Obama talar denna vecka om hur han ska fortsätta arbeta för förbättrad ekonomi och försöker förklara skillnaden mellan hans egen politik och "den republikanska politik" som ledde fram till den rådande ekonomiska krisen:
Se även tidigare inlägg:
Obama - videovecka 79 20100724
lördag 31 juli 2010
Ehud Barak om FN:s nya utspel
Israels försvarsminister Ehud Barak intervjuas här på Fox News om FN:s nya krav mot Israel, relationen med Obama-administrationen, FN och Ship to Gaza:
Förhoppningsvis kommer Obama att föra en något mer pro-israelisk politik efter en eventuell demokratisk kongressförlust i höst, och förhoppningsvis kommer en mer vänskapligt lojal politiker - med lite mer faktisk kunskap om historien än Obama har - att bli president 2012.
Se även tidigare inlägg:
"Only Israel" 20100730
Förhoppningsvis kommer Obama att föra en något mer pro-israelisk politik efter en eventuell demokratisk kongressförlust i höst, och förhoppningsvis kommer en mer vänskapligt lojal politiker - med lite mer faktisk kunskap om historien än Obama har - att bli president 2012.
Se även tidigare inlägg:
"Only Israel" 20100730
fredag 30 juli 2010
"Only Israel"
En mycket vacker och beskrivande sång jag hittade om Israel, jihadister och Ship to Gaza-aktivisterna:
Sången beskriver en för Israel mycket verklig tillvaro. Israel har dock en allierad i USA - och även om Obama-administrationen inte direkt tycks prioritera sin nations långa historiska band med Israel så finns en stark pro-israelisk rörelse i USA, och Israel har ingen mer trogen allierad än USA:s konservativa rörelse (jag rekommenderar Bushs tal inför Knesset på länken nedan).
Se även tidigare inlägg:
Bushs tal inför Knesset 2008 20100610
Parodi om Gaza-aktivisternas upp-och-ner-vända värld 20100605
Sången beskriver en för Israel mycket verklig tillvaro. Israel har dock en allierad i USA - och även om Obama-administrationen inte direkt tycks prioritera sin nations långa historiska band med Israel så finns en stark pro-israelisk rörelse i USA, och Israel har ingen mer trogen allierad än USA:s konservativa rörelse (jag rekommenderar Bushs tal inför Knesset på länken nedan).
Se även tidigare inlägg:
Bushs tal inför Knesset 2008 20100610
Parodi om Gaza-aktivisternas upp-och-ner-vända värld 20100605
Obama talar om utbildningsreform och försvarar Race to the Top
President Obama höll igår ett stort tal vid the National Urban League om utbildningsreform och sitt primära utbildningsinitiativ Race to the Top:
Se även tidigare inlägg:
Om NCLB och Obamas stundande reformförslag 20100315
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Om NCLB och Obamas stundande reformförslag 20100315
Några uppgifter om Clintons hemliga bröllop
Chelsea Clinton kommer i helgen att gifta sig på ett bröllop som Clinton-familjen gjort allt för att hålla så hemligt som möjligt, men som MSNBC här avslöjar åtminstone lite information om:
Och här ett annat inslag från The Today Show:
Se även tidigare inlägg:
Hillary Clinton om situationen i Pakistan och Afghanistan 20100719
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Och här ett annat inslag från The Today Show:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Hillary Clinton om situationen i Pakistan och Afghanistan 20100719
Robert Gates talar om utredningen av Wikileaks
Försvarsminister Robert Gates talade igår om Wikileaks och Pentagons utredning om denna och förklarar att läckan utgör ett hot mot arbetet i Afghanistan och att en genomgripande utredning kommer att göras kring de eller dem som offentliggjort dokumenten, och Obamas Joint Chiefs of Staff, admiral Mike Mullen förklarar att Wikileaks grundare Julian Assange kan säga vad han vill "det större goda" han och hans källa menar sig utföra, men att de mycket väl med läckan kan ha blodet från en ung soldat eller afghansk familj på sina händer:
Här talar också Julian Assange själv om saken i en interju från häromdagen på The Today Show där han dels erkänner att läckan handlar om ett politiskt ställningstagande (mot kriget) och dels heller inte tycks ta särskilt stort ansvar för de risker han härmed utsatt inte minst USA-samarbetsvilliga afghaner för:
Källa: MSNBC
Se även tidigare inlägg:
Svenska Afghanistankommittén prisas i Wiki-dokumenten 20100730
Wikileaks och Obamas Afghanistan-strategi 20100727
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Här talar också Julian Assange själv om saken i en interju från häromdagen på The Today Show där han dels erkänner att läckan handlar om ett politiskt ställningstagande (mot kriget) och dels heller inte tycks ta särskilt stort ansvar för de risker han härmed utsatt inte minst USA-samarbetsvilliga afghaner för:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Källa: MSNBC
Se även tidigare inlägg:
Svenska Afghanistankommittén prisas i Wiki-dokumenten 20100730
Wikileaks och Obamas Afghanistan-strategi 20100727
Svenska Afghanistankommittén prisas i Wiki-dokumenten
SVD har här en artikel som berättar att Wikileaks publicerade dokument inte bara innehåller krigshemligheter utan på många ställen också prisar den Svenska Afghanistankommitténs (SAK) insatser för landet.
Ett rekonstruktionsteam som besökte en hälsoklinik i Matakahn skrev:
Svenska Afghanistankommittén har 6 000 anställda och utgör den största svenska närvaron i fält. Organisationen driver idag 400 skolor med 120000 elever. De ansvarar också på uppdrag av den afghanska regeringen för primärhälsovården i fyra afghanska provinser. Att deras arbete prisas av amerikansk militär är tveklöst ett gott omdöme.
Min egen kritik mot Svenska Afghanistankommittén är att den verkar vara något naiv gällande kriget - då de motsätter sig den militära kampen mot talibanerna och tycks tro att det i princip räcker med civilt arbete för att få fred i landet. SVD citerar Sahar Saba, människorättsaktivist verksam i Kabul, som säger:
Och organisationens tidigare generalsekreterare Thorbjörn Petterson, som i september blir ambassadör i Kabul, säger:
Vad som behövs är givetvis både och. Ett fungerande civilt samhälle kan inte byggas upp utan enorma civila insatser. Men detta samhälle kan inte skapas eller bevaras utan starkt militärt beskydd och utan aktiv krigföring mot talibanerna. De två sakerna måste med nödvändighet gå hand i hand.
Källa: SVD
Se även tidigare inlägg:
Wikileaks och Obamas Afghanistan-strategi 20100727
Stora förbättringar för kvinnor i Afghanistan 20090520
Ett rekonstruktionsteam som besökte en hälsoklinik i Matakahn skrev:
”Vi blev positivt överraskade när vi fann att 7–8 sjukvårdare aktivt träffade patienter. Just det här stället sköttes av Svenska Afghanistankommittén och deras kliniker är vanligtvis väldig aktiva och välfungerande”,
Svenska Afghanistankommittén har 6 000 anställda och utgör den största svenska närvaron i fält. Organisationen driver idag 400 skolor med 120000 elever. De ansvarar också på uppdrag av den afghanska regeringen för primärhälsovården i fyra afghanska provinser. Att deras arbete prisas av amerikansk militär är tveklöst ett gott omdöme.
Min egen kritik mot Svenska Afghanistankommittén är att den verkar vara något naiv gällande kriget - då de motsätter sig den militära kampen mot talibanerna och tycks tro att det i princip räcker med civilt arbete för att få fred i landet. SVD citerar Sahar Saba, människorättsaktivist verksam i Kabul, som säger:
–Folk är oerhört krigströtta. För svenskarnas del vore det bättre att lämna Afghanistan. På många håll har osäkerheten och korruptionen ökat trots de utländska trupperna. Om Sverige verkligen vill spela en roll här bör de satsa ännu mer på bistånd för till exempel utbildning och hälsa. Allt annat är slöseri med pengar och människoliv och kommer inte att leda till ett slut för terrorismen,
Och organisationens tidigare generalsekreterare Thorbjörn Petterson, som i september blir ambassadör i Kabul, säger:
–Det går inte att vinna ett fredligt Afghanistan med militära medel. Det civila är betydligt viktigare. Man får glädjas åt de små framstegen, och det görs rätt många sådana.
Vad som behövs är givetvis både och. Ett fungerande civilt samhälle kan inte byggas upp utan enorma civila insatser. Men detta samhälle kan inte skapas eller bevaras utan starkt militärt beskydd och utan aktiv krigföring mot talibanerna. De två sakerna måste med nödvändighet gå hand i hand.
Källa: SVD
Se även tidigare inlägg:
Wikileaks och Obamas Afghanistan-strategi 20100727
Stora förbättringar för kvinnor i Afghanistan 20090520
onsdag 28 juli 2010
Domare förbjuder Arizona från att begära immigrantstatus
I rättsprocessen kring Arizonas immigrationslag har en distriktdomaren Susan Bolton nu beslutat att polisen i Arizona inte får göra vad den nya lagen kräver, nämligen kräva medborgarskapsuppgifter av misstänkta illegala invandrare. Fox News har här ett inslag om beslutet:
Processen är dock långt ifrån över och Arizonas regering kommer med största säkerhet överklaga beslutet som förmodligen kommer att få sitt slutgiltiga avgörande i Högsta Domstolen. Arizonas guvernör Jan Brewer släppte följande meddelande efter domarens beslut:
Se även tidigare inlägg:
Arizonas immigrationslag nu inför domstol 20100723
Processen är dock långt ifrån över och Arizonas regering kommer med största säkerhet överklaga beslutet som förmodligen kommer att få sitt slutgiltiga avgörande i Högsta Domstolen. Arizonas guvernör Jan Brewer släppte följande meddelande efter domarens beslut:
“This fight is far from over. In fact, it is just the beginning, and at the end of what is certain to be a long legal struggle, Arizona will prevail in its right to protect our citizens. I am deeply grateful for the overwhelmingly support we have received from across our nation in our efforts to defend against the failures of the federal government.
“I have consulted with my legal counsel about our next steps. We will take a close look at every single element Judge Bolton removed from the law, and we will soon file an expedited appeal at the United States Court of Appeals for the 9th Circuit.
“For anyone willing to see it -- the crisis is as clear as is the federal government’s failure to address it.
Se även tidigare inlägg:
Arizonas immigrationslag nu inför domstol 20100723
Blago vs USA - del 7: Slutpläderingarna
Åklagarsidans slutplädering:
Slutpläderingarna i rättegången mot Rod Blagojevich har nu avslutats. I måndags inledde åklagarsidan inför den samlade juryn sin sammanfattning av sitt mål mot den fd guvernören. Åklagare Christopher Niewoehner påminde juryn om ett av de mer kända och tydliga uttalanden de fått höra på de inspelade banden, när Blagojevich sagt om möjligheten att sälja Obamas senatsplats: “I’ve got this thing and its fucking golden,” (obs: censurerat i amerikanska tidningar).
Han förklarade vidare att det bara var toppen på ett smutsigt spel som Blagojevich bedrivit och att denne regerat som guvernör främst utifrån principen "What about me?" dvs att det enda han som politiker egentligen brydde sig om var sig själv.
Han förklarade vidare att Blagojevichs kampanjinsamlare Tony Rezko smusslat pengar under bordet till Patti Blagojevich, och att Rod Blagojevich via sin stabchef John Harris hotat ledare på Chicago Tribune. Han anklagade också Rod Blagojevichs bror Robert Blagojevich som vittnade i försvar för sin bror för att ha ljugit i vittnesbåset när denne sagt att han inte förstod att Rod Blagojevich ville tjäna personligen på Obamas senatsplats:
Åklagare Niewoehner fortsatte sedan med att förklara för juryn att lagen inte kräver att mutförsök eller utpressningsförsök uttalas tydligt, det handlar också om vad man kan läsa mellan raderna - och det enda juryn behövde komma fram till för att fälla Blagojevich, menade Niewoehner, var att denne tagit tydliga steg för att försöka tjäna mutpengar på Obamas senatsplats eller få en plats i Obama-administrationen i utbyte mot en förmånlig senatsutnämning.
Han avslutade sedan sin slutplädering med att uppmana juryn att inte missa helheten i målet. Även om många skumma intressen funnits med från olika håll så stod det tydligt, menade åklagaren, vem som styrde showen. Blagojevich var en man som försökt sälja en amerikansk senatsplats, ljugit för FBI och hållit tillbaka regeringspengar från skolor och barnsjukhus för att personligen gynnas ekonomiskt.
Försvarets slutplädering:
Försvarssidan inledde med ett försvar från Michael Ettinger, advokat till guvernörens bror Robert Blagojevich, som förklarade att Robert bara varit en oskyldig sidobetraktare. Robert Blagojevich anklagas inte för något, men åklagarsidan har försökt undergräva dennes trovärdighet i sitt försvar för sin lillebror.
Innan Rod Blagojevichs eget försvar tog vid hamnade dessa dock i en liten tvist med domare James Zagel. Sam Adam Jr - den av Blagojevichs advokater som valts att hålla i försvarets slutplädering. Sam Adam Jr hade önskat argumentera inför juryn att åklagarsidan lät bli att kalla in vissa på förhand pålysta vittnen som var tänkt att användas för att kritisera Blagojvevich men som inte kallades in när åklagarsidan förstod att de snarare skulle ha hjälpt Blagojevich. Domare Zagel förklarade dock att han inte fick dra in vittnen som inte avlagt några vittnesbörd och att Blagojevichs försvar hade samma rätt som åklagarsidan att kalla in vittnen, så om dessa ansett att personerna i fråga som inte kallats in hade bidragit till att hjälpa Blagojevich så borde de ha kallat in dem själva.
Sam Adam Jr hävdade dock inför domaren att det var nödvändigt att argumentera utifrån den saken och sa att han var beredd att gå emot domarens order:
Domaren förklarade dock för advokaten att denne inte behövde oroa sig för att hamna i fängelse:
Domaren förklarade dock att om Adam Jr i sitt försvar sa saker om vittnen som inte inkallats - vilket domaren förbjudit - så skulle domaren avbryta slutpläderingen och förklara för juryn att Blagojevichs team brutit mot reglerna, vilket förmodligen inte skulle gynna försvarssidan, varför Adam Jr därför borde tänka om gällande sin slutplädering. Adam Jr skulle dock kunna inflika något om saken men göra det i slutet av sin plädering, men domaren skulle då också kunna låta åklagarsidan ge en respons.
Utspelet från Blagojevich advokat om att gå i fängelse för rätten att åberopa icke-inkallade vittnen ter sig som ett utspel i typisk Blagojevich-manér - överdramatiskt och uppseendeväckande utan några egentliga anledningar. Chicago Tribune förklarar dock här att det förmodligen berodde på en skillnad mellan lokala rättegångar och federala sådana. Medan den lokala domstolen Cook County Criminal Court - som Blagojevich adokvater till största del var mest vana vid - var tämligen slapp i förbudet mot att åberopa icke-inkallade vittnen i sin argumentering så var de federala domstolarna hårdare i att inte tillåta någon att använda sig av argument utifrån en person som inte vittnat.
Domare Zagel manade således Adam Jr att skriva om sin slutplädering, som senare inledde försvaret av sin klient med att förklara att Blagojevich inte vittnat i rättegången eftersom målet tydligt hade förändrats under rättegångens process där det stod att tydligare att regeringen drev ett fall utan seriösa argument:
Han kommenterade vidare anklagelsen om att Blagojevich försökt sälja Obamas senatsplats och förklarade att det var Obama-teamet som tagit kontakt med Blagojevich, inte tvärtom. Och att Blagojevich inte försökt utpressa den tillträdande presidenten:
Han fortsatte med att förklara att bandinspelningarna visade en man som gillade att prata - en man som uppenbart var avundsjuk på Barack Obama, men inte mer än så. Han menade också att det var Blagojevich som var det verkliga offret i situationen och att åklagarsidan vill fälla Blagojevich för att denne är oomtyckt i allmänhetens ögon:
Han kommenterade också att Blagojevich spenderat 400,000 dollar på kläder, berodde på att han varit guvernör och förklarade att Sarah Palin när hon blev känd gjort något liknande. Och förklarade att utgifterna var till ex-guvernörens fördel eftersom denne nu var utfattig, vilket bevisade att han betalat kläderna själva (typ):
“He’s broke man, broke.” sa den dramatiskt agerande advokaten.
I sina slutargument anspelade Adam Jr på att Blagojevich helt enkelt var lite fånig, och att det legat till grund för hans ageranden:
Han avslutade sedan med att förklara för juryn att anklagelserna mot Blagojevcich var grundade på politik, inget annat, och manade juryn att frikänna Blagojevich.
Åklagarsidan får slutordet:
Efter Sam Adam Jr.s försvar av sin klient fick åklagarsidan än en gång ordet. Åklagare Reid Schar förklarade för juryn att Blagojevichs advokat hade drivit ett simpelt försvar av den tidigare guvernören:
Han manade också juryn att använda sitt sunda förnuft när de bedömde innebörden av Blagojevichs olika uttalanden på bandinspelningarna. Han förklarade också att juryn borde ställa sig frågan hur en delstatsregering egentligen borde skötas, och då dra slutsatsen att den inte borde skötas så som Blagojevich skött den:
Efter slutpläderingarna gav domare James Zagel juryn instruktioner om hur lagen ska tolkas och skickade sedan hem dem över dagen. Nu återstår väntan på hur domen kommer att falla.
På väg ut från rättegångslokalen skakade Rod Blagojevich hand med folk och ropade till en kvinna:
Sammanfattningsvis:
Slutpläderingarna varade i flera timmar och jag har här bara sammanfattat sammandrag från dem. Den uppfattning jag fått är dock att det rört sig om såväl ett svagt åtal som ett svagt försvar där juryn helt enkelt måste ta ställning till vilka intentioner Blagojevich hade bakom sina många spektakulära uttalanden. Var han en listig korrupt politiker, eller bara stor i munnen? Och om han var det förstnämnda, kan man då fälla honom för att ha varit det när han i praktiken inte lyckades genomdriva särskilt många av sina korruptionsplaner?
Åklagarsidans argument var svaga eftersom det saknades konkreta bevis och juryn snarare manades till att "bara fatta" vilken skitstövel Blagojevich var. Försvarssidan var också svag eftersom de argumenterade utifrån samma premisser, dvs att juryn "bara borde fatta" vilken politisk konspiration Blagojevich var utsatt för.
Om man ska bedöma Blagojevichs motiv så har jag väldigt svårt att dra någon annan slutsats än att Blagojevich verkligen ville "sälja" Obamas senatsplats. Om han utan konsekvenser kunnat tillsätta den kandidat som gav honom mest pengar under bordet så hade han förmodligen gjort det. Och om Obama-teamet gett honom en förmånlig plats i Obama-administratitionen i utbyte mot att han tillsatt Valerie Jarrett i senaten så hade han förmodligen gjort det. Det är svårt att inte hålla med åklagarsidan om att Blagojevichs guvernörskap främst kretsade kring honom själv.
I ett åtal kan dock inte åklagarsidan argumentera utifrån att juryn "bara ska förstå" vilken skitstövel Blagojevich verkligen är, man måste ha konkreta bevis "bortom alla rimliga tvivel" för att fälla någon (åtminstone måste man det här i Sverige). Och några sådana konkreta bevis har i de stora punkterna under åtalets gång inte framförts.
Således tyder mycket på att Blagojevich förmodligen kommer att bli fälld på några av de små åtalspunkterna, men frikänd på de stora. Men vi får se vad juryn kommer fram till.
Sammanfattningsvis har rättegången mot Blagojevich mer känts som en stor show (från båda sidor) snarare än ett exempel på det godas triumf mot det onda, eller den fantastiska innebörden av att faktiskt ha ett civiliserat rättssystem. Det finns många rättegångar med stora känslor av lättnad över att en oskyldig frias eller att en skyldig fälls. Den här rättegången saknar sådana hisnande proportioner och tycks mer ha handlat om två lag som båda gör allt för att vinna, snarare än rättvisans seger mot orättvisan. Domen lär därför inte väcka några hetare känslor oavsett hur domen faller. Fälls Blagojevich, so what? Han var förmodligen korrupt. Frias han, än sen? Regeringens mål var dåligt underbyggt, och man borde hursomhelst inte kunna dra någon inför domstol utan riktigt rejält konkreta bevis.
För Blagojevichs personliga del så är dock juryns beslut livsavgörande, och det är förmodligen en mycket nervös Blagojevich som väntar på domen.
Se även tidigare inlägg:
Blago vs USA - del 6: Inget vittnesmål från Rod Blagojevich 20100723
Slutpläderingarna i rättegången mot Rod Blagojevich har nu avslutats. I måndags inledde åklagarsidan inför den samlade juryn sin sammanfattning av sitt mål mot den fd guvernören. Åklagare Christopher Niewoehner påminde juryn om ett av de mer kända och tydliga uttalanden de fått höra på de inspelade banden, när Blagojevich sagt om möjligheten att sälja Obamas senatsplats: “I’ve got this thing and its fucking golden,” (obs: censurerat i amerikanska tidningar).
Han förklarade vidare att det bara var toppen på ett smutsigt spel som Blagojevich bedrivit och att denne regerat som guvernör främst utifrån principen "What about me?" dvs att det enda han som politiker egentligen brydde sig om var sig själv.
Han förklarade vidare att Blagojevichs kampanjinsamlare Tony Rezko smusslat pengar under bordet till Patti Blagojevich, och att Rod Blagojevich via sin stabchef John Harris hotat ledare på Chicago Tribune. Han anklagade också Rod Blagojevichs bror Robert Blagojevich som vittnade i försvar för sin bror för att ha ljugit i vittnesbåset när denne sagt att han inte förstod att Rod Blagojevich ville tjäna personligen på Obamas senatsplats:
“You heard the dancing and dodging,” Niewoehner said. “He couldn’t get a straight English sentence out of his mouth because he knew if he did admit it, he was done.”
Åklagare Niewoehner fortsatte sedan med att förklara för juryn att lagen inte kräver att mutförsök eller utpressningsförsök uttalas tydligt, det handlar också om vad man kan läsa mellan raderna - och det enda juryn behövde komma fram till för att fälla Blagojevich, menade Niewoehner, var att denne tagit tydliga steg för att försöka tjäna mutpengar på Obamas senatsplats eller få en plats i Obama-administrationen i utbyte mot en förmånlig senatsutnämning.
“You don’t need to be a successful criminal to be a criminal,” förklarade Niewoehner.
Han avslutade sedan sin slutplädering med att uppmana juryn att inte missa helheten i målet. Även om många skumma intressen funnits med från olika håll så stod det tydligt, menade åklagaren, vem som styrde showen. Blagojevich var en man som försökt sälja en amerikansk senatsplats, ljugit för FBI och hållit tillbaka regeringspengar från skolor och barnsjukhus för att personligen gynnas ekonomiskt.
Försvarets slutplädering:
Försvarssidan inledde med ett försvar från Michael Ettinger, advokat till guvernörens bror Robert Blagojevich, som förklarade att Robert bara varit en oskyldig sidobetraktare. Robert Blagojevich anklagas inte för något, men åklagarsidan har försökt undergräva dennes trovärdighet i sitt försvar för sin lillebror.
Innan Rod Blagojevichs eget försvar tog vid hamnade dessa dock i en liten tvist med domare James Zagel. Sam Adam Jr - den av Blagojevichs advokater som valts att hålla i försvarets slutplädering. Sam Adam Jr hade önskat argumentera inför juryn att åklagarsidan lät bli att kalla in vissa på förhand pålysta vittnen som var tänkt att användas för att kritisera Blagojvevich men som inte kallades in när åklagarsidan förstod att de snarare skulle ha hjälpt Blagojevich. Domare Zagel förklarade dock att han inte fick dra in vittnen som inte avlagt några vittnesbörd och att Blagojevichs försvar hade samma rätt som åklagarsidan att kalla in vittnen, så om dessa ansett att personerna i fråga som inte kallats in hade bidragit till att hjälpa Blagojevich så borde de ha kallat in dem själva.
Sam Adam Jr hävdade dock inför domaren att det var nödvändigt att argumentera utifrån den saken och sa att han var beredd att gå emot domarens order:
“I’m willing to go to jail for this, your honor,” Adam said loudly. “I cannot follow your order on this.”
Domaren förklarade dock för advokaten att denne inte behövde oroa sig för att hamna i fängelse:
“I didn’t use the word jail, you used the word jail,” the judge said. “To put you at ease Mr. Adam, jail is not in the picture. I don’t know where they lock up lawyers for making objectionable statements.”
Domaren förklarade dock att om Adam Jr i sitt försvar sa saker om vittnen som inte inkallats - vilket domaren förbjudit - så skulle domaren avbryta slutpläderingen och förklara för juryn att Blagojevichs team brutit mot reglerna, vilket förmodligen inte skulle gynna försvarssidan, varför Adam Jr därför borde tänka om gällande sin slutplädering. Adam Jr skulle dock kunna inflika något om saken men göra det i slutet av sin plädering, men domaren skulle då också kunna låta åklagarsidan ge en respons.
Utspelet från Blagojevich advokat om att gå i fängelse för rätten att åberopa icke-inkallade vittnen ter sig som ett utspel i typisk Blagojevich-manér - överdramatiskt och uppseendeväckande utan några egentliga anledningar. Chicago Tribune förklarar dock här att det förmodligen berodde på en skillnad mellan lokala rättegångar och federala sådana. Medan den lokala domstolen Cook County Criminal Court - som Blagojevich adokvater till största del var mest vana vid - var tämligen slapp i förbudet mot att åberopa icke-inkallade vittnen i sin argumentering så var de federala domstolarna hårdare i att inte tillåta någon att använda sig av argument utifrån en person som inte vittnat.
Domare Zagel manade således Adam Jr att skriva om sin slutplädering, som senare inledde försvaret av sin klient med att förklara att Blagojevich inte vittnat i rättegången eftersom målet tydligt hade förändrats under rättegångens process där det stod att tydligare att regeringen drev ett fall utan seriösa argument:
“I might not be bright, but I’m not foolish,” sa Adam Jr. “I had no idea that in the two months of trial, they would prove nothing.”
Han kommenterade vidare anklagelsen om att Blagojevich försökt sälja Obamas senatsplats och förklarade att det var Obama-teamet som tagit kontakt med Blagojevich, inte tvärtom. Och att Blagojevich inte försökt utpressa den tillträdande presidenten:
“He had no intent of bribing anybody. He had no intent of extorting anybody,” Adam said. “Think about who they’re telling you he extorted. The president of the United States. Give me a break!”
Han fortsatte med att förklara att bandinspelningarna visade en man som gillade att prata - en man som uppenbart var avundsjuk på Barack Obama, men inte mer än så. Han menade också att det var Blagojevich som var det verkliga offret i situationen och att åklagarsidan vill fälla Blagojevich för att denne är oomtyckt i allmänhetens ögon:
“He’s got absolutely horrible judgment in people,” Adam said of the twice-elected former Illinois governor. “They (prosecutors) want you to find him guilty because of that.”
Han kommenterade också att Blagojevich spenderat 400,000 dollar på kläder, berodde på att han varit guvernör och förklarade att Sarah Palin när hon blev känd gjort något liknande. Och förklarade att utgifterna var till ex-guvernörens fördel eftersom denne nu var utfattig, vilket bevisade att han betalat kläderna själva (typ):
“He’s broke man, broke.” sa den dramatiskt agerande advokaten.
I sina slutargument anspelade Adam Jr på att Blagojevich helt enkelt var lite fånig, och att det legat till grund för hans ageranden:
“As much as I like him, and as much as he’s loved around the world, this is a man who considered appointing Oprah Winfrey (to the U.S. Senate),” Adam said. “No one’s going to say he’s the sharpest knife in the drawer, but he’s not corrupt.”
Han avslutade sedan med att förklara för juryn att anklagelserna mot Blagojevcich var grundade på politik, inget annat, och manade juryn att frikänna Blagojevich.
Åklagarsidan får slutordet:
Efter Sam Adam Jr.s försvar av sin klient fick åklagarsidan än en gång ordet. Åklagare Reid Schar förklarade för juryn att Blagojevichs advokat hade drivit ett simpelt försvar av den tidigare guvernören:
"In Adam’s world", Schar said, "Blagojevich’s defense could simply be summed up as “I didn’t do it, and if I did it, I didn’t mean to do it.”
Han manade också juryn att använda sitt sunda förnuft när de bedömde innebörden av Blagojevichs olika uttalanden på bandinspelningarna. Han förklarade också att juryn borde ställa sig frågan hur en delstatsregering egentligen borde skötas, och då dra slutsatsen att den inte borde skötas så som Blagojevich skött den:
“You don’t sit around debating whether you’ll get your money,” Schar said. “How backward can you get?”
Efter slutpläderingarna gav domare James Zagel juryn instruktioner om hur lagen ska tolkas och skickade sedan hem dem över dagen. Nu återstår väntan på hur domen kommer att falla.
På väg ut från rättegångslokalen skakade Rod Blagojevich hand med folk och ropade till en kvinna:
"I hope you have an extra prayer for us,"
Sammanfattningsvis:
Slutpläderingarna varade i flera timmar och jag har här bara sammanfattat sammandrag från dem. Den uppfattning jag fått är dock att det rört sig om såväl ett svagt åtal som ett svagt försvar där juryn helt enkelt måste ta ställning till vilka intentioner Blagojevich hade bakom sina många spektakulära uttalanden. Var han en listig korrupt politiker, eller bara stor i munnen? Och om han var det förstnämnda, kan man då fälla honom för att ha varit det när han i praktiken inte lyckades genomdriva särskilt många av sina korruptionsplaner?
Åklagarsidans argument var svaga eftersom det saknades konkreta bevis och juryn snarare manades till att "bara fatta" vilken skitstövel Blagojevich var. Försvarssidan var också svag eftersom de argumenterade utifrån samma premisser, dvs att juryn "bara borde fatta" vilken politisk konspiration Blagojevich var utsatt för.
Om man ska bedöma Blagojevichs motiv så har jag väldigt svårt att dra någon annan slutsats än att Blagojevich verkligen ville "sälja" Obamas senatsplats. Om han utan konsekvenser kunnat tillsätta den kandidat som gav honom mest pengar under bordet så hade han förmodligen gjort det. Och om Obama-teamet gett honom en förmånlig plats i Obama-administratitionen i utbyte mot att han tillsatt Valerie Jarrett i senaten så hade han förmodligen gjort det. Det är svårt att inte hålla med åklagarsidan om att Blagojevichs guvernörskap främst kretsade kring honom själv.
I ett åtal kan dock inte åklagarsidan argumentera utifrån att juryn "bara ska förstå" vilken skitstövel Blagojevich verkligen är, man måste ha konkreta bevis "bortom alla rimliga tvivel" för att fälla någon (åtminstone måste man det här i Sverige). Och några sådana konkreta bevis har i de stora punkterna under åtalets gång inte framförts.
Således tyder mycket på att Blagojevich förmodligen kommer att bli fälld på några av de små åtalspunkterna, men frikänd på de stora. Men vi får se vad juryn kommer fram till.
Sammanfattningsvis har rättegången mot Blagojevich mer känts som en stor show (från båda sidor) snarare än ett exempel på det godas triumf mot det onda, eller den fantastiska innebörden av att faktiskt ha ett civiliserat rättssystem. Det finns många rättegångar med stora känslor av lättnad över att en oskyldig frias eller att en skyldig fälls. Den här rättegången saknar sådana hisnande proportioner och tycks mer ha handlat om två lag som båda gör allt för att vinna, snarare än rättvisans seger mot orättvisan. Domen lär därför inte väcka några hetare känslor oavsett hur domen faller. Fälls Blagojevich, so what? Han var förmodligen korrupt. Frias han, än sen? Regeringens mål var dåligt underbyggt, och man borde hursomhelst inte kunna dra någon inför domstol utan riktigt rejält konkreta bevis.
För Blagojevichs personliga del så är dock juryns beslut livsavgörande, och det är förmodligen en mycket nervös Blagojevich som väntar på domen.
Se även tidigare inlägg:
Blago vs USA - del 6: Inget vittnesmål från Rod Blagojevich 20100723
tisdag 27 juli 2010
Wikileaks och Obamas Afghanistan-strategi
Jag stöder kriget i Afghanistan som är ett krig mot talibaner och Al Qaida. Talibanerna är ett totalitärt islamistiskt pack vars skräckvälde det afghanska folket (och världen med dem) kunde beskåda under 1990-talet innan USA 2001 störtade dem från makten. En nation där kvinnor levde i ständig fruktan och där minsta förseelse och brott mot de av talibanerna införda sharia-lagarna medförde piskstraff och stening till döds på fotbollsarenor. Tack vare USA störtades talibanerna 2001 från makten och Afghanistan fick istället en visserligen ofullkomlig men likväl icke-talibansk demokratisk regering. Tack vare USA förlorade också Al Qaida - som är en global islamistisk terroristorganisation vars långsiktiga mål är att göra hela världen (till att börja med hela den historiskt muslimska världen) till ett talibanskt Afghanistan - makten i landet, och även om organisationen fortfarande existerar och tveklöst utgör ett stort hot, så smids idag inga avancerade globala terroristplaner väster om den afghanska gränsen mot Pakistan.
Kriget i Afghanistan måste således vinnas, talibanerna måste besegras i grunden och den demokratiska afghanska regeringen måste ges tid och hjälp att utvecklas i en än mer västvänlig (och människovänlig) riktning. Världen kan inte låta de krafter som härskade under 1990-talet än en gång lägga det härjade afghanska folket under sitt terrorvälde.
Jag stöder således kriget men är samtidigt kritisk till många delar av Obamas politik i Afghanistan. Hans beslut om en tidstabell för amerikanskt tillbakadragande tyder alltmer på att komma att bli en strategisk flopp. Och hans beslut att sparka general McChrystal för dennes och dennes medarbetares uttalanden i the Rolling Stone är en annan sak jag motsatt mig.
Med det sagt gör dock Vita Huset helt rätt som försvarar sig mot och angriper Wikileaks "avslöjanden" som är mer skadliga för USA (och för krigets framgång, om man nu anser att detta är en nödvändighet) än behövliga, oavsett vad Wikileaks än själva tror sig göra. Det är också ett större hot mot det demokratiska systemet än militärens hemlighållande av vissa uppgifter i sig själva är.
Detta därför att USA:s militär bevisligen är underställda ett civilt styre - kongressen kan närsomhelst kräva utredningar, offentliggöranden et c av om de anser att militären bryter mot USA:s konstitution, bryter mot moraliska principer eller något annat dylikt (och sådana utredningar har gjorts många gånger i amerikansk historia, vilket sedan många gånger lett till förändrad/förbättrad kurs i politiken).
Wikileaks är dock inte underställd någon demokratisk institution, och även om en majoritet av det amerikanska folket hade önskat att uppgifterna hade hållits hemliga så hade Wikileaks likväl kunnat släppa ut dem, utan någon tydlig möjlighet att stoppa dem. Genom sitt agerande menar sig Wikileaks stå på en högre moralisk piedestal som ger dem rätten att avslöja hemligheter som en militär som till skillnad från dem själva faktiskt är underställd ett mycket vitalt demokratiskt styrelseskick, önskar hålla hemliga för nationens långsiktiga bästa.
Den rätten har dock inte Wikileaks eftersom den rätten inte är dem givna av det amerikanska demokratiska systemet, och det enda som kan rättfärdiga ett sådant agerande vore om USA förde en politik som aktivt arbetade med folkmord eller aktivt förde en politik som bröt mot "mänskliga rättigheter". Och även om det finns människor som tycker det (i synnerhet europeiska socialister) så gör dock inte USA detta oavsett hur många civila dödsoffer som drabbats av de fasor som tyvärr är en del av historiens alla krig. Jag har också svårt att tro att de amerikaner som stöder Wikileaks tror det.
Historiskt finns det en mängd problem med Wikileaks ageranden. Videon från 2007 som offentliggjordes i april 2010 där en amerikansk helikopter sköt ihjäl ett dussin civila Baghdad hade varit förödande om den offentliggjorts 2007 - det på samma sätt som det var förödande när bilderna från Abu Ghraib kom ut (en orsak till att Obama när han tillträdde inte offentliggjorde alla övergreppsbilder som också finns). Irak var då ytterst instabilt och förtroendet för USA därav lågt. Idag med en säkrare situation (tack vare USA och de amerikanska soldaterna) och ett avtagande amerikanskt engagemang så hotar sådana bilder inte på samma sätt krigets utgång, medan bilderna 2007 förmodligen skulle ha gett terroristerna ett propagandamedel av enorma proportioner som bara skulle ha ökat våldsspiralen ytterligare.
Japan är ett annat (och ett utmärkt) exempel. Efter kriget gjorde USA massiva insatser för att bygga upp (inte bryta ner) Japan. Man skickade nödhjälp i mängder till en svältande japansk befolkning, byggde upp de civila institutionerna och arbetade politiskt för att skydda Japan från ett expanderande kommunistiskt Sovjetunionen och byggde samtidigt upp en fri japansk demokrati allierad med - men inte underställd - USA.
Men man hade likväl vissa militära hemligheter som man höll hemliga (på ett sätt som förmodligen inte skulle kunna gå i vår nutida high-tech-era). En sådan hemlighet var atombomberna över Hiroshima och Nagasaki som överlag hölls hemliga från den japanska befolkningen under hela den amerikanska ockupationen där allt som antydde atombomberna censurerades. I 20 år var dessutom atombombningarna av de japanska städerna en militär topphemlighet.
Var det bra eller dåligt?
Historien ger svaret. Häromåret sa den japanske försvarsministern Fumio Kyuma att han stödde atombomberna eftersom han ansåg att det var det enda sättet att stoppa den kejserliga japanska imperialism som under andra världskriget förtryckt och förgjort halva Asien (hans påstående var givetvis kontroversiellt och han avgick så småningom pg a att han ansåg att uttalandet var en belastning för premiärminister Shinzō Abe, men det säger likväl en hel del om saken och om att få japaner idag betvivlar det amerikanska nationsbygget av landet).
Om uppgifterna om atombomberna däremot hade blivit allmänt tillgängliga direkt efter kriget så hade dock förmodligen inte det amerikanska nationsbygget fungerat. Många japaner som var lättade över att kriget till slut var över, hade förmodligen vänt sig emot den amerikanska ockupationen (oavsett hjälpsändningar och löften om frihet och demokrati), och med stor säkerhet hade många japaner sökt sig antingen till fortsatt extrem nationalism eller till de nya anti-amerikanska kommunistiska strömningar som kämpade om ideologiskt utrymme. Konsekvenserna av ett sådant scenario är svåra att föreställa sig.
Som tur var fanns dock inte Wikileaks på den tiden - och att USA:s politik resulterade i något gott är svårt att bestrida. I vår tid går dock inte sådana militära hemligheter att hålla hemliga på samma sätt - och att ens försöka vore dödsdömt. Därför bör USA i detta fall med Wikileaks avslöjanden göra två saker. Dels fördöma Wikileaks för dess ageranden som bryter mot USA:s demokratiska institutioner (istället för att bryta mot dem hade Wikileaks kunnat lobba kongressmän att avkräva militären att offentliggöra dokumenten, vilket den amerikanska kongressen - och dess president- utan några som helst problem har makt att göra eftersom militären är underställd kongressen och regeringen - och den som har ytterst makt över USA:s militär heter i dagsläget faktiskt Barack Obama) - och dels lära sig något av händelsen. Det man kan lära sig är (och eftersom tekniken gör att allt går väldigt snabbt gällande informationsspridning så måste man förmodligen med nödvändighet lära sig) att kanske offentliggöra saker snabbare.
Tveklöst behöver USA:s militär och underrättelsetjänst kunna arbeta under stor sekretess. Den möjligheten och rättigheten måste USA:s politiker (så som Obama-administrationen nu gör) göra allt för att bevara. Däremot bör kanske en kompromiss finnas om att offentliggöra hemligstämplat material på direkten så snart detta - på goda grunder - inte längre anses utgöra ett hot mot den nationella säkerheten eller krigets fortgång. När hemligstämplat material inte längre utgör någon nationell säkerhetsrisk måste dock militären och regeringen - inte Wikileaks - avgöra. Men eftersom grupper som Wikileaks finns, och läckor i vår tids högteknologiska samhälle är svåra (om inte omöjliga) att helt stoppa - så bör regeringen och militären ha som policy att försöka offentliggöra saker snabbt, för att på så sätt förebygga offentliggörande från grupper som inte är del av de konstitutionella institutionerna.
Man borde möjligtvis också överväga att vara mer offentlig med de diverse kongresskommittéerna. Inget av Wikileaks rapporter lär nämligen avslöja något som regeringen inte redan vet (samt försvars/utrikeskommittéerna i kongressens båda kamrar). Dessa (eller i alla fall någon person med myndighet som representerar dessa grupper) bör kunna gå ut offentligt med vad de inom utrikesgruppen/regeringen vet om saker och ting men utan att avslöja detaljerna därikring. Det amerikanska politiska systemet bygger på att folk måste ha visst förtroende för sina politiker, och i detta fall förtroendet att de av goda skäl måste hålla vissa saker hemliga för nationens långsiktiga bästa. Modern underrättelseinformation i relation till allmänhetens nyfikenhet och ett allmäntillgänglig globalt informationssystem är dock inget lättlöst problem.
Vad som dock står helt klart gällande hur amerikansk hemligstämplad information ska användas och när den eventuell ska offentliggöras, är att general McChrystal och Petraeus, försvarsminister Robert Gates och naturligtvis även president Obama - har både såväl mer kompetens som nödvändig moralisk konstitutionell rätt att att bedöma saken än Wikileaks grundare Julian Assange.
Häromdagen släppte Washington Post en studie vid namn "Top Secret America" där man presenterar det gigantiskt växande amerikanska underrättelsearbetet sedan 9/11 på ett övergripande sätt som vare sig Bush- eller Obama-regeringen varit speciellt angelägna om att offentliggöra. Men skillnaden mellan Washington Post och Wikileaks ar att Washington Post inte använde sig av något hemlighetsstämplat material. Man gjorde bara ett djupgrävande journalistiskt arbete och satte sedan ihop alla delar (obs: jag har fortfarande inte läst alla artiklar i Washington Posts studie) som gav en helhetsbild.
