Kalifornien, som bara i sig är världens åttonde största ekonomi, har ett budgethål på 24 miljarder dollar, och staten är (än en gång) på väg mot en finansiell apokalyps. Regeringen i Washington ger dock delstaten kalla handen gällande statlig hjälp, och de mest skeptiska till en "bailout" av Kalifornien är de lagstiftare i Washington DC som representerar delstaten.
“Why would we bail out the state when it’s like giving drugs to a drug addict?” sa den Republikanske kongressmannen Devin Nunes, som representerar en del av Kaliforniens San Joaquin Valley.
På samma fråga, om den federala regeringen borde hjälpa Kalifornien, säger Dianne Feinstein, Demokraternas huvudsenator från delstaten:
“Do you know what the state is getting in stimulus money? $50 billion.”Obama-administrationen är heller inte speciellt intresserade av saken, och Vita Husets press-sekreterare Robert Gibbs sa:
“We’ll continue to monitor the challenges that they have. But this budgetary problem, unfortunately, is one that they're going to have to solve,”Finansdepartementet har dock sagt att de inte har stängt dörren helt för att eventuellt hjälpa Kalifornien. Men det skulle i sådana fall ske under extraordinära omständigheter, och ställa enorma genkrav som Kalifornien borde göra allt för att undvika att trassla in sig i. Guvernör Arnold Schwarzenegger har också sagt att han inte är intresserad av det alternativet.
Orsaker som gör Kalifornien oregerligt:
I min tidigare artikel
"Kaliforniens direktdemokratiska överskott" från den 31 maj, förklarades en del av bakgrunden till problemen i USA:s största delstat - hur proposition 13 (1978) gjorde staten näst intill oregerlig.
Det finns dock fler orsaker. I
följande artikel i Los Angeles Times förklarar författarna Jerry Roberts och Phil Trounstine hur sex orsaker ligger till grund för krisen i Kalifornien:
1. Konsekvenserna av proposition 13Proposition 13 var i sig enormt problematiskt (Se
tidigare artikel om ämnet: kortfattat innebar dock lagen bl a att fastighetsskatten sänktes till 1% och att det krävdes 2/3 majoritet i den kaliforniska kongressen för att införa skattehöjningar, vilket i princip gjorde det omöjligt att någonsin höja skatten). Men för att klara sig undan de minskade skatteintäkter som proposition 13 innebar så lade dåvarande Demokratiske guvernör
Jerry Brown (som efterträdde Ronald Reagan) tillsammans med den lagstiftande Demokratiskt styrda församlingen, beslag på återstoden av inkomstskatten och knöt alltmer den ekonomiska makten i delstaten till huvudstaden Sacramento. Författarna skriver:
"In a crisis atmosphere, they radically transformed California's political landscape, taking power and responsibility for health, welfare, schools and other local services away from city councils, boards of supervisors and school boards, thereby establishing today's chaotic maze of overlapping jurisdiction, which defies efforts at accountability."2. BudgetinitiativDet andra problemet var budgetinitiativet, som gjorde att budgeten genom folkomröstningar kunde "öronmärkas", till att gå till sjukvård, mentalvård och en mängd andra saker vilket satte upp krav på budgeten gjorde det omöjligt för regeringen att organisera budgeten rationellt.
3. GerrymanderingDen tredje orsaken är
gerrymandering - dvs att rita om valdistrikten, så att te x ett distrikt skulle bli "säkert Republikanskt", eller "säkert Demokratiskt". Detta har gjort att Kalifornien består av mycket partisanska valdistrikt - det gör i sin tur att det i primärvalen är de mest partisanska kandidater som vinner (de mest konservativa i ett Republikanskt distrikt, och de mest liberala i ett Demokratiskt distrikt) - vilket i sin tur får till påföljd att när de riktigt konservativa Republikanerna möter de riktigt liberala Demokraterna i Sacramento så finns det ingen större vilja från någondera sida till rimliga kompromisser.
4. Mandatbegränsningar:1990 infördes en politisk mandatbegränsning som gjorde att Kaliforniens såväl lagstiftare som regeringsmedlemmar bara fick sitta i begränsat antal mandatperioder. Guvernörer och regeringsministrar fick max sitta två mandatperioder. Senatorer som väljs för fyra år åt gången fick bara sitta två perioder, och kongressmän som sitter två år åt gången fick bara sitta som kongressmän i tre perioder.
Detta var avsett för att förhindra "karriärpolitiker" som bara ville vinna mer och mer inflytande. Men vad som har hänt är bara att politikerna som sitter där tänker kortsiktigt istället för långsiktigt, och redan i sitt jobb i kongressen börjar planera (och agera) utifrån de jobb de kan tänkas få (eller vilja ha) efter att de tvingats bort från politiken. Mandatbegränsningen gör också att lobbyisterna, inte politikerna, blir huvudstadens experter. Något som också är problematiskt.
5. Boom- och bubbelspricks- ekonomin:Sen Proposition 13 infördes så har delstatsregeringen blivit väldigt beroende av oberäkneliga skattekällor, så som försäljningsskatt, företags- och progressiv inkomstskatt. Det innebär att skatteintäkterna kommer i samma cykler som näringslivet. När tiderna är goda under delstatens finansbubblor kommer intäkterna in - när de inte är det, så kommer de inte in. Men mandatbegränsningen till politiska ämbeten gör att politiker drar sig mycket för långsiktig ekonomisk planering, och istället för att göra nedskärningar när kriser närmar sig, så väntar man hellre på att nästa bubbla ska dyka upp.
6. Två tredjedelsmajoriteten:Kalifornien är en av blott tre delstater att två tredjedelar av rösterna i den lagstiftande församlingen för att godkänna en budget, Kalifornien är också en av sexton delstater att kräva två tredjedelar av rösterna i församlingen för att höja skatten - och den enda delstat i landet att kräva båda dessa saker. Budgetkravet har funnits sedan The New Deal - men skatterestriktionen kom med Proposition 13 - vilket alltså innebär att även ett litet och svagt parti kan förhindra alla former av skattehöjningar. Författarna skriver:
"In the polarized atmosphere of Sacramento, the two-thirds rules effectively hand a veto to the minority party. Under these conditions, stalemate and deadlock on key fiscal issues have become the political norm."Vad kan då göras?Problemen i Kalifornien är alltså enorma. Något många i delstaten också förstår, och därför har en process påbörjats för att förändra delstatens politiska struktur. Artikeln skriver:
"In the next few weeks, a blue-ribbon commission is set to recommend sweeping changes in the tax system to stabilize revenue collections. Voters last fall approved Proposition 11, which takes away the Legislature's power to draw its own districts in favor of an independent commission. Next year, as they elect a new governor, Californians also will vote on a system of "open primary" elections aimed at aiding moderates, and they also will probably decide on one or more initiatives to dump the two-thirds budget vote requirement.
California Forward, a bipartisan good government group financed by major foundations, is crafting proposals to conform government systems and processes to modern management methods. And the business-oriented Bay Area Council is pushing initiatives for a state constitutional convention, the first since 1879, to wipe the slate clean and build a new, rational structure for state government.
"The seriousness of the problem has reached a crescendo," said Jim Wunderman, CEO of the Bay Area Council. "The public is making a statement, loud and clear, that they expect action."Förhoppningsvis kan dessa initiativ förändra Kalifornien, rädda dem från ekonomisk kollaps och långsiktigt göra en nu oregerlig delstat möjlig att styra igen. Det må vara ödets ironi - men den sista guvernör Kalifornien verkar ha haft som faktiskt kunde styra delstaten, var skådespelaren som blev politiker - Ronald Reagan. Och kanske kan den andra skådespelaren som blev politiker också bli den siste politikern i delstaten som (pg a de historiska omständigheterna) inte kunde styra den - Arnold Schwarzenegger.Källor:
Politico,
Los Angeles TimesSe även tidigare inlägg:Kaliforniens direktdemokratiska överskott 20090531
Dramatiska nedskärningar i Kaliforniens välfärdsstat 20090523
