Bush, Islam och (svensk) media

Geroge W. Bush skildrades konsekvent under sina åtta år som president negativt i svensk media. År 2000 höll svenskar i allmänhet på Al Gore i presidentvalet, och när Bush till slut vann så var valet kontroversiellt. Ett litet stöd fick han efter 9/11 - när allt var nytt och utrikespolitiken hamnade högre upp än hans i Sverige besynnerliga idéer om skattesänkningar, statligt stöd till religiösa hjälporganisationer, en federal skolstandard (som gick trögt att implementera men som Obama nu fortsätter) och motstånd mot globala miljöavtal. Med Irakkriget och Katrina fortsatte kritiken. Den mesta av den svenska kritiken var ogrundad - vilket dock inte hämmade dess flöde. Till och med Bushs syn på islam blev i svensk media kritiserad. På vilket sätt - såväl som varför denna kritik var högst missvisande - ska jag förklara längre fram.

Obama, Bush och moské-kontroversen:

För dem som inte hängt med i amerikanska nyheter de senaste månaderna så planeras det ett moskébygget i New York City i närheten av Ground Zero. Detta projekt rönte först uppmärksamhet i konservativa kretsar och röster började höjas mot att det var opassande med en moské så nära platsen där muslimska terrorister utfört det största terrordådet i amerikansk historia. Röster höjdes också för att personerna bakom projektet inte hade rent mjöl i påsen utan kunde kopplas till suspekta islamistgrupper och att de gjort en mängd synnerligen opassande uttalanden.

Från början var kontroversen dock likväl mest en lokal fråga (bortsett från somliga anti-islamistiska kretsar, där nyheten varit känd internationellt i flera månader), men frågan blev en toppnyhet både nationellt och internationellt efter att president Obama trampade i klaveret genom att först uttala sitt stöd till bygget, för att sedan (till hälften) dra tillbaka stödet genom att förklara sitt tidigare stöd med att påpeka att han stödde religionsfrihet, men inte nödvändigtvis menade att det var vist att bygga en moské vid Ground Zero.

Obamas klumpiga uttalanden (som påminde om John Kerrys uttalande från 2004 om att han var för finansiering av Irakkriget innan han var emot det) har gjort att somliga debattörer i USA - däribland även vänsterdebattörer - önskat att tidigare president George W. Bush återigen skulle kunna ta kommando över ett ämne han som president skötte galant - nämligen relationen mellan USA och Islam i en tid när nationen samtidigt för ett krig mot islamistisk terrorism.

Washington Examiner skrev den 18 augusti:

There's a new argument emerging among supporters of the Ground Zero mosque. Distressed by President Obama's waffling on the issue, they're calling on former President George W. Bush to announce his support for the project, because in this case Bush understands better than Obama the connection between the war on terror and the larger question of America's relationship with Islam.

Artikeln citerar sedan Maureen Dowd som i New York Times den 17 augusti skrev:

The war against the terrorists is not a war against Islam. In fact, you can’t have an effective war against the terrorists if it is a war on Islam.

George W. Bush understood this. And it is odd to see Barack Obama less clear about this matter than his predecessor. It’s time for W. to weigh in.

Eugene Robinson skrev också den 17 augusti i Washington Post följande:

I, too, would love to hear from former president Bush on this issue. He held Ramadan iftar dinners in the White House as part of a much broader effort to show that our fight against the al-Qaeda murderers who attacked us on 9/11 was not a crusade against Islam. He was absolutely right on this point, and it would be helpful to hear his views.

Och Peter Beinhart skrev den 17 augusti på TheDailyBeast:

Remember when George W. Bush and his neoconservative allies used to say that the “war on terror” was a struggle on behalf of Muslims, decent folks who wanted nothing more than to live free like you and me? Remember when Karen Hughes paid millions to produce glitzy videos of Muslim Americans testifying about how free they were to practice their religion in the USA? Remember Bush’s second inaugural, when he said “America's ideal of freedom” is “sustained in our national life by the truths of Sinai, the Sermon on the Mount, the words of the Koran?”

...Words I never thought I’d write: I pine for George W. Bush. Whatever his flaws, the man respected religion, all religion.

Bushs distinktioner gällande Islam:

Alla dessa omdömen om Bush är förstås sanna. Bush höll islam högt och gjorde direkt efter 9/11 stora försök att förklara för allmänheten att de terrorister som utfört terrordåden inte var representativa för islam eller för muslimer i allmänhet utan i själva verket hade "kapat" religionen. Islam var i själva verket en fredens religion. Det var en linje Bush konsekvent skulle driva resten av sin presidentperiod, samtidigt som han likväl inte skulle undvika den islamistiska ideologi som grupper som Al Qaida och talibanerna stödde sig på, som han för en tid betecknade som "islamo-fascism" - ett begrepp han dock slutade använda eftersom de liberala skribenterna då kallade honom för islamofobisk, vilket allt indikerar att han inte var. Ta te x detta stycke som exempel ur ett tal Bush höll 2005 vid Elmendorf Air Force Base i Alaska:

For more than four years, we've seen the brutal nature of the terrorists. They've targeted the innocent in many countries, people from all walks of life...

...The tragic images of innocent victims can make it seem like these terrorist attacks are random and isolated acts of madness. While these killers choose their victims indiscriminately, their attacks flow from an ideology and a terrifying vision for the world. Their acts are evil, but they're not insane. Some call this evil Islamic radicalism; others, militant jihadism; still others, Islamo-fascism. Whatever we choose to call this enemy, we must recognize that this ideology is very different from the tenets of the great religion of Islam. This form of radicalism exploits Islam to serve a violent, political vision: the establishment -- by terrorism, subversion, and insurgency -- of a totalitarian empire that denies all political and religious freedom.

We know this vision of the radicals because they openly state it. They put it in videos and audiotapes and letters and declarations and on websites. These extremists want to end American and Western influence in the broader Middle East, because we stand for democracy and peace and stand in the way of their ambitions.

Här gör Bush således en tydlig distinktion mellan vad han menar vara sann islam och den "kapade" "islamo-fascistiska" versionen av islam. När Bush var president brydde sig dock inte nämnvärt många om Bushs exemplariska balans i förhållandena mellan USA, Islam och kriget mot terrorismen - och föredrog hellre enkla nidbilder av denne.

Svensk media om Bush och Islam:

Att Bushs balansgång ifråga om islam nu uppmärksammas är bra eftersom det annars vore att förneka sanningen. Även svensk media - som, vilket denna blogg regelbundet bevisat, sällan skrev rättvist om president Bush - har nu hakat på de amerikanska skribenterna och börjat skriva positivt om Bushs förhållande till Islam. I SVD skriver Karin Henriksson i en artikel som handlar om moské-kontroversen följande:

Omedelbart efter de traumatiska attentaten 2001 sträckte den dåvarande presidenten George W Bush ut en hand till USA:s snabbväxande muslimska befolkning. Han, liksom nu Barack Obama, gjorde det till tradition att inta en iftar-måltid under ramadan.

En korrekt beskrivning också det. Men så har inte alltid varit fallet i Sverige, vilket bör påminnas om.

I november 2008 skrev jag ett inlägg vid namn "Mer om svensk Bush-bevakning" där jag bl a kommenterar ett avsnitt av SVT:s program Existens som lät vänsterliberalen Gore Vidal uttala sig om Bushs syn på religion. Jag rekommenderar hela inlägget men låt mig citera stycket om Gore Vidal där denne berör ämnet Bush och islam:

Anna Lindman Barsk frågar Gore Vidal om han tycker att George W. Bush också blivit en religiös ledare i Amerika, varpå Vidal svarar nej - och säger att de flesta amerikanska politiker är hycklare som bara använder religionen för ett hetsa upp "småfolket". Vidal säger:

"Vissa använder ett religiöst språkbruk för att hetsa upp småfolket. De anses vara lovligt byte. Bush gör det jämt. Han har inget annat att tala om - än att man ska jaga "Jesu fiender" det vill säga Muhammed. Nu kanske han startar ett religionskrig, vilket många kring honom vill."

