Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy
söndag 31 maj 2009
En inblick i Secret Services värld
Allmänhetens uppfattning av Secret Service har förmodligen präglats mer av Hollywood än av verkligheten. Men följande inslag visar att Hollywoods version faktiskt inte ligger så långt borta från verkligheten som man skulle kunna tro:
Kaliforniens direktdemokratiska överskott
De ekonomiska problemen i Kalifornien är inte lika komplicerade som man kanske skulle kunna tro. Kort sagt så har delstaten spenderat mer än de haft ekonomisk täckning för - och fortsatt göra detta tills det helt enkelt tog tvärt stopp. Detta har skyllts på Republikaner som motsatt sig alla former av skattehöjningar, och på Demokrater som motsatt sig alla former av nedskärningar.
Men det finns också en annan aspekt som tas upp i följande artikel i Time. Kalifornien har ett direktdemokratiskt överskott. I Kalifornien folkomröstas det mer än i någon annan delstat. Delstaten har ett sk "initiative system", som gör det möjligt att folkomrösta om lagar, och om konstitutionstillägg (som te x Proposition 8). Det gör dock att valen infaller ofta (och som konsekvens med ett lågt procentantal röstande medborgare, eftersom de flesta anser sig ha fler saker att göra i livet än att rösta). Författaren till Time-artikeln Joel Stein, beskriver det hela så här:
"Before I moved to California, I enjoyed voting. Once every four years, I thought very deeply for a very long time about the presidential candidates and then voted for the Democrat. I left the crappy high school gym knowing I had voted for a government that would bring progress and change, ignoring the fact that the high school gym kept getting crappier.
But once I got to Los Angeles, I learned that the East Coast version of democracy is weak. In L.A. we vote all the time, on everything. We've already voted twice since everybody else last voted in November. Thanks to the endless ballot-initiative system, in the four years that I've been here, I've voted on all kinds of stuff I have absolutely no understanding of: high-speed rail lines (yes!), port security (sure!), children's-hospital bonds (of course!) and how chickens should be housed (humanely and not by me!). I have considered running for the state legislature just because I think those guys vote less often.
It turns out that letting me vote on stuff is a bad idea, for much the same reason that giving me a credit card was a bad idea: I love stuff and hate paying for it. And it turns out there are a lot of people just like me."
USA:s författningsfäder skrev en konstitution där det fastslogs att USA var en Republik, inte en Demokrati. Det innebar i moderna termer att USA grundades som en representativ demokrati, inte som en direktdemokrati; folket skulle välja representanter som sedan skulle stifta lagar och regera (det sätt på vilket i princip alla moderna demokratier är uppbyggt på) - folket skulle inte själva regera genom omröstningar. Det är dock just det som görs i Kalifornien.
I början av 1900-talet rådde stora tvivel på om den representativa demokratin verkligen fungerade. Det därför att järnvägsbolag då styrde medlemmarna i den lagstiftande församlingen som gick järnvägsbossarnas ärenden, inte folkets. Om de folkvalda representanterna därför inte fullföljde folkets vilja, så uppstod tanken på ett alternativ - direktdemokrati. Folket borde kunna föreslå och rösta om sina egna lagar, ta bort existerande lagar och avsätta offentliga ämbetsmän.
Liberaler som fruktade företagens influens, och som litade på massans förmåga att regera förespråkade detta. De konservativa, som förespråkade laissez-faire-ekonomi och fruktade massans majoritetsstyre, motsatte sig saken. Kaliforniens progressiva Republikanske guvernör Hiram Johnson stödde dock direktdemokratin, medan hans far Grove - som suttit i Kaliforniens Representanthus - motsatte sig saken och avfärdade direktdemokratiförespråkarna med orden:
"The voice of the people is not the voice of God, for the voice of the people sent Jesus to the cross,"
Kalifornienborna lät sig dock inte varnas utan antog förslaget, och Kalifornien blev därefter en av de mest direktdemokratiska delstaterna i USA. Lagstiftare kunde nu inte längre göra tillägg till initiativ genomröstade av folket - och såvida en domstol inte förklarade att folket fattat ett beslut som stred mot konstitutionen, så kunde eventuella brister i förslagen bara korrekteras genom en ny omröstning. Trots det, och den enorma potential av faror bara den faktorn innehöll, så fungerade systemet väldigt länge ganska bra. De progressiva som förespråkat systemet hade ansett att det bara skulle brukas i nödfall, inte jämt och ständigt. Och mellan 1912 och 1978 så fattade Kalifornien på detta vis bara 46 beslut, vilket är ungefär två beslut vart tredje år.
Detta skulle dock förändras 1978 när Proposition 13(1978) (också kallat "People's Initiative to Limit Property Taxation") röstades igenom som ett tillägg till den Kaliforniska konstitutionen och som förklarade att egendoms/fastighetsskatten inte skulle få överstiga 1% av en egendoms värde - vilket minskade fastighetskatten med 57%. Proposition 13 gjorde det också svårare för den lagstiftande församlingen att överlag höja skatterna. Sedan 1933 hade kalifornisk lag krävt en två tredjedelars supermajoritet i Kongressen för att godkänna en budget. Proposition 13 förklarade att denna supermajoritet hädanefter också skulle krävas för att godkänna alla former av skattehöjningar. Det innebar att ett litet enat oppositionsparti skulle kunna paralysera hela budgetprocessen och blockera alla möjligheter till ökade skatteintäkter.
Proposition 13 markerade således en förändring i Kaliforniens förhållande till direktdemokrati. Medan systemet tidigare varit ett sätt att korrigera den lagstiftande församling när den gjorde fel, och agerade mot folkets vilja - så kom systemet nu att bli ett sätt att regera i regeringens ställe. Mellan 1982 och 1988 genomdrev väljarna 22 åtgärder; och under 1990-talet följde 24 till (jämför med de 46 mellan 1912-1978). Många av de framröstade lagarna har dessutom syftat till att binda händerna på regeringen ännu mer. Proposition 4, från 1979, införde begränsningar i hur staten fick spendera. Proposition 98 genomröstat 1988 krävde att 40% av statens intäkter skulle spenderas på allmänna skolor (framröstad öronmärkning, torde passa bra som beskrivning). En artikel i History News Network förklarar:
"These and similar measures restrict state legislators' flexibility and curb their ability to reach budget compromises. As a result, direct democracy has turned the annual budget process into an annual budget crisis."
Artikeln avslutas sedan:
"If we want to reclaim the republican model established by our founding fathers, we must have one final ballot measure: one that terminates the initiative. That would truly be a special election."
Det är dock lättare sagt än gjort. Med tiden har dock nämligen såväl liberaler som konservativa kommit att rida på systemet. Liberaler med deras totala tro på majoritetens fria valkapacitet - och konservativa som ett sätt att få stopp på en många gånger liberal Kongress.
I min tidigare citerade artikel från Time, så skriver författaren vidare om att behovet av en reform inte är något nytt, och att även Arnold Schwarzenegger stöder en sådan, men att processen likväl kommer att bli mycket lång:
"To fix the initiative mess, the Bay Area Council, a 64-year-old San Francisco--area business lobby, has proposed a new California constitutional convention, an idea backed by Governor Arnold Schwarzenegger, 2010 gubernatorial candidates Meg Whitman, Gavin Newsom and Jerry Brown and, polls suggest, two-thirds of voters. The 1879 state constitution is the third longest in the world, and it has more than 500 amendments. But to gather this convention, Bay Area Council CEO Jim Wunderman has to put an initiative on the 2010 ballot. "It's ironic, right? We need an initiative," he says, "to get rid of the initiative."
Wunderman had totally convinced me of his plan's merit until he told me the new constitution wasn't really going to get rid of initiatives. "If you tried to eliminate the initiative process, it would be DOA (Dead on arrival). We suggest you require that initiatives have to identify their funding source." I had never wanted Dick Cheney to take over an organization before.
Joel Stein förklarar sen att det bästa sättet att tvinga fram en reform är att helt enkelt rösta nej till precis alla förslag:
"But I believe every problem has a simple solution, and that solution is usually to do nothing. So I'm fully supporting Vote No on Everything,... if we vote against everything, our elected officials will be forced to deal with the issues themselves."
Sammanfattningsvis så verkar Kalifornien inte vara någon enkel delstat att regera över - och artiklarna ger förståelse för att det är svårt till och med för en en stenhård "guvernator".
Källor: TIME, HNN
Se även tidigare inlägg:
Dramatiska nedskärningar i Kaliforniens välfärdsstat 20090523
Men det finns också en annan aspekt som tas upp i följande artikel i Time. Kalifornien har ett direktdemokratiskt överskott. I Kalifornien folkomröstas det mer än i någon annan delstat. Delstaten har ett sk "initiative system", som gör det möjligt att folkomrösta om lagar, och om konstitutionstillägg (som te x Proposition 8). Det gör dock att valen infaller ofta (och som konsekvens med ett lågt procentantal röstande medborgare, eftersom de flesta anser sig ha fler saker att göra i livet än att rösta). Författaren till Time-artikeln Joel Stein, beskriver det hela så här:
"Before I moved to California, I enjoyed voting. Once every four years, I thought very deeply for a very long time about the presidential candidates and then voted for the Democrat. I left the crappy high school gym knowing I had voted for a government that would bring progress and change, ignoring the fact that the high school gym kept getting crappier.
But once I got to Los Angeles, I learned that the East Coast version of democracy is weak. In L.A. we vote all the time, on everything. We've already voted twice since everybody else last voted in November. Thanks to the endless ballot-initiative system, in the four years that I've been here, I've voted on all kinds of stuff I have absolutely no understanding of: high-speed rail lines (yes!), port security (sure!), children's-hospital bonds (of course!) and how chickens should be housed (humanely and not by me!). I have considered running for the state legislature just because I think those guys vote less often.
It turns out that letting me vote on stuff is a bad idea, for much the same reason that giving me a credit card was a bad idea: I love stuff and hate paying for it. And it turns out there are a lot of people just like me."
USA:s författningsfäder skrev en konstitution där det fastslogs att USA var en Republik, inte en Demokrati. Det innebar i moderna termer att USA grundades som en representativ demokrati, inte som en direktdemokrati; folket skulle välja representanter som sedan skulle stifta lagar och regera (det sätt på vilket i princip alla moderna demokratier är uppbyggt på) - folket skulle inte själva regera genom omröstningar. Det är dock just det som görs i Kalifornien.
I början av 1900-talet rådde stora tvivel på om den representativa demokratin verkligen fungerade. Det därför att järnvägsbolag då styrde medlemmarna i den lagstiftande församlingen som gick järnvägsbossarnas ärenden, inte folkets. Om de folkvalda representanterna därför inte fullföljde folkets vilja, så uppstod tanken på ett alternativ - direktdemokrati. Folket borde kunna föreslå och rösta om sina egna lagar, ta bort existerande lagar och avsätta offentliga ämbetsmän.
Liberaler som fruktade företagens influens, och som litade på massans förmåga att regera förespråkade detta. De konservativa, som förespråkade laissez-faire-ekonomi och fruktade massans majoritetsstyre, motsatte sig saken. Kaliforniens progressiva Republikanske guvernör Hiram Johnson stödde dock direktdemokratin, medan hans far Grove - som suttit i Kaliforniens Representanthus - motsatte sig saken och avfärdade direktdemokratiförespråkarna med orden:
"The voice of the people is not the voice of God, for the voice of the people sent Jesus to the cross,"
Kalifornienborna lät sig dock inte varnas utan antog förslaget, och Kalifornien blev därefter en av de mest direktdemokratiska delstaterna i USA. Lagstiftare kunde nu inte längre göra tillägg till initiativ genomröstade av folket - och såvida en domstol inte förklarade att folket fattat ett beslut som stred mot konstitutionen, så kunde eventuella brister i förslagen bara korrekteras genom en ny omröstning. Trots det, och den enorma potential av faror bara den faktorn innehöll, så fungerade systemet väldigt länge ganska bra. De progressiva som förespråkat systemet hade ansett att det bara skulle brukas i nödfall, inte jämt och ständigt. Och mellan 1912 och 1978 så fattade Kalifornien på detta vis bara 46 beslut, vilket är ungefär två beslut vart tredje år.
Detta skulle dock förändras 1978 när Proposition 13(1978) (också kallat "People's Initiative to Limit Property Taxation") röstades igenom som ett tillägg till den Kaliforniska konstitutionen och som förklarade att egendoms/fastighetsskatten inte skulle få överstiga 1% av en egendoms värde - vilket minskade fastighetskatten med 57%. Proposition 13 gjorde det också svårare för den lagstiftande församlingen att överlag höja skatterna. Sedan 1933 hade kalifornisk lag krävt en två tredjedelars supermajoritet i Kongressen för att godkänna en budget. Proposition 13 förklarade att denna supermajoritet hädanefter också skulle krävas för att godkänna alla former av skattehöjningar. Det innebar att ett litet enat oppositionsparti skulle kunna paralysera hela budgetprocessen och blockera alla möjligheter till ökade skatteintäkter.
Proposition 13 markerade således en förändring i Kaliforniens förhållande till direktdemokrati. Medan systemet tidigare varit ett sätt att korrigera den lagstiftande församling när den gjorde fel, och agerade mot folkets vilja - så kom systemet nu att bli ett sätt att regera i regeringens ställe. Mellan 1982 och 1988 genomdrev väljarna 22 åtgärder; och under 1990-talet följde 24 till (jämför med de 46 mellan 1912-1978). Många av de framröstade lagarna har dessutom syftat till att binda händerna på regeringen ännu mer. Proposition 4, från 1979, införde begränsningar i hur staten fick spendera. Proposition 98 genomröstat 1988 krävde att 40% av statens intäkter skulle spenderas på allmänna skolor (framröstad öronmärkning, torde passa bra som beskrivning). En artikel i History News Network förklarar:
"These and similar measures restrict state legislators' flexibility and curb their ability to reach budget compromises. As a result, direct democracy has turned the annual budget process into an annual budget crisis."
Artikeln avslutas sedan:
"If we want to reclaim the republican model established by our founding fathers, we must have one final ballot measure: one that terminates the initiative. That would truly be a special election."
Det är dock lättare sagt än gjort. Med tiden har dock nämligen såväl liberaler som konservativa kommit att rida på systemet. Liberaler med deras totala tro på majoritetens fria valkapacitet - och konservativa som ett sätt att få stopp på en många gånger liberal Kongress.
I min tidigare citerade artikel från Time, så skriver författaren vidare om att behovet av en reform inte är något nytt, och att även Arnold Schwarzenegger stöder en sådan, men att processen likväl kommer att bli mycket lång:
"To fix the initiative mess, the Bay Area Council, a 64-year-old San Francisco--area business lobby, has proposed a new California constitutional convention, an idea backed by Governor Arnold Schwarzenegger, 2010 gubernatorial candidates Meg Whitman, Gavin Newsom and Jerry Brown and, polls suggest, two-thirds of voters. The 1879 state constitution is the third longest in the world, and it has more than 500 amendments. But to gather this convention, Bay Area Council CEO Jim Wunderman has to put an initiative on the 2010 ballot. "It's ironic, right? We need an initiative," he says, "to get rid of the initiative."
Wunderman had totally convinced me of his plan's merit until he told me the new constitution wasn't really going to get rid of initiatives. "If you tried to eliminate the initiative process, it would be DOA (Dead on arrival). We suggest you require that initiatives have to identify their funding source." I had never wanted Dick Cheney to take over an organization before.
Joel Stein förklarar sen att det bästa sättet att tvinga fram en reform är att helt enkelt rösta nej till precis alla förslag:
"But I believe every problem has a simple solution, and that solution is usually to do nothing. So I'm fully supporting Vote No on Everything,... if we vote against everything, our elected officials will be forced to deal with the issues themselves."
Sammanfattningsvis så verkar Kalifornien inte vara någon enkel delstat att regera över - och artiklarna ger förståelse för att det är svårt till och med för en en stenhård "guvernator".
Källor: TIME, HNN
Se även tidigare inlägg:
Dramatiska nedskärningar i Kaliforniens välfärdsstat 20090523
lördag 30 maj 2009
Robert Gates tar tydlig ton mot Nordkorea
Försvarsminister Robert Gates som befinner sig på the Asia Security Summit i Singapore, tog tydlig ton mot Nordkorea och förklarade att de spelat sitt spel länge nog, och att det kanske är dags att inte nöja sig med att bara gå tillbaka till status quo. Ett intressant resonemang, som faktiskt påminner lite om varför man gick in i Irak 2003 - eftersom man då tyckte att man spelat med i Saddam Husseins lek alldeles för länge. Det råder föga tvekan om att man spelat med i Kim Yong iLs lek ett bra tag vid det här laget. Här är Robert Gates:
Källa: MSNBC
Se även tidigare inlägg:
Obama måste stå upp mot Nordkorea 20090529
Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy
Källa: MSNBC
Se även tidigare inlägg:
Obama måste stå upp mot Nordkorea 20090529
Felaktig svensk rapportering om CIA:s förhörsdokument
SVT Rapport har här ett nyhetsinslag om Lynndie England, en av personerna som poserade på fotografierna från Abu Ghraib-skandalen 2004. Lynndie England dömdes till 3 års fängelse men är nu frisläppt efter halva tiden och intervjuas i reportaget av SVT. Reportaget inleds med att Rapports programvärd säger så här:
"Tortyren och de grymma förhörsmetoderna i Abu Ghraib-fängelset i Irak, var sanktionerade från högsta ort under president Bush, det står nu helt klart. Men trots det var det fångvaktarna som fick stå till svars. Vi har träffat Lynndie England. Ni minns henne från bilderna där hon poserade vid de avklädda irakiska fångarna..."
Reportaget fortsätter sedan med att berätta hur Lynndie England och hennes kamrater straffades, men förklarar vidare att "nu visar frisläppta dokument i USA att de bara följde order."
Att förövarna vid Abu Ghraib "bara följde order" är en tes som hävdats i flera år. Anklagelser har riktats inte minst mot tidigare försvarsminister Donald Rumsfeld. Däremot finns det inget som objektivt antyder att det nu "står helt klart" att Bushadministrationen sanktionerade övergreppen. Vad SVT:s reportage dock menar gör just detta är dessa frisläppt dokument.
Min första tanke när jag såg reportaget var därför vilka dokument som åsyftades? De av Obama-administrationen offentliggjorda dokumenten som handlar om förhören på Guantanamo av Al Qaida-fångar, eller några nya dokument som handlar specifikt om Abu Ghraib? (Något som reportaget definitivt antydde).
Jag ringde därför SVT och frågade vad det var för dokument som åsyftades, och fick svaret att de inte visste, och sa att jag borde maila deras USA-reporter som gjort reportaget. Jag gjorde detta och fick det svar jag misstänkte - att dokumenten som åsyftades var de dokument som Obama-administrationen nyligen släppt, och hon höll i sitt svar med mig - dokumenten handlade om Guantanamo, inte om Abu Ghraib (åtminstone inte primärt om Abu Ghraib, menade hon).
En skillnad av minst sagt tämligen stor vikt. Och bara om man redan på förhand bestämt sig för att Bushadministrationen auktoriserade Abu Ghraib-skandalen skulle en sådan skillnad behandlas som en petitess. Det sägs inte uttryckligen i reportaget att dokumenten handlar om Abu Ghraib (vilket de ju som sagt inte gör) men däremot är det som ovetande svensk tittare svårt att tro något annat. Något som tydligt exemplifieras i en artikel i Svenska Dagbladet, som är baserad på Rapports reportage där det skrivs så här:
"Lynndie England dömdes till tre års fängelse för tortyr av irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset. Nu visar nya dokument att övergreppen var sanktionerade från högsta ort.
– Jag kan inte göra något ogjort, säger fångvaktaren till Rapport."
Ord som tydligt uttrycker att även SVD-reportern, i tillit till SVT:s reportage, får uppfattningen att dokumenten handlar om Abu Ghraib.
I min mailkonversation med SVT-reportern - skriver hon att dokumenten som släppts dock inte bara handlar om Guantanamo utan att de användes för att legitimera CIA:s metoder även på många andra platser (som te x indirekt Abu Ghraib). Den saken säger dock dokumenten ingenting om - och även om så varit fallet så är dokumenten som det hänvisas till inget bevis för den saken. Det är således bara en spekulation från hennes (och många andras) sida. Hon säger vidare att man i dokumentens beskrivning av förhörsmetoder (så som att kasta in fångar i en vägg, et c) kan se likheter med vad som visas på bilderna.
I det avseendet instämmer jag. Många av orden som används i CIA:s dokument skulle utgöra passande rubriker på bilderna från Abu Ghraib. Av den anledningen vore det dock ännu viktigare att tydliggöra att dokumenten inte har specifikt med Abu Ghraib att göra, eftersom det råder en väldigt stor skillnad mellan vad som uttrycks på bilderna och vad som uttrycks i CIA-dokumenten.
Jag har sett bilderna, och läst dokumenten. Och en slående skillnad är att medan den uppfattning som ges av bilderna från Abu Ghraib framstår som ren skär sadism - så framstår CIA-dokumenten tvärtom, som mycket välgenomtänkta dokument som förklarar att metoderna är till för att specifikt förhöra ett visst antal utsedda fångar som vägrat att svara på frågor ställda under konventionella förhör, och som misstänks besitta information om en nära förestående attack.
Låt mig demonstrera skillnaderna i ord och bild:
I dokumenten beskrivs hur de "utökade"/tuffa förhörsmetoderna testats på amerikanska soldater, och att metoderna inte ger några fysiska men i efterhand. I dokumentet beskrivs att psykiska men inte heller ges, om fången har ett stabilt psyke - vilket måste fastslås innan metoderna brukas. I det första släppta dokumentet från den 1 augusti 2002, som handlar om ett begärt förhör med Abu Zubaydah, så säger rapporten så här i beskrivningen av vad som föregick begäran om att få tillåtelse att använda tuffare metoder:
"Zubaydah is currently being held by the United States. The interrogation team is certain that he has additional information that he refuses to divulge. Specifically, he is withholding information regarding terrorist networks in the United States or in Saudi Arabia and information regarding plans to conduct attacks within the United States or against our interests overseas. Zubaydah has become accustomed to a certain level of treatment and displays no signs of willingness to disclose further information. Moreover, your intelligence indicates that there is currently a level of "chatter" equal to that which preceded the September 11 attacks. In light of the information you believe Zubaydah has and the high level of threat you believe now exists, you wish to move the interrogations into what you describe as an "increased pressure phase".
Dokumentet beskriver sedan tio tekniker som steg för steg ska användas mot Zubaydah till dess han samarbetar, som inkastande i en falsk vägg, slag i ansiktet, fastspänd i stresspositioner, sömnberövande, att sätta honom i en bur med insekter (som han hade fobi mot - men en metod som inte brukades) och slutligen den mest omstridda metoden - skendränkning, eller waterboarding.
Var och en av dessa metoder diskuteras sedan utförligt - vilka eventuella konsekvenser i fysisk och psykiskt avseende som de kan få, och att metoderna omedelbart ska avbrytas om den närvarande läkaren anser att Zubaydah kan komma få grava mentala eller fysiska skador. Metoderna diskuteras sen utifrån ljuset av Zubaydahs hälsojournal.
Metoderna diskuteras också utförligt i ljuset av vad som räknas som tortyr, i det andra dokumentet av de tre offentliggjorda dokumenten, från den 10 maj 2005, som handlar om och hur de olika förhörsteknikerna kan kombineras, så står det så här i dess början:
"One overarching point from Techniques (dokumentet ifråga) bears repeating: Torture is abhorrent and universally repudiated... and the Presidentd has stated that the United States will not tolerate it."
Därefter beskrivs metoderna utförligt och hur saker och ting praktiskt ska gå tillväga - så småningom beskrivs också den mest omtalade metoden - waterboarding, där följande står att läsa:
"We understand that for a small number of detainees in very limited circumstances, the CIA may wish to use the waterboard technique. You have previously explained that the waterboard technique would be used only if: (1) the CIA has credible intelligence that a terrorist attack is imminent; (2) there are "substantial and credible indicators the subject has actionable intelligence that can prevent, disrupt or delay this attack"; and (3) other interrogation methods have failed or are unlikely to yield actionable intelligence in time to prevent the attack."
I slutet av dokumentet förklaras sen att det hela ska övervakas för att kunna se om det hela går för långt och då genast avbryta metoderna:
"...a system of medical and psychological monitoring of the detainee that would very likely identify any such unexpected results as they begin to occur and would require an interrogation to be modified or stopped if a detainee is in danger of severe physical pain."
Samma sak framgår i det tredje dokumentet från den 30 maj 2005, som bl a handlar om förhör med Khalid Sheik Mohammed (hjärnan bakom 9/11-attacken och den som skröt om att han med sin "välsignade högra hand" högg halsen av den judiske journalisten Daniel Pearl - en händelse som skildras dramatiskt i filmen "A Mighty Heart" med Angelina Jolie i en av huvudrollerna) diskuteras metodernas legalitet och varför man anser att de går att bruka. Bland annat sägs:
"Far from being constitutionally arbitary, the interrogation techniques at issue here are employed by the CIA only as reasonably deemed necessary to protect against grave threats to United States interests, a determination that is made at CIA Headquarters, with input from the on-scene interrogation team, pursuant to careful screening procedures that ensure that the techniques will be used as little as possible on as few detainees as possible."
Dokumentet förklarar vidare att waterboarding bara använts på 3 fångar (Khalid Sheik Mohammed, Abu Zubaydah och Abd Al Rahim Al-Nashiri) - och att metoden inte använts efter mars 2003 när Khalid Sheik Mohammed förhördes. Dokumentet förklarar sen lite av vad förhören med dessa metoder resulterade i:
"...the CIA believes that "the intelligence acquired from these interrogations has been a key reason why al Qaida has failed to launch a spectacular attack in the West since september 2001... In particular, the CIA believes that it would have been unable to obtain critical information from numerous detainees, including KSM (Khalid Sheik Mohammed) and Abu Zubaydah, without these enhanced techniques. Both KSM and Zubaydah had "expressed their belief that the general US population was ´weak´, lacked resilience, and would be unable to ´do what was necessary´ to prevent the terrorists from succeeding in their goals. Indeed, before the CIA used enhanced techniques in its interrogation of KSM, KSM resisted giving any answers to questions about future attacks, simply noting, ´Soon, you will know´".
Efter att metoderna brukats mot Khalid Sheik Mohammed ändrades dock hans inställning - dokumentet fortsätter lite senare med bl a:
"You have informed us that the interrogation of KSM - once enhanced techniques wer employed - led to the discovery of a KSM plot, the "Second Wave," to use East Asian operatives to crash a hijacked airliner into "a building in Los Angeles"
I slutet av dokumentet diskuteras metodernas legalitet - huruvida de är förenliga med USA:s konstituion, lagar och FN:s stadgar - detta diskuteras väldigt utförligt eftersom de är måna om att följa lagen, och anser att tortyr är såväl förbjudet som förkastligt. Dokumenten bör läsas i dess helhet. Och det kan noteras att dessa dokument inte är skapade av administrationen i "efterhand" utan tvärtom faktiskt var hemlighetsstämplade till dess Obama offentliggjorde dem.
Jämför nu citaten och beskrivningarna av dokumenten ovan, med bilderna nedan - som är några av de foton från förnedringen av fångar vid Abu Ghraib:
Man kan om man vill ha en annan åsikt än det som framförs i dokumenten. Man kan anse att metoderna ifråga trots allt är tortyr (vilket te x president Obama och John McCain, och många andra amerikanska politiker också gör). Man kan också anse att den information Al Qaida- medlemmar bar på, och som CIA ville få fram i rädsla för en ny attack, inte var tillräckligt viktig information för att rättfärdiga "tortyrmetoder". Man kan också ha åsikten att "tuffa förhör" eller tortyr om man så vill är en dålig metod, och istället förespråka andra metoder som mer lämpliga.
Däremot är det väldigt svårt att se hur de metodiska tillvägagångssätt i CIA:s dokument, med en stark betoning av att syftet med metoderna är att få fram information som fången i konventionella förhör vägrat dela med sig av - samt att fången ifråga hela tiden måste stå under strikt medicinsk bevakning för att ta så lite skada som möjligt, och för att så gott det går garantera att inga permanenta men ges - kan jämställas med den sadism som bilderna från Abu Ghraib ger uttryck för. Det är åtminstone min egen slutsats. Varje läsare är fri att bilda sin egen uppfattning. Däremot torde de flesta som läst dokumenten och sett bilderna vara ganska överens om att det i ett reportage om saken borde betonas att dokumenten som det hänvisas till i Rapport-reportaget ifråga, inte i första hand har med det som skedde på Abu Ghraib att göra.
Det betyder dock inte att ett det kanske inte finns någon koppling alls mellan förhören på Guantanamo (och på andra CIA-baser) med övergreppen på Abu Ghraib. Bevisligen har övergrepp begåtts vid flera tillfällen (och Obama har som bekant valt att inte ens släppa alla foton).
En fråga väl värd att ställas är om förhören av al-Qaida-fångar på Guantanamo kan ha inspirerat till dåden på Abu Ghraib? Kanske - blir svaret på den frågan. Möjligheten finns definitivt - och Carl Levin, den Demokratiske ledaren för Senatens "Committe on Armed Services", sa häromdagen att det var Bushregeringen som genom sina beslut sådde fröet till vad som senare skulle ske på Abu Ghraib (hans kommitte har också nyligen offentliggjort en rapport om saken). Men det är inte samma sak som att övergreppen på Abu Ghraib direkt skulle ha auktoriserats av president Bush och dennes närmaste ministrar - vilket är den fråga som här diskuteras, och vilket är vad Bush-regeringen anklagas för i SVT-reportaget. Och det är definitivt inte samma sak som att de citerade regerings-dokumenten ovan skulle ha gett sanktion till saken.
Men om Bushadministrationen inte direkt hade givit order om saken, hade då den amerikanska regeringen inget ansvar alls för incidenten vid Abu Ghraib?
Jo, förmodligen - eftersom en regering alltid har det yttersta ansvaret, helt oavsett om det är regeringen själv som givit order eller ej. Det indirekta ansvaret tog Bushregeringen också väldigt snabbt på sig. President Bush har förklarat att Abu Ghraib-incidenten var en av hans presidentperiods största misslyckanden. Och direkt efter skandalen tog den väldigt kritiserade fd försvarsministern Donald Rumsfeld personligen på sig ansvaret och erbjöd sig två gånger att avgå, något president Bush dock insisterade på att han inte behövde. I en radiointervju från den 4 augusti 2004, efter det att Rumsfeld besökt Irak sa han så här på frågan om reaktionen efter besöket och skandalen:
”Oh I think you re right. I didn’t see it needless to say. But I was there. On the one hand you just feel heartbroken, that people in our custody were mistreated that shouldn’t happen. It was also heartbreaking of course that hundreds of thousands of these wonderful young men and women saw there service tainted, by the impression that was left from those photos. And my heart broke for their parents as well, who know their sons and daughters to be fine honourable dedicated soldiers who are over there risking their lives and serving our nation in doing enormously noble work.
