Klasskampens återkomst: frihet eller jämlikhet?

Samtidigt som konservativa Republikaner, Libertarianer et c, samlades för årets CPAC-konferens (Conservative Political Action Committee) i Washington DC, pålyste president Obama ett enormt välfärdsprogram med en budget på 3,6 biljarder dollar, varav 1,75 biljarder i budgetunderskott. Obamas program kommer, om den godkänns av Kongressen, att utgöra en expandering av regeringens roll i det amerikanska samhället som inte skådats sedan Franklin Delano Roosevelts "New Deal" och Lyndon B Johnsons "Great Society". En välfärdsmodell som måhända inte är europeisk, men i ett amerikanskt perspektiv så nära en sådan som det i dagsläget är möjligt att komma. En modell som bygger på tanken att statens uppgift är att ge de sämst lottade i samhället, inte bara möjligheten att sträva efter lycka, utan att också ge dem lyckan.

Att det amerikanska samhället är i kris, och att deras system i fråga om sjukvård (där 48 miljoner amerikaner saknar sjukvårdsförsäkring) både är dyrt och exkluderande, och att arbetslöshet och fattigdom oftast får betydligt större konsekvenser för den enskilde i USA än för den enskilde i Västeuropa med våra mängder av regeringsbaserade skyddsnät, råder inga tvivel om. Men det är just det den stora ideologiska frågan handlar om:

Ska USA bli som Europa?

De konservativa Republikanernas svar på den frågan är ett klart och tydligt nej. På årets CPAC kommenterade Republikanernas Mitt Romney Obamas budget med följande ord:

"Earlier this week, the President addressed not only the current economy, but also his broader goals. I was pleased that he put healthcare, education, and energy on the agenda. The direction we take on these issues will profoundly shape the future of the nation. I’m afraid I know where the liberal Democrats want to take us. And as they try to pull us in the direction of government-dominated Europe, we’re going to have to fight as never before to make sure that America stays America."

Varför vore då det så illa, enligt Republikanerna?

Kort sagt därför att ett sånt system skulle slöa ner den ekonomiska tillväxten, och göra det omöjligt för USA att konkurrera med ekonomiska superjättar som Kina mfl. Det i sin tur skulle göra att USA:s ställning som supermakt i världen underminerades. Och det skulle vara inte bara till USA:s - utan till den demokratiska världens stora nackdel. På sitt avskedstal efter att Romney förlorad primärvalskampen mot McCain, så sa han på förra årets CPAC följande:

"...conservative principles are needed now more than ever. We face a new generation of challenges, challenges which threaten our prosperity, our security and our future. I am convinced that unless America changes course, we will become the France of the 21st century—still a great nation, but no longer the leader of the world, no longer the superpower. And to me, that is unthinkable.

Simon Peres, in a visit to Boston, was asked what he thought about the war in Iraq. “First,” he said, “I must put something in context. America is unique in the history of the world. In the history of the world, whenever there has been conflict, the nation that wins takes land from the nation that loses. One nation in history, and this during the last century, laid down hundreds of thousands of lives and took no land. No land from Germany, no land from Japan, no land from Korea. America is unique in the sacrifice it has made for liberty, for itself and for freedom loving people around the world.”

The best ally peace has ever known, and will ever know, is a strong America!"

På 1980-talet så vann Ronald Reagan - konservatismens stora hjälte - två val utifrån samma ideologiska grund; att motarbeta statens alltmer växande roll i det amerikanska samhället. Och med tesen att regeringen inte var lösningen på problemen, utan att regeringen utgjorde problemen - lyckades han i så hög grad med detta, att Bill Clinton, när denne (som en av få, och den hittills ende Demokrat att sedan FDR att väljas till två fullständiga ämbetsperioder) vann presidentvalet 1992 förklarade att "The era of big government is over".

Någon sådan koncession till de konservativa Republikanernas ideologi gör dock inte Obama. Istället vill Obama göra precis som Reagan - fast tvärtom. Förändra samhället och ge staten en permanent större roll i medborgarnas liv. Dock medveten om det stora motståndet mot sådana reformer som (av olika anledningar) existerar i Washington förklarade president Obama i sitt veckovideotal:

“I know they’re gearing up for a fight as we speak. My message to them is this: So am I.”

