Den 9 november 2010 släppte USA:s tidigare president George W. Bush - nästan två år efter att han lämnat Vita Huset - sin presidentbiografi “Decision Points”. En - inte minst av mig - efterlängtad bok om det tjugoförsta århundradets förste amerikanske president och de många omvälvande händelser som präglade dess första årtionde.
Jag har följt Bushs karriär i tio år - sedan presidentvalet 2000 (och i sju år har jag i princip följt hans karriär dagligen) och har därför en god övergripande förståelse av Bushs presidentskap. Jag har under dessa år sett flera hundra timmar av Bushs diverse tal (och har ca 150 timmar inspelade). Under åren som gått har jag också läst ganska många böcker om Bush - av såväl liberalprogressiva amerikanska vänsterkritiker som Michael Moore (som jag läst det mesta av) och Al Franken, till diverse svenska- eller till svenska översatta Bushkritiska böcker från mer socialistisk utgångspunkt. Därtill har jag också läst mer lovprisande böcker från konservativt amerikanskt håll. Och naturligtvis har jag också hängt med i svensk medias överlag negativa skildringar av USA:s fyrtiotredje president.
Det var därför med stor förväntan jag för några veckor sedan gav mig i kast med George W. Bushs egen bok för att få se hur han själv reflekterade över sitt presidentskap. Innan dess hade jag dock spenderat hösten och vintern med att läsa (eller läsa om) de böcker som Bushs tidigare kabinettsmedlemmar släppt: Karl Rove, Karen Hughes, David Frum, Michael Gerson, John Aschcroft, Scott McClellan och Laura Bush. (Condolezza Rice, Donald Rumsfeld och Dick Cheney kommer förstås i sinom tid också att läsas). Jag läste också de få historiska och akademiska utvärderingar av Bushs presidentskap som för närvarande finns att tillgå.
Därtill har jag också läst delar av andra presidentbiografier - Bill Clinton, Ronald Reagan och Harry Truman. Efter att Bush släppte “Decision Points” inledde han en dryga tre månaders bokturné runtom i USA där han lät sig intervjuas i allehanda sammanhang. Jag har sett/lyssnat till/läst de flesta av de intervjuerna ingående. Sist men inte minst läste jag också om Bushs kampanjbok “A Charge to Keep” från 1999 som jag innan dess läste 2003.
Med de förberedelserna i bagaget valde jag sedan att läsa “Decision Points” för att kunna analysera och jämföra Bushs bok med andra böcker om honom eller om samma ämnen som han själv skriver om. Jag valde att göra så av tre orsaker: dels - och främst - pg a att Bushs presidentskap är ett av mina stora intressen (Jag arbetar med att skriva ett svenskt bokmanus om honom). Och dels för att det är relativt enkelt för vem som helst att få en överblick av den politiska agenda Bush drev under sin tid i Vita Huset (det är bara att läsa på Wikipedia) - att i en recension bara sammanfatta händelserna i Bushs politiska karriär kändes därför överflödigt. Sist men inte minst valde jag mitt tillvägagångssätt för att kritiken mot Bushs bok här i Sverige har varit stor (på samma sätt som kritiken mot hans presidentskap varit stor). I princip alla svenska recensioner jag läst av boken har varit negativa. Den svenske USA-vetaren Erik Åsard skrev te x i SVD den 30 november 2010 om Bushs bok så här:
Innan Bush påbörjade skrivarbetet fick han av ett dussintal historiker rådet att läsa president Ulysses S Grants prisade memoarer, som utges i ständigt nya upplagor. Det skulle överraska om framtida historiker rekommenderade USA:s avgående presidenter att använda Bushs memoarbok som förebild för sina hågkomster.
Och i DN skrev Ola Larsmo den 18 november 2010 följande:
Att en (eller flera) spökskrivare är inblandad när det gäller George W Bushs nyligen utkomna självbiografi ”Decision points” är nog ställt utom allt tvivel. Texten känns tveklöst tvättad, rent av blank.
Utifrån dessa åsikter blev för min del den intressanta frågan om Bushs bok verkligen är så dålig som svenska recensenter ger bilden av?
För att att kunna avgöra den saken har jag valt att först bedöma trovärdigheten i Bushs bok genom att jämföra sakerna han skriver om i “Decision Points” med andras skrifter och mina egna under åren insamlade kunskaper om de olika ämnena. I ljuset av den trovärdighetsgrad jag tilldelar boken kommer jag sedan att bedöma trovärdigheten hos de svenska recensenterna - varav de flesta alltså avfärdar boken. Nedan följer således en sammanfattning av delar av Bushs bok - och därefter en kommentar till de svenska recensionerna av boken.
Med det sagt. Låt oss börja.
“Decision Points” handlar om George W. Bushs presidentskap mellan 2001 och 2009 - men den handlar inte om hela hans presidentskap eller alla detaljer däri, utan om de viktigaste besluten han fattade under sin tid i Vita Huset. Bush förklarar inledningsvis att hans syfte med boken är tvåfaldigt: dels att beskriva hur det var att vara president under åtta år, och dels att ge läsaren förståelse för vad det innebär att fatta beslut i en komplex miljö med ofta goda argument från båda sidor. Boken skildrar således inte hans presidentskap i en kronologisk ordning utan tar i enskilda kapitel upp ett ämne åt gången: te x ett kapitel om Irakkriget och ett annat om orkanen Katrina osv. De enskilda kapitlen behandlar däremot varje ämne kronologiskt, vilket gör boken utmärkt som underlag för studier om specifika sakfrågor under Bushs presidentskap. Nedan går jag igenom några av de kapitel och ämnen jag funnit mest relevanta att lyfta fram utifrån en svensk kontext.
Bushs personliga liv:
Det första beslut Bush introducerar läsaren till är inte ett politiskt beslut utan ett personligt sådant. Beslutet att som 40-åring sluta dricka - ett beslut Bush förklarar låg till grund för allt han senare kom att göra och bli. Det var också något han inte kunde göra om han inte uppriktigt tagit till sig den kristna tron, vilket skedde stegvis efter ett möte i slutet av 1980-talet med den amerikanske predikanten Billy Graham - som hans far, som då var vice-president åt Ronald Reagan, bjudit hem till Bush-familjens sommarställe. Där talade Graham om den kristna tron och förklarade på en promenad tillsammans med den medelålders äldsta sonen att kristendomen handlade om mer än bara hjälp till självhjälp. Det är en väldigt personlig berättelse där Bush öppnar upp sig själv för läsaren - vilket i övrigt gäller hela kapitlet. Tron är sedan ett återkommande tema som löper genom hela boken - från hur han efter att ha hört en predikan i en kyrka i Texas beslutade sig att kandiderat till president, till hur tron styrkte honom under de kaotiska dagarna efter 9/11-attacken.
Innan Bush kommer fram till mötet med Graham sammanfattar han väldigt intressant sin livshistoria. Hur han föddes på östkusten (i en politisk släkt - och på ett släktbesök fick han möjlighet att som grabb skaka hand med Texas’ senator - och senare nationens president - Lyndon B. Johnson) men som barn kom till Midland, Texas i samband med att hans far gav sig in i oljebranschen. I början av tonåren flyttade han till Andover för att där studera på Phillips Academy och fortsatte sedan vidare till Yale och sedan Harvard business school. Det är ett kapitel med många likheter med Bushs kampanjbok “A Charge to Keep” där han också sammanfattar sin livshistoria på ett personligt sätt. I båda böckerna berättar Bush om sin uppväxt och om sin nära relation till sina föräldrar - och precis som i “A Charge to Keep” förklarar Bush att han från sina föräldrars sida alltid känt sig villkorslöst älskad - oavsett hans fel och brister, och att detta är det viktigaste föräldrar kan göra för sina barn.
“Decision Points” skiljer sig dock på så vis att Bush i denna bok öppnar upp mer och berättar mer om sig själv. Om han i “A Charge to Keep” beskrev relationen med sin far (en varm och nära sådan, och inte en sådan som schablonbilden i te x filmer som Oliver Stones “W” målar upp) - så handlar “Decision Points” också om relationen till modern. Bland annat avslöjar han hur hans mor fick missfall när han var ung och hur han då snabbt fick skjutsa henne till sjukhuset och hur den upplevelsen stärkte banden mellan de två. Han berättar också om sin syster Robins död i leukemi - och hur det kom att prägla hela Bush-familjen i en tid när död och tragedier var något man grävde ner och inte talade om på samma sätt som görs idag. En mentalitet hans hustru Laura också skriver om i sin självbiografi “Spoken from the Heart” gällande en dödsolycka hon i sina tonår var inblandad i.
Men Bush talar också ingående om sig själv, både som barn och som tonåring. Något han också gjorde i sina påföljande bokturné-intervjuer - där han bland annat skickade en videohälsning till sina föräldrar som gästade Larry King Live och läste ett stycke ur boken där han påminde dem om när han hällde vodka i sin lillasysters guldfiskskål. Han skriver också om hur han såg upp till fadern och hur han själv stakade ut sin egen väg genom att satsa på att utbilda sig i kombination med att pröva en mängd olika arbeten och således möta människor från alla möjliga miljöer. Och hur han kom fram till att han inte behövde vandra i faderns fotspår eller matcha dennes legendariska karriär.
Vad som skiljer “Decision Points” från “A Charge to Keep” i biografiskt avseende är att Bush i “A Charge to Keep” av naturliga orsaker givetvis pekade på besluten under sitt guvernörskap (alltifrån Faithed Based Initiatives till avrättningen av Karla Faye Tucker), medan han i “Decision Points” inflikar parallellhistorier till sitt presidentskap på ett sätt som gör att de anekdoter han berättar från sin ungdom också känns levande och relevanta. Ett sådant exempel är när han (i ett senare kapitel) i samband med att han skriver om finanskrisen återberättar en historia om vad som hände när en bank i Texas i hans unga år gick under.
Bush värjer sig heller inte för att konfrontera några av de diverse saker som spekulerats om honom - vilket också gäller spekulationerna om relationen med sin far. Ett exempel som Oliver Stone i sin film “W” gör en stor sak av, är när en ung och full George W. Bush kommer hem och där utmanar en upprörd fader på slagsmål - en episod Bush i “Decision Points” förklarar att vare sig han eller hans far tänkt på sedan dess, och att det var en ung ansvarslös man som mötte en mycket förståeligt irriterad fader. Bush konfronterar ryktet rakt på och skriver:
“There is an infamous story about me driving home late one night, running over the neighbor´s trash can, and then smarting off to Dad. When some people picture that scene, they envision two presidents locked in some epic psychological showdown. In reality, I was a boozy kid, and he was an understandably irritated father. We didn’t think much about it until it came up in the newspapers twenty years later.”
Han tar även upp andra saker som det spekulerats kring, som att han skulle ha “undvikit Vietnam” - vilket han förklarar inte var fallet (tvärtom ville han åka till Vietnam, hans far hade krigat i Stilla havet, och han skulle skämmas om han inte gick i faders fotspår). Han berättar också om sin fyllekörning i Kennebunkport, Maine 1975, något som blev offentligt bara dagarna innan presidentvalet 2000 och förklarar att han pg a sina döttrar som just börjat köra valde att inte själv offentligöra saken tidigare (Bushs nära medarbetare kände till händelsen och i utvärderingen av valkampanjen 2000 förklarade Bushs kampanjchef Karl Rove att ett av hans egna största blunders var att han inte pressade Bush att gå ut med uppgifterna om fyllekörningen långt tidigare).
Vägen till Vita Huset:
I påföljande kapitel beskriver han mer utförligt hur det kom sig att han gav sig in i politiken - hans misslyckade (men ändå framgångsrika) kongresskampanj 1978 - hur han deltagit i alla sin fars politiska kampanjer, och hur han så småningom efter att fadern förlorat mot Bill Clinton 1992 fick möjlighet att ställa upp i guvernörsvalet i Texas och hur människor omkring honom med tiden manade honom att ställa upp i presidentvalet.
Presidentvalet 2000 beskrivs sedan kortfattat - och Bush går inte nämnvärt djupt in på primärvalskampen mot John McCain - men däremot beskriver han hur olika Al Gore och han själv var till personligheten och hur Gore på valnatten först ringde och sa att han gav upp för att sedan ringa igen och säga att nya uppgifter inkommit varför han drog tillbaka sitt första besked. Vilket fick Bush att säga att i Texas så stod man för de saker man sagt, något som i sin tur väckte en snäsig replik från Gores sida.
Bush blev dock president efter omräkningen av röster och Högsta Domstolens beslut (två olika beslut - ett med 7 mot 2 röster som förklarade att omräkningen i Florida var kaotisk och icke-fungerande - samt ett beslut med 5 mot 4 röster som konstaterade att någon rättvis omräkning inte gick att utföra inom rimlig tid). Och han beskriver sedan mer ingående valet av personal.
En av Bushs mer omtalade kabinettsmedlemmar var förstås vice-president Dick Cheney. Bush berättar varför han ansåg att Dick Cheney skulle bli en utmärkt vice-president: Cheney var sansad, ödmjuk och insiktsfull. När Bush erbjöd honom jobbet förklarade Cheney att hans ena dotter var homosexuell - och att om det var ett problem så var han inte rätt man för jobbet. Cheneys dotters sexuella läggning var dock en fullkomlig icke-faktor för Bush (demokraterna John Kerry och John Edwards gjorde dock en stor sak av det i presidentvalet 2004).
En av dem som motsatte sig valet av Cheney var dock Karl Rove. Bush sa då till Rove att komma in till hans kontor och lägga fram argumenten för varför Cheney inte skulle bli hans vice-president. Karl kom och Bush hade bjudit in en gäst som skulle sitta bredvid och lyssna: Dick Cheney. I sin egen bok “Courage and Consequence” ägnar Karl Rove ett helt kapitel åt att diskutera Cheney. I den boken avfärdar Rove ryktet att Cheney skulle ha valt sig själv - Cheney var faktiskt mer än skeptisk till uppgiften.
I mötet på Bushs kontor förklarade Rove hur Cheney skulle bli en politisk belastning för Bush: Cheney som varit försvarsminister i hans fars administration skulle göra att det såg ut som att Bush inte var sin egen man - Cheney kom från Wyoming, en delstat där man inte behövde en vice-presidents draghjälp i valet, Cheney hade hjärtproblem och Cheneys arbete inom oljeindustrin (i kombination med att Bush också varit oljeman) skulle skapa bilden av att Bush styrdes av de stora oljebolagen.
Rove beskriver i sin bok hur han efter att ha lagt fram alla sina åsikter om Cheney, nervöst sneglade mot denne och tänkte att han nu skaffat sig en fiende för livet. Cheney sa dock att han höll med Rove gällande en del av invändningarna. Men Bush ville ha Cheney. Ett beslut han i sin bok “Decision Points” beskriver att han aldrig ångrat:
“Ten years later, I have never regretted my decision to run with Dick Cheney.”
Karl Rove förklarar i sin bok i kapitlet om Cheney, hur han själv haft fel gällande denne - han hade tänkt på Cheney utifrån en kampanjstrategisk utgångspunkt medan Bush hade tänkt på vad som krävdes av en bra vice-president. Rove förklarar också hur han kom att få stor respekt för Cheney under tiden i Vita Huset.