It also was so sad for me to know that a lot of people in Iraq and in the region and even I suppose around the world, believed the hateful things that were being said, that implied that those abuses, those abusive acts by those people in that prison depicted in the photos, in some way represented the policies of the United States government or the behaviour of other soldiers, which of course is simply not the fact. So I felt very badly about it. On the other hand I felt that someone needed to go there and to look those folks in the eye and tell them the truth, namely that their doing a wonderful job for our country and that the country is grateful to them. And I never go and speak to our troops that I don’t come away feeling better about our country, we’re so fortunate that their all volunteers, they put up their hands they say “Send me!” and they willing to go out and put their lives at risk to help make this a better world and God bless them for it.”
Ett citat jag lyssnade på när det sändes, och skrev ner ordagrant. Sådana ståndpunkter har dock mycket sällan förmedlats i svensk media (som sällan ens lät Bushregeringen få komma till tals alls på ett seriöst sätt), som hellre har önskat förmedla bilden av att USA:s regering (dvs Bushs regering) är direkt ansvariga (och som i Rapport-reportaget i fråga, i princip försöker skyla över Lynndie Englands beteende och egna ansvar). Och om man på förhand har den ståndpunkten så är det förstås oviktigt om dokumenten man använder för att styrka tesen om att Abu Ghraib "helt klart" var sanktionerat av Bush-regeringen, i själva verket handlade om Guantanamo. Men det är förstås inte oviktigt för dem som faktiskt är intresserade av sanningen.
SVT:s reportage och SVD:s artikel styrker den tes som i många avseenden varit en utgångspunkt för den här bloggen; att den som är intresserad av att faktiskt få en objektiv bild av amerikansk politik gör bäst i att hålla sig borta från svensk media. I synnerhet om det handlar om rapportering om Republikanerna. Det om något står "helt klart".
Källor: Rapports nyhetsinslag, SVD:s artikel
Se även tidigare inlägg:
Demokraten Carl Levin dissar Cheney 20090530
"Tortyren och de grymma förhörsmetoderna i Abu Ghraib-fängelset i Irak, var sanktionerade från högsta ort under president Bush, det står nu helt klart. Men trots det var det fångvaktarna som fick stå till svars. Vi har träffat Lynndie England. Ni minns henne från bilderna där hon poserade vid de avklädda irakiska fångarna..."
Reportaget fortsätter sedan med att berätta hur Lynndie England och hennes kamrater straffades, men förklarar vidare att "nu visar frisläppta dokument i USA att de bara följde order."
Att förövarna vid Abu Ghraib "bara följde order" är en tes som hävdats i flera år. Anklagelser har riktats inte minst mot tidigare försvarsminister Donald Rumsfeld. Däremot finns det inget som objektivt antyder att det nu "står helt klart" att Bushadministrationen sanktionerade övergreppen. Vad SVT:s reportage dock menar gör just detta är dessa frisläppt dokument.
Min första tanke när jag såg reportaget var därför vilka dokument som åsyftades? De av Obama-administrationen offentliggjorda dokumenten som handlar om förhören på Guantanamo av Al Qaida-fångar, eller några nya dokument som handlar specifikt om Abu Ghraib? (Något som reportaget definitivt antydde).
Jag ringde därför SVT och frågade vad det var för dokument som åsyftades, och fick svaret att de inte visste, och sa att jag borde maila deras USA-reporter som gjort reportaget. Jag gjorde detta och fick det svar jag misstänkte - att dokumenten som åsyftades var de dokument som Obama-administrationen nyligen släppt, och hon höll i sitt svar med mig - dokumenten handlade om Guantanamo, inte om Abu Ghraib (åtminstone inte primärt om Abu Ghraib, menade hon).
En skillnad av minst sagt tämligen stor vikt. Och bara om man redan på förhand bestämt sig för att Bushadministrationen auktoriserade Abu Ghraib-skandalen skulle en sådan skillnad behandlas som en petitess. Det sägs inte uttryckligen i reportaget att dokumenten handlar om Abu Ghraib (vilket de ju som sagt inte gör) men däremot är det som ovetande svensk tittare svårt att tro något annat. Något som tydligt exemplifieras i en artikel i Svenska Dagbladet, som är baserad på Rapports reportage där det skrivs så här:
"Lynndie England dömdes till tre års fängelse för tortyr av irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset. Nu visar nya dokument att övergreppen var sanktionerade från högsta ort.
– Jag kan inte göra något ogjort, säger fångvaktaren till Rapport."
Ord som tydligt uttrycker att även SVD-reportern, i tillit till SVT:s reportage, får uppfattningen att dokumenten handlar om Abu Ghraib.
I min mailkonversation med SVT-reportern - skriver hon att dokumenten som släppts dock inte bara handlar om Guantanamo utan att de användes för att legitimera CIA:s metoder även på många andra platser (som te x indirekt Abu Ghraib). Den saken säger dock dokumenten ingenting om - och även om så varit fallet så är dokumenten som det hänvisas till inget bevis för den saken. Det är således bara en spekulation från hennes (och många andras) sida. Hon säger vidare att man i dokumentens beskrivning av förhörsmetoder (så som att kasta in fångar i en vägg, et c) kan se likheter med vad som visas på bilderna.
I det avseendet instämmer jag. Många av orden som används i CIA:s dokument skulle utgöra passande rubriker på bilderna från Abu Ghraib. Av den anledningen vore det dock ännu viktigare att tydliggöra att dokumenten inte har specifikt med Abu Ghraib att göra, eftersom det råder en väldigt stor skillnad mellan vad som uttrycks på bilderna och vad som uttrycks i CIA-dokumenten.
Jag har sett bilderna, och läst dokumenten. Och en slående skillnad är att medan den uppfattning som ges av bilderna från Abu Ghraib framstår som ren skär sadism - så framstår CIA-dokumenten tvärtom, som mycket välgenomtänkta dokument som förklarar att metoderna är till för att specifikt förhöra ett visst antal utsedda fångar som vägrat att svara på frågor ställda under konventionella förhör, och som misstänks besitta information om en nära förestående attack.
Låt mig demonstrera skillnaderna i ord och bild:
I dokumenten beskrivs hur de "utökade"/tuffa förhörsmetoderna testats på amerikanska soldater, och att metoderna inte ger några fysiska men i efterhand. I dokumentet beskrivs att psykiska men inte heller ges, om fången har ett stabilt psyke - vilket måste fastslås innan metoderna brukas. I det första släppta dokumentet från den 1 augusti 2002, som handlar om ett begärt förhör med Abu Zubaydah, så säger rapporten så här i beskrivningen av vad som föregick begäran om att få tillåtelse att använda tuffare metoder:
"Zubaydah is currently being held by the United States. The interrogation team is certain that he has additional information that he refuses to divulge. Specifically, he is withholding information regarding terrorist networks in the United States or in Saudi Arabia and information regarding plans to conduct attacks within the United States or against our interests overseas. Zubaydah has become accustomed to a certain level of treatment and displays no signs of willingness to disclose further information. Moreover, your intelligence indicates that there is currently a level of "chatter" equal to that which preceded the September 11 attacks. In light of the information you believe Zubaydah has and the high level of threat you believe now exists, you wish to move the interrogations into what you describe as an "increased pressure phase".
Dokumentet beskriver sedan tio tekniker som steg för steg ska användas mot Zubaydah till dess han samarbetar, som inkastande i en falsk vägg, slag i ansiktet, fastspänd i stresspositioner, sömnberövande, att sätta honom i en bur med insekter (som han hade fobi mot - men en metod som inte brukades) och slutligen den mest omstridda metoden - skendränkning, eller waterboarding.
Var och en av dessa metoder diskuteras sedan utförligt - vilka eventuella konsekvenser i fysisk och psykiskt avseende som de kan få, och att metoderna omedelbart ska avbrytas om den närvarande läkaren anser att Zubaydah kan komma få grava mentala eller fysiska skador. Metoderna diskuteras sen utifrån ljuset av Zubaydahs hälsojournal.
Metoderna diskuteras också utförligt i ljuset av vad som räknas som tortyr, i det andra dokumentet av de tre offentliggjorda dokumenten, från den 10 maj 2005, som handlar om och hur de olika förhörsteknikerna kan kombineras, så står det så här i dess början:
"One overarching point from Techniques (dokumentet ifråga) bears repeating: Torture is abhorrent and universally repudiated... and the Presidentd has stated that the United States will not tolerate it."
Därefter beskrivs metoderna utförligt och hur saker och ting praktiskt ska gå tillväga - så småningom beskrivs också den mest omtalade metoden - waterboarding, där följande står att läsa:
"We understand that for a small number of detainees in very limited circumstances, the CIA may wish to use the waterboard technique. You have previously explained that the waterboard technique would be used only if: (1) the CIA has credible intelligence that a terrorist attack is imminent; (2) there are "substantial and credible indicators the subject has actionable intelligence that can prevent, disrupt or delay this attack"; and (3) other interrogation methods have failed or are unlikely to yield actionable intelligence in time to prevent the attack."
I slutet av dokumentet förklaras sen att det hela ska övervakas för att kunna se om det hela går för långt och då genast avbryta metoderna:
"...a system of medical and psychological monitoring of the detainee that would very likely identify any such unexpected results as they begin to occur and would require an interrogation to be modified or stopped if a detainee is in danger of severe physical pain."
Samma sak framgår i det tredje dokumentet från den 30 maj 2005, som bl a handlar om förhör med Khalid Sheik Mohammed (hjärnan bakom 9/11-attacken och den som skröt om att han med sin "välsignade högra hand" högg halsen av den judiske journalisten Daniel Pearl - en händelse som skildras dramatiskt i filmen "A Mighty Heart" med Angelina Jolie i en av huvudrollerna) diskuteras metodernas legalitet och varför man anser att de går att bruka. Bland annat sägs:
"Far from being constitutionally arbitary, the interrogation techniques at issue here are employed by the CIA only as reasonably deemed necessary to protect against grave threats to United States interests, a determination that is made at CIA Headquarters, with input from the on-scene interrogation team, pursuant to careful screening procedures that ensure that the techniques will be used as little as possible on as few detainees as possible."
Dokumentet förklarar vidare att waterboarding bara använts på 3 fångar (Khalid Sheik Mohammed, Abu Zubaydah och Abd Al Rahim Al-Nashiri) - och att metoden inte använts efter mars 2003 när Khalid Sheik Mohammed förhördes. Dokumentet förklarar sen lite av vad förhören med dessa metoder resulterade i:
"...the CIA believes that "the intelligence acquired from these interrogations has been a key reason why al Qaida has failed to launch a spectacular attack in the West since september 2001... In particular, the CIA believes that it would have been unable to obtain critical information from numerous detainees, including KSM (Khalid Sheik Mohammed) and Abu Zubaydah, without these enhanced techniques. Both KSM and Zubaydah had "expressed their belief that the general US population was ´weak´, lacked resilience, and would be unable to ´do what was necessary´ to prevent the terrorists from succeeding in their goals. Indeed, before the CIA used enhanced techniques in its interrogation of KSM, KSM resisted giving any answers to questions about future attacks, simply noting, ´Soon, you will know´".
Efter att metoderna brukats mot Khalid Sheik Mohammed ändrades dock hans inställning - dokumentet fortsätter lite senare med bl a:
"You have informed us that the interrogation of KSM - once enhanced techniques wer employed - led to the discovery of a KSM plot, the "Second Wave," to use East Asian operatives to crash a hijacked airliner into "a building in Los Angeles"
I slutet av dokumentet diskuteras metodernas legalitet - huruvida de är förenliga med USA:s konstituion, lagar och FN:s stadgar - detta diskuteras väldigt utförligt eftersom de är måna om att följa lagen, och anser att tortyr är såväl förbjudet som förkastligt. Dokumenten bör läsas i dess helhet. Och det kan noteras att dessa dokument inte är skapade av administrationen i "efterhand" utan tvärtom faktiskt var hemlighetsstämplade till dess Obama offentliggjorde dem.
Jämför nu citaten och beskrivningarna av dokumenten ovan, med bilderna nedan - som är några av de foton från förnedringen av fångar vid Abu Ghraib:
Man kan om man vill ha en annan åsikt än det som framförs i dokumenten. Man kan anse att metoderna ifråga trots allt är tortyr (vilket te x president Obama och John McCain, och många andra amerikanska politiker också gör). Man kan också anse att den information Al Qaida- medlemmar bar på, och som CIA ville få fram i rädsla för en ny attack, inte var tillräckligt viktig information för att rättfärdiga "tortyrmetoder". Man kan också ha åsikten att "tuffa förhör" eller tortyr om man så vill är en dålig metod, och istället förespråka andra metoder som mer lämpliga.
Däremot är det väldigt svårt att se hur de metodiska tillvägagångssätt i CIA:s dokument, med en stark betoning av att syftet med metoderna är att få fram information som fången i konventionella förhör vägrat dela med sig av - samt att fången ifråga hela tiden måste stå under strikt medicinsk bevakning för att ta så lite skada som möjligt, och för att så gott det går garantera att inga permanenta men ges - kan jämställas med den sadism som bilderna från Abu Ghraib ger uttryck för. Det är åtminstone min egen slutsats. Varje läsare är fri att bilda sin egen uppfattning. Däremot torde de flesta som läst dokumenten och sett bilderna vara ganska överens om att det i ett reportage om saken borde betonas att dokumenten som det hänvisas till i Rapport-reportaget ifråga, inte i första hand har med det som skedde på Abu Ghraib att göra.
Det betyder dock inte att ett det kanske inte finns någon koppling alls mellan förhören på Guantanamo (och på andra CIA-baser) med övergreppen på Abu Ghraib. Bevisligen har övergrepp begåtts vid flera tillfällen (och Obama har som bekant valt att inte ens släppa alla foton).
En fråga väl värd att ställas är om förhören av al-Qaida-fångar på Guantanamo kan ha inspirerat till dåden på Abu Ghraib? Kanske - blir svaret på den frågan. Möjligheten finns definitivt - och Carl Levin, den Demokratiske ledaren för Senatens "Committe on Armed Services", sa häromdagen att det var Bushregeringen som genom sina beslut sådde fröet till vad som senare skulle ske på Abu Ghraib (hans kommitte har också nyligen offentliggjort en rapport om saken). Men det är inte samma sak som att övergreppen på Abu Ghraib direkt skulle ha auktoriserats av president Bush och dennes närmaste ministrar - vilket är den fråga som här diskuteras, och vilket är vad Bush-regeringen anklagas för i SVT-reportaget. Och det är definitivt inte samma sak som att de citerade regerings-dokumenten ovan skulle ha gett sanktion till saken.
Men om Bushadministrationen inte direkt hade givit order om saken, hade då den amerikanska regeringen inget ansvar alls för incidenten vid Abu Ghraib?
Jo, förmodligen - eftersom en regering alltid har det yttersta ansvaret, helt oavsett om det är regeringen själv som givit order eller ej. Det indirekta ansvaret tog Bushregeringen också väldigt snabbt på sig. President Bush har förklarat att Abu Ghraib-incidenten var en av hans presidentperiods största misslyckanden. Och direkt efter skandalen tog den väldigt kritiserade fd försvarsministern Donald Rumsfeld personligen på sig ansvaret och erbjöd sig två gånger att avgå, något president Bush dock insisterade på att han inte behövde. I en radiointervju från den 4 augusti 2004, efter det att Rumsfeld besökt Irak sa han så här på frågan om reaktionen efter besöket och skandalen:
”Oh I think you re right. I didn’t see it needless to say. But I was there. On the one hand you just feel heartbroken, that people in our custody were mistreated that shouldn’t happen. It was also heartbreaking of course that hundreds of thousands of these wonderful young men and women saw there service tainted, by the impression that was left from those photos. And my heart broke for their parents as well, who know their sons and daughters to be fine honourable dedicated soldiers who are over there risking their lives and serving our nation in doing enormously noble work.
It also was so sad for me to know that a lot of people in Iraq and in the region and even I suppose around the world, believed the hateful things that were being said, that implied that those abuses, those abusive acts by those people in that prison depicted in the photos, in some way represented the policies of the United States government or the behaviour of other soldiers, which of course is simply not the fact. So I felt very badly about it. On the other hand I felt that someone needed to go there and to look those folks in the eye and tell them the truth, namely that their doing a wonderful job for our country and that the country is grateful to them. And I never go and speak to our troops that I don’t come away feeling better about our country, we’re so fortunate that their all volunteers, they put up their hands they say “Send me!” and they willing to go out and put their lives at risk to help make this a better world and God bless them for it.”
Ett citat jag lyssnade på när det sändes, och skrev ner ordagrant. Sådana ståndpunkter har dock mycket sällan förmedlats i svensk media (som sällan ens lät Bushregeringen få komma till tals alls på ett seriöst sätt), som hellre har önskat förmedla bilden av att USA:s regering (dvs Bushs regering) är direkt ansvariga (och som i Rapport-reportaget i fråga, i princip försöker skyla över Lynndie Englands beteende och egna ansvar). Och om man på förhand har den ståndpunkten så är det förstås oviktigt om dokumenten man använder för att styrka tesen om att Abu Ghraib "helt klart" var sanktionerat av Bush-regeringen, i själva verket handlade om Guantanamo. Men det är förstås inte oviktigt för dem som faktiskt är intresserade av sanningen.
SVT:s reportage och SVD:s artikel styrker den tes som i många avseenden varit en utgångspunkt för den här bloggen; att den som är intresserad av att faktiskt få en objektiv bild av amerikansk politik gör bäst i att hålla sig borta från svensk media. I synnerhet om det handlar om rapportering om Republikanerna. Det om något står "helt klart".
Källor: Rapports nyhetsinslag, SVD:s artikel
Se även tidigare inlägg:
Demokraten Carl Levin dissar Cheney 20090530
Obama - videovecka 19
President Obama talar om sin valda HD-kandidat Sonia Sotomayor, och berättar om hennes liv och hur hon uppfyllt den amerikanska drömmen och att han önskar att Kongressen godkänner henne så snart som möjligt:
Se även tidigare inlägg:
Obama - videovecka 18 20090523
Se även tidigare inlägg:
Obama - videovecka 18 20090523
George W. Bush och Bill Clinton tillsammans i Toronto
Tidigare presidenter George W. Bush och Bill Clinton uppträdde igår tillsammans inför 6000 människor som samlats i Toronto convention centre för att lyssna till de två presidenterna, som för första gången uppträdde tillsammans på scen.
De två presidenterna satt komfortabelt i varsin fåtölj för att samtala med Kanadas tidigare USA-ambassadör Frank McKenna som fungerade som samtalsmoderator. Det blev också ett mycket vänskapligt samtal mellan de båda presidenterna. Bill Clinton, som äntrade scenen först, började med säga att platsen såg ut som ett tjugoförsta århundrades Colloseum och att åhörarna säkert väntade sig att se honom och hans Republikanske motpart slita sönder varandra - men att han och Bush skulle göra sitt bästa för att förhindra något sådant spektakel.
Bush, som sen kom in, förklarade glatt: "Welcome to the Bill and George Show," och skojade och sa att hans mamma Barbara sagt att Clinton spenderat så mycket tid tillsammans med George W:s far att Bill var "som en son" för henne, varpå Bush sa till Clinton: "So brother, it's good to see you,"
De två pratade sen om de politiska utmaningar som USA stod inför och deras egna tidigare presidentperioder. Moderatorn Frank McKenna började med att fråga om Irakkriget utgjort en distraktion från kriget i Afghanistan - varpå Bill Clinton tog till orda och sa att han stödde Kongressens beslut att ge Bush auktoriteten att gå i krig om Saddam Hussein motsatte sig FN-inspektörerna, men tillade att han själv hade velat att Hans Blix team fått mer tid att söka efter nukleära, kemiska och biologiska vapen.
Bush sa att kriget i Irak inte varit en distraktion från kampen mot Al Qaida och Talibanerna i Afghanistan, och sa att avlägsnandet av Saddam Hussein har gjort världen säkrare, men fortsatte med att säga att USA och Kanada nu måste fortsätta stå tillsammans med det goda folket i Afghanistan.
Moderatorn frågade också Clinton om responsen i samband med folkmordet i Rwanda och frågade varför denne inte agerat skarpare 1994? På vilket Clinton svarade att hans beslut att inte göra något var en av de två, tre saker han ångrade från sin presidenttid.
"We couldn't have saved all of them," he said. "[But] we could have saved as many as 300,000 lives .… I have no defence", förklarade han, och sa att 20 000 amerikanska trupper hade kunnat rädda hundratusentals liv.
Bush tog dock Clintons beslut i försvar och förklarade att det inte är realistiskt att tro att en president bara kan plocka upp telefonen och skicka in 20 000 soldater till en konfliktzon. McKenna frågade vidare om USA borde ha intervenerat i Darfur varpå Bush svarade:
"I was confronted by a situation of where do I send in marines?" The broad consensus among NGOs and government advisers was to not intervene unilaterally against Sudan, he said, '"So I didn't."
"We are trying to expedite troops to Darfur, but getting the international community together is hard .… [Diplomacy] only works with leverage."
Bill Clinton kom då till hans försvar i frågan och förklarade att uppbyggandet av ett internationellt konsensus är en "agonizing process" och jämförde situationen med den på Balkan i slutet av 1990-talet.
"It's not as simple as saying, 'he should have done something,'" sa Clinton. "He [Bush] did about all he could do."
McKenna fortsatte att tala om Afrika och sa att världen stod i tacksamhetsskuld till Bush för allt denne gjort för att bekämpa AIDS i Afrika, varpå Bush svarade:
"To whom much is given, much is required. Don't thank me, thank the taxpayers of the United States of America." Han fortsatte med att förklara att det bästa sättet att bemöta mördande terrorister som hämtar rekryter bland världens fattiga och hopplösa var genom arbeten via "the armies of compassion" (en term Bush genom hela sin presidentperiod använt för att beskriva USA:s stora frivilligarbete för att hjälpa människor i nöd).
Clinton i sin tur prisade Bush för att ha fört in en kristen appell till medlemmarna i den (då) Republikanskt dominerade Kongressen, såväl som till kyrkgrupper och icke-statliga organisationer. Han hyllade också den etniska diversitet som rått i Bushs kabinett:
"What he did on the AIDS drugs and the diversity in the cabinet ... he deserves a lot of credit," sa Clinton.
Utanför hade omkring 400 demonstranter samlats för att protestera mot de tidigare presidenterna såväl som Kanadas premiärminister Stephen Harper, som förklarades som krigsförbrytare pg a konflikterna i Irak och Afghanistan, och ropade: "Bush and Clinton, shame on you!"
Här är ett nyhetsinslag om saken:
Samtalet mellan presidentera var dock varmt - och Bill Clinton är sedan många år en god vän med George W:s far George Herbert Walker Bush, som Clinton besegrade i presidentvalet 1992. Banden dem emellan är ett gott bevis på att tidigare rivaler kan försonas och bli goda vänner. Och debatten mellan Bill Clinton och sin forne rivals son, visade att amerikanska politiker nästan alltid har samma mål - även om de ibland förespråkar olika vägar att nå fram.
Källor: CBC News. TIME
Se även tidigare inlägg:
George W. Bush talar i Michigan 20090529
De två presidenterna satt komfortabelt i varsin fåtölj för att samtala med Kanadas tidigare USA-ambassadör Frank McKenna som fungerade som samtalsmoderator. Det blev också ett mycket vänskapligt samtal mellan de båda presidenterna. Bill Clinton, som äntrade scenen först, började med säga att platsen såg ut som ett tjugoförsta århundrades Colloseum och att åhörarna säkert väntade sig att se honom och hans Republikanske motpart slita sönder varandra - men att han och Bush skulle göra sitt bästa för att förhindra något sådant spektakel.
Bush, som sen kom in, förklarade glatt: "Welcome to the Bill and George Show," och skojade och sa att hans mamma Barbara sagt att Clinton spenderat så mycket tid tillsammans med George W:s far att Bill var "som en son" för henne, varpå Bush sa till Clinton: "So brother, it's good to see you,"
De två pratade sen om de politiska utmaningar som USA stod inför och deras egna tidigare presidentperioder. Moderatorn Frank McKenna började med att fråga om Irakkriget utgjort en distraktion från kriget i Afghanistan - varpå Bill Clinton tog till orda och sa att han stödde Kongressens beslut att ge Bush auktoriteten att gå i krig om Saddam Hussein motsatte sig FN-inspektörerna, men tillade att han själv hade velat att Hans Blix team fått mer tid att söka efter nukleära, kemiska och biologiska vapen.
Bush sa att kriget i Irak inte varit en distraktion från kampen mot Al Qaida och Talibanerna i Afghanistan, och sa att avlägsnandet av Saddam Hussein har gjort världen säkrare, men fortsatte med att säga att USA och Kanada nu måste fortsätta stå tillsammans med det goda folket i Afghanistan.
Moderatorn frågade också Clinton om responsen i samband med folkmordet i Rwanda och frågade varför denne inte agerat skarpare 1994? På vilket Clinton svarade att hans beslut att inte göra något var en av de två, tre saker han ångrade från sin presidenttid.
"We couldn't have saved all of them," he said. "[But] we could have saved as many as 300,000 lives .… I have no defence", förklarade han, och sa att 20 000 amerikanska trupper hade kunnat rädda hundratusentals liv.
Bush tog dock Clintons beslut i försvar och förklarade att det inte är realistiskt att tro att en president bara kan plocka upp telefonen och skicka in 20 000 soldater till en konfliktzon. McKenna frågade vidare om USA borde ha intervenerat i Darfur varpå Bush svarade:
"I was confronted by a situation of where do I send in marines?" The broad consensus among NGOs and government advisers was to not intervene unilaterally against Sudan, he said, '"So I didn't."
"We are trying to expedite troops to Darfur, but getting the international community together is hard .… [Diplomacy] only works with leverage."
Bill Clinton kom då till hans försvar i frågan och förklarade att uppbyggandet av ett internationellt konsensus är en "agonizing process" och jämförde situationen med den på Balkan i slutet av 1990-talet.
"It's not as simple as saying, 'he should have done something,'" sa Clinton. "He [Bush] did about all he could do."
McKenna fortsatte att tala om Afrika och sa att världen stod i tacksamhetsskuld till Bush för allt denne gjort för att bekämpa AIDS i Afrika, varpå Bush svarade:
"To whom much is given, much is required. Don't thank me, thank the taxpayers of the United States of America." Han fortsatte med att förklara att det bästa sättet att bemöta mördande terrorister som hämtar rekryter bland världens fattiga och hopplösa var genom arbeten via "the armies of compassion" (en term Bush genom hela sin presidentperiod använt för att beskriva USA:s stora frivilligarbete för att hjälpa människor i nöd).
Clinton i sin tur prisade Bush för att ha fört in en kristen appell till medlemmarna i den (då) Republikanskt dominerade Kongressen, såväl som till kyrkgrupper och icke-statliga organisationer. Han hyllade också den etniska diversitet som rått i Bushs kabinett:
"What he did on the AIDS drugs and the diversity in the cabinet ... he deserves a lot of credit," sa Clinton.
Utanför hade omkring 400 demonstranter samlats för att protestera mot de tidigare presidenterna såväl som Kanadas premiärminister Stephen Harper, som förklarades som krigsförbrytare pg a konflikterna i Irak och Afghanistan, och ropade: "Bush and Clinton, shame on you!"
Här är ett nyhetsinslag om saken:
Samtalet mellan presidentera var dock varmt - och Bill Clinton är sedan många år en god vän med George W:s far George Herbert Walker Bush, som Clinton besegrade i presidentvalet 1992. Banden dem emellan är ett gott bevis på att tidigare rivaler kan försonas och bli goda vänner. Och debatten mellan Bill Clinton och sin forne rivals son, visade att amerikanska politiker nästan alltid har samma mål - även om de ibland förespråkar olika vägar att nå fram.
Källor: CBC News. TIME
Se även tidigare inlägg:
George W. Bush talar i Michigan 20090529
Demokraten Carl Levin dissar Cheney
Demokraten Carl Levin - ordförande för "Senate Armed Services Committee", talade i torsdags inför the Foreign Policy Association - där han kritiserade Dick Cheney för oärlighet. När Cheney sagt att övergreppen på Guantanamo bara vara några få sadistiska soldaters enskilda verk - så bar han falskt vittnesbörd, menade Levin. Och när Cheney sa att det inte fanns någon koppling mellan övergreppen på Abu Ghraib och CIA:s förhörsmetoder, så avvek han från sanningen. Fröet till övergreppen i Abu Ghraib såddes på högsta regeringsnivå.
Här kan Carl Levins uttalande beskådas.
Se även tidigare inlägg:
Konservativ radiopratare testar waterboarding 20090525
Kommentarerna kring Cheney-Obama-debatten fortsätter 20090522
Här kan Carl Levins uttalande beskådas.
Se även tidigare inlägg:
Konservativ radiopratare testar waterboarding 20090525
Kommentarerna kring Cheney-Obama-debatten fortsätter 20090522
fredag 29 maj 2009
Obama måste stå upp mot Nordkorea
Christian Science Monitor framför här en av de mest intressanta analyser jag läst om Obamas policy i förhållande till Nordkorea. De argumenterar för att Obama måste agera hårt mot Nordkorea och föra en tuff retorik. En retorik som låter Nordkorea förstå att Obama har bestämt sig i frågan och om Nordkorea inte ger med sig så är USA beredda att gå från ord till handling.
Men ännu viktigare är att USA:s allierade också måste ges indikation på att USA menar allvar med sitt löfte om skydd. Såväl Sydkorea som Japan är beroende av amerikanskt militärt beskydd i regionen - och i egenskap av amerikanska skyddslingar har de, precis som deras fiender - vetat att en attack mot dem skulle innebära en amerikansk vedergällning. Om de inte längre kan lita på samma amerikanska kärnvapenparaply, som vi i Europa för faktiskt inte alltför längesedan skattade som den bästa garant för att säkra oss från en Sovjetisk invasion - så kommer USA:s skyddslingar i Asien att anse att de behöver ett eget kärnvapenparaply. Japan är det enda land i historien mot vilket kärnvapen hittills har brukats - och att motståndet mot kärnvapen är stort i landet råder föga tvekan om. Men inte hur stort som helst. Redan nu, skriver artikeln, har somliga röster inom Japans Liberala Demokratiska Parti börjat prata om att skapa en egen kärnvapenkapacitet (vilket Japan givetvis har all teknik- och alla kunskapsmöjligheter att göra).
Kina skulle dock förstås aldrig acceptera att deras forna fiende från andra världskriget, som de fortfarande betraktar med misstänksamma blickar, skaffar sig kärnvapen. Det skulle skapa en kapprustning i bortre Asien med konsekvenser fullkomligt otänkbara - och för västs och USA:s del fullkomligt okontrollerbara. (När Nordkorea smällde av sin underjordiska atombomb förra gången 2006, så svarade Carl Bildt mycket talande när han på nyheterna fick frågan vad Sverige kunde göra åt saken: "Sverige kan inte göra någonting alls åt den saken", konstaterade han (fritt citerat) med sin typiska Carl Bildt manér.)
En kapprustning i Asien skulle dock varken Sverige eller USA kunna kontrollera, och en sådan utveckling vill varken världen, USA eller Obama-administrationen se. Obama kan inte tillåta ett land som Nordkorea styra utvecklingen åt det hållet. Och därför måste Obama i relationen med Kim Yong iL sätta hårt mot hårt. Om det görs så råder nämligen ingen tvekan om vem som vinner. Och det är det han med ord måste låta Kim Yong iL förstå.
Källa: Christian Science Monitor
Se även tidigare inlägg:
USA är kapabla att bekämpa Nordkorea om nödvändigt 20090529
Men ännu viktigare är att USA:s allierade också måste ges indikation på att USA menar allvar med sitt löfte om skydd. Såväl Sydkorea som Japan är beroende av amerikanskt militärt beskydd i regionen - och i egenskap av amerikanska skyddslingar har de, precis som deras fiender - vetat att en attack mot dem skulle innebära en amerikansk vedergällning. Om de inte längre kan lita på samma amerikanska kärnvapenparaply, som vi i Europa för faktiskt inte alltför längesedan skattade som den bästa garant för att säkra oss från en Sovjetisk invasion - så kommer USA:s skyddslingar i Asien att anse att de behöver ett eget kärnvapenparaply. Japan är det enda land i historien mot vilket kärnvapen hittills har brukats - och att motståndet mot kärnvapen är stort i landet råder föga tvekan om. Men inte hur stort som helst. Redan nu, skriver artikeln, har somliga röster inom Japans Liberala Demokratiska Parti börjat prata om att skapa en egen kärnvapenkapacitet (vilket Japan givetvis har all teknik- och alla kunskapsmöjligheter att göra).
Kina skulle dock förstås aldrig acceptera att deras forna fiende från andra världskriget, som de fortfarande betraktar med misstänksamma blickar, skaffar sig kärnvapen. Det skulle skapa en kapprustning i bortre Asien med konsekvenser fullkomligt otänkbara - och för västs och USA:s del fullkomligt okontrollerbara. (När Nordkorea smällde av sin underjordiska atombomb förra gången 2006, så svarade Carl Bildt mycket talande när han på nyheterna fick frågan vad Sverige kunde göra åt saken: "Sverige kan inte göra någonting alls åt den saken", konstaterade han (fritt citerat) med sin typiska Carl Bildt manér.)
En kapprustning i Asien skulle dock varken Sverige eller USA kunna kontrollera, och en sådan utveckling vill varken världen, USA eller Obama-administrationen se. Obama kan inte tillåta ett land som Nordkorea styra utvecklingen åt det hållet. Och därför måste Obama i relationen med Kim Yong iL sätta hårt mot hårt. Om det görs så råder nämligen ingen tvekan om vem som vinner. Och det är det han med ord måste låta Kim Yong iL förstå.
Källa: Christian Science Monitor
Se även tidigare inlägg:
USA är kapabla att bekämpa Nordkorea om nödvändigt 20090529
Israel och USA drar åt olika håll
Relationen mellan Israel och USA är förmodligen orubblig. Såväl det Republikanska som det Demokratiska partiet har av olika skäl starka band till Israel, och prioriterar en nära relation länderna emellan mycket högt. Majoriteten av USA:s judar är Demokrater - medan däremot majoriteten av den pro-israeliska evangelikala (kristna) högern är Republikaner.
Det förändrar dock inte det faktum att Obama-administrationen och Israels nya Likud-regering med Benjamin Netanyahu som premiärminister tycks dra åt två olika håll. Obama har uttryckt att en tvåstatslösning är vägen som måste vandras - en väg Benjamin Netanyahu själv känner sig mindre tilltalad av än någon av hans föregångare. Obama har också tydligt uttryckt att de israeliska bosättningarna på västbanken måste upphöra, något Obama uttryckte direkt till Netanyahu under dennes besök i Vita Huset för en vecka sedan. Idag upprepade Obama detta i sitt möte med palestiniernas president Mahmoud Abbas, där han förklarade att han var "en stark tillskyndare" av tvåstatslösningen, och att Israel skulle stoppa alla bosättningar på Västbanken.
Den israeliske ministern Benny Begin tog dock idag avstånd från Obamas krav, och hävdade vad bosättarna menat är deras rätt till "naturlig tillväxt" och sa:
"The Israeli Jewish towns and villages should develop according to the natural development rate and this must not be stopped. It applies the right of the Jewish people to its homeland, not only near Tel Aviv and Haifa, but also in the cradle of our history, in Samaria and in Judea,"
Ett argument Obamas utrikesminister Hillary Clinton dock dömt ut, och sagt att bosättningarna likväl måste upphöra. Men Clinton är också den person som sagt att om Iran anfaller Israel så har USA kapacitet att fullkomligt tillintetgöra Iran.
En komplicerad relation, minst sagt.
Helt uppenbart är dock att Israel och USA för närvarande tycks dra åt olika håll. Obama-administrationen anser att förhandlingar behövs med Iran och med palestinierna - Israel anser att den metoden redan prövats, och visat sig fungera mycket dåligt. Jag har svårt att tro att relationen länderna emellan inte kommer att förbättras. Men desto förr USA förstår att det är både moraliskt bättre som strategiskt viktigare att stå på god fot med en nära vän, än med en tydlig fiende som Iran, desto bättre.
Se även tidigare inlägg:
Bara 31% av israelerna anser Obama vara pro-Israelisk 20090520
Israel - Palestina: en tvåstatslösning? 20090520
Netanyahu möter Obama i Vita Huset 20090519
AIPAC 2009 20090509
Netanyahus kommande besök i Vita Huset 20090508
Netanyahu svärs in som ny premiärminister 20090331
Det förändrar dock inte det faktum att Obama-administrationen och Israels nya Likud-regering med Benjamin Netanyahu som premiärminister tycks dra åt två olika håll. Obama har uttryckt att en tvåstatslösning är vägen som måste vandras - en väg Benjamin Netanyahu själv känner sig mindre tilltalad av än någon av hans föregångare. Obama har också tydligt uttryckt att de israeliska bosättningarna på västbanken måste upphöra, något Obama uttryckte direkt till Netanyahu under dennes besök i Vita Huset för en vecka sedan. Idag upprepade Obama detta i sitt möte med palestiniernas president Mahmoud Abbas, där han förklarade att han var "en stark tillskyndare" av tvåstatslösningen, och att Israel skulle stoppa alla bosättningar på Västbanken.
Den israeliske ministern Benny Begin tog dock idag avstånd från Obamas krav, och hävdade vad bosättarna menat är deras rätt till "naturlig tillväxt" och sa:
"The Israeli Jewish towns and villages should develop according to the natural development rate and this must not be stopped. It applies the right of the Jewish people to its homeland, not only near Tel Aviv and Haifa, but also in the cradle of our history, in Samaria and in Judea,"
Ett argument Obamas utrikesminister Hillary Clinton dock dömt ut, och sagt att bosättningarna likväl måste upphöra. Men Clinton är också den person som sagt att om Iran anfaller Israel så har USA kapacitet att fullkomligt tillintetgöra Iran.
En komplicerad relation, minst sagt.
Helt uppenbart är dock att Israel och USA för närvarande tycks dra åt olika håll. Obama-administrationen anser att förhandlingar behövs med Iran och med palestinierna - Israel anser att den metoden redan prövats, och visat sig fungera mycket dåligt. Jag har svårt att tro att relationen länderna emellan inte kommer att förbättras. Men desto förr USA förstår att det är både moraliskt bättre som strategiskt viktigare att stå på god fot med en nära vän, än med en tydlig fiende som Iran, desto bättre.
Se även tidigare inlägg:
Bara 31% av israelerna anser Obama vara pro-Israelisk 20090520
Israel - Palestina: en tvåstatslösning? 20090520
Netanyahu möter Obama i Vita Huset 20090519
AIPAC 2009 20090509
Netanyahus kommande besök i Vita Huset 20090508
Netanyahu svärs in som ny premiärminister 20090331
USA:s historiska statsskuld förklarad med en hastighetsmätare
Med hjälp av en karta och en hastighetsmätare så förklaras pedagogiskt hur USA från år 1900 sakta men säkert ökat sin statsskuld - men att det nu under president Obama inte går speciellt sakta längre. Det gick ganska snabbt under president George W. Bush också - men det ironiska i det sammanhanget är att de (Demokrater) som anför det argumentet helt tycks ha glömt hur snabbt det går under Obama.
Obama skojar om gay-demonstranterna
Gay-rättsaktivister har den senaste tiden blivit alltmer frustrerade över att Obama inte tycks ta deras önskningar på allvar. När Obama i onsdags var i Beverly Hills i Kalifornien för en insamling för den Demokratiska Nationalkommittén bland en mängd Hollywood-celebriteter som betalat 30400 dollar per par för att få se nationens politiska stjärna, så demonstrerade gay-rättsaktivister utanför i protest mot att Obama inte hållit sina löften. Inne i vid middagstalet skämtade han om saken och frågade sig vilka löften de menade? Ett skämt som knappast ökar hans förtroende bland gay-aktivisterna, men som däremot visar att han även i denna fråga modifierat sig en aning från sin kampanjretorik.
Se även tidigare inlägg:
Gay-frågorna uppmärksammas ytterligare 20090509
Obama pressas i gay-frågan 20090508
Gay-äktenskap tillbaka i hetluften 20090422
Se även tidigare inlägg:
Gay-frågorna uppmärksammas ytterligare 20090509
Obama pressas i gay-frågan 20090508
Gay-äktenskap tillbaka i hetluften 20090422
Svenska somalier strider för islamisterna
SVD har här en artikel som beskriver hur svenska somalier åker från Sverige till Somalia för att strida för islamistgruppen al-Shabaab. Hittills, skriver SVD, har minst ett 20-tal personer rest dit för att tränas och medverka i kriget.
Malena Rembe, Säpos chefs-analytiker på enheten för kontraterrorism förklarar att flera personer med svenskt pass dött i strid. De är främst unga män i 20-30 års åldern som dock inte bara är somalier utan kommer från en blandad etnisk bakgrund och somliga kommer också från välintegrerade familjer. Rembe påpekar att det hela är en personlig tragedi för familjerna: – Vi har anhöriga som kontaktar oss för att de är oroliga och tycker att vi borde göra mera.
Sverige tycks dock inte kunna göra speciellt mycket åt saken:
–I några fall har vi i varje fall försenat avresa. Men det är svårt att veta om de kommer att resa i framtiden. Vi ser en påtaglig risk för dessa män att dö därnere, och vi känner till fall där inte anhöriga fått veta något i förväg.
Jag anser att situationen är allvarlig. Inte pg a empati med terroristsympatisörerna som riskerar att dö i ett annat land (uppenbart är tanken om jihad för dessa något eftersträvansvärt), som de den dag de beslutade sig för att kämpa för Al-Qaida-islamister (helt oavsett vilken propaganda de hjärntvättat sig själva med, och helt oavsett vilka psykiska problem de må ha) - upphörde att förtjäna.
Situationen är snarare allvarlig för att Sverige inte tar allvarligare på saken. Tveklöst är det en tragedi för de anhöriga (på samma sätt som det oftast är en tragedi för en svensk familj vars son blir nynazist - minns jag inte fel fanns det föräldraföreningar för inte alltför längesedan för föräldrar i den situationen), och familjerna som oroar sig förtjänar empati och samhällets stöd i alla avseenden. Allt bör också göras för att i första hand få dessa unga män att tänka om. Men gör de inte detta så har de valt att passera en gräns, en gräns där empatin med de stackars vilsna ungdomarna som säkert upplevt alldeles för lite riktig kärlek, måste förbytas i ett resolut förtydligande att vi inte tolererar terrorister.
Det kan noteras att al-Shabaab är en terroristorganisation som kan liknas vid al-Qaida; en organisation som stöder förtryck och stenande av kvinnor (se länkar nedan), som inte tror på demokratiska värderingar och i likhet med Al Qaida stöder terroristattentat mot vad vi i väst skulle beteckna som civila/oskyldiga. Det är en organisation som måste bekämpas - och om Sverige har sympatisörer av sådana organisationer inom våra gränser så bör dessa tas itu med också här. De behöver inte nödvändigtvis skickas till Guantanamo eller utlämnas till CIA. Men deras möjligheter att resa iväg bör definitivt förhindras på bästa praktiskt genomförbara sätt - genom att de helt enkelt får reseförbud och nekas tillträde på varje flygplan. Förmodligen är det hela inte så enkelt - eftersom det antagligen inte är lätt att veta i vilket syfte de unga männen reser till Somalia. Men kraftfyllda åtgärder bör tas - inte i sympati för terroristsympatisörerna - utan i sympati för den civilbefolkning i Somalia som varje dag drabbas av islamisternas vidriga idéer satta i handling.
"Dessa personers agerande i Somalia riskerar enligt Säpo att skada Sveriges internationella anseende, att Sverige kan uppfattas som en plats där man kan stödja terrorism."
Om Sverige inget gör, så skulle en sådan uppfattning naturligtvis också vara en korrekt sådan. I kommentarsektionen på den engelska svenska nyhetssajten thelocal.se skriver en person så här:
"Wellfare from Sweden and living in Somalia....great deal, you can buy an entire army. Come on Swedes smile when you pay high taxes...."
Och en annan:
"What attracts these people the Sweden in the first place? How do they find out about the generous hand outs? Strange how these people don't seek asylum in places like morocco or Saudi Arabia."
Sverige måste ta det här problemet på betydligt större allvar, och dessa människor stoppas. Vad som för Sveriges del dock bådar gott är att Sverige emellertid börjat ta ansvar för situationen i Somalia, genom inte minst HMS Malmös insats i tisdags, där den svenska besättningen grep sju pirater. Sverige behöver göra fler sådana insatser som syftar till att aktivt bekämpa pirater och/eller islamister - en del i det ledet är givetvis att förhindra att svenska terroristsympatisörer åker utomlands för att medverka i uppbyggnaden av fanatiska terrorvälden.
Källor: SVD, SVD
Se även tidigare inlägg:
De somaliska flyktingarna 20090316
Somalias islamism 20090316
Hoten från Somalia 20081202
Malena Rembe, Säpos chefs-analytiker på enheten för kontraterrorism förklarar att flera personer med svenskt pass dött i strid. De är främst unga män i 20-30 års åldern som dock inte bara är somalier utan kommer från en blandad etnisk bakgrund och somliga kommer också från välintegrerade familjer. Rembe påpekar att det hela är en personlig tragedi för familjerna: – Vi har anhöriga som kontaktar oss för att de är oroliga och tycker att vi borde göra mera.
Sverige tycks dock inte kunna göra speciellt mycket åt saken:
–I några fall har vi i varje fall försenat avresa. Men det är svårt att veta om de kommer att resa i framtiden. Vi ser en påtaglig risk för dessa män att dö därnere, och vi känner till fall där inte anhöriga fått veta något i förväg.
Jag anser att situationen är allvarlig. Inte pg a empati med terroristsympatisörerna som riskerar att dö i ett annat land (uppenbart är tanken om jihad för dessa något eftersträvansvärt), som de den dag de beslutade sig för att kämpa för Al-Qaida-islamister (helt oavsett vilken propaganda de hjärntvättat sig själva med, och helt oavsett vilka psykiska problem de må ha) - upphörde att förtjäna.