Vad Vidal dock inte tar hänsyn till är att Bush direkt efter 9/11 gjorde allt för att inte utmåla islam som fienden, och inte utmåla muslimer som terrorister. Några dagar efter terrorattacken besökte han en moské i Washington DC där han deklarerade att "islam är fred". Religionshistorikern Karen Armstrong (som överlag är väldigt kritisk mot den amerikanska majoritetens politiska och religiösa diskurs) skriver i sin bok "Islam" (utgiven på svenska av Forum 2004) så här:

"Det antogs allmänt [efter 9/11] att det fanns något inom islam som gjorde muslimer grymma och våldsbenägna, och medierna drog sig inte för att ge ytterligare näring åt det antagandet. När president George W. Bush insåg faran med en sådan hållning gick han snabbt ut och sade att islam var en stor och fredlig religion och att bin Ladin och kaparna inte fick ses som typiska företrädare för den islamiska tron. Han vara noga med att ha en muslim bredvid sig under sorgeceremonin i Washington National Cathedral och han besökte moskéer för att visa sitt stöd för USA:s muslimer. Detta var något alldeles nytt och en mycket välkommen vändning. Inget liknande hade skett i samband med Salman Rushdie-krisen eller Operation Ökenstorm mot Saddam Hussein." (s 168)

Således säger Armstrongs bild av Bush emot den bild som Vidal målar upp. Att Gore Vidal således uppenbart har fel, sägs det dock ingenting alls om i programmet

Svensk media har i allmänhet agerat med samma tystnad som i det Existens-programmet. Det skrevs i allmän media sällan uttryckligen att Bush "förde ett krig mot Islam", däremot kunde man hänvisa till att somliga (muslimer) uppfattade kriget mot terrorismen just som ett krig mot Islam. Något som inte var en felaktig beskrivning (och terroristerna själva ville också gärna utmåla saken just på det sättet), men eftersom man nästan aldrig beskrev de faktiska enorma försök Bush gjorde för att balansera relationen till muslimer såväl i USA som världen över, så fick svenska mediakonsumenter lätt intrycket av att Bush faktiskt förde ett krig mot Islam - eller åtminstone att han var konfrontativ i sin syn på islam, oavsett vad han själv än hade att säga om den saken. Och när någon (som te x Gore Vidal ovan) uttryckligen indikerade att Bush krigade mot muslimer, så lät man sådana åsikter stå oemotsagda.

Att denna mediabild varit den rådande i Sverige indikeras av ett mail jag fick av en reporter på den svenska frikyrkotidningen Dagen (som läses regelbundet av många Kristdemokrater) efter att denne recenserat Obamas tal i Kario med orden: "budskapet kan sammanfattas i fyra ord: "Jag är inte Bush." Vilket var en sammanfattning jag inte höll med om (tvärtom, vad Obama gjorde i Kario var att precis som Bush före honom, förklara att islam var en fredlig religion). Jag frågade därför reportern vad denne egentligen menade, och fick ett mail med följande text till svar:

> "Helt kort, utan att gå in på en detaljerad analys, anser
> jag att hela Obamas
> tal och framtoning gick ut på att visa att han vill just
> "starta om". Alltså
> försöka bygga en ny relation mellan USA och den muslimska
> världen, baserad
> på dialog och samförstånd. Till skillnad från Bush-eran
> som ju präglades
> mera av konfrontation.
> Hur Obama sedan lyckas är en annan sak."

Mailet indikerar att reportern alltså på förhand hade synen på Bush-administrationen som en administration som "ju präglades mera av konfrontation". En beskrivning som stämmer i förhållandet till terroriststater - där Bush utifrån moraliska och ideologiska principer var mycket tydligare än Obama, men en beskrivning som däremot inte alls passar för att beskriva Bushs förhållande till islam (vilket inte minst citatet från Karen Armstrongs bok bevisar). Reporterns uppfattning om saken säger en del om det svenska mediaklimat som med största sannolikhet skapat hans förståelse av saken.

Obama och Bush ense om islams fredselement:

Vad kan då sägas om Bushs och Obamas syn på Islam?

Till att börja med kan konstateras att Bush och Obama har samma grundläggande inställning till Islam (hur lika denna inställning är skildrar jag exempelvis i detta inlägg där Bushs 2008 talar på Irans nyårsdag, och detta inlägg där Obama gör samma sak ett år senare. Jämför gärna talen, som i princip är identiska, med vissa små skillnader). Nämligen att islam i grunden är en fredsreligion och att terroristerna som utför våldsdåd i islams namn inte representerar sann islam.

Detta gav Bush uttryck för vid mängder av tillfällen, och Obama har gjort likadant - inte minst vid sitt tal i Kairo förra sommaren (ett långt tal som jag gjorde en lång recension av - eller närmare bestämt två långa recensioner, här är del 1 som prisar talet, och här del 2 där jag tar upp de bitar i talet där jag inte håller med Obama).

Hur väl stämmer den bild av islam överens med "verkligheten"?

Jag har på den här bloggen dels varit mycket kritisk till Islam och samtidigt mycket positiv till president Bush. I teologiskt och historiskt avseende anser jag (faktiskt, hör och häpna) att Bush (och Obama) i denna fråga har fel: Islam är enligt västerländsk demokratisk definition ingen "fredsreligion".

Islamsk teologi går historiskt inte att jämföra vare sig med kristen pacifism eller ens med teologiskt "rättfärdiga krig". I islamsk teologi och historia är våld inget främmande ämne - vilket alla som studerat islamsk teologi och historia vet. Att hävda något annat är historierevisionism (något som en akademisk vänster och även en mängd islam-apologeter tyvärr ägnar sig åt). Fred inom islamsk teologi och islamsk historia har historiskt inneburit något helt annat än fredsbegreppet betytt i västvärlden. Fred har inom islam jämställts med innebörden av att icke-muslimer antingen konverterat till islam eller underkastat sig islamskt herravälde.

Utifrån en teologisk och historisk kontext är det därför svårt att hävda att islam skulle vara en fredsreligion.

Däremot har modern islam börjat reformeras - och idag finns tveklöst fredliga teologiska strömningar inom islam - muslimer som försöker omtolka historien, och skapa ett modernt islam utifrån vår tid - och inte nödvändigtvis måste ta Koranen och haditherna och den islamska historien ordagrant för hur man som muslim ska leva idag. Det finns många moderata muslimer. Min egen favorit bland dessa är Pakistans kvinnliga tidigare president Benazir Bhutto, som tragiskt nog mördades av militanta islamister 2007 (mer om henne och hennes åsikter här). Moderata muslimer som hon bör stödjas, och det är sådana ledare som utgör hopp för hela den muslimska världen.

Dessa människors islam är en fredlig version av religionen - och politiker som Bush och Obama gör helt rätt som ställer sig på denna variants version av islam. Frågan om vad "sann islam" innebar eller ej - är en viktig historisk fråga. Däremot är det inte en fråga lika viktig för politiker vars jobb är att hantera de politiska relationerna här och nu - inte att ta ställning till vad Mohammed gjorde för 1400 år sedan. Således agerar såväl Bush som Obama grundläggande rätt i synen på islam - som politiker hade de inte kunnat agera annorlunda, eftersom det med andra förhållningssätt hade varit svårt att bygga relationer med muslimvärlden.

Skillnaderna mellan Bush och Obama i förhållande till islam:

Bush blundade dock inte, som ovan nämndes, inför det faktum att Al Qaida etc också kallade sig muslimer och också utgick från att "deras" version av islam var sann. Han tog visserligen ställning mot deras sanningsanspråk men ignorerade inte att de hade en teologisk gudsbild som var förkastlig - något som Bush uttryckte tämligen tydligt och kontrastrikt vid påve Benedicts USA-besök 2008, när Bush förklarade:

"Most of all, Holy Father, you will find in America people whose hearts are open to your message of hope. And America and the world need this message. In a world where some invoke the name of God to justify acts of terror and murder and hate, we need your message that "God is love." And embracing this love is the surest way to save men from "falling prey to the teaching of fanaticism and terrorism."

Obama däremot går sällan ens in på det faktum att det är ett krig inte bara mot "våldsamma extremister" i största allmänhet utan ett krig mot just specifikt muslimska extremister, som utifrån sin gudsbild och de läror de läser i muslimska skrifter för ett krig mot omvärlden (ta te x detta exempel från dagarna efter att han tillträtt förra året när han avfärdar Bushs ord "islamo-fascism" - som givetvis ryckts helt ur sitt sammanhang). Att blunda för detta faktum är dock problematiskt eftersom det innebär att roten till problemet aldrig konfronteras. Och genom att göra så stänger man dörren till att förstå hur fienden tänker, och varför den tänker som den gör.

Den största skillnaden mellan Bush och Obama är dock inte retorisk till naturen. (Efter "kalsongbombarens" försök på juldagen 2009 höll Obama följande tal, som hade många likheter med många tal som Bush under åren hållit). Den största skillnaden ligger snarare i vilken kraft och vilket personligt engagemang som sätts bakom orden.

Jag stöder Obamas krig i Afghanistan, och hyser inga tvivel om att han uppriktigt önskar besegra Al Qaida och talibanerna. Däremot driver han inte kampen mot dessa med samma glödande engagemang som Bush gjorde. Och det är just den glöden som behövs för att inspirera en nation till att segra - inte bara till att kriga. Under andra världskriget inspirerade Churchill nästan en hel värld i kampen mot Hitler. För en tid inspirerade Bush en hel nation (och en allians av nationer) att göra samma sak gällande islamistiska terrorister.

Men ärligt talat, hur många känner sig inspirerade av att ta värvning i den amerikanska armén (eller underrättelsetjänsten etc) utifrån några av Obamas tal om ämnet? Inte speciellt många skulle jag gissa.

Detta pg a att Obama till stor del baserar sitt presidentskap på populistisk partipolitik snarare än en tydlig ideologi.

I fråga om islam så innebär det att eftersom Obama inte till något pris vill förknippas med någon som på minsta sätt skulle kunna kopplas till att koppla islam till någon form av våldsamhet, så väljer han därför att helt ignorera den biten av islam. Det är också just den formen av politiskt baserade beslut snarare än ideologiska, som gör att han kan göra klavertramp som det om New York-moskén. Ett sådant misstag hade varit svårare för Bush att göra, eftersom Bush var synnerligen konsekvent i sitt politiska agerande utifrån den ideologi han ständigt förklarade att han byggde sin politik på.

Militant islamism i sig utgör en ideologi - och enda sättet att besegra en ideologi är med en bättre motideologi. Såväl Bush som Obama bekänner sig till en sådan - men i praktiken agerade Bush mycket mer konsekvent utifrån denna än Obama gjort. Och Bush höll många tal om terrorism och islam som jag skulle vilja jämföra med Churchills tal, även om Bushs tal inte uppmärksammades särskilt mycket (på samma sätt som ingen europeisk analytiker tog kriget mot terrorismen särskilt allvarligt). Bush tog det dock på största allvar, på samma sätt som Churchill tog hotet från Nazityskland på allvar.

I det ovan citerade talet av Bush från 2005 när situationen i Irak var som mörkast, och diverse vänsterakademiska tyckare (lite senare också senator Barack Obama) ansåg att Bush borde dra ner sitt engagemang i Irak, fortsatte Bush att tala om hotet från terroristerna och sa:

In Afghanistan, we put the terrorists on the run, we routed them, and now they've set their sights on another country. They're trying to turn Iraq into what Afghanistan was under the Taliban -- a terrorist sanctuary from which they can plan and launch attacks against our people. The terrorists regard Iraq as the central front in their war against humanity. And we must recognize Iraq as the central front in the war on terror.

These militants believe that controlling one country will rally the Muslim masses, enabling them to overthrow moderate governments in the region, and establish a radical Islamic empire that reaches from Indonesia to Spain. If they are not stopped, the terrorists will be able to advance their agenda to develop weapons of mass destruction, to destroy Israel, to intimidateEurope, to break our will and blackmail our government into isolation. I make you this solemn commitment: That's not going to happen so long as I'm the President of the United States.

Some might be tempted to dismiss the terrorist goals as fanatical or extreme. They are fanatical and extreme -- but we cannot afford to dismiss them. Evil men, obsessed with ambition and unburdened by conscience, must be taken very seriously. Against such an enemy, there is only one effective response: We will never back down, we will never give in, and we will never accept anything less than complete victory.

Det var ord Bush också backade upp med principfast handling. Och eftersom han gjorde detta utifrån ideologiska principer, fick politiskt motstånd - hur stort det än blev - honom aldrig att göra politiska kovändningar.

Avslutningsvis:

För att då avsluta detta inlägg där vi började - vid moskékontroversen. Röster har alltså höjts som manat Bush att offentligt ta ställning för moskébygget i New York City. Det har Bush inte gjort - bland republikanerna har dock många av Bushs fd medarbetare gjort just detta. Bushs främste talskrivare, Michael Gerson, skrev i Washington Post följande den 16 augusti:

Though columnists are loath to admit it, there is a difference between being a commentator and being president. Pundits have every right to raise questions about the construction of an Islamic center near Ground Zero. Where is the funding coming from? What are the motives of its supporters? Is the symbolism insensitive?

But the view from the Oval Office differs from the view from a keyboard. A president does not merely have opinions; he has duties to the Constitution and to the citizens he serves -- including millions of Muslim citizens. His primary concern is not the sifting of sensitivities but the protection of the American people and the vindication of their rights.

By this standard, Obama had no choice but the general path he took. No president, of any party or ideology, could tell millions of Americans that their sacred building desecrates American holy ground. This would understandably be taken as a presidential assault on the deepest beliefs of his fellow citizens. It would be an unprecedented act of sectarianism, alienating an entire faith tradition from the American experiment. If a church or synagogue can be built on a commercial street in Lower Manhattan, declaring a mosque off-limits would officially equate Islam with violence and terrorism. No president would consider making such a statement. And those commentators who urge the president to do so fundamentally misunderstand the presidency itself.

Detta skiljer sig markant från de flesta andra inom dagens republikanska parti, där Robert Spencers anti-islamism fått betydligt större utrymme än den fick när Bush styrde partiet.

Bör dock Bush uttala sig om saken?

Mitt svar är nej, av några olika orsaker. Dels är situationen gällande USA:s förhållande till islam idag, år 2010, annorlunda än det var 2001. Vid terroristattacken 2001 kunde inte nämnvärt många amerikaner speciellt mycket om islam - och det fanns därför en befogad risk för ett bakslag mot nationens alla fredliga muslimer (och ingen kan betvivla att många fredliga sådana existerar). Det Bush gjorde var således att avvärja vreden mot terroristattacken från att övergå till en pöbelbaserad vrede riktad mot USA:s alla muslimer. Ett mycket gott agerande av Bush som med all rätt förtjänar att uppmärksammas.

I sin önskan att skydda USA:s oskyldiga muslimer och bygga relationer med muslimvärlden, och samtidigt separera denna från terroristerna, så öppnade nationen dock sina portar för islamapologeter - vars motiv inte alltid var lika rena som Bushs. För Islam har som sagt två ansikten, och när dörren öppnades tog många muslimska "moderata" grupper och personer tyvärr tillfället i akt att utifrån sin nya position inte bara förklara att "islam var fred" utan också fortsätta med förklara att USA var en nation som hade sig själva att skylla för terrorattackerna, och som på sina håll också visade sig stödja Hamas och andra terroristgrupper. (På det är Faisal Rauf, mannen bakom NYC-moskén ett gott exempel). Andra muslimer tog tillfället i akt att kräva särbehandling genom att stämpla allt som gick emot deras personliga önskan om saker och ting, som islamofobiskt.

I dagens USA befinner sig således muslimerna inte i något objektivt underläge - tvärtom. Det råder heller ingen situation i landet som skulle kunna orsaka någon allmän vrede som specifikt skulle yttra sig i våld mot muslimer (enskilda vansinneshandlingar kan förstås alltid inträffa, men sådana skulle inte förhindras oavsett preventiv politik).

Ett argument som framförts av förespråkarna av Ground Zero-moskén är att en sådan skulle visa för muslimvärlden vilket tolerant land USA var. Faktum är dock att USA är ett tolerant land helt oavsett den moskéns vara eller icke-vara. USA är ett mycket mer tolerant land än något muslimland på jorden. I fråga om muslimers rättigheter och integration så är USA dessutom bättre på saken än vi i Europa är (USA är trots allt - till skillnad från många platser i Europa - inte ovan vid religiösa grupper). Kriget mot terrorismens vara eller icke-vara har också föga att göra med det här moskébygget.

USA behöver inte bli muslimskt bara för att de promotar moderat islam runtom i muslimvärlden - det lika lite som USA hade behövt anamma japansk shintoism eller zen-buddhism bara för att de efter andra världskriget promotade och byggde en USA-inspirerad demokrati i Japan. Eller ännu bättre exempel: USA behövde under kalla kriget inte bli en socialdemokrati bara för att de förespråkade socialdemokrati runtom i Europa (inklusive Sverige - en socialdemokrati de till skillnad från kommunismen såg som en fredlig ideologi). Att så verkligen är fallet också när det gäller islam bevisas te x av den mycket begränsade muslimska invandringen till USA. USA har - som vi i Sverige vet mycket väl - tagit emot väldigt få flyktingar från Irak. Vilket knappast innebär att USA inte förespråkar demokrati i Irak.

För att hjälpa någon i ett sjunkande skepp behöver man alltså inte borra hål i sitt eget.

Av dessa anledningar är ocskå den inställning Bush på mycket goda grunder intog efter 9/11 inte längre nödvändig. Idag råder snarare motsatta förhållanden, och därför behövs det röster som står emot den form av islamisering som inte bara vill leva enskilt ifred för sig själva (som typ Amish, eller Jehovas Vittnen, eller mormonerna) - utan som också vill att samhället i stor utsträckning ska anpassa sig efter deras religiösa lagar. Därför behövs idag en ideologiskt politisk anti-islamsitisk (inte rasistisk) rörelse. En rörelse som också finns, och för närvarande har stort inflytande i det republikanska partiet.

Allt indikerar att den rörelsen fortfarande behövs.

Vänstern som idag ropar på Bushs hjälp för att reda ut det Obama trasslat till, gör det inte för att de älskar Bush - det gör det därför att de anser att ett sådant utspel av den tidigare presidenten skulle tjäna deras politiska syften - nämligen att "i toleransens namn" ge USA:s muslimer ännu fler öppna dörrar än vad som redan givits dem.

Problemet är bara att vänstern -likt Obama- är blind inför vad som kommer genom dörren (I Obamas fall pg a att denne inte verkar vilja se att islam faktiskt har två synnerligen olika ansikten).

Det var inte Bush. Trots sin tolerans - vilket utgör min orsak till att sakna honom.

Se även tidigare inlägg:

Laura Ingraham om hur muslimer hotar snarare än assimilerar sig 20100825

Fler uttalanden från imamen bakom NYC-moskén 20100824