Bush beskriver också hur Cheneys ödmjukhet kunde ta sig uttryck: inför presidentvalet 2004 erbjöd sig Cheney att avgå eftersom bilden av honom som en slags politisk “Darth Vader” var en belastning för Bush-administrationen. Bush förklarar hur han övervägde saken, men kom fram till att han inte valt Cheney pga politisk bekvämlighet utan pg a att Cheney var kompetent och en person med stark karaktär - vilket erbjudandet att avgå visade, och vilket var ett beteende så olikt det vanliga maktlystna beteendet som överlag präglar Washington DC. Bush går också in på myten om att det var Cheney som styrde i Vita Huset och skriver att alla, inklusive Cheney själv, visste att så inte var fallet. Det är för övrigt också en av de första saker som i princip alla som bevittnat Bush-administrationen på närmare håll också konstaterar: att det var Bush själv och ingen annan som styrde Vita Huset. I sin bok “The Right Man” från 2003 - skriver Bushs talskrivare David Frum (I vad som blev den första insider-boken från Bush-administrationen) hur ett av hans första möten med presidenten snabbt avväpnade myten om att någon annan styrde:
“In that hour, Bush had settled one thing in my mind: I could never again take seriously the theory that somebody else was running this administration - not Cheney, not Rove, not Card. Bush was leading all right -”
Detta är för svenska läsare värt att betona eftersom svensk media ofta deltagit i att förmedla Dick Cheneys “Darth Vader”-image. SVD skrev te x den 4 november 2010 i en recension av filmen Fair Game, följande:
“Min stora invändning gäller den enorma elefant som står där mitt i rummet och som ingen ser eller talar om: vicepresident Dick Cheney. Det var Cheney som satt på relevant information och som beordrade läckan. Det var Cheney som personligen manipulerade kongressen med sagor om Saddam. Och så vidare.”
Att Cheney inte lyfts fram i den mycket Bush-kritiska filmen beror förmodligen på att Cheney, enligt alla vettiga källor, inte var någon “elefant i rummet”.
9/11 2001 och kriget mot terrorismen:
Alla som deltog i amerikansk politik (och förmodligen många människor i stora delar av världen) minns vad de gjorde den 11 september 2001 (Jag tittade på CNN tillsammans med en granne när jag kommit hem från universitetet). Bushs kabinettsmedlemmar beskriver i sina olika böcker vad de själva gjorde när de fick besked om attacken (en mer absurd historia är hur första fru Laura Bush var tillsammans med senator Ted Kennedy och denne samtidigt som en TV-skärm visade de fallande tornen försökte underhålla henne genom att berätta anekdoter om sitt liv). Berättelsen blir dock speciellt intressant när denna skildring ges av den person som var president den dagen.
Vad Bush gjorde när attacken inträffade är välbekant (inte minst tack vare Michael Moores film Fahrenheit 9/11) - han läste en barnbok för en samling elever på en grundskola i Florida. Vad folk vet mindre om är vilka beslut Bush fattade och vad han tänkte i de olika situationerna, något han i boken går in på.
Bush beskriver hur han när han fått besked om det första planet (vilket de flesta trodde var en olycka) tänkte att planet måste ha haft världens sämsta pilot - eller att piloten måste ha fått en hjärtattack om denne en klar morgon lyckats krascha i World Trade Center. När stabschef Andy Card sedan kommer in när han läser för klassen och viskar “A second plane hit the second tower, America is under attack” - beskriver Bush hur han först blev arg, men sen snabbt stillade sig - och hur han visste att allt han nu gjorde skulle kablas ut över hela världen. Bush läste därför vidare i boken men hans tankar gick till hur han skulle hantera situationen. När Condolezza Rice en stund senare ringde och berättade om att ett tredje plan kraschat stod det tydligt: det första planet hade kunnat vara en olycka, det andra planet var definitivt en attack och det tredje planet var en krigsdeklaration.
