U.S. retail sales declined for the first time in eight months in May, tumbling a surprising 1.2%, the Commerce Department estimated Friday.
Seasonally adjusted sales were mixed across sectors, dominated by large declines at hardware stores, auto dealers, gas stations, department stores and clothing stores. Modest gains were found in most other types of stores.
The results were much worse than expected, as economists surveyed by MarketWatch were forecasting a 0.2% gain in sales. It was the first decline in sales since September 2009; the seven-month winning streak was the longest since 1999. See our complete economic calendar.
The disappointing results are sure to provoke more talk about a possible double-dip recession following on the heels of the past week's discouragingly weak payrolls report for May.
Thomas Cooley reflekterar i följande artikel på The Forbes över den ekonomiska situationen och Obamas stimulanspaket. Han skriver:
"People are worried about the economy, and they should be.
...A little over a year ago the Obama administration passed a staggering $787 billion stimulus package designed to rescue the economy. More than half of that money has now been spent, and the economy is still just creaking along. But now people are realizing that there is a dark side to this spending orgy. It has to end, and then we have to pay the bill. If we need any reminders that the day of reckoning is coming we have only to look to Europe."
Han fortsätter med att säga att eftersom det inte går att backa i historien och agera annorlunda så vet vi inte hur ekonomin sett ut utan stimulanspaketet. Däremot står det tydligt att det enda som kan vända ekonomin är förnyad ekonomisk tillväxt, men den skuldbörda stimulanspaketet hämmar effektivt tillväxten. Somliga menar att statsskulden inte spelar någon roll, förklarar han, och det är sant att USA kan fortsätta sparka problemen in i framtiden ett tag till - helt enkelt på grund av att den amerikanska dollarn fortfarande - trots alla sina brister - är det närmaste en världsvaluta vi har. När världsmarknaden skakar så tar man sin tillflykt till det amerikanska finansdepartementets obligationer. Problemet är bara att det scenariot knappast kommer att bestå för evigt:
But, here is the rub: That credibility is not assured to last forever, and we still have to pay off the debt. In order to continue to fund our deficit we have to be perceived to be on a sustainable fiscal path. We are not. To become sustainable we need to cut spending and increase revenues.
Obama är dock ingen som visat något större intresse för stora nedskärningar, tvärtom.
...how credible is it to assume that the Obama administration will confront the problem by decreasing spending? The feeding frenzy of special political interests that erupted around the stimulus package suggests the answer to that question.
Han avslutar lite längre fram:
You don't have to be a rocket scientist to realize that the stimulus has not delivered the big bang people hoped for and that we can't afford more stimulus. And only the most delusional believe that the Obama administration can put us on a sustainable fiscal path and still keep the president's promise not to raise taxes on the middle class. People have good reasons to be anxious.
Källor: Market Watch, Forbes
Det ligger väldigt mycket i kritiken mot stimulanspaketet. De löften Obama gav om vad stimulanspaketet skulle innebära har inte gått i uppfyllelse - och inget tyder på att keynesiansk medicin är lösningen på recessioner eller depressioner (en tes Obamas stimulanspaket och ekonomiska politik i mycket stor utsträckning bidragit till att bevisa för alla oss som bara läst i böcker om den ekonomiska konservatismens kritik mot 1950-60-talets liberala keynsianism). Det mesta tyder också på att den amerikanska befolkningen heller inte är inne på Obamas linje. Obamas ekonomiska politik gav upphov till den främst ekonomiskt konservativa te-party-rörelsen, och även de amerikaner som är kritiska till te-party-rörelsen är förmodligen inte främst kritiska pg a deras ekonomiska teorier utan pg a andra frågor och andra orsaker.
Obama är den första liberale presidenten sedan Lyndon B. Johnson. Jimmy Carter var mer moderat (fast det i en tid när demokraterna överlag var mer liberala, vilket gjorde att Ted Kennedy och alla andra liberaler inte alls var särskilt förtjusta i Jimmy Carter. Bill Clinton var också moderat - men i en tid när demokraterna var glada över att en demokrat längre ens kunde vinna efter att Reagan stuvat om i nationen) - hans presidentskap har dock hittills inte inneburit någon seger för liberalismen eller ens gett vare sig liberal inrikes- eller utrikespolitik några nya vinnande argument. 2008 talades det om att konservatismen kanske hade nått sitt slut, och att vi kanske såg början på 40 nya år av liberalism. Så blev det inte - och inget tyder på att Obama kommer att kunna få det på det sättet. Tvärtom så tycks den amerikanska befolkningen ha vaknat upp och komma ihåg varför de en gång i sin ungdom tyckte så bra om Ronald Reagan, och varför efterkrigsårens ekonomiska liberalism inte var en väg de ville slå in på. Tyvärr finns det dock inte mycket tid att glädja sig över den saken eftersom Obama även om han inte kommer att skapa ett nytt liberalt årtionde, minst två år till inte heller kommer att ge mycket utrymme för den ekonomiska konservatism som behövs i nationens och världens rådande ekonomiska situation.
Se även tidigare inlägg:
De flesta anser att stimulanspaketet inte hjälpte 20100429
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar