G 20-mötets åtgärder

Förväntningarna på G 20 mötet i London var stora. Finanskrisen som sedan i höstas drabbat hela världen, skulle nu tas itu med på allvar. Det rådde dock många tvivel om vad som egentligen skulle kunna uppnås på mötet. USA ville se Europa spendera mer stimulanspengar - Europa ville se striktare regleringar. Och hur intresserade var egentligen länder som Ryssland och Kina av att delta i diskussionen?

Mötet gav dock reslutat. G 20-gruppen kom gemensamt fram till att skjuta in dryga 1000 miljarder dollar i världsekonomin; 750 miljarder genom IMF, för att på så sätt stimulera handeln genom att ge lån till fattiga länder, samt 250 miljarder i handelskredit för att stimulera handeln över gränser, som minskat med 10% pg a kreditkrisen och den ekonomiska nedgången. Därtill ska mer göras för att städa upp "giftiga tillgångar" i bankerna. Starkare reglering av hedgefonder, globala regler kring bankbonusar och hårdare tag mot skatteparadis skulle också utverkas.

Således var mötet lyckat. Och förhindrade, till skillnad från ett snarlikt möte 1933 att nationerna föll in i protektionism, något som på 1930-talet förlängde den stora depressionen. Gordon Brown - som stod värd för mötet - förklarade de positiva resultaten som följande:

“This is the day the world came together to fight against the global recession. Our message today is clear and certain: we believe that global problems require global solutions.”

Samtidigt gick de globala lösningarna likväl inte lika långt som somliga parter önskat. En övervakningsorganisation - Financial Stability Board skapades, med uppgift att övervaka det globala finanssystemet för att upptäcka faror i tid. Däremot gavs organisationen ingen regleringsauktoritet över nationsgränserna - något som Frankrike hade önskat se. Och även Europa ville se ett tuffare internationellt regleringssystem, något USA dock motsatte sig. Europa å sin sida gick inte heller på USA:s linje om mer europeisk stimulering.

Toppmötets hjälte blev dock likväl president Obama - som medlade mellan Frankrikes president Nicholas Sarkozy och Kinas president Hu Jinato när dessa kom i luven på varandra gällande synen på skatteparadis, där Sarkozy ville att the Organization for Economic Co-operation and Development (OECD) skulle publicera en lista över alla skatteparadis som vägrar delge information till utländska skattemyndigheter, som ett led i att bekämpa dessa. Kina, som dock inte är med i OECD, var bekymrade över att en sådan lista kanske skulle komma att inkludera Macau och Hong Kong, som båda börjat implementera OECD-standard. President Obama tog då Sarkozy åt sidan, och därefter Hu Jintao och förde dem samman.

"If he hadn't done that, we'd still be there," kommenterade en ämbetsman från Vita Huset.

Källor: Washington Post, New York Times, Dagens Industri, Time

Se även tidigare inlägg:

Europa bättre på mjuk makt än USA 20090402

Obama i Storbritannien 20090401