Bush beskriver sedan ingående hur dagen fortlöpte. Från hur frustrerande det var att kommunikationen på Air Force One var så dålig att de när de flög inte kunde se live-bilderna från New York, till de svåra beslut han fattade - som te x att ge flygvapnet rätt skjuta ner civila flygplan om dessa verkade vara kapade av terrorister. Han beskriver sedan hur det kom att stå allt tydligare att Al Qaida låg bakom attacken, och den policy han utarbetade för att bemöta dessa. Dels ville han inte göra som under tidigare krig: han ville inte stigmatisera muslimer på samma sätt som gjorts med japaner under andra världskriget. Han förstod också att det var viktigt att behålla fokus - att nationen en dag skulle gå vidare och 9/11 hamna långt bak i människors minnen på samma sätt som hänt med Pearl Harbor - men att kongressen måste fortsätta vara på sin vakt för att vinna kriget mot de terrorister som utfört attacken.
Bush beskriver också de känslosamma stunderna: från talet i the National Cathedral till det spontana talet på ruinerna till World Trade Center och talet inför kongressen. I sin bok “Ten Minutes from normal” från 2004 (ett år innan orkanen Katrina) skriver Bushs rådgivare och mediastrateg Karen Hughes hur Bush medvetet valde att vänta några dagar med att besöka New York City för att inte vara i vägen för räddningsarbetet - dit han åkte först när räddningsarbetarna bedömde att några fler överlevande inte skulle hittas. (Att han agerade på samma sätt vid orkanen Katrina skulle däremot väcka mycket kritik).
Bush beskriver sedan fortsättningen: hur och varför han byggde upp Homeland Security - drev igenom Patriot Act och övervakningslagen FISA-Act, hur och varför han upprättade Guantanamobasen och skapade militärdomstolar - beskrivningar som borde vara av stort intresse inte minst för svenska läsare som överlag fått så dålig förståelse för dessa saker. Om Patriot Act beskriver Bush den “vägg” som dessförinnan funnits inom det amerikanska underättelseväsendet som gjorde att en institution inte kunde dela information med en annan. Bushs förste justitieminister John Aschcroft skriver också om detta utförligt i sin bok “Never Again” där han beskriver hur många av 9/11-terroristerna uppmärksammades av polisen långt innan attacken, men hur den vägg som fanns innan Patriot Act tillkom - och som stoppade information från att delas - gjorde att dessa inte uppmärksammades av dem som borde ha fått information förrän det var för sent. Bush, likt Ashcroft - förklarar att Patriot Act gav myndigheterna rätt att agera på samma sätt mot terrorister som man sedan länge gett myndigheter rätt att spåra telefonsamtal mellan drogkarteller. Ashcroft beskriver bland annat hur man genom att uppdatera sin lagar att mer lika de europeiska - där Ashcroft förklarar att övervakningen av medborgarna är betydligt fler än i USA (Som trots allt inte ens har några nationella ID-kort eller någon folkbokföring på samma sätt som te x Sverige).
Bush beskriver också varför han tillät “tuffa förhör” mot misstänkta Al Qaida-medlemmar. Att detta gjordes när alla andra metoder var prövade och när det fanns ett behov av att få information man hade starka misstankar att personen ifråga bar på. Bush beskriver senare hur waterboarding av Abu Zubaydah ledde till stor information om Al Qaidas struktur och operationer - och hur Zubaydah själv senare förklarade varför han börjat besvara frågor: enligt sin tro behövde han bara utstå smärta till en viss gräns - efter en viss gräns tillät hans tro honom att samarbeta, vilket han gjorde efter att ha utsatts för skendränkningar (den tuffaste metoden i de “tuffa förhörsteknikerna”). (För mer information om dessa metoder, rekommenderas min artikel om saken).