Situationen är snarare allvarlig för att Sverige inte tar allvarligare på saken. Tveklöst är det en tragedi för de anhöriga (på samma sätt som det oftast är en tragedi för en svensk familj vars son blir nynazist - minns jag inte fel fanns det föräldraföreningar för inte alltför längesedan för föräldrar i den situationen), och familjerna som oroar sig förtjänar empati och samhällets stöd i alla avseenden. Allt bör också göras för att i första hand få dessa unga män att tänka om. Men gör de inte detta så har de valt att passera en gräns, en gräns där empatin med de stackars vilsna ungdomarna som säkert upplevt alldeles för lite riktig kärlek, måste förbytas i ett resolut förtydligande att vi inte tolererar terrorister.
Det kan noteras att al-Shabaab är en terroristorganisation som kan liknas vid al-Qaida; en organisation som stöder förtryck och stenande av kvinnor (se länkar nedan), som inte tror på demokratiska värderingar och i likhet med Al Qaida stöder terroristattentat mot vad vi i väst skulle beteckna som civila/oskyldiga. Det är en organisation som måste bekämpas - och om Sverige har sympatisörer av sådana organisationer inom våra gränser så bör dessa tas itu med också här. De behöver inte nödvändigtvis skickas till Guantanamo eller utlämnas till CIA. Men deras möjligheter att resa iväg bör definitivt förhindras på bästa praktiskt genomförbara sätt - genom att de helt enkelt får reseförbud och nekas tillträde på varje flygplan. Förmodligen är det hela inte så enkelt - eftersom det antagligen inte är lätt att veta i vilket syfte de unga männen reser till Somalia. Men kraftfyllda åtgärder bör tas - inte i sympati för terroristsympatisörerna - utan i sympati för den civilbefolkning i Somalia som varje dag drabbas av islamisternas vidriga idéer satta i handling.
"Dessa personers agerande i Somalia riskerar enligt Säpo att skada Sveriges internationella anseende, att Sverige kan uppfattas som en plats där man kan stödja terrorism."
Om Sverige inget gör, så skulle en sådan uppfattning naturligtvis också vara en korrekt sådan. I kommentarsektionen på den engelska svenska nyhetssajten thelocal.se skriver en person så här:
"Wellfare from Sweden and living in Somalia....great deal, you can buy an entire army. Come on Swedes smile when you pay high taxes...."
Och en annan:
"What attracts these people the Sweden in the first place? How do they find out about the generous hand outs? Strange how these people don't seek asylum in places like morocco or Saudi Arabia."
Sverige måste ta det här problemet på betydligt större allvar, och dessa människor stoppas. Vad som för Sveriges del dock bådar gott är att Sverige emellertid börjat ta ansvar för situationen i Somalia, genom inte minst HMS Malmös insats i tisdags, där den svenska besättningen grep sju pirater. Sverige behöver göra fler sådana insatser som syftar till att aktivt bekämpa pirater och/eller islamister - en del i det ledet är givetvis att förhindra att svenska terroristsympatisörer åker utomlands för att medverka i uppbyggnaden av fanatiska terrorvälden.
Källor: SVD, SVD
Se även tidigare inlägg:
De somaliska flyktingarna 20090316
Somalias islamism 20090316
Hoten från Somalia 20081202
USA är kapabla att bekämpa Nordkorea om nödvändigt
USA är kapabla att bekämpa Nordkorea om det blir nödvändigt, förklarade arméns stabschef George Casey igår. På frågan om USA var förberedda på strid om krig utbröt mellan Nord- och Sydkorea sa Casey:
"The short answer is yes," och fortsatte sedan: "it would probably take us a little bit longer to shift gears". Han förklarade sedan att armén vanligtvis behöver 3 månader på sig för att förbereda sig inför ett konventionellt krig, men att det inte innebar att USA skulle behöva 90 dagar på sig att besvara en eventuellt Nordkoreansk attack: "We'd move forces as rapidly as we could get them prepared,"
Nordkorea har hotat med krig efter omvärldens fördömanden av deras underjordiska kärnvapenprov, och USA - som utkämpade Korea kriget och på så vis räddade Koreahalvöns södra halva från det kommunistiska styre som nu dominerar den norra delen har ett långt och historiskt försvarsåtagande å Sydkoreas vägnar.
Försvarsminister Robert Gates förklarar dock att situationen någon amerikansk truppökning i området - men att Nordkoreas provokationer påminner om vilken utmaning diktaturen utgör för regionen och för världssamfundet:
"What we do have, though, are two new developments that are very provocative, that are aggressive, accompanied by very aggressive rhetoric. And I think it brings home the reality of the challenge that North Korea poses to the region and to the international community."
Källa: Yahoo News
Se även tidigare inlägg:
Nordkorea fortsätter provokationerna 20090526
President Obama fördömer Nordkoreas handlingar 20090525
Nordkorea utför underjordisk kärnvapensprängning 20090525
"The short answer is yes," och fortsatte sedan: "it would probably take us a little bit longer to shift gears". Han förklarade sedan att armén vanligtvis behöver 3 månader på sig för att förbereda sig inför ett konventionellt krig, men att det inte innebar att USA skulle behöva 90 dagar på sig att besvara en eventuellt Nordkoreansk attack: "We'd move forces as rapidly as we could get them prepared,"
Nordkorea har hotat med krig efter omvärldens fördömanden av deras underjordiska kärnvapenprov, och USA - som utkämpade Korea kriget och på så vis räddade Koreahalvöns södra halva från det kommunistiska styre som nu dominerar den norra delen har ett långt och historiskt försvarsåtagande å Sydkoreas vägnar.
Försvarsminister Robert Gates förklarar dock att situationen någon amerikansk truppökning i området - men att Nordkoreas provokationer påminner om vilken utmaning diktaturen utgör för regionen och för världssamfundet:
"What we do have, though, are two new developments that are very provocative, that are aggressive, accompanied by very aggressive rhetoric. And I think it brings home the reality of the challenge that North Korea poses to the region and to the international community."
Källa: Yahoo News
Se även tidigare inlägg:
Nordkorea fortsätter provokationerna 20090526
President Obama fördömer Nordkoreas handlingar 20090525
Nordkorea utför underjordisk kärnvapensprängning 20090525
George W. Bush talar i Michigan
Tidigare president George W. Bush talade igår i Michigan inför medlemmarna i The Economic Club of Southwestern Michigan. Talet hölls i Lake Michigan College i Benton Township och 2500 människor hade samlats för att lyssna på den fd presidenten.
Bush talade om sitt presidentskap och vad han saknade mest från tiden i Vita Huset - varav flyga i Air Force One och äta måltider tillagade av Vita Husets kökspersonal var några av sakerna. Vad han saknade allra mest, var dock den inspiration han hämtade i mötet med amerikansk militärpersonal. Han skattade också högt de många möten med anhöriga till fallna soldater som han beskriver som "in some ways, it was very hard and in some ways, it was very uplifting."
Bush talade också om andra ämnen, som ekonomin och kriget mot terrorismen som uppstod efter 11 september-attacken. Han sa att han ansåg att det var rätt att avsätta Saddam Hussein: "The middle east is going to become democratized and our children and grandchildren are going to live in a more peaceful world," sa han.
Han förklarade också att förhörsprogrammen som han auktoriserade fungerade, och att de räddade liv:
Efter 11 september-attackerna, sa han, "I vowed to take whatever steps that were necessary to protect you."
Han förklarade vidare fallet med förhören av Khalid Sheik Mohammed:
"The first thing you do is ask what's legal?" Bush said. "What do the lawyers say is possible? I made the decision, within the law, to get information so I can say to myself, 'I've done what it takes to do my duty to protect the American people.' I can tell you that the information we got saved lives."
Bush stod tydligt upp för sin egen syn på saken, men valde att inte kritisera president Obama utan sa istället:
"Nothing I am saying is meant to criticize my successor. There are plenty of people who have weighed in. Trust me, having seen it first-hand. I didn't like it when a former president criticized me, so therefore I am not going to criticize my successor. I wish him all the best."
Ett påstående som om något visar på Bushs karaktär - och något som skiljer honom från andra tidigare presidenter som te x Jimmy Carter och även Bill Clinton (medan hans egen far däremot sällan kritiserat sina efterträdare).
Gällande ekonomin så förklarade Bush att det var avsaknad av ansvarsfull reglering av låneindustrin som ledde fram till recessionen, och att en del saker som hände inom Fannie Mae och Freddie Mac inte borde ha ägt rum.
"I don't want to sound like a self-serving guy, but we did try to rein them in," förklarade han. (Ett faktum som de flesta tycktes glömma bort när recessionen slog som hårdast i höstas och Bush snabbt blev en oförtjänt syndabock.)
Utanför Lake Michigan College hade åtta personer samlats för att protestera mot Bush med skyltar som kallade honom "mördare" och "förrädare". Inne i föreläsningssalen befann sig Bush dock bland vänner som gav honom stora applåder. Störst blev applåderna dock när Bush förklarade hur han hoppades att han skulle bli ihågkommen:
"The man showed up in office with a set of principles and he was unwilling to sacrifice his soul for the sake of popularity,"
Efter besöket i Michigan lämnade president Bush platsen för att fortsätta mot Toronto där han senare idag ska hålla ett tal tillsammans med fd president Bill Clinton.
Källor: Detroit News, CNN, Detroit Free Press
Se även tidigare inlägg:
Paret Bush tillbaka i Texas 20090527
Bush berättar för high school-elever om tiden efter Vita Huset 20090522
Bushs första 100 dagar 20090505
Bush i Kina 20090418
Bush och Biden inviger baseball-säsongen 20090407
Mer om Bushs tal i Kanada 20090318
Demonstranter härjar vid Bush-event i Kanada 20090317
Laura Bush talar om det nya livet 20090311
Bush ut på talarturné 20090227
Bush besöker gammal arbetsplats 20090223
Paret Bush installerar sig i Dallas 20090221
Vad sysslar Bush med? 20090213
Bushs döttrar skriver brev till Obamas döttrar 20090123
Bush välkomnas hem 20090121
Fest för president Bush 20090120
Bush talade om sitt presidentskap och vad han saknade mest från tiden i Vita Huset - varav flyga i Air Force One och äta måltider tillagade av Vita Husets kökspersonal var några av sakerna. Vad han saknade allra mest, var dock den inspiration han hämtade i mötet med amerikansk militärpersonal. Han skattade också högt de många möten med anhöriga till fallna soldater som han beskriver som "in some ways, it was very hard and in some ways, it was very uplifting."
Bush talade också om andra ämnen, som ekonomin och kriget mot terrorismen som uppstod efter 11 september-attacken. Han sa att han ansåg att det var rätt att avsätta Saddam Hussein: "The middle east is going to become democratized and our children and grandchildren are going to live in a more peaceful world," sa han.
Han förklarade också att förhörsprogrammen som han auktoriserade fungerade, och att de räddade liv:
Efter 11 september-attackerna, sa han, "I vowed to take whatever steps that were necessary to protect you."
Han förklarade vidare fallet med förhören av Khalid Sheik Mohammed:
"The first thing you do is ask what's legal?" Bush said. "What do the lawyers say is possible? I made the decision, within the law, to get information so I can say to myself, 'I've done what it takes to do my duty to protect the American people.' I can tell you that the information we got saved lives."
Bush stod tydligt upp för sin egen syn på saken, men valde att inte kritisera president Obama utan sa istället:
"Nothing I am saying is meant to criticize my successor. There are plenty of people who have weighed in. Trust me, having seen it first-hand. I didn't like it when a former president criticized me, so therefore I am not going to criticize my successor. I wish him all the best."
Ett påstående som om något visar på Bushs karaktär - och något som skiljer honom från andra tidigare presidenter som te x Jimmy Carter och även Bill Clinton (medan hans egen far däremot sällan kritiserat sina efterträdare).
Gällande ekonomin så förklarade Bush att det var avsaknad av ansvarsfull reglering av låneindustrin som ledde fram till recessionen, och att en del saker som hände inom Fannie Mae och Freddie Mac inte borde ha ägt rum.
"I don't want to sound like a self-serving guy, but we did try to rein them in," förklarade han. (Ett faktum som de flesta tycktes glömma bort när recessionen slog som hårdast i höstas och Bush snabbt blev en oförtjänt syndabock.)
Utanför Lake Michigan College hade åtta personer samlats för att protestera mot Bush med skyltar som kallade honom "mördare" och "förrädare". Inne i föreläsningssalen befann sig Bush dock bland vänner som gav honom stora applåder. Störst blev applåderna dock när Bush förklarade hur han hoppades att han skulle bli ihågkommen:
"The man showed up in office with a set of principles and he was unwilling to sacrifice his soul for the sake of popularity,"
Efter besöket i Michigan lämnade president Bush platsen för att fortsätta mot Toronto där han senare idag ska hålla ett tal tillsammans med fd president Bill Clinton.
Källor: Detroit News, CNN, Detroit Free Press
Se även tidigare inlägg:
Paret Bush tillbaka i Texas 20090527
Bush berättar för high school-elever om tiden efter Vita Huset 20090522
Bushs första 100 dagar 20090505
Bush i Kina 20090418
Bush och Biden inviger baseball-säsongen 20090407
Mer om Bushs tal i Kanada 20090318
Demonstranter härjar vid Bush-event i Kanada 20090317
Laura Bush talar om det nya livet 20090311
Bush ut på talarturné 20090227
Bush besöker gammal arbetsplats 20090223
Paret Bush installerar sig i Dallas 20090221
Vad sysslar Bush med? 20090213
Bushs döttrar skriver brev till Obamas döttrar 20090123
Bush välkomnas hem 20090121
Fest för president Bush 20090120
torsdag 28 maj 2009
Intervju med Sarah Jane Moore
1975 försökte en medelålders kvinna vid namn Sarah Jane Moore mörda USA:s president Gerald Ford. Hon avlossade ett skott som gick högt över presidentens huvud - som dock kastades in i sin bil som sedan körde iväg, samtidigt som den misslyckade mörderskan brottades ner på marken. Hon dömdes sedan till livstids fängelse - men har nu släppts fri och låter sig här intervjuas på MSNBC. En mycket sevärd intervju:
Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy
Dick Cheney sluter fred med Colin Powell
I en intervju med Larry Kudow förklarar Dick Cheney att han inte menade att stöta sig med Colin Powell i sitt uttalande om att han trodde att Powell redan lämnat det Republikanska partiet, men att vad han däremot ansåg var viktigt var att partiet stod fast vid sina grundvärderingar. Cheney talar också om de senaste händelserna i Nordkorea och ger också president Obama ett tips på hur Nordkorea bör hanteras.
Se även tidigare inlägg:
Colin Powell försvarar sig mot Limbaugh och Cheney 20090525
Se även tidigare inlägg:
Colin Powell försvarar sig mot Limbaugh och Cheney 20090525
Joe Biden skämtar om Obamas teleprompter-beroende
Vid ett tal utomhus blåste en av Joe Bidens teleprompters omkull. Biden skojade då om president Obamas kända behov av teleprompters för att hålla sina tal och sa så här:
Om Obama vinner återvalet 2012 så ska det bli intressant att se om Biden får behålla jobbet, eller om Obama istället letar upp en ny vice-president.