Wikileaks däremot avslöjar topp-hemlig-stämplad militär information i en tid när tusentals amerikanska soldater och ytterligare tusentals amerikanska arbetare befinner sig i ett aktivt krig (med allt vad det innebär) mot en mycket svårhanterad fiende. Och även om Wikileaks hävdar att de av just säkerhetsskäl för de amerikanska och allierade i Afghanistan inte avslöjat all information, så besitter Wikileaks inte kompetens att på egen hand specifikt kunna bedöma vilken information som utgör säkerhetsrisker och vilken som inte gör det. Den kompetensen besitter däremot den amerikanska militären - och även om dessa kanske tar i i överkant och ibland hemligstämplar vad som kanske (jag har ingen aning) kan kännetecknas som petitesser, så har de den rätten eftersom det är de som är i Afghanistan och som dagligen utsätter amerikanska soldater för oerhörda risker för att kunna besegra talibanerna. Det ger militären också en viss närhet till besluten - en närhet Wikileaks inte har.
Se även tidigare inlägg:
Vita Huset försvarar sig mot Wikileaks 20100627
Wikileaks offentliggör krigsdagbok från Afghanistan 20100626
WP: Top Secret America 20100721
Amerikanska soldater skjuter ihjäl irakier 2007 20100406
Kriget i Afghanistan måste således vinnas, talibanerna måste besegras i grunden och den demokratiska afghanska regeringen måste ges tid och hjälp att utvecklas i en än mer västvänlig (och människovänlig) riktning. Världen kan inte låta de krafter som härskade under 1990-talet än en gång lägga det härjade afghanska folket under sitt terrorvälde.
Jag stöder således kriget men är samtidigt kritisk till många delar av Obamas politik i Afghanistan. Hans beslut om en tidstabell för amerikanskt tillbakadragande tyder alltmer på att komma att bli en strategisk flopp. Och hans beslut att sparka general McChrystal för dennes och dennes medarbetares uttalanden i the Rolling Stone är en annan sak jag motsatt mig.
Med det sagt gör dock Vita Huset helt rätt som försvarar sig mot och angriper Wikileaks "avslöjanden" som är mer skadliga för USA (och för krigets framgång, om man nu anser att detta är en nödvändighet) än behövliga, oavsett vad Wikileaks än själva tror sig göra. Det är också ett större hot mot det demokratiska systemet än militärens hemlighållande av vissa uppgifter i sig själva är.
Detta därför att USA:s militär bevisligen är underställda ett civilt styre - kongressen kan närsomhelst kräva utredningar, offentliggöranden et c av om de anser att militären bryter mot USA:s konstitution, bryter mot moraliska principer eller något annat dylikt (och sådana utredningar har gjorts många gånger i amerikansk historia, vilket sedan många gånger lett till förändrad/förbättrad kurs i politiken).
Wikileaks är dock inte underställd någon demokratisk institution, och även om en majoritet av det amerikanska folket hade önskat att uppgifterna hade hållits hemliga så hade Wikileaks likväl kunnat släppa ut dem, utan någon tydlig möjlighet att stoppa dem. Genom sitt agerande menar sig Wikileaks stå på en högre moralisk piedestal som ger dem rätten att avslöja hemligheter som en militär som till skillnad från dem själva faktiskt är underställd ett mycket vitalt demokratiskt styrelseskick, önskar hålla hemliga för nationens långsiktiga bästa.
Den rätten har dock inte Wikileaks eftersom den rätten inte är dem givna av det amerikanska demokratiska systemet, och det enda som kan rättfärdiga ett sådant agerande vore om USA förde en politik som aktivt arbetade med folkmord eller aktivt förde en politik som bröt mot "mänskliga rättigheter". Och även om det finns människor som tycker det (i synnerhet europeiska socialister) så gör dock inte USA detta oavsett hur många civila dödsoffer som drabbats av de fasor som tyvärr är en del av historiens alla krig. Jag har också svårt att tro att de amerikaner som stöder Wikileaks tror det.
Historiskt finns det en mängd problem med Wikileaks ageranden. Videon från 2007 som offentliggjordes i april 2010 där en amerikansk helikopter sköt ihjäl ett dussin civila Baghdad hade varit förödande om den offentliggjorts 2007 - det på samma sätt som det var förödande när bilderna från Abu Ghraib kom ut (en orsak till att Obama när han tillträdde inte offentliggjorde alla övergreppsbilder som också finns). Irak var då ytterst instabilt och förtroendet för USA därav lågt. Idag med en säkrare situation (tack vare USA och de amerikanska soldaterna) och ett avtagande amerikanskt engagemang så hotar sådana bilder inte på samma sätt krigets utgång, medan bilderna 2007 förmodligen skulle ha gett terroristerna ett propagandamedel av enorma proportioner som bara skulle ha ökat våldsspiralen ytterligare.
Japan är ett annat (och ett utmärkt) exempel. Efter kriget gjorde USA massiva insatser för att bygga upp (inte bryta ner) Japan. Man skickade nödhjälp i mängder till en svältande japansk befolkning, byggde upp de civila institutionerna och arbetade politiskt för att skydda Japan från ett expanderande kommunistiskt Sovjetunionen och byggde samtidigt upp en fri japansk demokrati allierad med - men inte underställd - USA.
Men man hade likväl vissa militära hemligheter som man höll hemliga (på ett sätt som förmodligen inte skulle kunna gå i vår nutida high-tech-era). En sådan hemlighet var atombomberna över Hiroshima och Nagasaki som överlag hölls hemliga från den japanska befolkningen under hela den amerikanska ockupationen där allt som antydde atombomberna censurerades. I 20 år var dessutom atombombningarna av de japanska städerna en militär topphemlighet.
Var det bra eller dåligt?
Historien ger svaret. Häromåret sa den japanske försvarsministern Fumio Kyuma att han stödde atombomberna eftersom han ansåg att det var det enda sättet att stoppa den kejserliga japanska imperialism som under andra världskriget förtryckt och förgjort halva Asien (hans påstående var givetvis kontroversiellt och han avgick så småningom pg a att han ansåg att uttalandet var en belastning för premiärminister Shinzō Abe, men det säger likväl en hel del om saken och om att få japaner idag betvivlar det amerikanska nationsbygget av landet).
Om uppgifterna om atombomberna däremot hade blivit allmänt tillgängliga direkt efter kriget så hade dock förmodligen inte det amerikanska nationsbygget fungerat. Många japaner som var lättade över att kriget till slut var över, hade förmodligen vänt sig emot den amerikanska ockupationen (oavsett hjälpsändningar och löften om frihet och demokrati), och med stor säkerhet hade många japaner sökt sig antingen till fortsatt extrem nationalism eller till de nya anti-amerikanska kommunistiska strömningar som kämpade om ideologiskt utrymme. Konsekvenserna av ett sådant scenario är svåra att föreställa sig.
Som tur var fanns dock inte Wikileaks på den tiden - och att USA:s politik resulterade i något gott är svårt att bestrida. I vår tid går dock inte sådana militära hemligheter att hålla hemliga på samma sätt - och att ens försöka vore dödsdömt. Därför bör USA i detta fall med Wikileaks avslöjanden göra två saker. Dels fördöma Wikileaks för dess ageranden som bryter mot USA:s demokratiska institutioner (istället för att bryta mot dem hade Wikileaks kunnat lobba kongressmän att avkräva militären att offentliggöra dokumenten, vilket den amerikanska kongressen - och dess president- utan några som helst problem har makt att göra eftersom militären är underställd kongressen och regeringen - och den som har ytterst makt över USA:s militär heter i dagsläget faktiskt Barack Obama) - och dels lära sig något av händelsen. Det man kan lära sig är (och eftersom tekniken gör att allt går väldigt snabbt gällande informationsspridning så måste man förmodligen med nödvändighet lära sig) att kanske offentliggöra saker snabbare.
Tveklöst behöver USA:s militär och underrättelsetjänst kunna arbeta under stor sekretess. Den möjligheten och rättigheten måste USA:s politiker (så som Obama-administrationen nu gör) göra allt för att bevara. Däremot bör kanske en kompromiss finnas om att offentliggöra hemligstämplat material på direkten så snart detta - på goda grunder - inte längre anses utgöra ett hot mot den nationella säkerheten eller krigets fortgång. När hemligstämplat material inte längre utgör någon nationell säkerhetsrisk måste dock militären och regeringen - inte Wikileaks - avgöra. Men eftersom grupper som Wikileaks finns, och läckor i vår tids högteknologiska samhälle är svåra (om inte omöjliga) att helt stoppa - så bör regeringen och militären ha som policy att försöka offentliggöra saker snabbt, för att på så sätt förebygga offentliggörande från grupper som inte är del av de konstitutionella institutionerna.
Man borde möjligtvis också överväga att vara mer offentlig med de diverse kongresskommittéerna. Inget av Wikileaks rapporter lär nämligen avslöja något som regeringen inte redan vet (samt försvars/utrikeskommittéerna i kongressens båda kamrar). Dessa (eller i alla fall någon person med myndighet som representerar dessa grupper) bör kunna gå ut offentligt med vad de inom utrikesgruppen/regeringen vet om saker och ting men utan att avslöja detaljerna därikring. Det amerikanska politiska systemet bygger på att folk måste ha visst förtroende för sina politiker, och i detta fall förtroendet att de av goda skäl måste hålla vissa saker hemliga för nationens långsiktiga bästa. Modern underrättelseinformation i relation till allmänhetens nyfikenhet och ett allmäntillgänglig globalt informationssystem är dock inget lättlöst problem.
Vad som dock står helt klart gällande hur amerikansk hemligstämplad information ska användas och när den eventuell ska offentliggöras, är att general McChrystal och Petraeus, försvarsminister Robert Gates och naturligtvis även president Obama - har både såväl mer kompetens som nödvändig moralisk konstitutionell rätt att att bedöma saken än Wikileaks grundare Julian Assange.
Häromdagen släppte Washington Post en studie vid namn "Top Secret America" där man presenterar det gigantiskt växande amerikanska underrättelsearbetet sedan 9/11 på ett övergripande sätt som vare sig Bush- eller Obama-regeringen varit speciellt angelägna om att offentliggöra. Men skillnaden mellan Washington Post och Wikileaks ar att Washington Post inte använde sig av något hemlighetsstämplat material. Man gjorde bara ett djupgrävande journalistiskt arbete och satte sedan ihop alla delar (obs: jag har fortfarande inte läst alla artiklar i Washington Posts studie) som gav en helhetsbild.
Wikileaks däremot avslöjar topp-hemlig-stämplad militär information i en tid när tusentals amerikanska soldater och ytterligare tusentals amerikanska arbetare befinner sig i ett aktivt krig (med allt vad det innebär) mot en mycket svårhanterad fiende. Och även om Wikileaks hävdar att de av just säkerhetsskäl för de amerikanska och allierade i Afghanistan inte avslöjat all information, så besitter Wikileaks inte kompetens att på egen hand specifikt kunna bedöma vilken information som utgör säkerhetsrisker och vilken som inte gör det. Den kompetensen besitter däremot den amerikanska militären - och även om dessa kanske tar i i överkant och ibland hemligstämplar vad som kanske (jag har ingen aning) kan kännetecknas som petitesser, så har de den rätten eftersom det är de som är i Afghanistan och som dagligen utsätter amerikanska soldater för oerhörda risker för att kunna besegra talibanerna. Det ger militären också en viss närhet till besluten - en närhet Wikileaks inte har.
Se även tidigare inlägg:
Vita Huset försvarar sig mot Wikileaks 20100627
Wikileaks offentliggör krigsdagbok från Afghanistan 20100626
WP: Top Secret America 20100721
Amerikanska soldater skjuter ihjäl irakier 2007 20100406
Vita Huset försvarar sig mot Wikileaks
Vita Huset har försvarat sin politik i Afghanistan och kritiserat Wikileak för en av de största underrättelseläckorna i amerikansk historia - man hävdar också att informationen kan komma att utsätta amerikanska soldater och dess allierade för ytterligare risker. Här har MSNBC ett inslag om den saken:
Och här ett annat inslag om samma sak:
Och här talar Vita Husets pressekreterare Robert Gibbs om saken:
Jag är ingen större fan av Robert Gibbs, som här inte förklarar bakgrunden till den bristande bemanningen i Afghanistan utan lägger all skuld på att Irakkriget stal resurserna (faktum var att det var relativt enkelt att driva iväg talibanerna 2001 och deras nuvarande come-back - som i mångt och mycket haft sin grund i Pakistan, där de amerikanska soldaterna inte är - tog flera år innan den började). Däremot gör Robert Gibbs och Vita Huset helt rätt som tar avstånd från Wikileaks och försvarar sin politik i Afghanistan - varför de har rätt och Wikileaks har fel tänker jag utveckla i ett separat inlägg.
Se även tidigare inlägg:
Wikileaks offentliggör krigsdagbok från Afghanistan 20100726
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Och här ett annat inslag om samma sak:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Och här talar Vita Husets pressekreterare Robert Gibbs om saken:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Jag är ingen större fan av Robert Gibbs, som här inte förklarar bakgrunden till den bristande bemanningen i Afghanistan utan lägger all skuld på att Irakkriget stal resurserna (faktum var att det var relativt enkelt att driva iväg talibanerna 2001 och deras nuvarande come-back - som i mångt och mycket haft sin grund i Pakistan, där de amerikanska soldaterna inte är - tog flera år innan den började). Däremot gör Robert Gibbs och Vita Huset helt rätt som tar avstånd från Wikileaks och försvarar sin politik i Afghanistan - varför de har rätt och Wikileaks har fel tänker jag utveckla i ett separat inlägg.
Se även tidigare inlägg:
Wikileaks offentliggör krigsdagbok från Afghanistan 20100726
måndag 26 juli 2010
Wikileaks offentliggör krigsdagbok från Afghanistan
Wikileaks offentliggjorde igår över 91 000 dokument från Afghanistan mellan 2004-2010. Överlag utgörs dokumenten av rapporter från soldater på slagfältet och lägre officerare och underofficerare. Stora tidningar som New York Times, London-baserade Guardian newspaper och tyska Der Spiegel fick redan för några veckor sedan ta del av materialet för att kunna rapportera om det mot att de inte skrev något om saken förrän Wikileaks offentligt släppte materialet i vad de kallar för The "Afghan War Diary, 2004-2010".
Bland annat framkommer i dokumenten att Pakistans underrättelsetjänst samarbetar med talibanerna (något som länge misstänkts av många). Rapporterna beskriver också hur hundratals civila dödats när man trott sig bekämpa motståndsmän. Beskrivs gör också hur talibanerna i begränsad utsträckning använt sig av värmesökande missiler för att skjuta ner amerikanska helikoptrar, liknande de som USA gav till talibanerna i kampen mot Sovjetunionen under 1980-talet (något filmen Charlie Wilsons War handlar om).
Obama-administrationen kritiserar Wikileaks för offentliggörandet:
Wikileaks som i april avslöjade hur en amerikansk helikopter 2007 sköt ihjäl en grupp civila har denna gång vidtagit somliga försiktighetsåtgärder och inte släppt alla dokument. 15 000 dokument som bedöms kunna utgöra en säkerhetsrisk hålls tills vidare inne men planerar också de att offentliggöras med tiden. MSNBC har här ett reportage om det senaste informationsavslöjandet:
Se även tidigare inlägg:
Amerikanska soldater skjuter ihjäl irakier 2007 20100406
Bland annat framkommer i dokumenten att Pakistans underrättelsetjänst samarbetar med talibanerna (något som länge misstänkts av många). Rapporterna beskriver också hur hundratals civila dödats när man trott sig bekämpa motståndsmän. Beskrivs gör också hur talibanerna i begränsad utsträckning använt sig av värmesökande missiler för att skjuta ner amerikanska helikoptrar, liknande de som USA gav till talibanerna i kampen mot Sovjetunionen under 1980-talet (något filmen Charlie Wilsons War handlar om).
Obama-administrationen kritiserar Wikileaks för offentliggörandet:
"Wikileaks made no effort to contact us about these documents," sa Obamas nationella säkerhetsrådgivare James Jones said i ett uttalande. "The United States government learned from news organizations that these documents would be posted."
Wikileaks som i april avslöjade hur en amerikansk helikopter 2007 sköt ihjäl en grupp civila har denna gång vidtagit somliga försiktighetsåtgärder och inte släppt alla dokument. 15 000 dokument som bedöms kunna utgöra en säkerhetsrisk hålls tills vidare inne men planerar också de att offentliggöras med tiden. MSNBC har här ett reportage om det senaste informationsavslöjandet:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Amerikanska soldater skjuter ihjäl irakier 2007 20100406
lördag 24 juli 2010
"Culture of risk" - Amerikas främsta tillgång
Nedan finns ett blogginlägg jag postade på min blogg på Rightosphere. Det handlar om Amerikas risktagande kultur som blivit så kritiserad sen den senaste finanskrisen började. Jag förklarar att den egentligen är bra, och att det istället är den inkonsekventa politiken som är problemet (där man officiellt är ett kapitalistiskt land men ändå ger ut bailouts).
-------
-------
Many leftist - and even some right-winged - commentators have been talking about the culture of risk and how it must be reigned in or destroyed. Too few people ask themselves: How come America got a culture of risk in the first place?
If we understand that, we will also understand why the culture of risk is America's greatest asset: There wouldn't be an America without it.
Let me explain: Everyone who is in America right now are descendents of risk-takers. They are descendents of English, French, Irish, Spanish, Scandinavian and other people who sailed over the ocean to make a better life for themself. Many of them would never reach the American shores but would die of diseases that were easily spread on the ships, or by malnutrition, or by drowning if the ship sank.
These brave people had one motto: "Get free or die trying".
Many of them fled from poverty, like the Irish in the 1840's. Or from religious oppression, like many of the Swedes. No-one accepted the condition their life was in, no-one would just lie down and die or surrender to the circumstances.
Is it really that strange, that these people's children would grow up to become risktakers as well?
I've honestly started to believe that the reason why we Swedes are socialists is that all our risktakers have emigrated. All the people who belived in "Live free or die" are long gone. The Swedish entrepreneurs rightfully felt that they would never be appreciated in their homecountry, and so they found a new one. Left over in Sweden was just a bunch of submissive peasants who didn't want to take responsibility for their own lives or situations. People who prefered to whine about their living conditions instead of trying to improve them.
That way, Sweden became a perfect breeding ground for socialism and it's associated doctrines of multiculturalism, sexual liberalism and bureaucracy.
I have myself moved from Sweden, and more and more people are doing the same. Many patriots in Malmö are emigrating to Denmark, looking for a place where they can raise a family and where their kids won't have to bow down to islamism (see my post about islamization for more info). Others are leaving for the US, or for Norway. The rest of Scandinavia is in a much better condition than Sweden, even if they're far from perfect.
Anyway, let's go back to the US: The reason you're in trouble is not your culture of risk, but your culture of inconsistency. The bailouts two years ago where not the first one's, even if no earlier bailouts had received that much publicity. The bankers were counting on you to be inconsistent; to talk about Capitalism, responsibility and taking consequences for your actions, but still in the end do the opposite. This is kind of like hostage takers who are counting on the police or the government to negotiate with them, even if the official policy is that they won't.
Inconsistency is unpredictable, and in unpredictable times, consumers hold on to their money. It's impossible to know what will be a good investment without being able to predict what the next move by the federal government will be. And no-one can do that.
That is why you need to pass a Balanced budget amendment, to make government policy more predictable and more reponsible. That won't happen under Obama, and that is why real, stable growth - whether we're talking about the stock market or GDP - won't pick up before Obama is out of office, and a proven leader has taken his place.
Risktakers are necessary for the economy. Political "Messiahs" like Obama are not.
John Gustavsson
Obama - videovecka 79
Obama talar denna vecka om finansreformen som han nu signerat och vägen framåt för den amerikanska ekonomin:
Se även tidigare inlägg:
Obama - videovecka 78 20100717
Se även tidigare inlägg:
Obama - videovecka 78 20100717
Paul Ryan om sin roadmap
Paul Ryan intervjuas här på Fox News och talar om sin plan för USA:s återhämtning - en plan jag anser republikanerna på allvar bör överväga att anamma som sitt partis ekonomiska grund (något Weekly Standard också förespråkar i följande mycket läsvärda artikel)- dock torde den inte vara tillräckligt konservativ för att falla libertarianerna helt i smaken.
Se även tidigare inlägg:
Finansreformen godkänns 20100716
Paul Ryan skarpt kritisk till Obamas finansreform 20100701
Se även tidigare inlägg:
Finansreformen godkänns 20100716
Paul Ryan skarpt kritisk till Obamas finansreform 20100701
fredag 23 juli 2010
Arizonas immigrationslag nu inför domstol
Arizona står nu inför en federal domare gällande den nya immigrationslagen som är tänkt att träda i kraft nästa vecka. En lag som ger polisen rätt att kräva immigrationstillstånd av dem som arresteras för något brott (inklusive trafikförseelser) och som kan misstänkas befinna sig i USA illegalt. Obama-administrationen har stämt Arizona pg a lagen, frågan som kommer att debatteras i domstol är dock vilka rättigheter den federala regeringen egentligen har när det gäller att begränsa delstaternas rättigheter. MSNBC har här ett inslag om rättsprocessen som så småningom väntas gå vidare till Högsta Domstolen:
Se även tidigare inlägg:
FtN: Arizonas immigrationslag i fokus 20100719
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
FtN: Arizonas immigrationslag i fokus 20100719
Blago vs USA - del 6: Inget vittnesmål från Rod Blagojevich
Med åklagarsidans session avslutad var det i måndags dags för försvaret att ta vid, som inledde med ett vittnesbörd från Rod Blagojevichs storebror Robert Blagojevich som arbetat som sin brors kampanjinsamlingsledare. Robert försvarade såväl sig själv som sin bror och förklarade att deras föräldrar lärt dem att ta hand om varandra, och att det legat till grund för somliga av de råd han gett sin bror:
Roberts fru Julie hade manat sin make att ansluta sig till broderns guvernörstab 2008 eftersom hon såg det som en chans för bröderna vars relation under vuxen ålder blivit sämre, att komma närmare varandra:
"I felt like Rod didn't know Rob. I thought it was a chance for them to grow closer," sa hon inför juryn och fortsatte med att säga att hon dock försäkrat sig från guvernör Rod Blagojevich och dennes hustru Patti att kriminalutredningarna kring dem var över, något hon då av dem fått beskedet att det enligt deras vetskap var över, varefter hennes make Robert tog jobbet i sin lillebrors politiska verksamhet.
Veckans stora händelse var dock om huruvida huvudpersonen själv, Rod Blagojevich skulle vittna personligen eller ej. Den fd guvernören hade under lång tid förklarat att han sett fram emot stunden att få ge sin egen version av saker och ting på så sätt rentvå sitt namn. I onsdags kom dock beskedet att Rod Blagojevich inte tänkte inta vittnesbåset.
Detta dock inte främst på hans personliga motvilja, utan mer pg a riskerna med att vittna inför en federal domstol och hans eget juridiska teams splittring i frågan. Hans två advokater, Sam Adam Sr och dennes son Sam Adam Jr hade nämligen skilda åsikter om saken. Fadern ansåg att Blagojevich inte skulle vittna - det av den enkla anledningen att han inte ansåg att regeringen lyckats lägga fram tillräckliga bevis för att vinna målet. Sonen ansåg däremot att Blagojevich skulle tjäna på att få avlägga sin version. Blagojevich kommenterade de olika råden och sa:
Här uttalar sig Rod Blagojevich om beslutet att inte vittna:
Men även om Blagojevich och dennes advokater menar att Blagos oskuld är vad som ligger till grund för hans uteblivna vittnesmål så finns det också andra faktorer att ta i akt, något Chicago Tribune skriver om i denna artikel som beskriver hur ett vittnesmål av Blagojevich skulle ha ställt honom inför ett korsförhör med den federala sidans mycket erfarne Reid Schar, som hade kunnat använda sig av fler band som juryn ännu inte hört.
Blagojevichs team hade även tänkt kalla såväl Rahm Emanuel som Valerie Jarret för att vittna, men kallade slutligen ingen av dem. Domare James Zagel har nu skickat hem juryn tills på måndag då slutanförandena kommer att hållas i en rättegång som gått snabbare än någon kunnat ana.
Den fråga som nu återstår är vilken linje juryn kommer att gå på? Försvaret kommer att hävda att Blagojevich var en högsta klassens pratmakare, men inte mer än så - och att prat inte är något brott. Åklagarsidan kommer att säga att prat visserligen inte är något brott, men att konspirera däremot utgör ett brott och att det var just detta som Blagojevich gjorde.
UPPDATERING:
Pratmakare eller konspiratör? På måndag får vi se.
Källor: Chicago Tribune, Chicago Tribune
Se även tidigare inlägg:
Blago vs USA - del 5: Obamas inblandning 20100719
"I always had in the back of my head what my parents told us," sa den 54-årige Rob Blagojevich, om när han anslöt sig till sin brors insamlingskampanj. "When they were gone, we would only have each other."
Roberts fru Julie hade manat sin make att ansluta sig till broderns guvernörstab 2008 eftersom hon såg det som en chans för bröderna vars relation under vuxen ålder blivit sämre, att komma närmare varandra:
"I felt like Rod didn't know Rob. I thought it was a chance for them to grow closer," sa hon inför juryn och fortsatte med att säga att hon dock försäkrat sig från guvernör Rod Blagojevich och dennes hustru Patti att kriminalutredningarna kring dem var över, något hon då av dem fått beskedet att det enligt deras vetskap var över, varefter hennes make Robert tog jobbet i sin lillebrors politiska verksamhet.
Veckans stora händelse var dock om huruvida huvudpersonen själv, Rod Blagojevich skulle vittna personligen eller ej. Den fd guvernören hade under lång tid förklarat att han sett fram emot stunden att få ge sin egen version av saker och ting på så sätt rentvå sitt namn. I onsdags kom dock beskedet att Rod Blagojevich inte tänkte inta vittnesbåset.
Detta dock inte främst på hans personliga motvilja, utan mer pg a riskerna med att vittna inför en federal domstol och hans eget juridiska teams splittring i frågan. Hans två advokater, Sam Adam Sr och dennes son Sam Adam Jr hade nämligen skilda åsikter om saken. Fadern ansåg att Blagojevich inte skulle vittna - det av den enkla anledningen att han inte ansåg att regeringen lyckats lägga fram tillräckliga bevis för att vinna målet. Sonen ansåg däremot att Blagojevich skulle tjäna på att få avlägga sin version. Blagojevich kommenterade de olika råden och sa:
"Sam Junior still at this moment wanted me to testify and frankly, so did I," sa Blagojevich som förklarade att man diskuterade hur han skulle göra ända in på måndagsnatten.
"Sam Adam Sr.'s most compelling argument and ultimately the one that swayed me was that the government in their case proved my innocence. They proved I did nothing illegal and that there was nothing further for us to add."
Här uttalar sig Rod Blagojevich om beslutet att inte vittna:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Men även om Blagojevich och dennes advokater menar att Blagos oskuld är vad som ligger till grund för hans uteblivna vittnesmål så finns det också andra faktorer att ta i akt, något Chicago Tribune skriver om i denna artikel som beskriver hur ett vittnesmål av Blagojevich skulle ha ställt honom inför ett korsförhör med den federala sidans mycket erfarne Reid Schar, som hade kunnat använda sig av fler band som juryn ännu inte hört.
Blagojevichs team hade även tänkt kalla såväl Rahm Emanuel som Valerie Jarret för att vittna, men kallade slutligen ingen av dem. Domare James Zagel har nu skickat hem juryn tills på måndag då slutanförandena kommer att hållas i en rättegång som gått snabbare än någon kunnat ana.
Den fråga som nu återstår är vilken linje juryn kommer att gå på? Försvaret kommer att hävda att Blagojevich var en högsta klassens pratmakare, men inte mer än så - och att prat inte är något brott. Åklagarsidan kommer att säga att prat visserligen inte är något brott, men att konspirera däremot utgör ett brott och att det var just detta som Blagojevich gjorde.
UPPDATERING:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Pratmakare eller konspiratör? På måndag får vi se.
Källor: Chicago Tribune, Chicago Tribune
Se även tidigare inlägg:
Blago vs USA - del 5: Obamas inblandning 20100719
torsdag 22 juli 2010
Frisläppt GITMO-fånge försvunnen
Den algeriske GITMO-fången Abdul Aziz Naji som väldigt specifikt av Obama-administrationen skickades tillbaka "hem" till Algeriet mot sin vilja (dit han inte ville skickas eftersom han var rädd för att där torteras eller dödas) har försvunnit.
Jag skrev om saken i följande inlägg och undrade då om svensk media all skulle skriva om saken - SVD har dock här idag en notis om fångens försvinnande där de skriver:
Vad som hänt Abdul Aziz Naji vet vi ännu inte. Men det ter sig inte otroligt att hans värsta farhågor har besannats. Om så är fallet så vilar en mycket tung skuld på Obama-administrationens axlar. Och även om de är bra att SVD skriver om ämnet så borde mer ha skrivits om Obama-administrationens ansvar och problematiken med att stänga ner Guantanamo-basen (som Obama-administrationen har svårt att stänga ner just pg a att basen fungerar bra, inte dåligt).
Om det värsta har hänt så är det också svårt att inte dra vissa slutsatser. Bush-administrationen var uppriktiga gällande sina argument om att inte skicka tillbaka oskyldiga GITMO-fångar lättvindigt, eftersom det faktiskt fanns fall där dessa skulle bli torterade och dödade om de skickades tillbaka till sina hemländer (och, bör noteras, få andra länder ville oftast ta emot fångarna eftersom de trots sin av USA till slut förmodade oskuld likväl hade en terroriststämpel i mångas ögon). Obama-administrationens naiva och trångsynta strävan efter att stänga fångbasen ter sig dock alltmer som en politisk ploj där saker och ting i högre utsträckning handlar om att få basen nedstängd än att "befria" eller "rädda" oskyldiga fångar. Det pg a att Obama fortsätter samma verksamhet på Bagram-basen - förmodligen inte "tortyr", men tortyren, eller de tuffa förhörsmetoder som Obama bokstavligen förbjöd vid sitt tillträde hade Bush-administrationen i praktiken upphört med flera år tillbaka (däremot tänkte man inte stänga dörren till olika valmöjligheter). Och i ljuset av den tortyr som Abdul Aziz Naji nu förmodligen kan riskera i Algeriet, passar begreppet "tuffa förhörsmetoder" mycket bättre i beskrivningen av behandlingen av Khalid Sheik Mohammed etc.
Källa: SVD
Se även tidigare inlägg:
Algeriska GITMO-fångar vill inte skickas hem till Algeriet 20100718
Jag skrev om saken i följande inlägg och undrade då om svensk media all skulle skriva om saken - SVD har dock här idag en notis om fångens försvinnande där de skriver:
Regeringen i Washington gav i måndags beskedet att Naji skulle återbördas till Algeriet, något som han motsatte sig via sina advokater, eftersom han var rädd för förföljelse av både landets myndigheter och islamister där.
Organisationen Center for Constitutional Rights, som företräder många av de som sitter inspärrade på den amerikanska militärbasen Guantanamo på Kuba, uppgav i onsdags att varken Najis anhöriga eller jurister har funnit honom eller kunnat tala med honom sedan han sänts till Algeriet.
Vad som hänt Abdul Aziz Naji vet vi ännu inte. Men det ter sig inte otroligt att hans värsta farhågor har besannats. Om så är fallet så vilar en mycket tung skuld på Obama-administrationens axlar. Och även om de är bra att SVD skriver om ämnet så borde mer ha skrivits om Obama-administrationens ansvar och problematiken med att stänga ner Guantanamo-basen (som Obama-administrationen har svårt att stänga ner just pg a att basen fungerar bra, inte dåligt).
Om det värsta har hänt så är det också svårt att inte dra vissa slutsatser. Bush-administrationen var uppriktiga gällande sina argument om att inte skicka tillbaka oskyldiga GITMO-fångar lättvindigt, eftersom det faktiskt fanns fall där dessa skulle bli torterade och dödade om de skickades tillbaka till sina hemländer (och, bör noteras, få andra länder ville oftast ta emot fångarna eftersom de trots sin av USA till slut förmodade oskuld likväl hade en terroriststämpel i mångas ögon). Obama-administrationens naiva och trångsynta strävan efter att stänga fångbasen ter sig dock alltmer som en politisk ploj där saker och ting i högre utsträckning handlar om att få basen nedstängd än att "befria" eller "rädda" oskyldiga fångar. Det pg a att Obama fortsätter samma verksamhet på Bagram-basen - förmodligen inte "tortyr", men tortyren, eller de tuffa förhörsmetoder som Obama bokstavligen förbjöd vid sitt tillträde hade Bush-administrationen i praktiken upphört med flera år tillbaka (däremot tänkte man inte stänga dörren till olika valmöjligheter). Och i ljuset av den tortyr som Abdul Aziz Naji nu förmodligen kan riskera i Algeriet, passar begreppet "tuffa förhörsmetoder" mycket bättre i beskrivningen av behandlingen av Khalid Sheik Mohammed etc.
Källa: SVD
Se även tidigare inlägg:
Algeriska GITMO-fångar vill inte skickas hem till Algeriet 20100718
onsdag 21 juli 2010
WP: Top Secret America
Washington Post har under två år arbetat med att kartlägga den amerikanska underrättelsetjänsten sedan den 11 september 2001 och släppte i måndags resultaten av studien i ett projekt kallat "Top Secret America" som avslöjar en gigantisk underrättelseorganisation så stor att ingen enskild har full koll på alla dess delar och all dess verksamhet.
Under veckan har en artikelserie om ämnet löpande publicerats och på hemsidan finns också kartor, bildgallerier och intervjuer med personer kopplade till underrättelsetjänsten. DN som rapporterar om projektet skriver i en av (sina förmodligen många) artiklar om ämnet:
Jag har ännu inte hunnit läsa artiklarna i Washington Post men tänkte likväl göra en kort kommentar om saken - en kommenterar som förhoppningsvis kan vara till hjälp för svenska läsare intresserade av ämnet:
Att den amerikanska underrättelsetjänsten växt till enorma proportioner sedan den 11 september 2001 behövs ingen grävande utredning för att förstå. Det är ett faktum. Under 1990-talet ansågs underrättelsetjänsten efter kalla krigets slut inte behövas på samma sätt, och stora nedskärningar gjordes. Efter terrorattacken vid 9/11 ökades anslagen till underrättelsetjänsten stort och president Bush skapade Homeland Security-departementet i syfte att ha övergripande koll och kontroll över alla USA:s (redan innan 9/11) många olika och separerade underrättelseorgan - samt för att överbrygga separationen mellan intern och extern verksamhet (FBI och CIA). Syftet med expansionen av underrättelseverksamheten var förstås enkel: att förhindra saker som terrorattacken vid 9/11 från att hända igen.
Dessa saker är faktum sedan länge kända och inga avslöjande nyheter. Vad Washington Post däremot förmodligen kommer att beskriva (jag har som sagt ännu inte satt mig in deras undersökning) är dock mer konkreta saker: saker som vad underrättelsearbetet består i, hur det fungerar, vilka kopplingar det har till andra institutioner et c. Dessa saker är till stor del okänt för allmänheten och här kommer Washington Post förmodligen att ge många goda och viktiga upplysningar.
Med dessa saker sagda behöver dock vissa saker sättas i perspektiv. Det ena är att svensk media nästan med största säkerhet kommer att lyfta fram Washington Posts arbete på ett sätt som gör att svenska läsare känner än mer skepsis mot "kriget mot terrorismen" eller "amerikansk underrättelsetjänst" än de redan gör. Så kommer förstås fallet att bli också bland många i USA - men i USA kommer folk också att ha en distans till vissa saker, en distans som med största säkerhet kommer att saknas i Sverige - där rapportering och slutsatser förmodligen kommer att spela inom de relativt politiskt korrekta ramarna för konspiratoriskt tänkande.
Det finns många viktiga frågor att ställa och försöka besvara kring den amerikanska underrättelsetjänsten efter 9/11. Och med största sannolikhet finns det saker som också är väl värda att kritiseras, utvärderas och om fel upptäcks förändras eller slopas helt. Däremot bör man komma ihåg vad 9/11 innebar och vad det inte innebar. Det innebar att USA plötsligt hade en ny fiende, en fiende som gjorde att man helt enkelt tvingades förändra vissa saker - däribland att effektivisera sitt underrättelsearbete.
Efter andra världskriget hände en snarlik sak. USA:s militär som innan dess varit temporär - där soldater inkallats i samband med krigssituationer och där den stående armén var relativt liten blev efter kriget en permanent militärapparatur. President Dwight Eisenhower - som under andra världskriget som general lett de allierade i Europa i kriget mot Hitler - varnade vid sin avgång som president för det "militärindustriella komplexet". Det han såg växa fram efter andra världskriget var för honom något nytt - och något han ansåg kunde hota det amerikanska systemet, och vid sin avskedsadress 1961 sa han:
Han sade detta i ljuset av det kalla kriget, när USA globalt börjat spendera stora summor på att motverka Sovjetunionen på ett sätt nationen tidigare aldrig gjort. Det var en vettig varning inför en ny era i amerikansk historia. Och att varningen gavs av just landets president (som faktiskt lett nationen i den expanderande kampen mot just kommunismen) var också det hedervärt och visade på den inbyggda självkritiken inom det amerikanska systemet.
Kalla kriget gjorde dock att saker och ting aldrig skulle och heller aldrig kunde bli som det varit innan andra världskriget. En stående amerikansk militär med utökade befogenheter blev inte bara ett faktum utan var också en nödvändighet i kampen mot Sovjetunionen. Betraktat ur historiens perspektiv fanns det vissa problem med denna ökade militärindustri, däremot blev problemen mycket mindre än de värsta farhågorna gjorde gällande. Militären tog ingen kontroll över de civila institutionerna - vare sig direkt eller indirekt. Och även när krig kom och militären fick ökat inflytande så visade i princip varje exempel på att nationen fortfarande styrdes av presidenten som avsatte och tillsatte generaler precis så som denne själv önskade (precis som sker även idag) - och anslagen till militären godkändes fortfarande av en synnerligen folkvald kongress.
"Det militärindustriella komplexet" - kan vi således efter 60 år med dess sällskap konstatera aldrig blev ett hot mot demokratin eller det amerikanska statsbygget. USA:s militär har trots dess expansion förblivit en tjänare till den nation och konstitution den svurit att försvara. Och även om begreppet även idag används i konspiratoriska kretsar för att försöka framställa USA som ett land där demokratins principer inte fungerar (trots att det förmodligen är det land där dessa fungerar bäst) - så visar historien empiriskt att deras argument inte håller.
9/11 innebar för underrättelsetjänsten samma sak som andra världskriget och det kommande kalla kriget innebar för militären. Ett nytt ansvar och därmed också en ny verksamhet. En verksamhet - som på samma sätt som militären - behöver granskas. Och att en sådan granskning nu görs av Washington Post är tveklöst bra och skapar den ständigt pågående självkritiska granskning som varje fungerande demokrati behöver för att kunna korrigera, förbättra och utvecklas.
I Sverige finns dock risken att svenska tidningar och skribenter utmålar rapporten i mer konspiratoriska termer. Det på ett direkt eller (mer troligt) indirekt sätt genom att inte sätta saker och ting i perspektiv vilket i sin tur skapar ökad skepsis bland redan skeptiska svenska läsare. En skepticism som i längden leder till ökad anti-amerikanism. USA:s underrättelsetjänst och Washington Posts rapport om denna måste dock sättas i historiskt perspektiv för att rätt kunna förstås - något jag förhoppningsvis med detta inlägg till viss del gjort.
För dem som själva vill gräva sig ner i ämnet så har Washington Post sin separata hemsida om projektet här. Om tid och möjlighet finns ska jag också för egen del ta en ingående titt på sidan och återkommer då med fler kommentarer och analyser.
För mer information om den amerikanska konspirationskulturen rekommenderas länkarna nedan.
Se även tidigare inlägg:
FBI slår till mot kristen milis i Michigan 20100401
Den våldsamma konspirationskulturen 20100306
TV 4 fortsätter att granska "Sanningsrörelsen" 20091109
9/11-konspirationer populära i Sverige 20091101
The Obama Deception 20090822
Hatgrupperna växer i USA 20090611
Svensk Riksdagsman kräver sanningen om 9/11-attacken 20090511
Bush och 9/11 i en värld av konspirationer 20081219
Under veckan har en artikelserie om ämnet löpande publicerats och på hemsidan finns också kartor, bildgallerier och intervjuer med personer kopplade till underrättelsetjänsten. DN som rapporterar om projektet skriver i en av (sina förmodligen många) artiklar om ämnet:
På måndagen lanserade The Washington Post sin satsning ”Top Secret America”. I två år har journalister arbetat för att kartlägga den amerikanska underrättelsetjänsten efter terrorattackerna den 11 september 2001. Bilden av ett okontrollerbart monster målas fram.
Jag har ännu inte hunnit läsa artiklarna i Washington Post men tänkte likväl göra en kort kommentar om saken - en kommenterar som förhoppningsvis kan vara till hjälp för svenska läsare intresserade av ämnet:
Att den amerikanska underrättelsetjänsten växt till enorma proportioner sedan den 11 september 2001 behövs ingen grävande utredning för att förstå. Det är ett faktum. Under 1990-talet ansågs underrättelsetjänsten efter kalla krigets slut inte behövas på samma sätt, och stora nedskärningar gjordes. Efter terrorattacken vid 9/11 ökades anslagen till underrättelsetjänsten stort och president Bush skapade Homeland Security-departementet i syfte att ha övergripande koll och kontroll över alla USA:s (redan innan 9/11) många olika och separerade underrättelseorgan - samt för att överbrygga separationen mellan intern och extern verksamhet (FBI och CIA). Syftet med expansionen av underrättelseverksamheten var förstås enkel: att förhindra saker som terrorattacken vid 9/11 från att hända igen.
Dessa saker är faktum sedan länge kända och inga avslöjande nyheter. Vad Washington Post däremot förmodligen kommer att beskriva (jag har som sagt ännu inte satt mig in deras undersökning) är dock mer konkreta saker: saker som vad underrättelsearbetet består i, hur det fungerar, vilka kopplingar det har till andra institutioner et c. Dessa saker är till stor del okänt för allmänheten och här kommer Washington Post förmodligen att ge många goda och viktiga upplysningar.
Med dessa saker sagda behöver dock vissa saker sättas i perspektiv. Det ena är att svensk media nästan med största säkerhet kommer att lyfta fram Washington Posts arbete på ett sätt som gör att svenska läsare känner än mer skepsis mot "kriget mot terrorismen" eller "amerikansk underrättelsetjänst" än de redan gör. Så kommer förstås fallet att bli också bland många i USA - men i USA kommer folk också att ha en distans till vissa saker, en distans som med största säkerhet kommer att saknas i Sverige - där rapportering och slutsatser förmodligen kommer att spela inom de relativt politiskt korrekta ramarna för konspiratoriskt tänkande.
Det finns många viktiga frågor att ställa och försöka besvara kring den amerikanska underrättelsetjänsten efter 9/11. Och med största sannolikhet finns det saker som också är väl värda att kritiseras, utvärderas och om fel upptäcks förändras eller slopas helt. Däremot bör man komma ihåg vad 9/11 innebar och vad det inte innebar. Det innebar att USA plötsligt hade en ny fiende, en fiende som gjorde att man helt enkelt tvingades förändra vissa saker - däribland att effektivisera sitt underrättelsearbete.
Efter andra världskriget hände en snarlik sak. USA:s militär som innan dess varit temporär - där soldater inkallats i samband med krigssituationer och där den stående armén var relativt liten blev efter kriget en permanent militärapparatur. President Dwight Eisenhower - som under andra världskriget som general lett de allierade i Europa i kriget mot Hitler - varnade vid sin avgång som president för det "militärindustriella komplexet". Det han såg växa fram efter andra världskriget var för honom något nytt - och något han ansåg kunde hota det amerikanska systemet, och vid sin avskedsadress 1961 sa han:
"we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex... The potential for the disastrious rise of misplaced power exists and will persist... Only an alert and knowledgeable citizenry can compel the proper meshing of the huge industrial and military machinery of defense with our peaceful methods and goals, so that security and liberty may prosper together."
Han sade detta i ljuset av det kalla kriget, när USA globalt börjat spendera stora summor på att motverka Sovjetunionen på ett sätt nationen tidigare aldrig gjort. Det var en vettig varning inför en ny era i amerikansk historia. Och att varningen gavs av just landets president (som faktiskt lett nationen i den expanderande kampen mot just kommunismen) var också det hedervärt och visade på den inbyggda självkritiken inom det amerikanska systemet.
Kalla kriget gjorde dock att saker och ting aldrig skulle och heller aldrig kunde bli som det varit innan andra världskriget. En stående amerikansk militär med utökade befogenheter blev inte bara ett faktum utan var också en nödvändighet i kampen mot Sovjetunionen. Betraktat ur historiens perspektiv fanns det vissa problem med denna ökade militärindustri, däremot blev problemen mycket mindre än de värsta farhågorna gjorde gällande. Militären tog ingen kontroll över de civila institutionerna - vare sig direkt eller indirekt. Och även när krig kom och militären fick ökat inflytande så visade i princip varje exempel på att nationen fortfarande styrdes av presidenten som avsatte och tillsatte generaler precis så som denne själv önskade (precis som sker även idag) - och anslagen till militären godkändes fortfarande av en synnerligen folkvald kongress.
"Det militärindustriella komplexet" - kan vi således efter 60 år med dess sällskap konstatera aldrig blev ett hot mot demokratin eller det amerikanska statsbygget. USA:s militär har trots dess expansion förblivit en tjänare till den nation och konstitution den svurit att försvara. Och även om begreppet även idag används i konspiratoriska kretsar för att försöka framställa USA som ett land där demokratins principer inte fungerar (trots att det förmodligen är det land där dessa fungerar bäst) - så visar historien empiriskt att deras argument inte håller.
9/11 innebar för underrättelsetjänsten samma sak som andra världskriget och det kommande kalla kriget innebar för militären. Ett nytt ansvar och därmed också en ny verksamhet. En verksamhet - som på samma sätt som militären - behöver granskas. Och att en sådan granskning nu görs av Washington Post är tveklöst bra och skapar den ständigt pågående självkritiska granskning som varje fungerande demokrati behöver för att kunna korrigera, förbättra och utvecklas.
I Sverige finns dock risken att svenska tidningar och skribenter utmålar rapporten i mer konspiratoriska termer. Det på ett direkt eller (mer troligt) indirekt sätt genom att inte sätta saker och ting i perspektiv vilket i sin tur skapar ökad skepsis bland redan skeptiska svenska läsare. En skepticism som i längden leder till ökad anti-amerikanism. USA:s underrättelsetjänst och Washington Posts rapport om denna måste dock sättas i historiskt perspektiv för att rätt kunna förstås - något jag förhoppningsvis med detta inlägg till viss del gjort.
För dem som själva vill gräva sig ner i ämnet så har Washington Post sin separata hemsida om projektet här. Om tid och möjlighet finns ska jag också för egen del ta en ingående titt på sidan och återkommer då med fler kommentarer och analyser.
För mer information om den amerikanska konspirationskulturen rekommenderas länkarna nedan.
Se även tidigare inlägg:
FBI slår till mot kristen milis i Michigan 20100401
Den våldsamma konspirationskulturen 20100306
TV 4 fortsätter att granska "Sanningsrörelsen" 20091109
9/11-konspirationer populära i Sverige 20091101
The Obama Deception 20090822
Hatgrupperna växer i USA 20090611
Svensk Riksdagsman kräver sanningen om 9/11-attacken 20090511
Bush och 9/11 i en värld av konspirationer 20081219
tisdag 20 juli 2010
Bombdådet i Uganda kopplat till Pakistan
60 FBI-agenter har efter bombdådet i Uganda flygit till landet för att delta i utredningen av terroristattentatet där 1 amerikan dog och 3 amerikaner skadades. Den somaliska islamistmilisen Al Shabab har tagit på sig ansvar för dådet, men även pakistanier har arresterats och frågan som nu ställs är om Al Shabab fått hjälp av al Qaida eller grupper i Pakistan? MSNBC rapporterar här om utredningen:
Se även tidigare inlägg:
Somaliska Al Shabab tar på sig bombdådet i Uganda 20100713
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Somaliska Al Shabab tar på sig bombdådet i Uganda 20100713
måndag 19 juli 2010
FtN: Arizonas immigrationslag i fokus
Veckans Face the Nation fokuserar på Arizona och delstatens immigrationslag, där den republikanske utmanaren JD Hayworth och New Mexicos demokratiske guvernör Bill Richardson intervjuas av programvärd Bob Schieffer:
Blago vs USA - del 5: Obamas inblandning
Innan rättegången mot Rod Blagojevich talades det en del om i vilken utsträckning Barack Obama och dennes presidentadministration skulle dras in härvan kring Blagojevich. Kopplingarna politikerna emellan är nämligen många. Efter att åklagarsidan avslutat sina rättegångssessioner så tycks det dock stå tämligen klart att Obama klarat sig någorlunda bra. Inget antyder att Vita Huset eller presidenten gjort något direkt fel eller slutit några skumma överenskommelser med Blagojevich - något som bevisas av de inspelade banden där Blagojevich bland annat beklagar sig över Obama-gängets ovilja att tillmötesgå hans krav eller ge honom något i utbyte mot hans politiska tjänster och på ett band säger:
Däremot tyder dock en del saker på att Obama inte varit helt ärlig när han 2008 efter att ha valts till president och efter Blagojevichs arrestering redogjorde för vilka kontakter hans team hade haft med den dåvarande guvernören. Obama sa då den 11 december 2008:
Kontakter fanns dock mellan Obama-teamet och Blagojevichs medarbetare, i synnerhet Rahm Emanuel hade haft kontakter med Blagojevichs stabschef John Harris, något Obamas tidigare medarbetare Greg Craig också förklarade i december 2008 när Obama ville redovisa sina kontakter med den arresterade guvernören. Den pågående rättegången har dock visat att kontakterna var fler än vad Obama-teamet 2008 redovisade. En annan sak som tidigare inte känts till var också att Obama personligen den 3 november 2008 ringde Tom Balanoff, chef för "the Service Employees International Union state chapter", och till denne sa att han helst önskade se Jarrett följa med honom till Vita Huset men att hon ville bli senator och att hon fyllde kriterierna, varpå Balanoff sade till Obama att han skulle ta med rekommendationen till guvernör Blagojevich.
Även om Obama inte gjort sig skyldig till något genom denna kontakt, så utgör det en ny uppgift som inte redovisades av Greg Craig eller av Obama och hans övriga team 2008. Man ljög inte men valde selektivt ut vad man ville redovisa eller inte, och var således inte helt ärlig. Således kan den pågående rättegången mot Blagojevich knappast kännas helt bekväm för Vita Husets del. Fox News har här ett inslag där saken diskuteras:
Och här har MSNBC ett inslag om rättegången hittills och den kommande veckan när det är dags för försvaret och för Blagojevich själv att föra sina talan - och när möjligheten också finns att ett antal politiker och folk från Obamas stab kommer att vittna även om Obama personligen klarat sig undan en sådan inkallelse:
Källor: The DailyCaller, Chicago Sun-Times
Se även tidigare inlägg:
Blago vs USA - del 4: Rättegången drar ihop sig 20100713
“They’re not willing to give me anything but appreciation. Fuck them,”
Däremot tyder dock en del saker på att Obama inte varit helt ärlig när han 2008 efter att ha valts till president och efter Blagojevichs arrestering redogjorde för vilka kontakter hans team hade haft med den dåvarande guvernören. Obama sa då den 11 december 2008:
“I had no contact with the governor’s office. I did not speak to the governor about these issues. That I know for certain,”
Kontakter fanns dock mellan Obama-teamet och Blagojevichs medarbetare, i synnerhet Rahm Emanuel hade haft kontakter med Blagojevichs stabschef John Harris, något Obamas tidigare medarbetare Greg Craig också förklarade i december 2008 när Obama ville redovisa sina kontakter med den arresterade guvernören. Den pågående rättegången har dock visat att kontakterna var fler än vad Obama-teamet 2008 redovisade. En annan sak som tidigare inte känts till var också att Obama personligen den 3 november 2008 ringde Tom Balanoff, chef för "the Service Employees International Union state chapter", och till denne sa att han helst önskade se Jarrett följa med honom till Vita Huset men att hon ville bli senator och att hon fyllde kriterierna, varpå Balanoff sade till Obama att han skulle ta med rekommendationen till guvernör Blagojevich.
Även om Obama inte gjort sig skyldig till något genom denna kontakt, så utgör det en ny uppgift som inte redovisades av Greg Craig eller av Obama och hans övriga team 2008. Man ljög inte men valde selektivt ut vad man ville redovisa eller inte, och var således inte helt ärlig. Således kan den pågående rättegången mot Blagojevich knappast kännas helt bekväm för Vita Husets del. Fox News har här ett inslag där saken diskuteras:
Och här har MSNBC ett inslag om rättegången hittills och den kommande veckan när det är dags för försvaret och för Blagojevich själv att föra sina talan - och när möjligheten också finns att ett antal politiker och folk från Obamas stab kommer att vittna även om Obama personligen klarat sig undan en sådan inkallelse:
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Källor: The DailyCaller, Chicago Sun-Times
Se även tidigare inlägg:
Blago vs USA - del 4: Rättegången drar ihop sig 20100713
Hillary Clinton om situationen i Pakistan och Afghanistan
Hillary Clinton, som besöker Pakistan och Afghanistan, intervjuas här av Andrea Mitchell på MSNBC om situationen i de båda länderna och USA:s politik och slutar med att berätta lite om sin dotters stundande bröllop:
Se även tidigare inlägg:
Hillary Clinton i Pakistan 20100718
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Se även tidigare inlägg:
Hillary Clinton i Pakistan 20100718
Mike Huckabee: Obamas skräck
Vem vore svårast för President Obama att möta år 2012? Fokus idag ligger givetvis på de förestående valen i november. Men dessa val kommer ju säkerligen att påverka vem som får republikanernas nominering år 2012, så de kan anses länkade.
I detta inlägg tänker jag dock diskutera Mike Huckabee, och varför han är Obamas mardrömsmotståndare 2012.
Här är mina främsta argument, utan inbördes ordning, som bevisar att Obama kommer få en så gott som omöjlig match mot Huckabee om han nomineras år 2012:
1) Ingen förväntar sig det
Obamas strateger har säkerligen redan gjort klart presidentens strategi om han ställs emot Romney, då man kommer fokusera på Romney's flipfloppande (han går inte att lita på) och på att han är en insider av högsta klass. Mot Palin är strategin att peka på hennes dåliga erfarenhet och hennes många korkade uttalanden. Palin må vara duktig på att få ut den Republikanska basen, men alltför många obundna väljare har en fobi mot henne. Dessutom är hon bra på att få ut demokrater också. Obama kommer att köra på "Jag kanske inte är så bra - men vill ni verkligen ha henne? Inte? OK, gå och rösta på mig då". Om Huckabee vinner kommer det nog bli en chock för de flesta utom... tja, Huckabees mest trogna supporters. Bland dessa mig själv.
2) Huckabee är svår att kritisera
Mot Huckabee får Obama det mycket svårare - vad ska han kritiseras för? För att ha gett pardon till brottslingar som återfallit i brott? Det kan fungera - problemet är att vänstern karaktäriseras just av att de är svaga i sådana frågor. Dessutom har ju Obama sagt att han vill stänga Guantanamo - jag kan se framför mig hur Huckabee stänger käften på Obama genom att svara "Jag tänker i alla fall inte ge pardon till flera tusen terrorister på Guantanamo bay, vilket ni lovat att göra, Mr President".
Ska Obama försöka kritisera Huckabee för att ha höjt skatten som Guvernör av Arkansas? Återigen, det kommer inte gå hem hos vänstern - det blir helt enkelt inte trovärdigt om Obama skulle göra det, särskilt som han ju själv planerar att höja skatterna (i slutändan lär de höjas för alla, inte bara överklassen som Obama lovade, eftersom hans reformer helt enkelt är för dyra). Huckabee kan peka på att han förbättrade vägarna och skolorna otroligt mycket, alltså att skattebetalarna fick valuta för pengarna - "Något de inte fick av dina bailouts, Mr President, eller din socialistiska sjukvårdsreform".
Ska Obama kritisera Huckabee för att han är så värdekonservativ? Ja, då blir nog den radikala vänstern glad. Men vem mer? Majoriteten av amerikanerna är emot abort, till exempel. Sociala frågor blir ingen valvinnare där fokus lär ligga på ekonomi och i viss mån utrikespolitik.
3) Utstrålningsmatchen
Knappt någon kan väl hävda att Obama har kvar sin stjärnglans från 2008. Nu är glansen borta och om han ska vinna måste han verka statsmannamässig. Det förväntas mer av en sittande president än av en utmanare. Och någon statsman har Obama aldrig varit, och därför vinner han inte utstrålningsmatchen mot Huckabee, vars utstrålning ju karaktäriseras av värme, ödmjukhet och beslutsamhet. Detta till skillnad från Palins mer självsäkra, kaxiga, kalla utstrålning (som är bra i vissa sammanhang, men som skrämmer alltför många väljare), och Romneys plastiga Hollywoodliknande utstrålning, som mest signalerar att han har lite för höga tankar om sig själv (vilket han ju har).
4) Valdeltagande - Huck's Army mot Obamas söndrade trupper
Obama fick till ett högt valdeltagande i valet 2008, samtidigt som de traditionellt republikanska kyrkobesökarna inte brydde sig om att gå och rösta på McCain. Huckabee och hans "armé" (som hans fanclub kallar sig) har visat sig vara mycket duktig på att få igång valdeltagande, både under primärvalen 2008 och bland annat i Iowa i år, då en kandidat för republikanernas nominering till guvernörsvalet (Bob Vander Plaats), som fått stöd av Mike Huckabee endast förlorade med 9 %, efter att undersökningar spått att han skulle förlora med 27 %. En förlust likväl kanske ni tänker, men betänk då att motståndaren (Terry Branstadt) fått endorsement av både Sarah Palin och Mitt Romney - två som uppenbarligen inte är lika bra på att dra folk till valurnorna.
Obamas "Yes we can" har falnat, hans egna trupper är söndrade, och så gott som alla har en anledning till att vara besvikna på Obama: Liberalerna är besvikna för att han inte stängt Guantanamo, miljövännerna är arga på hans behandling av oljeläckan i Mexikanska gulfen, de mer moderata väljarna som stödde honom 2008 är djupt besvikna över den ökande statsskulden. Kort sagt, få människor är entusiastiska inför att stödja Obama 2012. Sarah Palin däremot skulle med en krigisk retorik som får Patton att blekna i jämförelse, kunna få Obamas supporters att vakna till liv igen.
Huckabee är svår att inte tycka om, därför är det svårt att övertyga ens supporters om vikten av att hålla honom borta från Vita Huset. Huck's Army å sin sida - de har stått i givakt ända sedan förra valet och bara väntar på marschorder.
5) Huckabee är en snäll radikal
Huckabee har beskrivit sig själv som en predikare som tolerar vad du tycker, och som en konservativ som inte är arg på någon. Han är en god lyssnare med radikala idéer. Huckabee har ett eget skattesystem vid namn FairTax, som innebär att alla skatter ska ersättas av en konsumtionsskatt (typ moms). Detta ska hjälpa USA få tillbaka konkurrenskraften igen och ingen kommer längre behöva skicka in skattedeklarationer (att deklarera är det nog få som tycker om).
Just detta - att Huckabee faktiskt har planer, inte bara plattityder (som Romney har) är en stor fördel. Han kan peka på vad han vill göra istället för det Obama har gjort. Kan man inte det hamnar man i det läget att man bara gnäller. Och gnälliga människor vinner inga val.
Reagan var också en snäll radikal, som sakligt kunde förklara varför det var bra att sänka skatten för de rika och varför Sovjet var ondskans imperium. Han blandade sin hårda retorik med ett stort antal skämt och anekdoter, och han visste att man måste ha en lösning, inte bara ett klagomål. Reagan lanserade vad som skulle kallas "Reaganomics" - idéen att man genom att sänka skatterna kan få högre skatteintäkter. Reagan förstod att en radikalt dålig politik måste mötas med tydliga, radikala reformer. Man kan inte bara finputsa, man måste förändra själva tankesättet bakom såväl utrikes- som skattepolitik.
Huckabee är redan en statsman, med 10,5 år som guvernör av Arkansas. Han kan tala som en statsman, och han kan tala med humor. Han kommer nu i höst att synas i TV och radio runt tio timmar i veckan med sina egna program "Huckabee", "The Huckabee show" och "The Huckabee report". Han får helt oslagbar debatt-träning mot sina gäster där han kan fila på repliker, medan Romney och Palin inte har debatterat i TV på åratal. Han kommer därför väl uppvärmd in i presidentvalsmatchen, vilket talar för honom både i primär- som i det allmänna valet.
Dessa är de huvudsakliga anledningarna till att Mike Huckabee, om han nomineras, kommer att vinna valet 2012 mot Obama. Jag är väl medveten om att oljeläckan kan glömmas bort och ekonomin vända uppåt (det senare är till och med troligt), men jag tror att Huckabee vinner personlighetsmatchen enkelt, och Obama kommer ha tillräckliga problem med budgetunderskott och en sjukvårdsreform som amerikanerna vid det laget kommer att ha betalat för i två år men ännu inte åtnjutit några fördelar av (reformen träder i kraft 2014, men måste börja betalas för redan nu).
Betyder detta att Obama drömmer mardrömmar om Mike Huckabee? Nej, en av Huckabees fördelar är ju att han inte tas seriöst, så troligen sover Obama länge lugnt. Men om Huckabee blir nominerad är det ändå troligt att det sista Obama tvingas förändra är sin egen hemadress.
Fler inlägg följer...
John Gustavsson
I detta inlägg tänker jag dock diskutera Mike Huckabee, och varför han är Obamas mardrömsmotståndare 2012.
Här är mina främsta argument, utan inbördes ordning, som bevisar att Obama kommer få en så gott som omöjlig match mot Huckabee om han nomineras år 2012:
1) Ingen förväntar sig det
Obamas strateger har säkerligen redan gjort klart presidentens strategi om han ställs emot Romney, då man kommer fokusera på Romney's flipfloppande (han går inte att lita på) och på att han är en insider av högsta klass. Mot Palin är strategin att peka på hennes dåliga erfarenhet och hennes många korkade uttalanden. Palin må vara duktig på att få ut den Republikanska basen, men alltför många obundna väljare har en fobi mot henne. Dessutom är hon bra på att få ut demokrater också. Obama kommer att köra på "Jag kanske inte är så bra - men vill ni verkligen ha henne? Inte? OK, gå och rösta på mig då". Om Huckabee vinner kommer det nog bli en chock för de flesta utom... tja, Huckabees mest trogna supporters. Bland dessa mig själv.
2) Huckabee är svår att kritisera
Mot Huckabee får Obama det mycket svårare - vad ska han kritiseras för? För att ha gett pardon till brottslingar som återfallit i brott? Det kan fungera - problemet är att vänstern karaktäriseras just av att de är svaga i sådana frågor. Dessutom har ju Obama sagt att han vill stänga Guantanamo - jag kan se framför mig hur Huckabee stänger käften på Obama genom att svara "Jag tänker i alla fall inte ge pardon till flera tusen terrorister på Guantanamo bay, vilket ni lovat att göra, Mr President".
Ska Obama försöka kritisera Huckabee för att ha höjt skatten som Guvernör av Arkansas? Återigen, det kommer inte gå hem hos vänstern - det blir helt enkelt inte trovärdigt om Obama skulle göra det, särskilt som han ju själv planerar att höja skatterna (i slutändan lär de höjas för alla, inte bara överklassen som Obama lovade, eftersom hans reformer helt enkelt är för dyra). Huckabee kan peka på att han förbättrade vägarna och skolorna otroligt mycket, alltså att skattebetalarna fick valuta för pengarna - "Något de inte fick av dina bailouts, Mr President, eller din socialistiska sjukvårdsreform".
Ska Obama kritisera Huckabee för att han är så värdekonservativ? Ja, då blir nog den radikala vänstern glad. Men vem mer? Majoriteten av amerikanerna är emot abort, till exempel. Sociala frågor blir ingen valvinnare där fokus lär ligga på ekonomi och i viss mån utrikespolitik.
3) Utstrålningsmatchen
Knappt någon kan väl hävda att Obama har kvar sin stjärnglans från 2008. Nu är glansen borta och om han ska vinna måste han verka statsmannamässig. Det förväntas mer av en sittande president än av en utmanare. Och någon statsman har Obama aldrig varit, och därför vinner han inte utstrålningsmatchen mot Huckabee, vars utstrålning ju karaktäriseras av värme, ödmjukhet och beslutsamhet. Detta till skillnad från Palins mer självsäkra, kaxiga, kalla utstrålning (som är bra i vissa sammanhang, men som skrämmer alltför många väljare), och Romneys plastiga Hollywoodliknande utstrålning, som mest signalerar att han har lite för höga tankar om sig själv (vilket han ju har).
4) Valdeltagande - Huck's Army mot Obamas söndrade trupper
Obama fick till ett högt valdeltagande i valet 2008, samtidigt som de traditionellt republikanska kyrkobesökarna inte brydde sig om att gå och rösta på McCain. Huckabee och hans "armé" (som hans fanclub kallar sig) har visat sig vara mycket duktig på att få igång valdeltagande, både under primärvalen 2008 och bland annat i Iowa i år, då en kandidat för republikanernas nominering till guvernörsvalet (Bob Vander Plaats), som fått stöd av Mike Huckabee endast förlorade med 9 %, efter att undersökningar spått att han skulle förlora med 27 %. En förlust likväl kanske ni tänker, men betänk då att motståndaren (Terry Branstadt) fått endorsement av både Sarah Palin och Mitt Romney - två som uppenbarligen inte är lika bra på att dra folk till valurnorna.
Obamas "Yes we can" har falnat, hans egna trupper är söndrade, och så gott som alla har en anledning till att vara besvikna på Obama: Liberalerna är besvikna för att han inte stängt Guantanamo, miljövännerna är arga på hans behandling av oljeläckan i Mexikanska gulfen, de mer moderata väljarna som stödde honom 2008 är djupt besvikna över den ökande statsskulden. Kort sagt, få människor är entusiastiska inför att stödja Obama 2012. Sarah Palin däremot skulle med en krigisk retorik som får Patton att blekna i jämförelse, kunna få Obamas supporters att vakna till liv igen.
Huckabee är svår att inte tycka om, därför är det svårt att övertyga ens supporters om vikten av att hålla honom borta från Vita Huset. Huck's Army å sin sida - de har stått i givakt ända sedan förra valet och bara väntar på marschorder.
5) Huckabee är en snäll radikal
Huckabee har beskrivit sig själv som en predikare som tolerar vad du tycker, och som en konservativ som inte är arg på någon. Han är en god lyssnare med radikala idéer. Huckabee har ett eget skattesystem vid namn FairTax, som innebär att alla skatter ska ersättas av en konsumtionsskatt (typ moms). Detta ska hjälpa USA få tillbaka konkurrenskraften igen och ingen kommer längre behöva skicka in skattedeklarationer (att deklarera är det nog få som tycker om).
Just detta - att Huckabee faktiskt har planer, inte bara plattityder (som Romney har) är en stor fördel. Han kan peka på vad han vill göra istället för det Obama har gjort. Kan man inte det hamnar man i det läget att man bara gnäller. Och gnälliga människor vinner inga val.
Reagan var också en snäll radikal, som sakligt kunde förklara varför det var bra att sänka skatten för de rika och varför Sovjet var ondskans imperium. Han blandade sin hårda retorik med ett stort antal skämt och anekdoter, och han visste att man måste ha en lösning, inte bara ett klagomål. Reagan lanserade vad som skulle kallas "Reaganomics" - idéen att man genom att sänka skatterna kan få högre skatteintäkter. Reagan förstod att en radikalt dålig politik måste mötas med tydliga, radikala reformer. Man kan inte bara finputsa, man måste förändra själva tankesättet bakom såväl utrikes- som skattepolitik.
Huckabee är redan en statsman, med 10,5 år som guvernör av Arkansas. Han kan tala som en statsman, och han kan tala med humor. Han kommer nu i höst att synas i TV och radio runt tio timmar i veckan med sina egna program "Huckabee", "The Huckabee show" och "The Huckabee report". Han får helt oslagbar debatt-träning mot sina gäster där han kan fila på repliker, medan Romney och Palin inte har debatterat i TV på åratal. Han kommer därför väl uppvärmd in i presidentvalsmatchen, vilket talar för honom både i primär- som i det allmänna valet.
Dessa är de huvudsakliga anledningarna till att Mike Huckabee, om han nomineras, kommer att vinna valet 2012 mot Obama. Jag är väl medveten om att oljeläckan kan glömmas bort och ekonomin vända uppåt (det senare är till och med troligt), men jag tror att Huckabee vinner personlighetsmatchen enkelt, och Obama kommer ha tillräckliga problem med budgetunderskott och en sjukvårdsreform som amerikanerna vid det laget kommer att ha betalat för i två år men ännu inte åtnjutit några fördelar av (reformen träder i kraft 2014, men måste börja betalas för redan nu).
Betyder detta att Obama drömmer mardrömmar om Mike Huckabee? Nej, en av Huckabees fördelar är ju att han inte tas seriöst, så troligen sover Obama länge lugnt. Men om Huckabee blir nominerad är det ändå troligt att det sista Obama tvingas förändra är sin egen hemadress.
Fler inlägg följer...
John Gustavsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)