Han förklarar också varför han beslöt att föra just ett krig mot terrorismen och varför terrorism inte längre kunde skötas polisiärt så som gjorts efter attacken mot World Trade Center 1993. Attackerna mot de amerikanska ambassaderna i Afrika och USS Cole var mer än isolerade brott - de var uppvärmningen inför 9/11 och planerades av Usama Bin Laden som utfärdat en fatwa som uppmanade muslimer att döda amerikaner varhelst det gick att göra. 9/11 visade det uppenbara: att polisiär hantering av terrorism inte fungerade - att de som kapade flygplan och var beredda att flyga i döden för att döda andra inte var vanliga brottslingar och inte kunde avskräckas genom hot om åtal. De hade deklarerat krig mot USA och för att skydda landet måste USA föra ett offensivt krig mot terroristerna. Hans legitima rätt att deklarera krig kom från två källor: från artikel II i konstitutionen och från den resolution som kongressen godkände efter 9/11 med 98 mot 0 röster i Senaten och 420 mot 1 i Representanthuset, och som sa att han hade rätt att använda alla nödvändiga medel mot dem som begått eller bistått dem som attackerade USA den 11 september 2001 - samt för att förhindra framtida attacker.
Slutligen beskriver Bush att ett av hans misstag gällande dessa saker inte var sakerna i sig (han hade tänkt igenom allt och visste varför han gjorde som han gjorde) - utan att han i somliga avseenden agerat utan någon djupare inblandning från kongressen. Om han direkt efter 9/11 bett kongressen att rösta igenom en lag om CIA:s förhörsprogram etc så skulle de nog ha godkänt det. Att han då inte gjorde det berodde dock på att man vid den tidpunkten kunde väldigt lite om Al Qaida och han ville inte riskera att offentliggöra detaljerna kring USA:s gensvar förrän man visste mer om hotbilden och säkerhetssituationen. Han visste dock från början vad det skulle innebära: om USA inte attackerades igen, skulle folk anse att han överreagerat. Och om USA blev attackerat igen, skulle folk anse att han gjort för lite. Om den saken skriver Bush:
“That is the nature of the presidency. Perceptions are shaped by the clarity of hindsight. In the moment of decision, you don’t have that advantage. On 9/11, i vowed that I would do what it took to protect America, within the Constitution and laws of our nation. History can debate the decisions I made, the policies I chose, and the tools I left behind. But there can be no debate about one fact: After the nightmare of September 11, America went seven and a half years without another successful terrorist attack on our soil.”
En annan sak Bush tar upp är en underrättelserapport som han fick ta del av den 6 augusti 2001 - dvs en dryg månad innan 9/11-attacken. En rapport där det varnades om ett förestående hot. Några månader efter 9/11-attacken skulle denna report blåsas upp, och somliga skulle hävda att Bush i någon slags lättja i förhållande till presidentskapet ignorerade denna rapport, som, om den bara hade tagits seriöst, skulle ha kunnat förhindra katastrofen den 11 september 2001 (en tes Michael Moore också driver i sin film “Fahrenheit 9/11”). En svensk som till viss del driver den linjen, är USA-vetaren Erik Åsard, som i sin recension av “Decision Points” skrev i SVD den 30 november 2010:
“Slutligen är det signifikativt att författaren ingenstans nämner namnet Richard A Clarke, som länge var huvudansvarig för antiterrorismfrågor under såväl Bill Clinton som Bush själv. Clarke figurerar inte ens i kapitlet om terroristattackerna 2001, ett paradexempel på selektiv historieskrivning. Man kan misstänka att skälet till förbigåendet är att Clarke skrivit en kritisk bok där han visar hur svårt det var att få upp frågorna om terrorism och al-Qaida på dagordningen före den 11 september. Bush och hans närmaste rådgivare var desto ivrigare att få information om en viss diktator i Bagdad.”