Det finns många argument på båda sidor i denna ideologiskt mycket skilda syn mellan Demokrater och Republikaner på statens roll i det amerikanska samhället. Från Obamas- och Demokraternas synvinkel så framstår vissa historiska fakta som Reagan-revolutionen på 1980-talet innebar väldigt tydligt; däribland att klyftorna i det amerikanska samhället har ökat de senaste 30 åren. Något Obamas budget kommenterar med orden:

"The past eight years have discredited once and for all the philosophy of trickle-down economics -- that tax breaks, income gains and wealth creation among the wealthy eventually will work their way down to the middle class."

Att historien praktiskt taget bevisar att tesen om fri marknad, låga skatter et c - leder fram till skapandet- och tillväxten av en medelklass (se te x Kina, Indien,samt tigerekonomierna i Asien) - skulle Republikanerna förstås framhålla för att indikera att Obama antingen ljuger eller är helt blind för verkligheten. Men - om man nu ser de sociala ojämlikheterna som samhällets största problem - som Demokraterna och de flesta västeuropeiska regeringar gör - så räcker dock inte det argumentet. Och i en tid av ekonomisk recession, ökande arbetslöshet, fattigdom och de mängder av sociala problem detta medför i ett land där staten inte tar någon form av ekonomiskt och socialt ansvar över sina medborgare så framstår argumentet åtminstone kortsiktigt som ännu sämre.

Men där går också en annan skiljelinje. För medan Republikanerna anser att USA:s roll inte bara är att vara ledare i världen (vilket Demokraterna också anser, även om de i praktiken inte betonar hård makt på samma sätt). Så anser Republikanerna helt enkelt - till skillnad från Demokraterna - att Europas väg inte är föredömlig, inte ens i sociala avseenden. Och då inte bara därför att man med ett sådant system inte har råd att vara en militär supermakt - utan för att sådana system i längden alltid fråntar medborgarna dess frihet. USA:s författningsfäder skapade en konstitution som byggde på en enkel, men historiskt bevisad tes; nämligen den att makt alltid missbrukas i människors händer. Därför måste den decentraliseras. Inte för att det fungerar perfekt - men därför det motsatta i längden alltid fungerar sämre. Regeringens roll, är enligt den amerikanska Frihetsdeklarationen att beskydda medborgarnas rätt till liv, frihet och möjligheten att skapa sig lycka. Inte att ge dem ett lyckligt eller jämlikt liv. Den ideologiska skiljelinjen mellan amerikansk konservatism och liberalism gör att partierna ideologiskt slits mellan att representera frihet eller jämlikhet.

Republikanernas moderate kongressman Steven C. LaTourette, från Ohio sa gällande Obams budget:

"We seem to be going back to class warfare,"

Någon klasskamp i marxistisk anda rör det sig knappast om - men däremot en ideologisk kamp om att definiera om den amerikanska statens roll är att ge medborgarna frihet eller jämlikhet? Om USA:s viktigaste uppgift är att vara en ledare i världen, eller bara en medborgare i världen?

Somliga amerikanska politiker anser att USA kan göra bådadera. Joe Lieberman (oberoende Demokrat), som i höstas stödde McCain (och år 2000 var Al Gores vice-presidentkandidat) - är en utrikespolitisk hök men förespråkar Demokraternas inrikespolitiska agenda. Ron Paul är en utrikespolitisk duva vars tes är att konstitutionen tydligt säger att USA:s roll inte är att agera världspolis - men en ekonomisk ärkekonservativ marknadsliberal som menar att friheten väger miljoner gånger tyngre än någon form av statlig subventionerad jämlikhet. Andra - som te x president George W. Bush - har försökt gå en mellanväg. Att hålla de konservativa marknadsprinciperna högt - och förespråka en stark militärmakt att ta itu med internationella hot överallt på hela jorden. Samtidigt som han försökt bemöta de sociala problem som Demokraterna många gånger sätter i första rummet - med att skjuta in statliga pengar till fria aktörer (t ex hjälporganisationer) hellre än att skapa statliga hjälpinstitutioner.

Sammanfattningsvis är frågan mycket aktuell. Och den borde också vara aktuell i Europa i vår förståelse av vår granne i väst. Jag personligen anser att världen behöver en demokratisk och moralisk supermakt. Det är naivt att tro att fred och frihet kan upprätthållas utan att försvaras. I Europa har vi gjort valet att trygghet är viktigare än frihet. Ett val vi kunde göra pg a att USA under kalla kriget (och även andra världskriget) tyckte precis tvärtom. I den debatt som i dagens USA råder - kan det som svensk och europé vara värt att komma ihåg.