...oavsett hur orden föll under debatten råder inga tvivel om att den sorts vänster som de tre panellisterna företräder har en betydligt mer förlåtande inställning till militant islamism än till någon form av kristendom, militant eller ej.
Att så är fallet bland många vänsterdebattörer är ingen nyhet - Ingerö går dock vidare och både ställer och besvarar den viktiga frågan varför det förhåller sig på det sättet:
Ingen av de tre är troende, och bara en av dem kan göra några kulturella anspråk på islam. Ingen av dem har såvitt bekant skrivit en rad om islamsk teologi, vilket heller inte intresserar dem. Ändå har de på olika sätt gjort ämnet till en stapelvara i det egna ideologiska skafferiet.
Min tolkning är att det kokar ner till synen på väst. Religionens vara eller icke vara är inte, och har aldrig varit, ett ämne i sig. Den sorts vänster - totalitär, våldsfixerad, antidemokratisk - som trion Esbati, Malm och Linderborg representerar var aldrig kritisk mot kristendomen på teologiska grunder. De hade inga problem med vissa kristna skolors antifrihetliga budskap per se.
De ogillade kristendomen för att de förknippade den med väst.
På samma sätt hyser de inga varma känslor, eller känslor över huvud taget, för islamsk teologi. De stöder politisk islam, eller islamism, för att de identifierat fenomenet som antivästligt. Väst, i första hand USA men även Europa, är det prisma genom vilket dessa människor betraktar all politik. Det är därför de utan minsta förbehåll stöder Ecce Homo men avfärdar Vilks rondellhundar.
Kalla det en förlängning av Vietnam-syndromet eller vad som helst, men det är svårt att inte se mönstret. De gör med profeten Mohammed vad deras föräldrageneration gjorde med Che Guevara. Trycker honom på affischer som sätts upp på väggen (dock ej bokstavligt talat, givet avbildningsförbudet) som en symbol för kampen mot de nykoloniala, imperialistiska landsmännen.
En otroligt bra analys av saken. Jag skulle vilja tillägga att det bortsett från kritiker av vänsterns islamromantik också behövs direkta islamkritiker. Och då menar jag förstås inte islamkritiker som ogillar islam pg a att de ogillar invandrare eller andra kulturer, utan kritiker som faktiskt är intresserade av islamsk teologi, kultur och historia - och som har förmågan att på ett seriöst sätt se problematiken i förhållandet mellan islam och västvärlden.
Se även tidigare inlägg:
Den svenska vänsterorienterade islamdiskursen 20091204
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar