fredag 20 mars 2009

Obamas meddelande till Iran

President Obama gjorde igår på den iranska nyårsdagen nowruz - och, sammanträffande även på sexårsdagen av Irakkrigets inledning - en direkt diplomatisk vädjan till Irans islamska repbublik. Han förklarade att han var inställd på diplomati. Men sa också att stora meningsskiljaktigheter fanns med Iran och att Irans enda sätt att inta sin rätta plats i gemenskapen av nationer, var att göra det på fredlig väg, inte genom terror eller kapprustning. Han förklarade också att vi en dag som denna kan komma ihåg att det är vår gemensamma mänsklighet som håller oss samman, och citerade en poet som sagt att Adams alla barn är varandras lemmar.

Talet var unikt för amerikanska presidenter, som sedan revolutionen i Iran 1979 inte haft några officiella förbindelser med landet. Genom att tala direkt till det iranska folket så visar Obama att han menade allvar när han talade om att sträcka ut en olivkvist till den islamska Republiken.

Den fråga som dock måste ställas är om det hjälper, eller om en sådan handling är naiv? Jag tror att det är naivt. Eftersom Iran är ett land som inte visat några tecken på att förändra sig själva på någon annans villkor (den enda gång något sådant verkligen hände var när Iran kapitulerade i kriget mot Irak, efter att de trodde att USA och västmakterna gått in aktivt på Iraks sida). 2006 skickade Irans president Mahmoud Ahmadinejad ett brev till president Bush, där han uppmanade Bush att konvertera till islam - eftersom vägen till fred var just genom islam. För att förstå Irans islamska republiks argument, måste man därför också förstå den teologi som nationen bygger på - och som gör att begrepp som fred, frihet et c - har en annan innebörd i deras kontext, än i vår. Obama hänvisar i sitt försök att sträcka ut en hand till en storslagen persisk kultur, och till en allmän medmänsklighet; Irans siste sekulära shah, Mohammad Reza Shah Pahlavi, gjorde en gång samma sak när han firade den iranska civilisationens 2500-årsdag vid Persepolis ruiner, den 15 oktober 1971; han hänvisade då till nationens uråldriga civilisation och hyllade persernas "konungarnas konung" Kyros - och lät soldater iklädda de forna persiska rustningarna paradera i firandet. Firandet betraktades med stor skepsis - dels därför att det kostade enorma pengar, men också därför att den kultur som firades var något högst oislamiskt. Och Khomeni - som senare skulle leda den islamska revolutionen - kallade händelsen för "Djävulens festival".

Men naivt eller ej, så kan det likväl vara värt försöket.
Det visar om inte annat att Obama är uppriktig i sitt tillmötesgående - och ett iranskt avvisande kan i så fall inte skyllas på att USA för en "hård politik". Ett iranskt avvisande skulle tvärtom, förmodligen få dem att framställas lite som Yassir Arafat framställdes efter Camp David II-avtalet mellan Ehud Barak och Yassir Arafat, när den siste vägrade gå med på fred trots att Israels premiärminister erbjöd 95% självständighet på de ockuperade områdena. Ett avvisande som frustrerade president Bill Clinton i oerhört hög grad och inte gjorde att Arafat fick några högre sympatipoäng i Washington. Ett snarlikt handlande från Iran, kan ge president Obama ett större politiskt utrymme än te x sin föregångare, att gå över i mer aktiv handling. För ingen kan i så fall anklaga honom för att inte verkligen ha försökt få till stånd diplomati. Här är i alla fall president Obamas tal:



Se även tidigare inlägg:

Obama förlänger sanktionerna mot Iran 20090313

Amerikanska fångar i Iran 20090310

Iran testar ny missil
20090308

Iran, USA och svensk media 20090306

Se även DN, SVD, Aftonbladet

1 kommentar:

Anonym sa...

Han verkar verkligen försöka lägga till grunden för den nya världsordningen, som är så omtalad på många olika sätt. Hoppas bara att den gynnar alla och inte amerikanarna specifikt eller bara de mest rika personerna i världen.