Om Obama vinner återvalet 2012 så ska det bli intressant att se om Biden får behålla jobbet, eller om Obama istället letar upp en ny vice-president.
onsdag 27 maj 2009
Fler inslag med Marco Rubio
Här är en intervju med Marco Rubio hos Fox News där han förklarar vad konservatism innebär, och att han anser att det är den vägen som det Republikanska partiet bör gå, i motsats till den väg som Charlie Crist har valt:
Och här talar Rubio inför Floridas Representanthus om vad sant bipartisanskap innebär:
Se även tidigare inlägg:
Möt Marco Rubio - kanske Floridas kommande Republikanske Senator? 20090527
Och här talar Rubio inför Floridas Representanthus om vad sant bipartisanskap innebär:
Se även tidigare inlägg:
Möt Marco Rubio - kanske Floridas kommande Republikanske Senator? 20090527
Ansiktena bakom offren för Iraks sekteristiska våld
Den sekteristiska konflikten i Irak mellan shia och sunni-muslimer har orsakat tusentals dödsoffer. För västerlänningar utan direkta band till landet, har dessa dödsoffer blivit kända i första hand som dödsstatistik i tidningsspalter eller nyhetsreportage. Bakom varje offer har det dock funnits ett namn, ett ansikte och ett liv där en person och dennes anhöriga tvingats betala det högsta av pris. CNN har här ett mycket sevärt inslag vid namn "Att leva med fienden" i tre delar om ansiktena bakom dödsstatistiken. Här finns flickor som våldtagits och mördats, män som lurats i väg till död och tortyr - kvinnor som svurit hämnas sina dödade familjer, män som är säkra på att konflikten kommer blossa upp igen när amerikanerna försvinner - och barn på Baghdads gator istället för "cowboys och indianer" leker "amerikaner och terrorister", och där andra barn som lessnat på livet drömmer om att spränga sig själva och sina skolor i luften. Problemet är inte litet, och 70% av det irakiska folket lider av psykiska men, och nästan alla känner någon som dödats i de sekteristiska konflikterna. Om de psykiska problemen inte bemöts, så kommer en hel generation av Iraks barn att förstöras - något som bådar många svårigheter inför framtiden. Här är CNN:s reportage:
Del 1:
Del 2:
Del 3:
Filmen visar att Iraks "inre" problem måste bemötas. Det måste göras genom att föräldrar inte för det hat de själva bär på, vidare till sina barn. Men också genom att den irakiska regeringen fyller sin funktion som hämnare. Det är en tanke som ligger ganska långt ifrån den svenska synen på statsmakten, där vi anser att hämnd inte löser något och att brottslingar ska rehabiliteras - även grova sådana. Det är förstås ett barmhärtigt synsätt och ett sympatiskt sådant. Och i Sverige är principen om att hellre fria än att fälla en god sådan, som bör styra vårt rättstänkande.
Människan är dock av naturen hämndlysten. När övergrepp begåtts blir vi upprörda - till och med snälla, väluppfostrade svenskar kan bli det. Civiliserade samhällen har därför, för att tillfredställa det hämndbehovet - med det bakomliggande ropet efter rättvisa - gett statsmakten rätt att just skipa rättvisa och straffa dem som begått orätt. Att staten har den rollen gör att civila medborgare inte har det, och inte heller ska behöva ta sig den rätten. På så vis slipper vi de blodsfejder som tidigare i historien alltid existerat inom i princip alla kulturer. Vi slipper förmodligen också irrationell och emotionell hämnd - och får istället för hämnd rättvisa, där det (förhoppningsvis) är den skyldige som döms, och där han döms inte utifrån offrets- eller offrets anhörigas direkta känslotillstånd, utan utifrån objektivt genomtänkta och allmänt fastslagna rättsprinciper. Men för att detta ska fungera så måste statsmakten ta sin roll som både domare och verkställande bestraffare på allvar. I filmen ovan står det ganska tydligt att irakierna inte nöjer sig med mindre än döden för dem som utfört de sekteristiska dåden. Och om inte regeringen verkställer ett sådant straff, så uttrycker många att de ämnar göra det på egen hand. Sådant måste naturligtvis försöka förhindras, eftersom sådana handlingar kommer att orsaka våldsspiraler som sedan kommer att fortgå i det oändliga, där långt många fler än de skyldiga kommer att drabbas. Men åsikterna som framförs lyfter fram en viktig och tänkvärd poäng.
Här i Sverige förespråkar förmodligen väldigt få dödsstraff. Men väldigt få har också upplevt samma saker som offren gjort i Irak. Och en intressant fråga vore, om Sverige inte skulle haft en annan syn på saken om vi haft en lite annorlunda historia?
Det tål att tänkas på. Jag förespråkar inte dödsstraff i Sverige - däremot anser jag att en statsmakt som anser att det är viktigare att staten rehabiliterar grova förbrytare än att å offrens vägnar utverka ett tydligt markerande straff för dessa, är en statsmakt som förlorat förståelsen för vad som är ett av statsmaktens primära syften - vilket situationen i Irak, när saker och ting dras till sin spets, bevisar att det är.
Se även tidigare inlägg:
Iraks förföljda kristna 20090516
Del 1:
Del 2:
Del 3:
Filmen visar att Iraks "inre" problem måste bemötas. Det måste göras genom att föräldrar inte för det hat de själva bär på, vidare till sina barn. Men också genom att den irakiska regeringen fyller sin funktion som hämnare. Det är en tanke som ligger ganska långt ifrån den svenska synen på statsmakten, där vi anser att hämnd inte löser något och att brottslingar ska rehabiliteras - även grova sådana. Det är förstås ett barmhärtigt synsätt och ett sympatiskt sådant. Och i Sverige är principen om att hellre fria än att fälla en god sådan, som bör styra vårt rättstänkande.
Människan är dock av naturen hämndlysten. När övergrepp begåtts blir vi upprörda - till och med snälla, väluppfostrade svenskar kan bli det. Civiliserade samhällen har därför, för att tillfredställa det hämndbehovet - med det bakomliggande ropet efter rättvisa - gett statsmakten rätt att just skipa rättvisa och straffa dem som begått orätt. Att staten har den rollen gör att civila medborgare inte har det, och inte heller ska behöva ta sig den rätten. På så vis slipper vi de blodsfejder som tidigare i historien alltid existerat inom i princip alla kulturer. Vi slipper förmodligen också irrationell och emotionell hämnd - och får istället för hämnd rättvisa, där det (förhoppningsvis) är den skyldige som döms, och där han döms inte utifrån offrets- eller offrets anhörigas direkta känslotillstånd, utan utifrån objektivt genomtänkta och allmänt fastslagna rättsprinciper. Men för att detta ska fungera så måste statsmakten ta sin roll som både domare och verkställande bestraffare på allvar. I filmen ovan står det ganska tydligt att irakierna inte nöjer sig med mindre än döden för dem som utfört de sekteristiska dåden. Och om inte regeringen verkställer ett sådant straff, så uttrycker många att de ämnar göra det på egen hand. Sådant måste naturligtvis försöka förhindras, eftersom sådana handlingar kommer att orsaka våldsspiraler som sedan kommer att fortgå i det oändliga, där långt många fler än de skyldiga kommer att drabbas. Men åsikterna som framförs lyfter fram en viktig och tänkvärd poäng.
Här i Sverige förespråkar förmodligen väldigt få dödsstraff. Men väldigt få har också upplevt samma saker som offren gjort i Irak. Och en intressant fråga vore, om Sverige inte skulle haft en annan syn på saken om vi haft en lite annorlunda historia?
Det tål att tänkas på. Jag förespråkar inte dödsstraff i Sverige - däremot anser jag att en statsmakt som anser att det är viktigare att staten rehabiliterar grova förbrytare än att å offrens vägnar utverka ett tydligt markerande straff för dessa, är en statsmakt som förlorat förståelsen för vad som är ett av statsmaktens primära syften - vilket situationen i Irak, när saker och ting dras till sin spets, bevisar att det är.
Se även tidigare inlägg:
Iraks förföljda kristna 20090516
Jon Stewart sammanfattar Obama-Cheney debatten
Diskussionen om debatten mellan Cheney och Obama, och om vem som hade rätt har fortsatt även denna vecka. Här har Jon Stewart på The Daily Show sin egen humoristiska sammanfattning av händelsen:
Se även tidigare inlägg:
Bill O'Reilly sammanfattar Obama vs Cheney - föredragen 20090527
| The Daily Show With Jon Stewart | M - Th 11p / 10c | |||
| American Idealogues | ||||
| ||||
Se även tidigare inlägg:
Bill O'Reilly sammanfattar Obama vs Cheney - föredragen 20090527
Bill O'Reilly sammanfattar Obama vs Cheney - föredragen
Bill O'Reilly sammanfattar här på Fox News "debatten" mellan president Obama och tidigare vice-president Dick Cheney om metoderna som användes efter terrorattacken 2001. För dem som ännu inte sett, och inte anser sig ha tid att själv se de båda talen i dess helhet, ta en titt på följande inslag och bedöm själva vad som framstår som vettigast:
Paret Bush tillbaka i Texas
Expressen har här ett, för svenska sammanhang ovanlighetens skull, vänligt reportage om president George W. Bush - där hans liv och förehavanden efter tiden i Vita Huset sammanfattas, något svenska tidningar hittills bara rapporterat sporadiskt om.
Författaren Mats Larsson beskriver en gladlynt fd president som tycks trivas med sitt nya liv och spenderar sin tid med att socialisera i de mindre sammanhangen, som på skolor, i sitt kvarter och bland gamla goda vänner - saker som det förmodligen var betydligt svårare att göra avslappnat under tiden i Vita Huset. Artikeln beskriver också hur Bush på dagarna skriver på sina memoarer där han kommer att behandla några av de svåraste besluten han fattade under tiden i Vita Huset, samt åker runt och håller föredrag för att samla in pengar till sitt planerade presidentbibliotek.
Artikeln förklarar vidare att Bush lämnade Vita Huset med en av de lägsta opinionssiffror någonsin, men att Bush finner tröst i tanken att historiens omdöme kommer att ge sitt utslag först långt in i framtiden. Fram till dess tar han tillvaron avslappnat, och när en lågstadieelev nyligen tillfrågade honom om han ville vara med i skolans spökhus-karneval, så svarade Bush:
- Jag skulle bli ett rätt bra spöke
Bush bör dock också kunna finna tröst i sin visshet om att han förde en mycket bra politik. Och att de mest högljudda av hans kritiker inte haft någon större koll på vad hans politik verkligen handlade om. Något som inte minst gäller här i Sverige, där svensk media regelbundet och kategoriskt porträtterat Bushadministrationen och dess beslut mycket missvisande genom åren. Följande inlägg rekommenderas för läsning om exempel på missvisande svensk media, och en djupare förståelse för somliga av Bushs politiska förehavanden:
Mer om svensk Bush-bevakning (En artikel om hur svensk media felaktigt karaktäriserat Bush genom åren)
Obama och Bush i svensk media (En artikel om skillnaderna i den svenska rapporteringen om Bush kontra Obama)
Irakkriget ur ett historiskt perspektiv (En artikel om Irakkriget ur ett perspektiv svensk media aldrig bemödat sig med att förklara)
Iran, USA och svensk media (En artikel om ett mycket ensidigt USA-reportage av Sveriges Radio P1)
Källa: Expressen
Se även tidigare inlägg:
Bush berättar för high school-elever om tiden efter Vita Huset 20090522
Författaren Mats Larsson beskriver en gladlynt fd president som tycks trivas med sitt nya liv och spenderar sin tid med att socialisera i de mindre sammanhangen, som på skolor, i sitt kvarter och bland gamla goda vänner - saker som det förmodligen var betydligt svårare att göra avslappnat under tiden i Vita Huset. Artikeln beskriver också hur Bush på dagarna skriver på sina memoarer där han kommer att behandla några av de svåraste besluten han fattade under tiden i Vita Huset, samt åker runt och håller föredrag för att samla in pengar till sitt planerade presidentbibliotek.
Artikeln förklarar vidare att Bush lämnade Vita Huset med en av de lägsta opinionssiffror någonsin, men att Bush finner tröst i tanken att historiens omdöme kommer att ge sitt utslag först långt in i framtiden. Fram till dess tar han tillvaron avslappnat, och när en lågstadieelev nyligen tillfrågade honom om han ville vara med i skolans spökhus-karneval, så svarade Bush:
- Jag skulle bli ett rätt bra spöke
Bush bör dock också kunna finna tröst i sin visshet om att han förde en mycket bra politik. Och att de mest högljudda av hans kritiker inte haft någon större koll på vad hans politik verkligen handlade om. Något som inte minst gäller här i Sverige, där svensk media regelbundet och kategoriskt porträtterat Bushadministrationen och dess beslut mycket missvisande genom åren. Följande inlägg rekommenderas för läsning om exempel på missvisande svensk media, och en djupare förståelse för somliga av Bushs politiska förehavanden:
Mer om svensk Bush-bevakning (En artikel om hur svensk media felaktigt karaktäriserat Bush genom åren)
Obama och Bush i svensk media (En artikel om skillnaderna i den svenska rapporteringen om Bush kontra Obama)
Irakkriget ur ett historiskt perspektiv (En artikel om Irakkriget ur ett perspektiv svensk media aldrig bemödat sig med att förklara)
Iran, USA och svensk media (En artikel om ett mycket ensidigt USA-reportage av Sveriges Radio P1)
Källa: Expressen
Se även tidigare inlägg:
Bush berättar för high school-elever om tiden efter Vita Huset 20090522
Roland Burris lovade att ge Blagojevich pengar
Igår offentliggjorde en domare ett av FBI inspelat telefonsamtal mellan Illinois senator Roland Burris, som i slutet av förra året tillsattes av dåvarande guvernör Rod Blagojevich för att överta Barack Obamas efterlämnade plats. Telefonsamtalet visar något som Roland Burris i förhör tidigare förnekat - nämligen att han lovade att ge Rod Blagojevich pengar.
Den 13 november 2008. När Blagojevich återhämtat sig efter sin forne rivals seger i presidentvalet, och insett att han fortfarande hade makt i alla fall över en viktig sak - att utse Obamas efterträdare i Senaten, så talade hans bror i telefon med Roland Burris. Burris sa då till Blagojevichs bror (Rob) - att han var villig att delta i en insamlingskampanj för guvernör Rod Blagojevich, och personligen skulle sända denne en check.
"I will personally do something. And it'll be done before the 15th of December," sa Burris och tillade sedan: "And tell Rod to keep me in mind for that seat, would ya?"
Guvernör Blagojevich arresterades tre veckor senare för att ha försökt auktionera ut Barack Obamas senatplats - och tre veckor efter det utnämnde han ingen mindre än just Roland Burris till platsen.
Roland Burris sände aldrig någon check till Rod Blagojevich, men han berättade heller inte att han faktiskt erbjudit sig att göra detta i sitt vittnesbörd inför utredningskommissionerna kring Blagojevichs förehavanden den 5 respektive 8 januari 2009. Frågorna kring Roland Burris kretsar alltså kring om han ljög i sina diverse förhör - att han var beredd att spela med i Blagojevich spel av tjänster och gentjänster för att vinna senatsplatsen tycks dock stå bortom allt tvivel. Något man kanske kan förstå att Burris inte gärna valt att berätta.
Källor: Washington Post, Chicago Sun-Times
Se även tidigare inlägg:
Mrs Blagojevich tar sin makes plats i reality showen 20090523
Gänget från Chicago: från Blago till Obama 20090519
Den 13 november 2008. När Blagojevich återhämtat sig efter sin forne rivals seger i presidentvalet, och insett att han fortfarande hade makt i alla fall över en viktig sak - att utse Obamas efterträdare i Senaten, så talade hans bror i telefon med Roland Burris. Burris sa då till Blagojevichs bror (Rob) - att han var villig att delta i en insamlingskampanj för guvernör Rod Blagojevich, och personligen skulle sända denne en check.
"I will personally do something. And it'll be done before the 15th of December," sa Burris och tillade sedan: "And tell Rod to keep me in mind for that seat, would ya?"
Guvernör Blagojevich arresterades tre veckor senare för att ha försökt auktionera ut Barack Obamas senatplats - och tre veckor efter det utnämnde han ingen mindre än just Roland Burris till platsen.
Roland Burris sände aldrig någon check till Rod Blagojevich, men han berättade heller inte att han faktiskt erbjudit sig att göra detta i sitt vittnesbörd inför utredningskommissionerna kring Blagojevichs förehavanden den 5 respektive 8 januari 2009. Frågorna kring Roland Burris kretsar alltså kring om han ljög i sina diverse förhör - att han var beredd att spela med i Blagojevich spel av tjänster och gentjänster för att vinna senatsplatsen tycks dock stå bortom allt tvivel. Något man kanske kan förstå att Burris inte gärna valt att berätta.
Källor: Washington Post, Chicago Sun-Times
Se även tidigare inlägg:
Mrs Blagojevich tar sin makes plats i reality showen 20090523
Gänget från Chicago: från Blago till Obama 20090519
tisdag 26 maj 2009
Stad i Montana vädjar om att få ta emot GITMO-fångar
Det står allt tydligare att Obama-administrationen stött på stora problem i planerna på att stänga ner Guantanamo-basen. Ett av de allra främsta problemen är att i princip inga lagstiftare vill ta emot GITMO-fångar till sina delstater, och inga communities har heller ställt sig i kö för att få välkomna GITMO-fångar - med ett undantag; den lilla staden Hardin, i Montana, med drygt 3 000 invånare är en stad som drabbats hårt av finanskrisen. Inte nog med det, staden har dessutom ett fängelse för 27 miljoner dollar, som byggdes år 2007 - men som inte är i bruk, efter att en ny guvernör valdes som beslöt att helt enkelt inte använda fängelset. Att ta emot några GITMO-fångar skulle kunna ge staden 100 nya jobb genom att sätta fängelset i rullning, och således öka möjligheterna för en förbättrad ekonomi.
Vad är det man brukar säga?
Desperata tider kräver desperata handlingar. Här är ett inslag om den lilla staden och den absurda situationen:
Se även tidigare inlägg:
Dick Durbin och Newt Gingrich om GITMO 20090525
Vad är det man brukar säga?
Desperata tider kräver desperata handlingar. Här är ett inslag om den lilla staden och den absurda situationen:
Se även tidigare inlägg:
Dick Durbin och Newt Gingrich om GITMO 20090525
Rush Limbaugh säger sitt om Sotomayor
Responsen på Obamas val av Sotomayor till ny HD-domare har inte låtit sig vänta. Somliga röster har varit positiva, andra har varit negativa både från höger och vänsterkanten. Själv anser jag (efter att ha sett hennes tal) att hon verkar vara väldigt sympatisk - med en livshistoria som förmodligen kan tillföra en viktig faktor i Högsta Domstolen. Jag satt under några år som nämndeman i Tingsrätten, där de flesta andra nämndemän var ca 70+ - en sak jag där snabbt kunde notera var de fördomar som fanns bland dessa äldre (oftast herrar), som helt säkert präglade deras domslut. Te x kunde de prata dömande om ungdomar som stod åtalade för något bara för att dessa bar te x tatueringar, eller andra kulturella uttryck som gamlingarna inte förstod sig på. Sotomayor är säkert inte den enda som växt upp fattigt i USA:s Högsta Domstol, men med sin bakgrund har hon ett perspektiv som är viktigt för varje rätt att bära med sig i sitt juridiska utövande; en förståelse för de människor de är tillsatta att skipa rätt bland.
Den saken håller dock inte Rush Limbaugh med om, som inte drar sig för att säga vad han tycker:
Rush Limbaugh är en person som det nästan alltid är lätt att hitta kontroversiella citat av, som sedan kan användas för att propagera mot hans eget parti (citatet ovan är helt klart ett sådant). Men vad kritikerna nästan alltid missar är att Limbaugh oftast för ett resonemang bakom sina färgstarka påståenden.
David Frum på den konservativa tankesmedjan New Majority, är ingen vän av Rush Limbaugh, men noterar en ganska intressant sak, som spinner lite på samma tema som det Limbaugh tog upp. David Frum citerar ingen mindre än Joe Biden, som när president George Herbert Walker Bush nominerade den svarte Clarence Thomas till HD-domare, sa så här:
"I think that the only reason Clarence Thomas is on the Court is because he is black. I don't believe he could have won had he been white. And the reason is, I think it was a cynical ploy by President Bush."
Det var Joe Biden där och då. David Frum kommenterar Bidens citat och skriver:
"It's two decades later. Clarence Thomas has proven himself a smart, tough, and effective jurist. Joe Biden is now vice president - and his administration has made what looks very like a pick motivated by affirmative action considerations. Maybe somebody should ask Joe Biden whether Sonia Sotomayor would have been nominated if she had been male and white. And the great thing about Joe Biden is -- the guy might blurt the truth."
Se även tidigare inlägg:
Obama presenterar Sonia Sotomayor 20090526
Den saken håller dock inte Rush Limbaugh med om, som inte drar sig för att säga vad han tycker:
Rush Limbaugh är en person som det nästan alltid är lätt att hitta kontroversiella citat av, som sedan kan användas för att propagera mot hans eget parti (citatet ovan är helt klart ett sådant). Men vad kritikerna nästan alltid missar är att Limbaugh oftast för ett resonemang bakom sina färgstarka påståenden.
David Frum på den konservativa tankesmedjan New Majority, är ingen vän av Rush Limbaugh, men noterar en ganska intressant sak, som spinner lite på samma tema som det Limbaugh tog upp. David Frum citerar ingen mindre än Joe Biden, som när president George Herbert Walker Bush nominerade den svarte Clarence Thomas till HD-domare, sa så här:
"I think that the only reason Clarence Thomas is on the Court is because he is black. I don't believe he could have won had he been white. And the reason is, I think it was a cynical ploy by President Bush."
Det var Joe Biden där och då. David Frum kommenterar Bidens citat och skriver:
"It's two decades later. Clarence Thomas has proven himself a smart, tough, and effective jurist. Joe Biden is now vice president - and his administration has made what looks very like a pick motivated by affirmative action considerations. Maybe somebody should ask Joe Biden whether Sonia Sotomayor would have been nominated if she had been male and white. And the great thing about Joe Biden is -- the guy might blurt the truth."
Se även tidigare inlägg:
Obama presenterar Sonia Sotomayor 20090526
Nevadas guvernör vill inte skaka hand med Obama
Få skulle förmodligen tacka nej till möjligheten att få skaka hand med den nuvarande förmodligen både coolaste och populäraste politikern på jorden. Men Nevadas Republikanske guvernör Jim Gibbons (som i likhet med sin Demokratiske delstatskollega Harry Reid är mormon) har tackat nej till den möjligheten, och sagt att han inte är intresserad av att få skaka hand med president Obama och välkomna honom när han anländer till Las Vegas för att snabbt delta i en insamlingskampanj för Demokraternas majoritetsledare i Senaten, Harry Reid, som nästa år ska försöka vinna ett återval.
Guvernör Gibbons säger istället att han vill ha en ursäkt för att Obama i februari uttalade sig om att företag inte skulle spendera bailout-pengar på resor till Las Vegas. Något Gibbons menar var en oförskämd kommentar om Las Vegas och ett budskap till företag att ställa in sina affärskonferenser och möten i den turistberoende staden.
Källor: Reno Gazette Journal , New York Times
Guvernör Gibbons säger istället att han vill ha en ursäkt för att Obama i februari uttalade sig om att företag inte skulle spendera bailout-pengar på resor till Las Vegas. Något Gibbons menar var en oförskämd kommentar om Las Vegas och ett budskap till företag att ställa in sina affärskonferenser och möten i den turistberoende staden.
Källor: Reno Gazette Journal , New York Times
Nordkorea fortsätter provokationerna
Nordkorea som igår sprängde ett underjordiskt kärnvapen, fortsätter sina provokationer mot världssamfundet genom att tidigare idag avfyra två nya kortdistansrobotar, utöver den kortdistansrobot som också avfyrades igår.
FN:s säkerhetsråd har fördömt Nordkoreas handlingar och förklarat att gårdagens kärnvapenprov var ett brott mot resolution 1718 som antogs efter Nordkoreas tidigare kärnvapenprovsprängning år 2006, som förbjuder landet från att avfyra ballistiska robotar och utföra fler kärnvapenprov.
President Obama har fördömt provsprängningen och här talar USA:s FN-ambassadör Susan Rice, som säger att Nordkorea kommer att få betala ett pris för sitt agerande. Nordkorea ignorerar dock USA och har släppt ett meddelande som förklarar att den nya Obama-administrationen inte förändrat någonting:
"Det står klart att ingenting har ändrats i USA:s fientliga politik mot DPRK (Nordkorea). . . ens under den nya USA-regeringen. Vår armé och vårt folk är fullt beredda för strid. . . mot varje hänsynslöst amerikanskt försök till avskräckningsanfall." Skriver DN, som citerar en artikel i Nordkroeas nyhetskanal KCNA.
Det svåra är dock att hitta en lösning på problemet. Nordkorea har redan utsatts för hårda sanktioner, och snart finns få konkreta alternativ kvar. En fortsatt stegring av Nordkoreas aktiviteter kan dock leda till en kapprustning i bortre Asien - där länder som Japan och Sydkorea också kan komma att vilja satsa på kärnvapen i avskräckningssyfte - något som i sin tur skulle leda till en spiral av politiska intriger, med samma potentiella faror som en ett kärnvapenbestyckat Iran skulle göra i mellanöstern.
Källor: DN, BBC
Se även tidigare inlägg:
President Obama fördömer Nordkoreas handlingar 20090525
Nordkorea utför underjordisk kärnvapensprängning 20090525
FN:s säkerhetsråd har fördömt Nordkoreas handlingar och förklarat att gårdagens kärnvapenprov var ett brott mot resolution 1718 som antogs efter Nordkoreas tidigare kärnvapenprovsprängning år 2006, som förbjuder landet från att avfyra ballistiska robotar och utföra fler kärnvapenprov.
President Obama har fördömt provsprängningen och här talar USA:s FN-ambassadör Susan Rice, som säger att Nordkorea kommer att få betala ett pris för sitt agerande. Nordkorea ignorerar dock USA och har släppt ett meddelande som förklarar att den nya Obama-administrationen inte förändrat någonting:
"Det står klart att ingenting har ändrats i USA:s fientliga politik mot DPRK (Nordkorea). . . ens under den nya USA-regeringen. Vår armé och vårt folk är fullt beredda för strid. . . mot varje hänsynslöst amerikanskt försök till avskräckningsanfall." Skriver DN, som citerar en artikel i Nordkroeas nyhetskanal KCNA.
Det svåra är dock att hitta en lösning på problemet. Nordkorea har redan utsatts för hårda sanktioner, och snart finns få konkreta alternativ kvar. En fortsatt stegring av Nordkoreas aktiviteter kan dock leda till en kapprustning i bortre Asien - där länder som Japan och Sydkorea också kan komma att vilja satsa på kärnvapen i avskräckningssyfte - något som i sin tur skulle leda till en spiral av politiska intriger, med samma potentiella faror som en ett kärnvapenbestyckat Iran skulle göra i mellanöstern.
Källor: DN, BBC
Se även tidigare inlägg:
President Obama fördömer Nordkoreas handlingar 20090525
Nordkorea utför underjordisk kärnvapensprängning 20090525
Obama presenterar Sonia Sotomayor
President Obama introducerar här Sonia Sotomayor för den amerikanska allmänheten som den person han valt att nominera till Högsta Domstolen. Innan hon får svära ämbetseden måste hon dock först godkännas av Kongressen. Somliga Republikaner är skeptiska - men med en Demokratisk majoritet och det faktum att Sotomayor är en latinoamerikansk kvinna, och på så vis tillhör den snabbast växande minoriteten i USA, gör att det ska mycket till om Republikanerna på allvar går emot henne. Analytiker betaktar Sotomayor som en moderat liberal - som redan 1992 nominerades av president George Herbert Walker Bush till en distriktsdomstol i New York - det torde tilltala de moderata Republikanerna i partiet (som det numera dock inte finns så många kvar av i Kongressen):
Se även tidigare inlägg:
Obama väljer Sonia Sotmayor till Högsta Domstolen 20090526
Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy
Se även tidigare inlägg:
Obama väljer Sonia Sotmayor till Högsta Domstolen 20090526
Kaliforniens Högsta Domstol upprätthåller Proposition 8
Kaliforniens Högsta Domstol offentliggjorde idag sitt domslut gällande Proposition 8:s framtid. Lagen som röstades igenom under förra års val och som förbjuder samkönade äktenskap kommer att upprätthållas - däremot kommer de 18 000 samkönade äktenskap som ingicks innan lagen röstades igenom den 4 november 2008, att få fortsätta räknas som äkta par. Därigenom gick domstolen en relativt väntad mellanväg. Förespråkarna till Proposition 8 fick se lagen upprätthållas - motståndarna fick visserligen inte se lagen avlägsnas men de homosexuella äktenskap som redan ingåtts i delstaten kommer likväl att betraktas som lagliga.
Det domstolen hade att ta ställning till var huruvida proposition 8 var förenlig med konstitutionen - något som Domstolen röstade med 6 mot 1 röster att den var, eftersom den inte fråntog några människor deras konstitutionsgaranterade rättigheter.
Domslutet kommer dock knappast att mildra kampen gällande frågan. Gay-rättsaktivister vill, så snart som redan nästa år, få till stånd en ny omröstning om att att överge Proposition 8. Det finns ca 100 000 fast boende homosexuella par i Kalifornien, varav en fjärdedel av dessa också har barn. Ett initiativ motståndare till gay-äktenskap redan nu sagt att de kommer att motarbeta.
Kalifornien är dock, trots dagens domslut en av de starkaste förespråkarna i landet för att bekämpa sexuell diskriminering. Delstaten är den enda i USA att ta sexuell läggning i akt på samma sätt som ras eller kön när det kommer till diskrimineringsmål.
Källa: Los Angeles Times
Se även tidigare inlägg:
Domstol beslutar om Proposition 8 20090304
Det domstolen hade att ta ställning till var huruvida proposition 8 var förenlig med konstitutionen - något som Domstolen röstade med 6 mot 1 röster att den var, eftersom den inte fråntog några människor deras konstitutionsgaranterade rättigheter.
Domslutet kommer dock knappast att mildra kampen gällande frågan. Gay-rättsaktivister vill, så snart som redan nästa år, få till stånd en ny omröstning om att att överge Proposition 8. Det finns ca 100 000 fast boende homosexuella par i Kalifornien, varav en fjärdedel av dessa också har barn. Ett initiativ motståndare till gay-äktenskap redan nu sagt att de kommer att motarbeta.
Kalifornien är dock, trots dagens domslut en av de starkaste förespråkarna i landet för att bekämpa sexuell diskriminering. Delstaten är den enda i USA att ta sexuell läggning i akt på samma sätt som ras eller kön när det kommer till diskrimineringsmål.
Källa: Los Angeles Times
Se även tidigare inlägg:
Domstol beslutar om Proposition 8 20090304
Obama väljer Sonia Sotmayor till Högsta Domstolen
President Obama har bestämt sig, och nominerat den 55-åriga latinamerikanska kvinnan Sonia Sotomayor till att efterträda David Souter i Högsta Domstolen. MSNBC har här ett inslag om henne:
Se även tidigare inlägg:
Obama närmar sig nominering av ny HD-domare 20090525
Visit msnbc.com for Breaking News, World News, and News about the Economy
Se även tidigare inlägg:
Obama närmar sig nominering av ny HD-domare 20090525
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)