The Nation har dock här en kritik mot Obama som utgår från att han inte tillämpar Keynes interventionsteorier tillräckligt hårt, och att Obama därför framstår mycket mer som en Herbert Hoover (presdienten som ledde USA när börskraschen 1929 slog till och depressionen sedan följde) till skillnad från Franklin Delano Roosevelt (som besegrade Hoover och i Keynesiansk anda startade The New Deal). Artikeln förklarar:
...the President and Democratic Congress, spooked by the swollen federal deficits, are unwilling to do what Keynes prescribed in these circumstances—pump up federal spending enormously and run even larger budget deficits in order to force-feed a stronger recovery.
Artikeln fortsätter:
If the economy slips back into recession or simply stagnates for many years, forfeiting potential production, jobs and incomes, the president will rightly be the goat. Deficits are the cure, not the disease, as many of us have been writing for months. It’s true the red ink upsets people who cluck and express alarm. But no political party ever lost a national election on the deficit issue. Ronald Reagan’s feel-good deficits made the opposite point.
Obama’s governing problem is that he tries to have it both ways. His presidency started with stimulus spending, but far short of what even some of his own economists said would be needed. Then the president swiftly took up the other side of the argument and joined the chorus of deficit hawks, bemoaning the red ink and promising to do something about it (like maybe by cutting Social Security?).
Och avslutningsvis dras parallellen till Hoover, snarare än till FDR - som är en av Obamas favoritpresidenter (tillsammans med Lincoln, om jag inte misstar mig):
Obama’s economic strategy turns out to be closer to Herbert Hoover's than to Franklin Roosevelt's. You cannot really tell from presidential speeches whether he adheres to Keynes or the "old-time religion" preached by balanced-budget conservatives.
Ingen konservativ te-party-medlem skulle förstås hålla med om de slutsatserna. Obama har redan drivit upp statsskulden alldeles för mycket och alltför länge tillämpat fel medicin på de ekonomiska problemen. Mer av samma medicin kommer inte att hjälpa, utan snarare ge oönskade bieffekter. Men att Obama får kritik från vänster, säger en del (både om vänsterns bristande förståelse för ekonomi) och om Obamas egen önskan att i nästan alla frågor alltid vilja ha det på två sätt samtidigt:
Vi kan stoppa Iran från att skaffa kärnvapen utan att hota eller vara agressiva mot Iran - vi kan godkänna gigantiska stimulanspaket som inte stimulerar och öka den federala regeringens sociala ansvar - samtidigt som vi kan skära ner statsskulden, vi kan borra olja i havet samtidigt som vi satsar på grön energi för att rädda miljön i framtiden, vi kan besegra talibanerna utan att fastna i ett "evigt" krig utan tidsramar etc.
I verkligheten så är det dock förstås så att USA inte alls nödvändigtvis kan göra allt detta (det går sällan att göra en sak helhjärtat utan att åsidosätta något annat), Obamas policy reflekterar därför inte främst verkligheten utan mer att han personligen hoppas att allt går att göra samtidigt eftersom han själv avskyr att göra svåra prioriteringar. Vilket synnerligen skiljer honom från sin företrädare. Obama hoppas på att kunna göra det omöjliga medan Bush satsade på att göra det nödvändigaste. Det står således allt tydligare att vad nationen fått verkligen är just hope and Change - och det i ordens allra bokstavligaste bemärkelser.
Källa: The Nation
Se även tidigare inlägg:
Ett ostimulerande stimulanspaket 20100621
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar