämnat makten efter folkliga protester som inleddes med att den 26-årige Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot regeringen.
Programmet fortsätter sedan med den politiska frihetsaktivisten Sihem Bensedrine, som bland annat medverkade vid bokmässan i Göteborg förra året, och som är glad över händelserna och förklarar att Tunisien inte kommer att gå samma väg som Irak in en intern maktkonflikt som uppstod efter vakuumet efter Saddam Hussein. Hon är heller inte oroad över islamisterna, och anser att de har samma rätt som alla andra att göra sig hörda och samlas. De utgör dock ingen majoritet och det finns ingen risk att de tar över landet i demokratiska val. Kvinnornas relativt fria ställning kommer också att befästas pg a den nya revolutionen, beskriver hon. Hon är dock bekymrad av att omvärlden inte stöder dem tillräckligt. Vad hon vet är dock att omvärlden tidigare stött den gamla regimen men hoppas att de inte gör så igen.
Det sista är också ett tema programmet återkommer till, och en del tid ägnas till att beskriva den forna kolonialmakten Frankrikes stöd till Ben Ali och ekonomiska band till dennes regim. I ett reportage gjort av Konflikt-redaktionens reporter Anja Sahlberg säger en intervjuad demonstrerande tunisisk kvinna, doktoranden Lubna, som studerar i Frankrike:
"...det är inget nytt att västvärlden alltid försvarar sina intressen."
Programmet går sedan vidare till nästa aktör som interagerat med Tunisien utan att ha helt rent mjöl i påsen - nämligen USA. Programledare Daniela Marquardt säger:
Detta låter man Juan Cole, professor i samtidshistoria vid Michigans universitet utveckla när han i en radiointervju berättar hur han anser att USA:s/Bush-administrationens politik att sprida demokrati snarare handlar om hot än om möjligheter.
Cole förklarar att Tunisien hade en god relation med USA redan under det kalla kriget när landet sågs som västvänligt. Under 1990-talet började Clintonregeringen dock lägga sig i Ben Alis styre och hårdhänta behandling av politiska fångar och refererar till intervjuer han gjort med amerikaner som då jobbade i Tunisien.
Professorn säger i intervjun sedan hur Bush-admininstrationen drog bort kritiken:
Den svenska reportern Ira Mallik som gör intervjun frågar:
Professorn svarar:
Detta förtydligas sedan i reportaget där Konflikts Ira Mallik säger på svenska:
Hon fortsätter sedan:
Den svenska reportern sammanfattar på svenska:
Juan Cole säger alltså att Clinton-administrationen faktiskt kritiserade Ben Ali för dennes brott mot mänskliga rättigheter men hur Bush-administrationen därefter gav honom fria händer att göra som han ville - inklusive tortera - eftersom det var nödvändigt i kampen mot fundamentalism och terrorism. Bilden som Juan Cole målar upp och som P1 förmedlar till svenska lyssnare är således tydlig: Bill Clinton var en bra president som kritiserade Ben Ali för dennes brott, medan Bush såg mellan fingrarna. Och de gånger Bush faktiskt pratade om demokrati (vilket han gjorde så ofta att det måste kommenteras och inte kan ignoreras) så handlade det mer bara om att straffa sina fiender (som typ Saddam Hussein) snarare än att på allvar stödja riktiga demokratikämpar.
Vad P1:s Konflikt-redaktion inte säger om professor Cole, men som tydligt förklaras på Wikipedia är dock följande:
Att Cole alltså är en av de mest aktade vänsterbloggarna, och en skarp Bushkritiker gör att han knappast kan betraktas som särskilt neutral, vilket inte är helt oväsentligt i sammanhanget. Det till trots så nämns inte detta i P1:s program.
Professor Cole är inte helt okritisk mot USA:s nye demokratiske president Barack Obama, och säger i P1:s program också att även om Obamas tal i Kario sommaren 2009 såg ut som början till en ny utrikespolitik i mellanöstern, så är det lite som har förändrats i praktiken. USA har fortfarande militärt samarbete med en rad arabiska diktaturer och Wikileaks har bl a avslöjat hur USA 2009 visserligen inte gick på samma linje som Ben Ali gällande mänskliga och politiska rättigheter men att samarbetet inte kunde avbrytas eftersom det gemensamma hotet från radikal islam var för stort. Ett argument Cole avfärdar som löjligt. Man kan inte låta ett hundratal extremister i öknen bestämma förhållandet till ett helt land med tio miljoner innevånare.
Lite senare i programmet säger han "att USA borde avbryta allt militärt stöd till auktoritära regimer. En politik baserad på offentliga fördömanden är däremot varken speciellt realistiskt att förvänta sig eller ens den mest framgångsrika vägen säger han. När det kommer till USA och Saudiarabien till exempel är det alldeles för mycket som står på spel för att förvänta sig amerikanska påtryckningar. Men å andra sidan, säger han sen, Kinas president Hu Jintao var i Washington i onsdags, och då tog president Obama upp frågan om mänskliga rättigheter."
Således tycks Obama i alla fall försöka gå åt rätt håll, något han inte gav uttryck för att Bush-administrationen alls försökte.
En annan som intervjuas i programmet är Rami George Khouri, direktör för the Issam Fares Institute of Public Policy and International Affairs at the American University of Beirut. Denne förklarar att arabiska ledare som Ben Ali spelat på islamisthotet för att få västvärldens stöd. Det gäller också många andra ledare i arabvärlden, som te x Hosni Mubarak i Egypten.
Den svenska reportern forsätter på svenska och säger:
Konflikts reporter sammanfattar på svenska:
Så vilken roll borde väst spela?
Bäst vore kanske om väst inte la sig i alls, men Khouri förklarar vidare att Väst bör stödja människorättsaktivister.
Bush och demokratisering:
Programmet har alltså tidigare haft en intervju en politisk vänsterbloggare med professorstitel som på ett tydligt sätt fått förklara hur Bush-administrationen gav Ben Ali fria händer att tortera (till skillnad från Bill Clinton som kritiserat honom för detta, och från Barack Obama som åtminstone försöker styra in USA:s politik i rätt/en mer humanare riktning).
Därefter intervjuar man också en person som förklarar att USA/Väst har låtit demokratin i mellanöstern få stå tillbaka för att stabilitetens skull. En strategi som dock varit dålig eftersom sann stabilitet bara uppkommer genom sann demokrati. För den okunnige framstår detta kanske som ett objektivt och sunt konstaterande. I ljuset av den tidigare kritiken mot president George W. Bush är den dock inte detta. USA förde under hela kalla kriget just den stabilitetspolitik i mellanöstern som Rami George Khouri talar om, men denna politik ändrades av en amerikansk president som hette George W. Bush. Faktum är att Bush många gånger långt tidigare sagt i princip ordagrant samma saker. Jag har här en artikelserie i 3 delar om Irakkriget, i den tredje av dessa citerar jag president Bush när han talar om detta ämne, och säger så här:
I dessa tal från 2006 förklarar alltså Bush hur han ändrat USA:s politik för att göra just det som P1:s program från 2011 med bistånd från sina intervjupersoner hävdar att USA inte gör eller har gjort. USA har förespråkat stabilitet framför demokrati i mellanöstern (vilket under kalla kriget var mycket förståeligt) men George W. Bush gjorde det inte. Något P1:s Konflikt dock inte ger någon kunskap alls om. Det finns dock andra journalister som faktiskt rapporterar om sådant (och då inte på det undangömmande eller avfärdande sätt som svensk media gör när de nämner något positivt som Bush har gjort). I Al Jazeera-dokumentären "A Nation in waiting" från 2008 - som handlar om Hosni Mubaraks Egypten sägs (i detta klipp 9 min och 50 sek in) hur George W. Bush var den första amerikanska president som Hosni Mubarak inte gick ihop med eftersom Bush krävde demokratisering. En annan reporter är CNN:s Fareed Zakaria. Ta en titt på följande inslag från häromdagen:
Han har ett visst annat tonläge än P1:s konfliktreprotrar i sitt omnämnande av George W. Bush - inte sant? Och CNN tillhör heller inte det amerikanska höger-media-etablissemanget (vilket Fox News skulle vara de första att påpeka).
Fareed Zakarias inslag, och Al Jazeera-dokumentären om Mubarak, tar också udden ur det andra argumentet - det om att USA/Bush bara förespråkade demokrati och mänskliga rättigheter i vissa länder (som te x Irak, där man ville använda demokratin för att straffa fientliga diktatorer). Men det finns fler exempel. Här talar den kanadensiske politikern Michael Ignatieff och förklarar att den som tydligast knöt USA till promotandet för mänskliga rättigheter i arabvärlden, var George W. Bush:
Jag läste häromdagen ut president Bushs bok "Decision Points" (min självhypade recension av boken kommer snart) - där Bush i ett kapitel förklarar hur han stödde demokratier och dissidenter överallt, och i synnerhet i mellanöstern. Jag citerar ett kort stycke ur boken där Bush skriver följande:
Bush säger således raka motsatsen mot vad P1 i sitt program hävdade. Bush säger inte att han stöder sekulära diktaturer som en buffert mot islamistisk terrorism eller islamiska teokratiska regimer. Tvärtom, säger Bush, så fungerar inte sådana bufferzoner i längden (vilket 9/11 tydligt bevisade). Det enda som fungerar är starka demokratier - och därför blev demokratisering av mellanöstern en prioritet efter 9/11. I juni 2005 skickade han sin utrikesminister Condolezza Rice till USA:s allierade Hosni Mubaraks Egypten där hon sa:
Bush förklarar i sin bok hur hans ambition att demokratisera mellanöstern (och världen överlag) fick se både bakslag och framgångar. Palestina blev en framgång där Israel i Mahmoud Abbas för första gången fick se en demokratiskt vald palestinsk motpart som var beredd att acceptera Israels rätt att existera (Hamas seger i parlamentsvalen har, inte minst av svenska reportrar, beskrivits som den punkt när Bush gav upp demokratiseringsförsöken. Men så var inte fallet - och alla som lärt känna Bushs personlighet bara litegrann vet att en sådan sak inte skulle fått honom att ge upp på sin idé - och Bush förklarar att vad han gjorde med Hamas efter deras seger var att kräva av dem samma saker som man skulle kräva av vilken annan demokratiskt vald regering som helst: i längden gick Hamas dock inte med på detta och försökte med odemokratiska metoder att störta det palestinska folkets valde ledare vilket ledde till splittringen mellan Västbanken och Gaza). Libanon blev också en framgång där Bush tillsammans med Frankrikes Chirac drev en politik som fick den syriska ockupationen att upphöra (mordet på Hariri och de påföljande demonstrationerna var en konsekvens av det tryck som USA och Frankrike brukat genom att driva igenom FN-resolution 1559 mot den syriska ockupationen). Till besvikelserna hörde dock Egypten (trots Condolezza Rices tal). Bush hade hoppats att presidentvalet 2005 skulle leda till reform - något som inte blev fallet.
Bush beskriver också hur han balanserade sitt förespråkande för demokrati och mänskliga rättigheter å ena sidan samtidigt som han behöll goda relationer även med icke-demokratiska härskare (något helt nödvändigt både för att kunna samarbeta övergripane och för att inte provocera fram konflikter). I Kina gjorde han detta genom att så fort han besökte landet tala om religionsfrihet och besöka kyrkor, och han träffade även Dalai Lama flertal gånger - det samtidigt som han förklarade att han inte tänkte tillhöra dem som skulle bojkotta Kinas olympiska spel 2008.
För att kunna bryta in i mellanöstern var kvinnors frihet en nyckelpunkt och både han och Laura Bush arbetade hårt för att ge mellanösterns (och muslimvärldens) kvinnor större frihet och fler möjligheter. Några saker som i det avseendet hände under hans tid som president var hur Kuwait för första gången höll val där kvinnor tilläts och hur Saudiarabien började lätta något på sin ingående könssegregering.
Bush förklarar också hur han tror på mellanösterns framtid och boken är att rekommendera. Det mesta talar således för att den bild som Sveriges Radio i P1:s program Konflikt målar upp av president Bush inte stämmer. P1:s Konflikt-redaktion är dock inte ensamma. Dick Erixon noterar på sin blogg följande där han citerar Uppsala Nya Tidning som skriver om situationen i Tunisien, och bl a skriver:
Det är förstås inte sant, så som ovan påvisats. George W. Bush gjorde detta, något Erixon påminner om när han skriver:
Det kan sägas mycket mer, både om Bushs vision om ett demokratiserat mellanöstern och hans stöd till förföljda dissidenter i såväl Nordkorea, Burma och Iran. Men det som här skrivits räcker gott och väl för att visa på kontrasten mellan svensk media (i detta fall i synnerhet Sveriges Radio P1:s program "Konflikt") och andra källor i skildringen av republikaner i allmänhet och George W. Bush i synnerhet. Det är en skarp kontrast - en kontrast som svensk statsdriven media inte förtjänar att berömmas för.
Källa: SR
Se även tidigare inlägg:
Bushs vision om ett demokratiskt mellanöstern överglänser Obama 20110125
Irakkriget ur ett historiskt perspektiv 20081117
P1:s program "Konflikt" försvarar Obamas tama Irankritik 20090706
(Dels i inlägget Iran, USA och svensk media från den 6 mars 2009, och dels i inlägget P1:s program "Konflikt" försvarar Obamas tama Irankritik från den 6 juli 2009.)
Idag tänkte jag uppmärksamma ytterligare ett program.
Den 22 januari sände P1:s Konflikt ett program om omvälvningarna i Tunisien vid namn "En arabisk vår?" (Programmet går att avlyssnas på webben några dagar till). Programmet handlar om huruvida händelserna i Tunisien kommer att inspirera liknande händelser i andra arabiska länder (något vi för bara några dagar sedan faktiskt inte visste svaret på). Programledare Daniela Marquardt inleder med att beskriva hur envåldshärskaren Ben Ali som styrt Tunisien sedan 1987 lämnat makten efter folkliga protester som inleddes med att den 26-årige Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot regeringen.
Programmet fortsätter sedan med den politiska frihetsaktivisten Sihem Bensedrine, som bland annat medverkade vid bokmässan i Göteborg förra året, och som är glad över händelserna och förklarar att Tunisien inte kommer att gå samma väg som Irak in en intern maktkonflikt som uppstod efter vakuumet efter Saddam Hussein. Hon är heller inte oroad över islamisterna, och anser att de har samma rätt som alla andra att göra sig hörda och samlas. De utgör dock ingen majoritet och det finns ingen risk att de tar över landet i demokratiska val. Kvinnornas relativt fria ställning kommer också att befästas pg a den nya revolutionen, beskriver hon. Hon är dock bekymrad av att omvärlden inte stöder dem tillräckligt. Vad hon vet är dock att omvärlden tidigare stött den gamla regimen men hoppas att de inte gör så igen.
Det sista är också ett tema programmet återkommer till, och en del tid ägnas till att beskriva den forna kolonialmakten Frankrikes stöd till Ben Ali och ekonomiska band till dennes regim. I ett reportage gjort av Konflikt-redaktionens reporter Anja Sahlberg säger en intervjuad demonstrerande tunisisk kvinna, doktoranden Lubna, som studerar i Frankrike:
"...det är inget nytt att västvärlden alltid försvarar sina intressen."
Programmet går sedan vidare till nästa aktör som interagerat med Tunisien utan att ha helt rent mjöl i påsen - nämligen USA. Programledare Daniela Marquardt säger:
"Men det är inte bara Frankrike som kritiseras för sina vänskapliga relationer med Ben Alis Tunisien utan även USA."
Detta låter man Juan Cole, professor i samtidshistoria vid Michigans universitet utveckla när han i en radiointervju berättar hur han anser att USA:s/Bush-administrationens politik att sprida demokrati snarare handlar om hot än om möjligheter.
Cole förklarar att Tunisien hade en god relation med USA redan under det kalla kriget när landet sågs som västvänligt. Under 1990-talet började Clintonregeringen dock lägga sig i Ben Alis styre och hårdhänta behandling av politiska fångar och refererar till intervjuer han gjort med amerikaner som då jobbade i Tunisien.
Professorn säger i intervjun sedan hur Bush-admininstrationen drog bort kritiken:
"After september 11th, the Bush administration, according to what I have heard, began telling Ben Ali to do what he had to do."
Den svenska reportern Ira Mallik som gör intervjun frågar:
"Which was?"
Professorn svarar:
"Well to repress and if necessary to torture."
Detta förtydligas sedan i reportaget där Konflikts Ira Mallik säger på svenska:
"Men efter 11 septmeber-attacken 2001 fick Ben Ali klartecken av Bushregeringen att slå ner fundamentalism och terrorism, och om nödvändigt använda tortyr, säger Cole."
Hon fortsätter sedan:
Terrorattacken i New York blev startskottet för en ny intensifierad politik i nordafrika och mellanöstern, och Bushregeringen la stor vikt vid demokratisering i den nya utrikespolitiken, men det gällde bara vissa länder, säger Cole:
"So they werent interested in democratizing Pakistan, or democratizing Tunisia, because those were already allies of the Bushadministration. They were interested in coercivly democraticing Iraq which had been under Saddam hussein - an enemy of the united states. So they used democratisation really as kind of punishment toward their enemies rather than as entizment to their friends", säger Cole.
Den svenska reportern sammanfattar på svenska:
"De var inte intresserade av att demokratisera Pakistan eller Tunisien - för de var redan allierade. Men Saddams Irak skulle demokratiseras med våld, så de använde demokratisering mer som ett straff för sina fiender än som en belöning för sina vänner, säger Cole."
Juan Cole säger alltså att Clinton-administrationen faktiskt kritiserade Ben Ali för dennes brott mot mänskliga rättigheter men hur Bush-administrationen därefter gav honom fria händer att göra som han ville - inklusive tortera - eftersom det var nödvändigt i kampen mot fundamentalism och terrorism. Bilden som Juan Cole målar upp och som P1 förmedlar till svenska lyssnare är således tydlig: Bill Clinton var en bra president som kritiserade Ben Ali för dennes brott, medan Bush såg mellan fingrarna. Och de gånger Bush faktiskt pratade om demokrati (vilket han gjorde så ofta att det måste kommenteras och inte kan ignoreras) så handlade det mer bara om att straffa sina fiender (som typ Saddam Hussein) snarare än att på allvar stödja riktiga demokratikämpar.
Vad P1:s Konflikt-redaktion inte säger om professor Cole, men som tydligt förklaras på Wikipedia är dock följande:
Cole was a strong critic of the George W. Bush administration and is one of the most respected foreign policy commentators amongst left-wing bloggers
Att Cole alltså är en av de mest aktade vänsterbloggarna, och en skarp Bushkritiker gör att han knappast kan betraktas som särskilt neutral, vilket inte är helt oväsentligt i sammanhanget. Det till trots så nämns inte detta i P1:s program.
Professor Cole är inte helt okritisk mot USA:s nye demokratiske president Barack Obama, och säger i P1:s program också att även om Obamas tal i Kario sommaren 2009 såg ut som början till en ny utrikespolitik i mellanöstern, så är det lite som har förändrats i praktiken. USA har fortfarande militärt samarbete med en rad arabiska diktaturer och Wikileaks har bl a avslöjat hur USA 2009 visserligen inte gick på samma linje som Ben Ali gällande mänskliga och politiska rättigheter men att samarbetet inte kunde avbrytas eftersom det gemensamma hotet från radikal islam var för stort. Ett argument Cole avfärdar som löjligt. Man kan inte låta ett hundratal extremister i öknen bestämma förhållandet till ett helt land med tio miljoner innevånare.
Lite senare i programmet säger han "att USA borde avbryta allt militärt stöd till auktoritära regimer. En politik baserad på offentliga fördömanden är däremot varken speciellt realistiskt att förvänta sig eller ens den mest framgångsrika vägen säger han. När det kommer till USA och Saudiarabien till exempel är det alldeles för mycket som står på spel för att förvänta sig amerikanska påtryckningar. Men å andra sidan, säger han sen, Kinas president Hu Jintao var i Washington i onsdags, och då tog president Obama upp frågan om mänskliga rättigheter."
"President Obama did bring up the issue of human rights very forth rightly and from a podium right next to that of the president of China, so if Obama can do that with China, that shows he can do that with Saudiarabia."
Således tycks Obama i alla fall försöka gå åt rätt håll, något han inte gav uttryck för att Bush-administrationen alls försökte.
En annan som intervjuas i programmet är Rami George Khouri, direktör för the Issam Fares Institute of Public Policy and International Affairs at the American University of Beirut. Denne förklarar att arabiska ledare som Ben Ali spelat på islamisthotet för att få västvärldens stöd. Det gäller också många andra ledare i arabvärlden, som te x Hosni Mubarak i Egypten.
"Well this is the choice that a lot of the arab regimes and dictators have wanted the west to believe - that it is either, you know, Hosni Mubarak or the islamic fanatics, and that is the situation that they promoted and many people have bought it for different reasons."
Den svenska reportern forsätter på svenska och säger:
Många arabiska ledare vill få väst att tro att valet står mellan en sekulär envåldshärskare som Hosni Mubarak i Egypten eller islamistiska fanatiker, säger han. Men det där är en falsk motsättning som gör att demokratin har fått stå tillbaka till förmån för stabilitet. En kortsiktig syn, säger Khoumi, för verklig stabilitet kräver demokrati:
"Well, I think the lesson around the world is real stability comes from real democracy. I mean, you can have stable non-democratic countries, but if stability is assured by authoritarian police-states, the stability doesnt last very long", säger Khouri.
Konflikts reporter sammanfattar på svenska:
"Om stabiliteten upprätthålls av en auktoritär polisstat så varar den inte längden. Demokratin kan se ut på många olika sätt - den kan ha islamsk klanbaserad eller nationalistisk nyans, säger han. Men egentligen är allt ganska enkelt, och receptet universellt: grundläggande fri- och rättigheter måste respekteras för alla grupper i samhället. Men, tillägger han sen, även om den tunisiska revolten är historisk, ska man komma ihåg att arabiska ledare är väldigt bra på att hålla sig kvar vid makten."
Så vilken roll borde väst spela?
Bäst vore kanske om väst inte la sig i alls, men Khouri förklarar vidare att Väst bör stödja människorättsaktivister.
Programmet har alltså tidigare haft en intervju en politisk vänsterbloggare med professorstitel som på ett tydligt sätt fått förklara hur Bush-administrationen gav Ben Ali fria händer att tortera (till skillnad från Bill Clinton som kritiserat honom för detta, och från Barack Obama som åtminstone försöker styra in USA:s politik i rätt/en mer humanare riktning).
Därefter intervjuar man också en person som förklarar att USA/Väst har låtit demokratin i mellanöstern få stå tillbaka för att stabilitetens skull. En strategi som dock varit dålig eftersom sann stabilitet bara uppkommer genom sann demokrati. För den okunnige framstår detta kanske som ett objektivt och sunt konstaterande. I ljuset av den tidigare kritiken mot president George W. Bush är den dock inte detta. USA förde under hela kalla kriget just den stabilitetspolitik i mellanöstern som Rami George Khouri talar om, men denna politik ändrades av en amerikansk president som hette George W. Bush. Faktum är att Bush många gånger långt tidigare sagt i princip ordagrant samma saker. Jag har här en artikelserie i 3 delar om Irakkriget, i den tredje av dessa citerar jag president Bush när han talar om detta ämne, och säger så här:
I ett tal från mars 2006 förklarade Bush detta synsätt:
A free Iraq is important for the United States of America. It was important to remove a threat; it was important to deal with threats before they fully materialized; but a free Iraq also does some other things. One, it serves as an amazing example -- it will serve as an amazing example for people who are desperate for freedom.
You know, this is, I guess, quite a controversial subject, I readily concede, as to whether or not the United States ought to try to promote freedom in the broader Middle East. Our foreign policy before was just kind of, if the waters look calm, great. Problem is, beneath the surface was resentment brewing, and people were able to take advantage of that, these totalitarians, like al Qaeda. So I changed our foreign policy. I said, freedom is universal; history has proven democracies do not fight each other, democracies can yield peace we want, so let's advance freedom. And that's what's happening.
It's a big idea, but it's an old idea. It's worked in the past. I strongly believe that by promoting liberty we're not only protecting ourselves, but we're laying the foundation of peace for a generation to come.
I ett annat tal från oktober 2006 ger president Bush ett tydligt exempel på detta:
One of my favorite stories to share is the story that happened here a couple of weeks ago… when I went to Elvis's place in Memphis with then-sitting Prime Minister Koizumi of Japan. The reason I like to share that story is because it's got a good lesson for our citizens, particularly younger citizens who may not have really studied that period of history too much, the history of Japan-U.S. relations.
People say, why did you go down there? Well, I'd never been. And the Prime Minister, he wanted to go. He was an Elvis fan. But here's the story I want to tell. My dad fought the Japanese. He was an 18-year-old kid who volunteered, just like a lot of our troops are doing today…
That's what happened, too, after the Japanese attacked us… a lot of the young folks signed up. One of them was George H. W. Bush. And he and a lot of other brave Americans fought tooth and nail to defeat the Japanese. They were the sworn enemy of the United States. And it was a bloody conflict, a tough fight. And yet, some 60 years later, the Navy pilot's son is on Air Force One flying down to Elvis's place, talking about the peace.
You see, on the flight down, the Prime Minister of Japan, our former enemy, and I talked about what we could do to work together to make the world a more peaceful place ... Isn't it interesting that the son of a man who fought the Japanese is able to talk the peace with the Prime Minister of a former enemy. What happened was, Japan adopted a Japanese-style democracy. The power of that lesson is this: Liberty has got the capacity to transform an enemy into an ally -- just like liberty has got the capacity to transform a region of hate into a region of hope. Some day, an American President will be talking with elected leaders from the Middle East about the peace, and a generation of Americans, a generation to come, will be better off for it.
I dessa tal från 2006 förklarar alltså Bush hur han ändrat USA:s politik för att göra just det som P1:s program från 2011 med bistånd från sina intervjupersoner hävdar att USA inte gör eller har gjort. USA har förespråkat stabilitet framför demokrati i mellanöstern (vilket under kalla kriget var mycket förståeligt) men George W. Bush gjorde det inte. Något P1:s Konflikt dock inte ger någon kunskap alls om. Det finns dock andra journalister som faktiskt rapporterar om sådant (och då inte på det undangömmande eller avfärdande sätt som svensk media gör när de nämner något positivt som Bush har gjort). I Al Jazeera-dokumentären "A Nation in waiting" från 2008 - som handlar om Hosni Mubaraks Egypten sägs (i detta klipp 9 min och 50 sek in) hur George W. Bush var den första amerikanska president som Hosni Mubarak inte gick ihop med eftersom Bush krävde demokratisering. En annan reporter är CNN:s Fareed Zakaria. Ta en titt på följande inslag från häromdagen:
Han har ett visst annat tonläge än P1:s konfliktreprotrar i sitt omnämnande av George W. Bush - inte sant? Och CNN tillhör heller inte det amerikanska höger-media-etablissemanget (vilket Fox News skulle vara de första att påpeka).
Fareed Zakarias inslag, och Al Jazeera-dokumentären om Mubarak, tar också udden ur det andra argumentet - det om att USA/Bush bara förespråkade demokrati och mänskliga rättigheter i vissa länder (som te x Irak, där man ville använda demokratin för att straffa fientliga diktatorer). Men det finns fler exempel. Här talar den kanadensiske politikern Michael Ignatieff och förklarar att den som tydligast knöt USA till promotandet för mänskliga rättigheter i arabvärlden, var George W. Bush:
Jag läste häromdagen ut president Bushs bok "Decision Points" (min självhypade recension av boken kommer snart) - där Bush i ett kapitel förklarar hur han stödde demokratier och dissidenter överallt, och i synnerhet i mellanöstern. Jag citerar ett kort stycke ur boken där Bush skriver följande:
"For most of the Cold War, America`s priority in the Middle East was stability. Our alliances were based on anticommunism, a strategy that made sense at the time. But under the surface, resentment and anger built. Many people turned to radical clerics and mosques as a release. Amid these conditions, terrorists found fertile recruting ground. Then ninteen terrorists born in the Middle East turned up on planes in the United States. After 9/11, I decided that the stability we had been promoting was a mirage. The focus of the freedom agenda would be the Middle East."
Bush säger således raka motsatsen mot vad P1 i sitt program hävdade. Bush säger inte att han stöder sekulära diktaturer som en buffert mot islamistisk terrorism eller islamiska teokratiska regimer. Tvärtom, säger Bush, så fungerar inte sådana bufferzoner i längden (vilket 9/11 tydligt bevisade). Det enda som fungerar är starka demokratier - och därför blev demokratisering av mellanöstern en prioritet efter 9/11. I juni 2005 skickade han sin utrikesminister Condolezza Rice till USA:s allierade Hosni Mubaraks Egypten där hon sa:
Here in Cairo, President Mubarak’s decision to amend his country’s constitution and hold multiparty elections is encouraging.
President Mubarak has unlocked the door for change. But now, the Egyptian government must put its faith in its own people.
We are all concerned for the future of Egypt’s reforms when peaceful supporters of democracy -- men and women -- are not free from violence. The day must come when the rule of law replaces emergency decrees -- and when the independent judiciary replaces arbitrary justice.
The Egyptian government must fulfill the promise it has made to its people -- and to the entire world -- by giving its citizens the freedom to choose.
Egypt’s elections, including the Parliamentary elections, must meet objective standards that define every free election.
Opposition groups must be free to assemble, and participate, and speak to the media.
Voting should occur without violence or intimidation.
And international election monitors and observers must have unrestricted access to do their jobs.
Those who would participate in elections, both supporters and opponents of the government, also have responsibilities.
They must accept the rule of law, reject violence, respect the standards of free elections, and peacefully accept the results.
Throughout the Middle East, the fear of free choices can no longer justify the denial of liberty. It is time to abandon the excuses that are made to avoid the hard work of democracy.
There are those who say that democracy is being imposed. In fact, the opposite is true: Democracy is never imposed. It is tyranny that is imposed.
People choose democracy freely. And successful reform is always homegrown.
Bush förklarar i sin bok hur hans ambition att demokratisera mellanöstern (och världen överlag) fick se både bakslag och framgångar. Palestina blev en framgång där Israel i Mahmoud Abbas för första gången fick se en demokratiskt vald palestinsk motpart som var beredd att acceptera Israels rätt att existera (Hamas seger i parlamentsvalen har, inte minst av svenska reportrar, beskrivits som den punkt när Bush gav upp demokratiseringsförsöken. Men så var inte fallet - och alla som lärt känna Bushs personlighet bara litegrann vet att en sådan sak inte skulle fått honom att ge upp på sin idé - och Bush förklarar att vad han gjorde med Hamas efter deras seger var att kräva av dem samma saker som man skulle kräva av vilken annan demokratiskt vald regering som helst: i längden gick Hamas dock inte med på detta och försökte med odemokratiska metoder att störta det palestinska folkets valde ledare vilket ledde till splittringen mellan Västbanken och Gaza). Libanon blev också en framgång där Bush tillsammans med Frankrikes Chirac drev en politik som fick den syriska ockupationen att upphöra (mordet på Hariri och de påföljande demonstrationerna var en konsekvens av det tryck som USA och Frankrike brukat genom att driva igenom FN-resolution 1559 mot den syriska ockupationen). Till besvikelserna hörde dock Egypten (trots Condolezza Rices tal). Bush hade hoppats att presidentvalet 2005 skulle leda till reform - något som inte blev fallet.
Bush beskriver också hur han balanserade sitt förespråkande för demokrati och mänskliga rättigheter å ena sidan samtidigt som han behöll goda relationer även med icke-demokratiska härskare (något helt nödvändigt både för att kunna samarbeta övergripane och för att inte provocera fram konflikter). I Kina gjorde han detta genom att så fort han besökte landet tala om religionsfrihet och besöka kyrkor, och han träffade även Dalai Lama flertal gånger - det samtidigt som han förklarade att han inte tänkte tillhöra dem som skulle bojkotta Kinas olympiska spel 2008.
För att kunna bryta in i mellanöstern var kvinnors frihet en nyckelpunkt och både han och Laura Bush arbetade hårt för att ge mellanösterns (och muslimvärldens) kvinnor större frihet och fler möjligheter. Några saker som i det avseendet hände under hans tid som president var hur Kuwait för första gången höll val där kvinnor tilläts och hur Saudiarabien började lätta något på sin ingående könssegregering.
Bush förklarar också hur han tror på mellanösterns framtid och boken är att rekommendera. Det mesta talar således för att den bild som Sveriges Radio i P1:s program Konflikt målar upp av president Bush inte stämmer. P1:s Konflikt-redaktion är dock inte ensamma. Dick Erixon noterar på sin blogg följande där han citerar Uppsala Nya Tidning som skriver om situationen i Tunisien, och bl a skriver:
En revolution äger just nu rum i Tunisien. Det är för tidigt att säga om den ska lyckas, och alldeles för tidigt att säga vad den i så fall kan leda till. Men en sak vet vi säkert: när folket strömmar ut på gatorna är det inte bara i Tunis, utan i hela Mellanöstern som diktatorer darrar och demokrater ser ett hopp tändas...
...Det amerikanska inflytandet har, på det hela taget, varit till gagn för regionen — åtminstone givet de sannolika alternativen. Men USA har misskött sin maktställning. Ingen amerikansk president har, trots all högtravande retorik, ägnat något seriöst intresse åt regionens hårt förföljda demokrater, eller pressat sina diktatoriska allierade att dela med sig av makten.
”Stabilitet” har varit nyckelordet i alla USA:s (och Europas) relationer med Mellanöstern, och man har föredragit diktatorer som lovat stadig oljeförsörjning och samarbete mot terrorismen framför riskabla demokratidrömmar.
Det är förstås inte sant, så som ovan påvisats. George W. Bush gjorde detta, något Erixon påminner om när han skriver:
Är det någon som ifrågasatt och utmanat strategin "stabilitet-lika-med-stöd-till-diktaturregimer" så är det president George W Bush. Det är Europa med Gerhard Schröder, Jacques Chirac i spetsen, samt Rysslands Vladimir Putin som motsatt sig strategier för att välta diktaturer och inleda demokratisering i Mellanöstern.
Också svenska politiker och medier har med stor energi motsatt sig demokratisering i Mellanöstern genom att motsätta sig den neokonservativa strategin som Bushadministrationen påbörjade.
Det kan sägas mycket mer, både om Bushs vision om ett demokratiserat mellanöstern och hans stöd till förföljda dissidenter i såväl Nordkorea, Burma och Iran. Men det som här skrivits räcker gott och väl för att visa på kontrasten mellan svensk media (i detta fall i synnerhet Sveriges Radio P1:s program "Konflikt") och andra källor i skildringen av republikaner i allmänhet och George W. Bush i synnerhet. Det är en skarp kontrast - en kontrast som svensk statsdriven media inte förtjänar att berömmas för.
Källa: SR
Se även tidigare inlägg:
Bushs vision om ett demokratiskt mellanöstern överglänser Obama 20110125
Irakkriget ur ett historiskt perspektiv 20081117
P1:s program "Konflikt" försvarar Obamas tama Irankritik 20090706
FNS: John Boehner
Representanthusets nye talesman John Boehner intervjuas här på Fox News Sunday där han inleder med att kommentera situationen i Egypten, för att därefter gå in på Obamas State of the Union-tal och republikanernas syn på den ekonomiska politiken:
Se även tidigare inlägg:
MtP: Hillary Clinton om Egypten 20110131
Obama - videovecka 106 20110129
Obama kampanjar i Wisconsin 20110127
Se även tidigare inlägg:
MtP: Hillary Clinton om Egypten 20110131
Obama - videovecka 106 20110129
Obama kampanjar i Wisconsin 20110127
FtN: Krisen i Egypten, William Daley
Veckans Face the Nation handlar främst om krisen i Egypten där Hillary Clinton bland annat kommenterar händelserna, men programvärd Bob Schieffer intervjuar också president Obamas nye stabschef William Daley som här ger sin första intervju sedan han valdes till posten:
MtP: Hillary Clinton om Egypten
Veckans Meet the Press handlar naturligtvis om händelserna i Egypten. David Gregory intervjuar Hillary Clinton som ger sin syn på saken.
Senatens minoritetsledare Mitch McConnell medverkar också och pratar om vilka saker i Obamas State of the Union-tal som är genomförbara:
Se även tidigare inlägg:
John Bolton beskriver relationen med Egypten 20110129
Senatens minoritetsledare Mitch McConnell medverkar också och pratar om vilka saker i Obamas State of the Union-tal som är genomförbara:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
John Bolton beskriver relationen med Egypten 20110129
söndag 30 januari 2011
The death of Trade unionism
I nedanstående inlägg - som ursprungligen postades på Rightspek.net och Race42012.com - diskuterar jag fackföreningsrörelsens framtid och varför jag tror att fackets tid snart kan vara över. Inlägget har ett format som kanske mer påminner om en uppsats på universitetet, men i sådant fall beror det på att författaren är finans- och ekonomistudent.
****
Trade unions have been a part of the labor market dating back to the 19th century. In this post, I am going to explain why I think their era might be over.
I will discuss three different factors, but first, I’d like to start with why trade unions exist and why they can actually be useful.
In essence, a trade union is a form of cartel – several “sellers” of labor join together and push up the price (salaries) above it’s natural level – the level it would have in perfect competition. Perfect competition, for the uninformed, is a state where every seller and buyer is too small to affect the price: Prices equal marginal cost (the cost it takes to produce the last unit sold), and if a seller raises his/her price just 1 cent, he/she would lose all her customers. At the same time, no buyer can demand that prices be lowered; a buyer who wants to pay 1 cent less than the market price will find that no-one is willing to sell to that price. No-one has any pricing power in other words.
But if it is a cartel, doesn’t that mean it should be banned outright? After all, aren’t private cartels banned or harschly regulated? The problem of course, is that even if trade unions were banned, the market would still not be in a state of perfect competition. Why? Because there are too few buyers of labor (companies, that is). Perfect competition requires lots and lots of buyers AND sellers. If you only have a lot of sellers but very few buyers, you get something called Oligopsony – the opposite to Oligopoly (where the number of buyers are large but the sellers are few).
So, allowing the workers to form cartels (unions) may actually be better and fairer than not doing so. You may get closer to perfect competition by allowing trade unions – strange but true.
It may also be easier for a company to do salary negotiation with one or a few union representatives rather than discussing with every single worker – this goes in particular for companies with a high workers/managers ratio (if every worker is going to have the same questions, demands and suggestions, it saves a lot of time only having to hear and discuss them once with a representative from the union).
The different forms of competition
There are several forms of competition. Earlier, I mentioned the utopic state of Perfect competition which means that prices equal the cost associated with producing the last unit (marginal cost). However, how prices and output are determined is not exactly clear. In order for there to be perfect competition, goods must be homogenous – meaning they are virtually the same, so the only thing you can compete with is price.
There are several models for how firms set prices: One of them that I would like to discuss here is Bertrand competition. This model states that if there are more than 1 company, the price will equal marginal cost (so unless there’s a monopoly, you’ll have perfect competition). This model assumes that products are homogenous, so price is the only thing firms can compete with.
Explanation: Let’s say there are two firms with the same costs, selling the same product – mineral water, for example. Both brands taste the same, so the only thing consumers think about is the price. If one bottle costs $5 and the other $4.90, they will pick the cheaper one. Let’s say that marginal cost is $3. Firm 1 thinks like this: “I want to set the price at $5… but hey, if I do that, Firm 2 will just retaliate and set the price at $4.90, taking all my customers. So I’ll set my price at $4.80, and since he’s 10 cent more expensive than I am, I’ll be able to take his entire market share… but then, he’ll lower his price to $4.70 and I won’t get any customers, so I’ll have to lower mine to $4.60…”
And so on. The price will then fall to $3, which is the minimum price (below that, it would be more profitable not to produce the last unit at all).
Does the Labor market work like that? The left would have you believe that. Workers have to constantly lower their wages to keep up with the competition, and in the end, only the workers willing to work for a salary just high enough to keep starvation away will find a job. Workers with high costs (those that need to be able to afford expensive medications or those with large families) will be driven out of the market.
Labor unions is the equivalent to a cartel between our two mineral water manufacturers above. The manufacturers may co-operate, make a deal stating that none of them will sell for one cent below $5. Similarly, the trade unions may create a minimum wage – either by lobbying politicians to legislate or by all workers agreeing not to offer themselves to work at a salary below any given level. The workers are then not competing against each other anymore, just like our manufacturers above, and can force the price (salaries) up.
Of course, just like mineral water at $5 instead of $3 means that fewer bottles will be sold, the demand for labor will decrease and unemployment rise as salaries increase.
How the labor market really works
Of course, the leftist view of the labor market is overly simplified. They assume that the products (labor) is homogenous, so that everyone is equally good. That of course is not the case. Some workers are more efficient than others, and every worker has a skill set which sets them out from the crowd. In other words, workers don’t have to compete with salaries – they can compete by offering unique skills as well.
So instead of competing with everyone else, you are only competing with those who have a comparable skill set. Employers today don’t simply look for people who are able and willing to stand next to an assembly line, doing the same tasks every day for the rest of their lives. They are much more specific about what they want; some jobs require workers who can stand long hours, others require creativity, some require numerical skills and others even require charisma.
The fallacy of the leftist thinking is to treat workers as if they were all the same and had nothing to compete with except price (meaning to compete, they’d have to offer to work for low salaries). The fact of the matter is that just like almost all companies compete by offering things other than a low price – reliability, a luxury brand, durability etc, so does workers compete by offering things other than just cheap labor: Some are willing to work uncomfortable hours, others can offer a lot of academical skills (they may hold a university degree), some are really good at handling customers while others are great at working in a team.
Now we’re going to introduce another term: Monopolistic competition. This is when a company has a “local” monopoly – for example, in a small town with only one clothes shop, that shop could be said to have a local monopoly on clothes. However, if they were to raise their prices a lot, people would certainly find it profitable to travel to a neighbouring town to get clothes – or another shop would open up in the small town.
You can also have a monopoly over a brand – Pepsi has a monopoly over their Pepsi brand and Pepsi cola, but if they were to double the price of Pepsi, almost all customers would switch to Coca-Cola. The same, of course, goes for Coca-Cola. Soft drinks are an industry with monopolistic competition. Prices will not be as high as they would with monopoly, but not as low as they would with perfect competition. The reason why Pepsi can sell their product at a price that is higher than the minimum price (marginal cost), is that some people are willing to pay extra to get that Pepsi taste. In short, many – probably most – customers are not indifferent between Pepsi and Coca-Cola. Some of them are willing to pay extra to get Coca-cola, while others gladly separate from their money to get Pepsi. However, the products are still so “close” that producers of Pepsi have to take the price of Coke into account, and the other way around.
In the same way, employers are not indifferent between workers. If they feel they have found a really good fit for a job, they are willing to pay more to get that specific worker. Workers can also have a “brand”, just like companies – someone who is known for being a hard-working, honest man have an easier time getting hired and getting a raise than someone known for being a lying slacker. Someone with a good brand will get a higher salary than someone with a bad brand, just like companies with respectable brands can demand higher prices than those who do not.
Companies always seek to differentiate their products – they don’t like Bertrand competition and will do pretty much anything to avoid it (although there are for sure several companies which compete with low prices). That is why we nowadays have plenty of different mineral waters in the shops; Mineral water was Bertrand’s original example of an industry where you could only compete with price, because all kinds of mineral waters taste the same. Obviously, that has changed since he invented his model (you don’t believe me, go check it out in your local grocery shop – that’s monopolistic competition in action).
Just like companies seek to differentiate, so should workers. The problem is that many of them don’t; they figure that since they are overall decent people, they deserve a job. That mentality – that job is something you have a right to have – is devastating for a person’s chance to get a job. When enough people refuse to differentiate, the country they live in slowly loses its competitive advantage.
Another issue is barriers to entry (things that can stop potential buyers/sellers from entering a market – regulation, tariffs/quotas, licenses…). Many occupations require you to be certified, and you can’t enter it just like that. Pharmacists, doctors, lawyers – all are examples of this. This limits the supply of labor and leads to higher prices.
Overall, the labor market is a lot closer to monopolistic competition than Bertrand competition. Every worker have a skill set that they have a monopoly over, but there are usually other workers with similar skill sets, so if a worker demands an outrageous salary, he/she will be replaced. While monopolies are regulated (at least in the western world), monopolistic competition is generally permitted. The reason is that monopolistic competition occurs because products are diversified and because consumers are willing to pay more to get a certain kind of product. To ban monopolistic competition would be the same thing as demanding that all products be homogenous – there would only be one kind of soft drink that both Pepsi and Coca-Cola would have to produce, and the one who could sell this one soft drink to the lowest price would then win. That would arguably lower our living standard, most of us considers a wide range of products to be preferable, even if that means higher prices. So even though monopolistic competition is inefficient (compared to perfect competition) economically, it is tolerated because even though it is not visible in the output and price equations, it leads to a higher consumer satisfaction than what would otherwise have been the case.
The same, of course, can be applied to the labor market.
I would also like to add that workers today tend to price discriminate, just like companies; they try to get paid the maximum amount they can and will demand a higher salary if they feel the company can pay more, and may accept a lower salary (rather than none at all) from an employer who they suspect cannot pay as much. This is also done by companies who offer student/retiree discount, or may offer a lower unit price if you buy in bulk. There is nothing inherently wrong with the practice, but it may partly explain why people with similar skills can have different salaries: They all try to squeeze their employers as much as possible, but how much money they get depend on how much their employers can afford. Monopolistic competition gives workers some market power, that is the ability to affect their wages. That is the case for most workers today.
This hasn’t always been the case though. Back in the 19th century, almost all work was repititive and required very few skills. Also, all workers had gone to the same kinds of schools, spent the same numbers of years there, read the same books and so on. The labor market, in short, was not nearly as differentiated as now. Since you didn’t have more skills than the guy next to you, and since your job didn’t require any charisma, creativity or anything else (the assembly line won’t move faster just because you’re charmy), pretty much the only thing you could do if you didn’t have a job and wanted one, was to offer to work for a lower salary than the ones that already had a job. They, in turn, would offer to work for an even lower salary to outcompete you, and you’d have to work for a salary even lower than that to keep your job.
Cartels are common when Bertrand competition occurs, but not so much during monopolistic competition. It is simply harder to co-operate and set a common price when products are diverse; a car from SAAB is simply not worth as much as one from Ferrari, and so they could not co-operate and set the same prices (or even set a minimum price which would be meaningless since Ferrari is not competing by offering a low price in the first place). The same of course goes for labor; everyone has a different lifestyle associated with different costs, and also different abilities, strengths and weaknesses. This might not have been so visible 150 years ago, but it certainly is today. Setting one salary for a certain type of workers at a workplace is therefore not suitable, and deciding where the minimum wage should be is very hard when living costs differ so much – the need for flexibility becomes greater by the day. In addition to that it should be mentioned that productivity (which is what really determines wage levels in the long run) today is so high that practically everyone can earn enough money to survive even if they can’t work full time. In most European countries anyway, minimum wages are far above the “survival” level.
There are still jobs which are like that, but they are getting fewer and fewer. There are three main reasons:
1) Consumers constantly demand more. We want better and more complicated products all the time. Always striving to improve is in human nature I dare to say, but to produce these more and more complicated advanced products we need more and more skills and longer and longer education. This opens up for more opportunities to diversify and create your own profile on the labor market.
2) Globalisation. The repetitive, assembly line-style jobs can still be found, but nowadays mainly in China. The jobs that are left here in the western world require a much more diverse skill set. It should be noticed that unions, when they demand unjustified wage increases, are speeding up this process by making the cost of doing business higher which leads to more companies trying to cut costs by outsourcing.
The third reason I’d like to discuss more in detail:
Human Resource Management
The science of how to solve conflicts, negotiate and just in general how to treat workers is fairly new. Back in the 19th century, even we conservatives must concede that a lot of workers were treated badly and abused by their employers. This was largely because of lack of knowledge. Today, employers have understood that you actually lose money by treating your employees like animals. They become less efficient, and since a lot of jobs today require creativity and inspiration, doing things that will make your employees feel uninspired is the last thing you want to do. You cannot check whether they are doing their best; all you can do is pay them based on their result (commission, bonuses) and create a working environment where they can feel comfortable and inspired. See, workers don’t strive to maximize their salaries – they strive to maximize utility (another word for satisfaction or happiness). Working means sacrificing utility, and the money that you get for it must be enough to make up for the utility you lose. This is the same thing as saying that working is not something we do for fun, and therefore we must be properly rewarded for it. How “un-fun” working is depends to a large extent on how you are treated on your workplace. If you feel that you are treated with respect, you may feel that you are only losing, let’s say 5 “units” of utility/happiness. Then, your employer may only have to pay you $50 000 a year to make up for these 5 lost utility units. On the other hand, if you feel that every second at work is torture, you may feel that you are losing 10 units of utility, and so demand your employer pays you $100 000 instead (no, the value of every unit of utility is not constant, but just to simplify we are assuming that here). Whether or not your employer would agree to pay you that is a separate issue, but if he didn’t, you would start looking for another job. It is said that compliments are free, but they are not only free – they can actually save money.
Trade unions have fought for better working conditions, a struggle which has in many cases been justified. Today though, almost all employers understand that you must show your workers some basic respect and treat them with decency. There are still employers who don’t get this, but hardly so many that big unions can justify their existence.
With HRM, unions are less needed than they were before, and this contributes to their death.
Individualism – the dominating Zeitgeist
Lastly, the spirit of our times (in German called Zeitgeist) is unfavorable towards the trade unions. We have simply become more individualistic over time as we have gotten richer. This is of course a double-edged sword; I don’t want to make it sound as if I do not see any trouble with this trend. But it is none the less a fact.
Trade unions encourage people to define themselves as a part of a collective, the Workers. They want them to think of the other workers as their friends, and the Capitalists (another collective) as their enemies. The class struggle is a cornerstone of unionism, and leftist politics as a whole. The problem, for them, is that fewer and fewer people are interested in being defined by where they work, if they work and how much they earn. What used to be a very important part of everyone’s self-image (whether you were a carpenter, a factory worker or maybe even a business owner) is now of a lesser importance. People change jobs, they change industries, some may own a company and therefore be a capitalist for at some point in their life only to go back to being an employee later. We define ourselves more from other things such as whether or not we are good-looking, intellectual, what personality traits we have and so on. Whether this is a good trend or not I won’t discuss tonight; there are certainly both positives and negatives associated with it. I am simply saying that it is an undeniable fact.
Today, magazines are full of guides telling people how to negotiate about their salary, how to write a resume that stands out and how to convince your boss to allow you to work flexible working hours, or to work from home. These things – working hours, salaries and so on are things the Trade union used to take care of. The trend is that people think they can do a better job than any union could do. And I happen to think they are right.
We also have empirical evidence of this: Young people in Sweden are considerably less likely to join the union (and considerably more likely to leave it) than their parents are. People in their 40′s and 50′s usually joined the union because everyone else did, and never really thought about why. Young people are more critical and individualistic and just in general don’t like it when someone tries to tell them they can’t negotiate their own salary.
Individualism doesn’t fit well with unionism. As the old, traditional union members retire and die, membership in unions will decrease, in my view to the point where unions will become irrelevant.
Summary
To summarize, it is these factors which I believe will lead to an end for Trade unions, at least the way we know them – there will certainly still be a need for someone to educate people about how to do salary negotiations and maybe also solving conflicts, and while this doesn’t necessarily have to be done by unions, that is the only role I can possibly see them have in the future. Unionism is dying a slow, painful death – painful for the leftists, many of whom rely on the unions for campaign contributions and the like. This is because we have moved from Bertrand competition to Monopolistic competition in the labor market, because
We need to remember that unions need a certain amount of members to be efficient. A union with only 1 % of all workers as members cannot function since it’s so easy to find workers who are not unionized. There is a certain “critical mass”, a percentage of the workforce which must be unionized for the unions to be able to achieve anything. Exactly how big this “mass” is can be discussed, but if the unions get too small, they will quickly disappear since the remaining members realize they are not getting any benefits anymore from their memberships. The point is that everyone doesn’t have to leave the union; if maybe half the current members left, the effect would be the same as if everyone had left.
I know this post is unusually long and more resembles an essay. I am a student of Economics, which might explain it – I guess most of you had already figured that out.
I hope you enjoyed reading my thoughts on this issue. Please leave a comment.
John Gustavsson
****
Trade unions have been a part of the labor market dating back to the 19th century. In this post, I am going to explain why I think their era might be over.
I will discuss three different factors, but first, I’d like to start with why trade unions exist and why they can actually be useful.
In essence, a trade union is a form of cartel – several “sellers” of labor join together and push up the price (salaries) above it’s natural level – the level it would have in perfect competition. Perfect competition, for the uninformed, is a state where every seller and buyer is too small to affect the price: Prices equal marginal cost (the cost it takes to produce the last unit sold), and if a seller raises his/her price just 1 cent, he/she would lose all her customers. At the same time, no buyer can demand that prices be lowered; a buyer who wants to pay 1 cent less than the market price will find that no-one is willing to sell to that price. No-one has any pricing power in other words.
But if it is a cartel, doesn’t that mean it should be banned outright? After all, aren’t private cartels banned or harschly regulated? The problem of course, is that even if trade unions were banned, the market would still not be in a state of perfect competition. Why? Because there are too few buyers of labor (companies, that is). Perfect competition requires lots and lots of buyers AND sellers. If you only have a lot of sellers but very few buyers, you get something called Oligopsony – the opposite to Oligopoly (where the number of buyers are large but the sellers are few).
So, allowing the workers to form cartels (unions) may actually be better and fairer than not doing so. You may get closer to perfect competition by allowing trade unions – strange but true.
It may also be easier for a company to do salary negotiation with one or a few union representatives rather than discussing with every single worker – this goes in particular for companies with a high workers/managers ratio (if every worker is going to have the same questions, demands and suggestions, it saves a lot of time only having to hear and discuss them once with a representative from the union).
The different forms of competition
There are several forms of competition. Earlier, I mentioned the utopic state of Perfect competition which means that prices equal the cost associated with producing the last unit (marginal cost). However, how prices and output are determined is not exactly clear. In order for there to be perfect competition, goods must be homogenous – meaning they are virtually the same, so the only thing you can compete with is price.
There are several models for how firms set prices: One of them that I would like to discuss here is Bertrand competition. This model states that if there are more than 1 company, the price will equal marginal cost (so unless there’s a monopoly, you’ll have perfect competition). This model assumes that products are homogenous, so price is the only thing firms can compete with.
Explanation: Let’s say there are two firms with the same costs, selling the same product – mineral water, for example. Both brands taste the same, so the only thing consumers think about is the price. If one bottle costs $5 and the other $4.90, they will pick the cheaper one. Let’s say that marginal cost is $3. Firm 1 thinks like this: “I want to set the price at $5… but hey, if I do that, Firm 2 will just retaliate and set the price at $4.90, taking all my customers. So I’ll set my price at $4.80, and since he’s 10 cent more expensive than I am, I’ll be able to take his entire market share… but then, he’ll lower his price to $4.70 and I won’t get any customers, so I’ll have to lower mine to $4.60…”
And so on. The price will then fall to $3, which is the minimum price (below that, it would be more profitable not to produce the last unit at all).
Does the Labor market work like that? The left would have you believe that. Workers have to constantly lower their wages to keep up with the competition, and in the end, only the workers willing to work for a salary just high enough to keep starvation away will find a job. Workers with high costs (those that need to be able to afford expensive medications or those with large families) will be driven out of the market.
Labor unions is the equivalent to a cartel between our two mineral water manufacturers above. The manufacturers may co-operate, make a deal stating that none of them will sell for one cent below $5. Similarly, the trade unions may create a minimum wage – either by lobbying politicians to legislate or by all workers agreeing not to offer themselves to work at a salary below any given level. The workers are then not competing against each other anymore, just like our manufacturers above, and can force the price (salaries) up.
Of course, just like mineral water at $5 instead of $3 means that fewer bottles will be sold, the demand for labor will decrease and unemployment rise as salaries increase.
How the labor market really works
Of course, the leftist view of the labor market is overly simplified. They assume that the products (labor) is homogenous, so that everyone is equally good. That of course is not the case. Some workers are more efficient than others, and every worker has a skill set which sets them out from the crowd. In other words, workers don’t have to compete with salaries – they can compete by offering unique skills as well.
So instead of competing with everyone else, you are only competing with those who have a comparable skill set. Employers today don’t simply look for people who are able and willing to stand next to an assembly line, doing the same tasks every day for the rest of their lives. They are much more specific about what they want; some jobs require workers who can stand long hours, others require creativity, some require numerical skills and others even require charisma.
The fallacy of the leftist thinking is to treat workers as if they were all the same and had nothing to compete with except price (meaning to compete, they’d have to offer to work for low salaries). The fact of the matter is that just like almost all companies compete by offering things other than a low price – reliability, a luxury brand, durability etc, so does workers compete by offering things other than just cheap labor: Some are willing to work uncomfortable hours, others can offer a lot of academical skills (they may hold a university degree), some are really good at handling customers while others are great at working in a team.
Now we’re going to introduce another term: Monopolistic competition. This is when a company has a “local” monopoly – for example, in a small town with only one clothes shop, that shop could be said to have a local monopoly on clothes. However, if they were to raise their prices a lot, people would certainly find it profitable to travel to a neighbouring town to get clothes – or another shop would open up in the small town.
You can also have a monopoly over a brand – Pepsi has a monopoly over their Pepsi brand and Pepsi cola, but if they were to double the price of Pepsi, almost all customers would switch to Coca-Cola. The same, of course, goes for Coca-Cola. Soft drinks are an industry with monopolistic competition. Prices will not be as high as they would with monopoly, but not as low as they would with perfect competition. The reason why Pepsi can sell their product at a price that is higher than the minimum price (marginal cost), is that some people are willing to pay extra to get that Pepsi taste. In short, many – probably most – customers are not indifferent between Pepsi and Coca-Cola. Some of them are willing to pay extra to get Coca-cola, while others gladly separate from their money to get Pepsi. However, the products are still so “close” that producers of Pepsi have to take the price of Coke into account, and the other way around.
In the same way, employers are not indifferent between workers. If they feel they have found a really good fit for a job, they are willing to pay more to get that specific worker. Workers can also have a “brand”, just like companies – someone who is known for being a hard-working, honest man have an easier time getting hired and getting a raise than someone known for being a lying slacker. Someone with a good brand will get a higher salary than someone with a bad brand, just like companies with respectable brands can demand higher prices than those who do not.
Companies always seek to differentiate their products – they don’t like Bertrand competition and will do pretty much anything to avoid it (although there are for sure several companies which compete with low prices). That is why we nowadays have plenty of different mineral waters in the shops; Mineral water was Bertrand’s original example of an industry where you could only compete with price, because all kinds of mineral waters taste the same. Obviously, that has changed since he invented his model (you don’t believe me, go check it out in your local grocery shop – that’s monopolistic competition in action).
Just like companies seek to differentiate, so should workers. The problem is that many of them don’t; they figure that since they are overall decent people, they deserve a job. That mentality – that job is something you have a right to have – is devastating for a person’s chance to get a job. When enough people refuse to differentiate, the country they live in slowly loses its competitive advantage.
Another issue is barriers to entry (things that can stop potential buyers/sellers from entering a market – regulation, tariffs/quotas, licenses…). Many occupations require you to be certified, and you can’t enter it just like that. Pharmacists, doctors, lawyers – all are examples of this. This limits the supply of labor and leads to higher prices.
Overall, the labor market is a lot closer to monopolistic competition than Bertrand competition. Every worker have a skill set that they have a monopoly over, but there are usually other workers with similar skill sets, so if a worker demands an outrageous salary, he/she will be replaced. While monopolies are regulated (at least in the western world), monopolistic competition is generally permitted. The reason is that monopolistic competition occurs because products are diversified and because consumers are willing to pay more to get a certain kind of product. To ban monopolistic competition would be the same thing as demanding that all products be homogenous – there would only be one kind of soft drink that both Pepsi and Coca-Cola would have to produce, and the one who could sell this one soft drink to the lowest price would then win. That would arguably lower our living standard, most of us considers a wide range of products to be preferable, even if that means higher prices. So even though monopolistic competition is inefficient (compared to perfect competition) economically, it is tolerated because even though it is not visible in the output and price equations, it leads to a higher consumer satisfaction than what would otherwise have been the case.
The same, of course, can be applied to the labor market.
I would also like to add that workers today tend to price discriminate, just like companies; they try to get paid the maximum amount they can and will demand a higher salary if they feel the company can pay more, and may accept a lower salary (rather than none at all) from an employer who they suspect cannot pay as much. This is also done by companies who offer student/retiree discount, or may offer a lower unit price if you buy in bulk. There is nothing inherently wrong with the practice, but it may partly explain why people with similar skills can have different salaries: They all try to squeeze their employers as much as possible, but how much money they get depend on how much their employers can afford. Monopolistic competition gives workers some market power, that is the ability to affect their wages. That is the case for most workers today.
This hasn’t always been the case though. Back in the 19th century, almost all work was repititive and required very few skills. Also, all workers had gone to the same kinds of schools, spent the same numbers of years there, read the same books and so on. The labor market, in short, was not nearly as differentiated as now. Since you didn’t have more skills than the guy next to you, and since your job didn’t require any charisma, creativity or anything else (the assembly line won’t move faster just because you’re charmy), pretty much the only thing you could do if you didn’t have a job and wanted one, was to offer to work for a lower salary than the ones that already had a job. They, in turn, would offer to work for an even lower salary to outcompete you, and you’d have to work for a salary even lower than that to keep your job.
Cartels are common when Bertrand competition occurs, but not so much during monopolistic competition. It is simply harder to co-operate and set a common price when products are diverse; a car from SAAB is simply not worth as much as one from Ferrari, and so they could not co-operate and set the same prices (or even set a minimum price which would be meaningless since Ferrari is not competing by offering a low price in the first place). The same of course goes for labor; everyone has a different lifestyle associated with different costs, and also different abilities, strengths and weaknesses. This might not have been so visible 150 years ago, but it certainly is today. Setting one salary for a certain type of workers at a workplace is therefore not suitable, and deciding where the minimum wage should be is very hard when living costs differ so much – the need for flexibility becomes greater by the day. In addition to that it should be mentioned that productivity (which is what really determines wage levels in the long run) today is so high that practically everyone can earn enough money to survive even if they can’t work full time. In most European countries anyway, minimum wages are far above the “survival” level.
There are still jobs which are like that, but they are getting fewer and fewer. There are three main reasons:
1) Consumers constantly demand more. We want better and more complicated products all the time. Always striving to improve is in human nature I dare to say, but to produce these more and more complicated advanced products we need more and more skills and longer and longer education. This opens up for more opportunities to diversify and create your own profile on the labor market.
2) Globalisation. The repetitive, assembly line-style jobs can still be found, but nowadays mainly in China. The jobs that are left here in the western world require a much more diverse skill set. It should be noticed that unions, when they demand unjustified wage increases, are speeding up this process by making the cost of doing business higher which leads to more companies trying to cut costs by outsourcing.
The third reason I’d like to discuss more in detail:
Human Resource Management
The science of how to solve conflicts, negotiate and just in general how to treat workers is fairly new. Back in the 19th century, even we conservatives must concede that a lot of workers were treated badly and abused by their employers. This was largely because of lack of knowledge. Today, employers have understood that you actually lose money by treating your employees like animals. They become less efficient, and since a lot of jobs today require creativity and inspiration, doing things that will make your employees feel uninspired is the last thing you want to do. You cannot check whether they are doing their best; all you can do is pay them based on their result (commission, bonuses) and create a working environment where they can feel comfortable and inspired. See, workers don’t strive to maximize their salaries – they strive to maximize utility (another word for satisfaction or happiness). Working means sacrificing utility, and the money that you get for it must be enough to make up for the utility you lose. This is the same thing as saying that working is not something we do for fun, and therefore we must be properly rewarded for it. How “un-fun” working is depends to a large extent on how you are treated on your workplace. If you feel that you are treated with respect, you may feel that you are only losing, let’s say 5 “units” of utility/happiness. Then, your employer may only have to pay you $50 000 a year to make up for these 5 lost utility units. On the other hand, if you feel that every second at work is torture, you may feel that you are losing 10 units of utility, and so demand your employer pays you $100 000 instead (no, the value of every unit of utility is not constant, but just to simplify we are assuming that here). Whether or not your employer would agree to pay you that is a separate issue, but if he didn’t, you would start looking for another job. It is said that compliments are free, but they are not only free – they can actually save money.
Trade unions have fought for better working conditions, a struggle which has in many cases been justified. Today though, almost all employers understand that you must show your workers some basic respect and treat them with decency. There are still employers who don’t get this, but hardly so many that big unions can justify their existence.
With HRM, unions are less needed than they were before, and this contributes to their death.
Individualism – the dominating Zeitgeist
Lastly, the spirit of our times (in German called Zeitgeist) is unfavorable towards the trade unions. We have simply become more individualistic over time as we have gotten richer. This is of course a double-edged sword; I don’t want to make it sound as if I do not see any trouble with this trend. But it is none the less a fact.
Trade unions encourage people to define themselves as a part of a collective, the Workers. They want them to think of the other workers as their friends, and the Capitalists (another collective) as their enemies. The class struggle is a cornerstone of unionism, and leftist politics as a whole. The problem, for them, is that fewer and fewer people are interested in being defined by where they work, if they work and how much they earn. What used to be a very important part of everyone’s self-image (whether you were a carpenter, a factory worker or maybe even a business owner) is now of a lesser importance. People change jobs, they change industries, some may own a company and therefore be a capitalist for at some point in their life only to go back to being an employee later. We define ourselves more from other things such as whether or not we are good-looking, intellectual, what personality traits we have and so on. Whether this is a good trend or not I won’t discuss tonight; there are certainly both positives and negatives associated with it. I am simply saying that it is an undeniable fact.
Today, magazines are full of guides telling people how to negotiate about their salary, how to write a resume that stands out and how to convince your boss to allow you to work flexible working hours, or to work from home. These things – working hours, salaries and so on are things the Trade union used to take care of. The trend is that people think they can do a better job than any union could do. And I happen to think they are right.
We also have empirical evidence of this: Young people in Sweden are considerably less likely to join the union (and considerably more likely to leave it) than their parents are. People in their 40′s and 50′s usually joined the union because everyone else did, and never really thought about why. Young people are more critical and individualistic and just in general don’t like it when someone tries to tell them they can’t negotiate their own salary.
Individualism doesn’t fit well with unionism. As the old, traditional union members retire and die, membership in unions will decrease, in my view to the point where unions will become irrelevant.
Summary
To summarize, it is these factors which I believe will lead to an end for Trade unions, at least the way we know them – there will certainly still be a need for someone to educate people about how to do salary negotiations and maybe also solving conflicts, and while this doesn’t necessarily have to be done by unions, that is the only role I can possibly see them have in the future. Unionism is dying a slow, painful death – painful for the leftists, many of whom rely on the unions for campaign contributions and the like. This is because we have moved from Bertrand competition to Monopolistic competition in the labor market, because
We need to remember that unions need a certain amount of members to be efficient. A union with only 1 % of all workers as members cannot function since it’s so easy to find workers who are not unionized. There is a certain “critical mass”, a percentage of the workforce which must be unionized for the unions to be able to achieve anything. Exactly how big this “mass” is can be discussed, but if the unions get too small, they will quickly disappear since the remaining members realize they are not getting any benefits anymore from their memberships. The point is that everyone doesn’t have to leave the union; if maybe half the current members left, the effect would be the same as if everyone had left.
I know this post is unusually long and more resembles an essay. I am a student of Economics, which might explain it – I guess most of you had already figured that out.
I hope you enjoyed reading my thoughts on this issue. Please leave a comment.
John Gustavsson
lördag 29 januari 2011
Mitt Romney förlorar partistöd
Mitt Romney - en av få republikaner som med stor säkerhet kommer att ställa upp i presidentvalet 2012 - har förlorat en del av det stöd han hade 2008. MSNBC rapporterar här om saken:
Se även tidigare inlägg:
Huckabee toppar republikanernas lista 20110111
Presidentvalet 2012: Vem vann valet 2010? 20101216
--------------
Sarah Palin ger respons på Obamas State of the Union 20110129
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Huckabee toppar republikanernas lista 20110111
Presidentvalet 2012: Vem vann valet 2010? 20101216
--------------
Sarah Palin ger respons på Obamas State of the Union 20110129
Sarah Palin ger respons på Obamas State of the Union
Sarah Palin intervjuades iförrgår på Fox News där hon gav respons på president Obamas State of the Union-tal. Här är intervjun. Hon är mycket mer kritisk än jag var - och hennes kritiska ton har kritiserats. Republikanerna behöver dock vara kritiska eftersom det är denna kritik och detta motstånd mot Obamas liberala politik som tvingat honom att röra sig mot mitten på det sätt han uppenbart gjorde med sitt State of the Union-tal. Här är Palin:
Del 1:
Del 2:
Se även tidigare inlägg:
Michele Bachmann ger te-party-respons på Obamas tal 20110126
Paul Ryan ger Republikanernas respons på Obamas tal 20110126
Del 1:
Del 2:
Se även tidigare inlägg:
Michele Bachmann ger te-party-respons på Obamas tal 20110126
Paul Ryan ger Republikanernas respons på Obamas tal 20110126
Kriget mot terrorismen i Jemen
CBS 60 Minutes har här ett inslag från en dryg vecka sedan om USA:s krig mot terrorismen i Jemen. Mycket sevärt. Noteras kan att man också kallar kampen för just ett krig mot terrorismen:
John Bolton beskriver relationen med Egypten
USA:s republikanske fd FN-ambassadör John Bolton kommenterar här den fortsatta situationen i Egypten och förklarar USA:s relation till landet de senaste 30 åren. En relation som i samband med Camp David-avtalet när Egypten erkände Israel gjorde att USA och Egypten kom på god fot:
Här också ett gammalt nyhetsklipp från 1981 strax efter att Hosni Mubarak tog över makten i Egypten efter mordet på dess tidigare ledare Anwar Sadat:
Se även tidigare inlägg:
Sean Hannity om situationen i Egypten 20110129
Här också ett gammalt nyhetsklipp från 1981 strax efter att Hosni Mubarak tog över makten i Egypten efter mordet på dess tidigare ledare Anwar Sadat:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Sean Hannity om situationen i Egypten 20110129
Obama - videovecka 106
President Obama talar denna vecka om amerikanska innovationer - ett tema han också förespråkade i sitt State of the Union-tal - från ett succéföretag i Manitowoc, Wisconsin. Företaget har 250 anställda som skapar rena energisystem i form av solceller etc. Sådana företag visar den väg framåt som USA måste gå, förklarar Obama och sammanfattar budskapet från State of the Union-talet:
Se även tidigare inlägg:
Obama - videovecka 105 20110122
-----------------
Obamas State of the Union 2011 20110126
Se även tidigare inlägg:
Obama - videovecka 105 20110122
-----------------
Obamas State of the Union 2011 20110126
Sean Hannity om situationen i Egypten
Sean Hannity håller här en paneldebatt om situationen i Egypten och drar paralleller till Iran 1979. Är detta en revolution på väg att spåra ur, bort från ärlig demokratiönskan till en islamistisk revolution?
Se även tidigare inlägg:
Kvinnor i Tunisien fruktar islamisternas återkomst 20110129
Richard Engel om situationen i Egypten 20110129
Se även tidigare inlägg:
Kvinnor i Tunisien fruktar islamisternas återkomst 20110129
Richard Engel om situationen i Egypten 20110129
Kvinnor i Tunisien fruktar islamisternas återkomst
Den övergripande demokratiseringsvågen som sveper över mellanöstern är bra. Demokrati är rätt väg för mellanöstern och i ett långsiktigt perspektiv också den enda hållbara väg att gå.
Men mellanöstern har också en stark inte bara muslimsk kultur, utan också en förtryckande teokratisk islamistisk sådan. Den finns överallt runtom i mellanöstern även i relativt "fungerande" demokratier som Turkiet. Dessa har ibland tryckts ned av sekulära diktatorer som Mubarak eller Saddam Hussein (jag jämställer inte de två) men alltid funnits under ytan.
Följande artikel i The Australian beskriver hur tunisiska kvinnor fruktar islamismens återkomst i samband med det nya politiska klimatet.
De fruktar den islamiska motståndsrörelsens återkomst:
President Zine El Abedine Ben Alis regim var förtryckande men han gav kvinnor rättigheter, något hans hustru Leila också förespråkade. Övergångsregeringen har sagt att kvinnliga rättigheter ska bevaras, men fruktan finns, bl a för att lagen om personstatus som fattades efter oberoendet från Frankrike 1956 som bl a förbjuder polygami och inom familjen ger jämlika rättigheter för män och kvinnor ska förändras.
Somliga har också utnyttjat den nyvunna yttrandefriheten till att förespråka mer konservativa värderingar. En sa att tillåtande av flera fruar skulle bidra till att åtgärda en demografisk obalans, en annan att kvinnor skulle stanna hemma för att motverka arbetslösheten.
Till en kvinnlig AFP-reporter ropade också en grupp ungdomar:
Det står således tydligt att det är av yttersta vikt för omvärlden att engagera sig i det som händer för att dessa omvälvande protester ska mynna ut i sunda demokratier, inte i islamistiska styren. Det som hände i Iran 1979 när islamister utnyttjade och övertog ett folkligt uppror och sen gjorde fortsättningen värre än dess början, får inte tillåtas ske igen.
Källa: The Australian
Se även tidigare inlägg:
Richard Engel om situationen i Egypten 20110129
Men mellanöstern har också en stark inte bara muslimsk kultur, utan också en förtryckande teokratisk islamistisk sådan. Den finns överallt runtom i mellanöstern även i relativt "fungerande" demokratier som Turkiet. Dessa har ibland tryckts ned av sekulära diktatorer som Mubarak eller Saddam Hussein (jag jämställer inte de två) men alltid funnits under ytan.
Följande artikel i The Australian beskriver hur tunisiska kvinnor fruktar islamismens återkomst i samband med det nya politiska klimatet.
"I'm scared of the return of the Islamists," said Sonia, a 35-year-old government official who declined to give her last name, as the long-banned Islamist movement Ennahdha (Awakening) prepares to re-enter the political scene.
"They'll impose a new culture that is totally alien to us, like the fundamentalist dress code," she said, referring to the Muslim headscarf worn by some women in the north African state.
De fruktar den islamiska motståndsrörelsens återkomst:
"I saw a lot of bearded men today. I was really afraid. I don't think the laws on women's rights will change, but the Islamists are going to be even more forceful than before," säger en 29-årig journalist i landet.
President Zine El Abedine Ben Alis regim var förtryckande men han gav kvinnor rättigheter, något hans hustru Leila också förespråkade. Övergångsregeringen har sagt att kvinnliga rättigheter ska bevaras, men fruktan finns, bl a för att lagen om personstatus som fattades efter oberoendet från Frankrike 1956 som bl a förbjuder polygami och inom familjen ger jämlika rättigheter för män och kvinnor ska förändras.
Somliga har också utnyttjat den nyvunna yttrandefriheten till att förespråka mer konservativa värderingar. En sa att tillåtande av flera fruar skulle bidra till att åtgärda en demografisk obalans, en annan att kvinnor skulle stanna hemma för att motverka arbetslösheten.
"Women should wear veils to prevent sexual harassment. That is what one hears now on Tunisia's streets," an article in La Presse newspaper said.
It spoke of "a new era in which questions that we thought were dead and gone are resurfacing and threatening the rights we thought were irreversible".
Till en kvinnlig AFP-reporter ropade också en grupp ungdomar:
"Women's rights are over after the revolution!"
Det står således tydligt att det är av yttersta vikt för omvärlden att engagera sig i det som händer för att dessa omvälvande protester ska mynna ut i sunda demokratier, inte i islamistiska styren. Det som hände i Iran 1979 när islamister utnyttjade och övertog ett folkligt uppror och sen gjorde fortsättningen värre än dess början, får inte tillåtas ske igen.
Källa: The Australian
Se även tidigare inlägg:
Richard Engel om situationen i Egypten 20110129
Richard Engel om situationen i Egypten
Richard Engel rapporterar här direkt från Egypten om situationen. President Mubarak har hållit ett tal och förklarat att han är beredd på vissa eftergifter. USA som hållit sig tämligen avvaktande har alltmer börjat skärpa tonen mot Mubarak. Samtidigt tycks revolten - som började pg a vardagsproblem som arbetslöshet - bli alltmer religiös till sin karaktär, där det muslimska brödraskapet nu anslutit sig till demonstrationerna.
Vad Egypten behöver är en demokratisk fri regering, som bekämpar islamism. Det muslimska brödraskapet kan likt Hamas på Gaza - eller likt Khomeni för 30 år sedan - rida på folks missnöje. Vad de islamistiska krafterna har gemensamt med sekulära diktaturer är att ingen av dem har folkets vilja eller väl i åtanke. Vad USA och omvärlden här behöver är därför att hjälpa Egypten att se till att demonstranterna är demokrativänliga, samt hjälpa/pressa Mubarak att demokratisera landet, utan att fördenskull ge efter för islamistiska krafter. Det är ingen enkel uppgift, men i längden den enda tänkbara väg framåt. En väg man kan slå in på sakta men säkert eller snabbt och riskabelt. Egypten har valt det sista, och omvärlden måste utifrån de förhållandena göra vad de kan för att hjälpa rätt krafter.
För bara några veckor sedan var det protester pg a bombdåden mot de kristna i landet. Mubarak må ha varit inte helt engagerad i att skydda kristnas rättigheter. Men en islamisk revolution av muslimska brödraskapet skulle bli slutet för egyptisk kristendom. Det är inte minst därför av yttersta vikt att muslimska brödraskapet och liknande islamistiska terroriströrelser inte tillåts vinna makt pg a denna rådande missnöjesvåg. Bland demonstranterna råder säkerligen synen att det är dem mot regeringen. Så enkelt är det dock inte. Och omvärlden måste göra allt för att kunna skilja det bra från det dåliga i dessa protester.
Se även tidigare inlägg:
Hillary Clinton manar till försiktighet från båda sidor i Egypten 20110128
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Vad Egypten behöver är en demokratisk fri regering, som bekämpar islamism. Det muslimska brödraskapet kan likt Hamas på Gaza - eller likt Khomeni för 30 år sedan - rida på folks missnöje. Vad de islamistiska krafterna har gemensamt med sekulära diktaturer är att ingen av dem har folkets vilja eller väl i åtanke. Vad USA och omvärlden här behöver är därför att hjälpa Egypten att se till att demonstranterna är demokrativänliga, samt hjälpa/pressa Mubarak att demokratisera landet, utan att fördenskull ge efter för islamistiska krafter. Det är ingen enkel uppgift, men i längden den enda tänkbara väg framåt. En väg man kan slå in på sakta men säkert eller snabbt och riskabelt. Egypten har valt det sista, och omvärlden måste utifrån de förhållandena göra vad de kan för att hjälpa rätt krafter.
För bara några veckor sedan var det protester pg a bombdåden mot de kristna i landet. Mubarak må ha varit inte helt engagerad i att skydda kristnas rättigheter. Men en islamisk revolution av muslimska brödraskapet skulle bli slutet för egyptisk kristendom. Det är inte minst därför av yttersta vikt att muslimska brödraskapet och liknande islamistiska terroriströrelser inte tillåts vinna makt pg a denna rådande missnöjesvåg. Bland demonstranterna råder säkerligen synen att det är dem mot regeringen. Så enkelt är det dock inte. Och omvärlden måste göra allt för att kunna skilja det bra från det dåliga i dessa protester.
Se även tidigare inlägg:
Hillary Clinton manar till försiktighet från båda sidor i Egypten 20110128
fredag 28 januari 2011
Hillary Clinton manar till försiktighet från båda sidor i Egypten
Mycket händer i Egypten. Här rapporterar Richard Engel om saken för MSNBC:
Och här talar Hillary Clinton om situationen och manar till försiktighet från båda sidor, samtidigt som hon förklarar att fredliga protester måste få ske:
Se även tidigare inlägg:
John Bolton om situationen i Egypten 20110128
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Och här talar Hillary Clinton om situationen och manar till försiktighet från båda sidor, samtidigt som hon förklarar att fredliga protester måste få ske:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
John Bolton om situationen i Egypten 20110128
John Bolton om situationen i Egypten
USA:s fd republikanske FN-ambassadör kommenterar här situationen i Egypten och förklarar att muslimska brödraskapet inte startat upploppen, men att de ämnar utnyttja situationen.
Det hela i denna situation handlar inte i denna situation om Mubaraks diktatur på ena sidan och trevlig jeffersonsk demokrati på andra sidan - det står inte tydligt att detta handlar om en demokratisk revolution, det kan handla om militärt styre kontra muslimska brödraskapets styre. USA bör därför hålla sig försiktiga och se vad som händer innan man göra några tydliga uttalanden.
En mycket sund analys av John Bolton. Med det sagt bör alla demokratikrafter i Egypten och runtom i arabvärlden stödjas. Det viktiga är dock att veta när det rör sig om rena demokratikrafter och inte bara revolutionskrafter.
Se även tidigare inlägg:
Om demonstrationsvågen i arabvärlden 20110128
Det hela i denna situation handlar inte i denna situation om Mubaraks diktatur på ena sidan och trevlig jeffersonsk demokrati på andra sidan - det står inte tydligt att detta handlar om en demokratisk revolution, det kan handla om militärt styre kontra muslimska brödraskapets styre. USA bör därför hålla sig försiktiga och se vad som händer innan man göra några tydliga uttalanden.
En mycket sund analys av John Bolton. Med det sagt bör alla demokratikrafter i Egypten och runtom i arabvärlden stödjas. Det viktiga är dock att veta när det rör sig om rena demokratikrafter och inte bara revolutionskrafter.
Se även tidigare inlägg:
Om demonstrationsvågen i arabvärlden 20110128
YouTube intervjuar Obama
President Obama intervjuades igår exklusivt av YouTube - där folk fått skicka in sina frågor till presidenten via webcam. Det var också Obamas första stora intervju efter hans State of the Union-tal. Här är intervjun där Obama talar om allt möjligt från Race to the Top, Superbowl, hans favoritvetenskapsmän etc:
De sociala nätverken (YouTube, Facebook etc) - har på senare år blivit populära instrument för politiker att promota sig - förra året intervjuades president Obama också av YouTube, och nedan följer fler sociala-nätverks-intervjuer med tidigare presidenter - intervjuer med det gemensamt att de alla känns personligare och ungdomligare än normala former av intervjuer brukar göra. Alla är därför väldigt sevärda.
Se även tidigare inlägg:
Bush live-chattar på Facebook 20101130
YouTube intervjuar Bill Clinton 20100920
Obama intervjuas av YouTube 20100203
De sociala nätverken (YouTube, Facebook etc) - har på senare år blivit populära instrument för politiker att promota sig - förra året intervjuades president Obama också av YouTube, och nedan följer fler sociala-nätverks-intervjuer med tidigare presidenter - intervjuer med det gemensamt att de alla känns personligare och ungdomligare än normala former av intervjuer brukar göra. Alla är därför väldigt sevärda.
Se även tidigare inlägg:
Bush live-chattar på Facebook 20101130
YouTube intervjuar Bill Clinton 20100920
Obama intervjuas av YouTube 20100203
Jay Carney ersätter Robert Gibbs
Vita Huset har nu bestämt sig för att Jay Carney kommer att få ersätta den avgående pressekreteraren Robert Gibbs i mitten av februari. Carney var tidigare kommunikationsdirektör för vice-president Joe Biden, som också lobbade starkt för denne Något Fox News här har ett inslag om:
Jag själv tycker inte att Robert Gibbs har varit någon höjdare till pressekreterare, så förhoppningsvis kommer Carney att göra ett bättre jobb. Utan att kunna något om honom så lyser dock en varningslampa vid det faktum att han varit kommunikationsdirektör åt Joe Biden - som onekligen den mest oslipade på att kommunicera inom administrationen.
Se även tidigare inlägg:
Robert Gibbs berättar om sin avgång 20110106
Jag själv tycker inte att Robert Gibbs har varit någon höjdare till pressekreterare, så förhoppningsvis kommer Carney att göra ett bättre jobb. Utan att kunna något om honom så lyser dock en varningslampa vid det faktum att han varit kommunikationsdirektör åt Joe Biden - som onekligen den mest oslipade på att kommunicera inom administrationen.
Se även tidigare inlägg:
Robert Gibbs berättar om sin avgång 20110106
GITMO-fånge dömd till livstid
I november förra året fälldes Ahmed Ghailani, som suttit fängslad på Guantanamo, för sin medverkan i bombdåden mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998. Men den civila domstolen i New York - som var ett led i Obama-administrationens försök att åtala GITMO-fångarna civilit - ledde dock till att han bara fälldes på 1 av 286 punkter. Något Obama-administrationen fick stark kritik för. Ghailani riskerade dock fortfarande mellan 20 år och livstid i fängelse - vilket borde mildra kritikernas röster, menade administrationen.
Nu har domaren också beslutat straffsatsen och Ahmed Ghailani döms till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning. Det är en framgång för Obamas (och justitieminister Eric Holders) försök att åtala GITMO-fångar civilt, och kan komma att kväsa kritikernas invändningar.
Helt över är processen dock ännu inte. Ahmed Ghailani har nämligen möjlighet att överklaga domen. Fox News har här ett inslag saken:
Utsikterna för fortsatta civila rättegånger ser dock små ut eftersom Kongressen förbjudit Vita Huset från att använda pengar för att föra GITMO-fångar till rättegångar på fastlandet. Hur processen med Ahmed Ghailani slutar kommer dock med stor sannolikhet att vara betydelsefullt i bedömandet av riktigheten i att åtala/eller inte åtala terrorister civilt.
Se även tidigare inlägg:
Eric Holder bör avgå 20101120
Obams GITMO-rättegång möter massiv kritik 20101119
Vad GITMO-domen innebär för Obamas Justitiedepartement 20101118
GITMO-fånge friad på de flesta punkter - bakslag för Obama 20101118
Nu har domaren också beslutat straffsatsen och Ahmed Ghailani döms till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning. Det är en framgång för Obamas (och justitieminister Eric Holders) försök att åtala GITMO-fångar civilt, och kan komma att kväsa kritikernas invändningar.
"Today's sentencing of Ahmed Ghailani shows yet again the strength of the American justice system in holding terrorists accountable for their actions," sa Eric Holder i ett skrivet meddelande.
Helt över är processen dock ännu inte. Ahmed Ghailani har nämligen möjlighet att överklaga domen. Fox News har här ett inslag saken:
Utsikterna för fortsatta civila rättegånger ser dock små ut eftersom Kongressen förbjudit Vita Huset från att använda pengar för att föra GITMO-fångar till rättegångar på fastlandet. Hur processen med Ahmed Ghailani slutar kommer dock med stor sannolikhet att vara betydelsefullt i bedömandet av riktigheten i att åtala/eller inte åtala terrorister civilt.
Se även tidigare inlägg:
Eric Holder bör avgå 20101120
Obams GITMO-rättegång möter massiv kritik 20101119
Vad GITMO-domen innebär för Obamas Justitiedepartement 20101118
GITMO-fånge friad på de flesta punkter - bakslag för Obama 20101118
Om demonstrationsvågen i arabvärlden
MSNBC har här ett inslag om demonstrationsvågen runtom i arabvärlden från Tunisien till Egypten och Jemen. Det är en demokratiseringsprocess som ställer USA inför ett inte helt lätt val - att stödja reformivrarna eller att stå bakom de relativt pro-västliga icke-demokratiska regimer.
Se även tidigare inlägg:
Obamas State of the Union 2011 20110126
Bushs vision om ett demokratiskt mellanöstern överglänser Obama 20110125
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Obamas State of the Union 2011 20110126
Bushs vision om ett demokratiskt mellanöstern överglänser Obama 20110125
Rahm Emanuel blir kvar på valsedlarna
Rahm Emanuel stötte på ett allvarligt problem i sin ambition att bli Chicagos näste borgmästare - hans namn skulle kanske inte tillåtas tryckas upp på valsedlarna eftersom han inte bott i staden det senaste året. Nu har Illinois högsta domstol dock fattat beslutat att hans namn ska få finnas med. Vad som riskerade att sätta käppar i hjulen på hela valkampanjen tycks således bli en irriterande parentes i Emanuels kampanj. MSNBC rapporterar här om saken:
Och här kommenterar Rahm Emanuel själv det gynnsamma beslutet:
Se även tidigare inlägg:
HD ger Rahm Emanuel fortsatt hopp 20110125
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Och här kommenterar Rahm Emanuel själv det gynnsamma beslutet:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
HD ger Rahm Emanuel fortsatt hopp 20110125
SVD om Fox News
SVD:s reporter Olof Jönsson har här en artikel med titeln Fox klippte om Obamas tal – förstörde hans skämt.
Artikeln förklarar sedan hur "Fox News" redigerat president Obamas State of the Union-tal genom att efter Obamas skämt ersätta publikens skratt med ljud av syrsor, för att på så sätt ge intryck av att ingen skrattade (Läs gärna artikeln i dess helhet). Artikeln, som är relativt kort, måste citeras i dess helhet för att sedan kommenteras. Så här lyder den:
Om ni inte sett klippen där skratten redigerats bort så ta en titt. Och den som orkar och vill kan här se hela Fox News-inslaget där Brian Kilmeade intervjuar den republikanske kongressmannen Jason Chaffetz från Utah som kommenterar Obamas tal, de mixade sittplasterna och Obamas spenderingsförslag som han presenterade inbakat i en stor portion humor (där skratten i reportaget alltså redigerats bort):
Att skratten redigerats bort stämmer således. Det gör emellertid inte särskilt mycket annat i Olof Jönssons artikel som är synnerligen missvisande. Det intryck artikeln ger läsarna är att Fox News helt enkelt ljuger för publiken (och det på så simpla sätt som att redigera bort publikens skratt genom att lägga på syrsspel, som vilken tittare som helst givetvis förstår inte var en del av State of the Union-talet). Att Fox News skulle ljuga stärks genom hänvisningen till medieforskaren Kristina Riegert som säger att Fox förnekar att det finns en högeragenda.
Sanningen är inte riktigt så. Att Fox News är ett konservativt högernätverk är ingen nyhet, inget som det någonsin försökt förneka och det är inte heller någon som tror något annat. I amerikansk media är partiskhet nämligen inget problem. Vad som har diskuterats (och vad liberala grupper som Media Matters som bl a rapporterat om syrsljuden ovan anklagat Fox för) men som Fox News bestämt förnekat är att deras nyhetsreportage och nyhetskanaler skulle förmedla vinklade nyheter.
Jag brukar spendera någon timme om dagen med att följa de diverse showerna såväl på MSNBC som Fox News. Båda nätverken har rena nyhetsprogram som förmedlar rena objektiva nyheter och nästan alltid är dessa nyheter identiska. Om en bilbomb exploderat i Baghdad så rapporterar båda kanalernas nyhetsprogram att en bilbomb exploderat i Baghdad - inget annat. Om Obama förespråkar skattesänkningar så rapporterar båda nätverks nyhetsprogram att Obama förespråkar skattesänkningar - inget annat. I mitt tycke (och jag har följt MSNBC och Fox News dagligen i omkring 3 år) så är båda nätverk utmärkta nyhetsförmedlare. Och inget av nätverken är sämre än någon form av svensk media (SVT, TV4, TV8, DN, SVD etc) är. Tvärtom så är de ofta både bättre och duktigare (i alla fall i mitt tycke).
Men till skillnad från svensk media så har såväl MSNBC som Fox News också tydliga opinionsbildande program. Och dessa är inte neutrala utan vinklade i högre eller mindre utsträckning. På MSNBC var Keith Olbermanns show (denne har just lämnat nätverket) det mest hätska vänsterliberala propagandaprogrammet där Olbermann jämt och ständigt förvred allt som konservativa politiker som te x George W. Bush gjorde. Rachel Maddows show på MSNBC är också den mycket starkt vänsterpräglad även om hon har en mycket med ödmjuk ton än Olbermann.
På Fox News är Glenn Beck nästan lika starkt kritisk till president Obama (Beck tenderar dock att angripa Obamas idéer, som han ofta ser som vänsterkonspiratoriska, snarare än att gå till personangrepp på det sätt som Olbermann gjorde). Sean Hannity på Fox News är också en mycket stark kritiker till Obama, men mer till dennes sakpolitik utan att dra växlarna lika långt som Beck gör. Bill O Reilly är konservativ, men försöker ta Obama för vad han är och ger denne kred där han håller med honom.
Andra opinionsshower är lite snällare - men likväl opinionsshower. I den kategorin faller Fox and Friends också in. Det är en opinionsbildande morgonshow oftast tillspetsad med en stor portion humor. Att den liberala gruppen Media Matters med syrsklippet vill pålysa att Fox and Friends ljuger är knappast oväntat. De brukar göra detta så fort de får tillfälle. Att däremot som Olof Jönsson gör, hävda att "Fox News" som nätverk skulle ha klippt i Obamas State of the Union-tal (som vem som helst kan se var som helst) för att förleda tittarna är däremot helt enkelt mycket missvisande.
Vad som däremot inte är missvisande, är att säga att SVD med sin artikel förleder svenska läsare.
Se även tidigare inlägg:
För mer om amerikansk vinklad media, se följande länkar:
Talk Shows säger tack-och-hej till Olbermann 20110125
Jon Stewart försvarar republikanerna mot nazistämpel 20110124
Keith Olbermann lämnar MSNBC 20110123
Jon Stewart försvarar Scott Brown mot Keith Olbermann 20100123
---------------
Charles Krauthammer prisar Fox News 20090619
Artikeln förklarar sedan hur "Fox News" redigerat president Obamas State of the Union-tal genom att efter Obamas skämt ersätta publikens skratt med ljud av syrsor, för att på så sätt ge intryck av att ingen skrattade (Läs gärna artikeln i dess helhet). Artikeln, som är relativt kort, måste citeras i dess helhet för att sedan kommenteras. Så här lyder den:
Amerikanska tv-kanalen Fox News har ertappats med att klippa om ett av Barack Obamas tal. När talet presenterades för kanalens tittare hade applåder och skratt klippts bort för att skapa illusionen av att Obamas poänger inte uppskattades av publiken.
När den högerorienterade tv-kanalen Fox News rapporterade om president Barack Obamas tal till kongressen klipptes inslaget för att få det att se ut som om hans skämt föll platt till marken.
I stället för applåder och skratt följde bara tystnad och ljudet av en ensam syrsa, för att illustrera den pinsamma tystnaden. Men flera sajter har jämfört de båda versionerna och båda finns nu tillgängliga på nätet.
Klicka här för originalet
Och här är Foxs version
Talkshowerna i Fox News har etablerat sig som hårda kritiker av Obama och andra politiker i det demokratiska partiet. Även om kanalen hävdar sin opartiskhet har avhoppare berättat om en uttalad högeragenda.
– Men det förnekar de jämt. De bara rånekar till att det finns någon högeragenda. Deras taktik är klassisk propaganda, att blåneka och hålla fast vid sin linje, säger medieforskaren Kristina Riegert.
Hon berättar att nyheterna blivit mer politiserade den senaste tiden och att Obama är särskilt utsatt. Utvecklingen inleddes redan på 80-talet när reglerna för opartiskhet i etermedier ändrades.
– Man kan säga att etermedierna i USA har fått en mer partipolitisk roll, ungefär som pressen hade på 1800-talet. Fox News kom först med en högerorientering. Sen kom MSNBC med en vänsterorienterad inriktning.
Förr fanns en regel om att varje påstående måste bemötas av den drabbade. Den togs dock bort med motiveringen att det fanns så många kanaler att tillgå.
– Man tog bort opartiskhetsreglerna för etermedier under Reagan. Då tog man bort kravet på att man ska ha rätten att svara, att ett påstående från högerkanten har rätt att bemötas från vänsterkanten.
Om ni inte sett klippen där skratten redigerats bort så ta en titt. Och den som orkar och vill kan här se hela Fox News-inslaget där Brian Kilmeade intervjuar den republikanske kongressmannen Jason Chaffetz från Utah som kommenterar Obamas tal, de mixade sittplasterna och Obamas spenderingsförslag som han presenterade inbakat i en stor portion humor (där skratten i reportaget alltså redigerats bort):
Att skratten redigerats bort stämmer således. Det gör emellertid inte särskilt mycket annat i Olof Jönssons artikel som är synnerligen missvisande. Det intryck artikeln ger läsarna är att Fox News helt enkelt ljuger för publiken (och det på så simpla sätt som att redigera bort publikens skratt genom att lägga på syrsspel, som vilken tittare som helst givetvis förstår inte var en del av State of the Union-talet). Att Fox News skulle ljuga stärks genom hänvisningen till medieforskaren Kristina Riegert som säger att Fox förnekar att det finns en högeragenda.
Sanningen är inte riktigt så. Att Fox News är ett konservativt högernätverk är ingen nyhet, inget som det någonsin försökt förneka och det är inte heller någon som tror något annat. I amerikansk media är partiskhet nämligen inget problem. Vad som har diskuterats (och vad liberala grupper som Media Matters som bl a rapporterat om syrsljuden ovan anklagat Fox för) men som Fox News bestämt förnekat är att deras nyhetsreportage och nyhetskanaler skulle förmedla vinklade nyheter.
Jag brukar spendera någon timme om dagen med att följa de diverse showerna såväl på MSNBC som Fox News. Båda nätverken har rena nyhetsprogram som förmedlar rena objektiva nyheter och nästan alltid är dessa nyheter identiska. Om en bilbomb exploderat i Baghdad så rapporterar båda kanalernas nyhetsprogram att en bilbomb exploderat i Baghdad - inget annat. Om Obama förespråkar skattesänkningar så rapporterar båda nätverks nyhetsprogram att Obama förespråkar skattesänkningar - inget annat. I mitt tycke (och jag har följt MSNBC och Fox News dagligen i omkring 3 år) så är båda nätverk utmärkta nyhetsförmedlare. Och inget av nätverken är sämre än någon form av svensk media (SVT, TV4, TV8, DN, SVD etc) är. Tvärtom så är de ofta både bättre och duktigare (i alla fall i mitt tycke).
Men till skillnad från svensk media så har såväl MSNBC som Fox News också tydliga opinionsbildande program. Och dessa är inte neutrala utan vinklade i högre eller mindre utsträckning. På MSNBC var Keith Olbermanns show (denne har just lämnat nätverket) det mest hätska vänsterliberala propagandaprogrammet där Olbermann jämt och ständigt förvred allt som konservativa politiker som te x George W. Bush gjorde. Rachel Maddows show på MSNBC är också den mycket starkt vänsterpräglad även om hon har en mycket med ödmjuk ton än Olbermann.
På Fox News är Glenn Beck nästan lika starkt kritisk till president Obama (Beck tenderar dock att angripa Obamas idéer, som han ofta ser som vänsterkonspiratoriska, snarare än att gå till personangrepp på det sätt som Olbermann gjorde). Sean Hannity på Fox News är också en mycket stark kritiker till Obama, men mer till dennes sakpolitik utan att dra växlarna lika långt som Beck gör. Bill O Reilly är konservativ, men försöker ta Obama för vad han är och ger denne kred där han håller med honom.
Andra opinionsshower är lite snällare - men likväl opinionsshower. I den kategorin faller Fox and Friends också in. Det är en opinionsbildande morgonshow oftast tillspetsad med en stor portion humor. Att den liberala gruppen Media Matters med syrsklippet vill pålysa att Fox and Friends ljuger är knappast oväntat. De brukar göra detta så fort de får tillfälle. Att däremot som Olof Jönsson gör, hävda att "Fox News" som nätverk skulle ha klippt i Obamas State of the Union-tal (som vem som helst kan se var som helst) för att förleda tittarna är däremot helt enkelt mycket missvisande.
Vad som däremot inte är missvisande, är att säga att SVD med sin artikel förleder svenska läsare.
Se även tidigare inlägg:
För mer om amerikansk vinklad media, se följande länkar:
Talk Shows säger tack-och-hej till Olbermann 20110125
Jon Stewart försvarar republikanerna mot nazistämpel 20110124
Keith Olbermann lämnar MSNBC 20110123
Jon Stewart försvarar Scott Brown mot Keith Olbermann 20100123
---------------
Charles Krauthammer prisar Fox News 20090619
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)