Bush nämner mycket riktigt inte Richard A. Clarke. Däremot tar Bush upp frågan om hur man såg på Al Qaida innan 9/11 och skriver:
“Before 9/11 most Americans had never heard of Al Qaeda. I had received my first briefing on the terrorist network as a presidential candidate”
Han skriver vidare:
“The CIA had been worried about al Qaeda before 9/11, but their intelligence pointed to an attack overseas. During the late spring and early summer of 2001, we had hardened security at embassies abroad, increased cooperation with foregin intelligence services, and issued warnings through the FAA about possible hijackings on international flights. In the first nine months of my presidency, we had helped disrupt terrorist threats to Paris, Rome, Turkey, Israel, Saudi Arabia, Yemen, and other places.”
Bush nämner sedan underrättelserapporten ifråga:
“During the summer, I had asked the CIA to reexamine al Qaeda’s capabilites to attack inside the United States. In early August, the Agency delivered a Presidential Daily Briefing that reiterated bin Laden’s longstanding intent to strike America, but could not confirm any concrete plans. “We have not been able to corroborate some of the more sensational threat reportin, such as that... bin Laden wanted to hijack a U.S. aircarct”, the PDB read.”
Det går att gå in i detalj på vad man visste innan 9/11 - och 11 septemberkommissionen går i sin rapport om attacken också igenom dessa saker. Inget tyder på att USA:s regering hade annat än allmän och diffus kunskap om planerna på 9/11-attacken, och nästan all information var riktad på att Al Qaida, likt tidigare, skulle slå till mot amerikanska mål utomlands.
Erik Åsard nämner i sin recension att Richard A Clarke “länge var huvudansvarig för antiterrorismfrågor under såväl Bill Clinton som Bush” - det är korrekt. Åsard nämner emellertid inte att kritiken riktades inte bara mot Bush-administrationen utan mot den amerikanska regeringen överlag, ända sedan det misslyckade millennieterrorförsöket. Vid årsskiftet till 2000 hade en terrorkonspiration avslöjats. En utredning hade sedan gjorts, ledd av Richard A. Clarke, där man kommit fram till att avslöjandet till stor del hade berott på tur och att man måste vidta större säkerhetsåtgärder. Clarke skulle efter 9/11 rikta specifik kritik mot Bush-administrationen, men kritiken gick tillbaka till Clinton-eran. Bushs justitieminister John Ashcroft skriver i "Never Again" hur han höll med Clarke i dennes ståndpunkter:
“The Millennium After Action Review (rapporten om terrorförsöket vid millennieskiftet), assembled and written largely by Richard Clarke, President Clinton’s counterterrorism czar, recommended twenty-nine strategies, mostly directed toward rooting out, disrupting, and destroying terrorist threats within the United States. While Richard Clarke and I might disagree on many issues, I concurred generally with his report, particularly the conclusion reached by the study that we had been lucky.”
Ashcroft förklarar vidare att Bush-regeringen med Patriot Act implementerat många av Richard Clarkes rekommendationer - vilket förhindrat en ny attack. Men faktum kvarstår, innan 9/11 trodde man helt enkelt inte att Al Qaida skulle kunna utföra storskaliga attacker på amerikansk mark. Och det gällde långt innan Bush tillträdde - Clarkes rapport kom i mars 2000 - dvs när Clinton hade 8 månader kvar som president.
En annan som beskriver detta ingående är Scott McClellan - Bush press-sekreteratare (som jag har sett nästan alla presskonferenser med) och den av Bushs nära medarbetare som kom att bli mest kritisk till sin chef. McClellan skriver i sin bok “What happend” hur Bush “sålde Irakkriget” till nationen (jag håller inte helt med McClellans alla slutsatser, men förstår vad han har problem med) - men i andra frågor försvarar han Bush, som te x gällande kritiken att Bush-administrationen skulle ha ignorerat hotet från Al Qaida innan 9/11. Att någon ens trodde det berodde på att CBS News den 15 maj 2002 kablade ut nyheten att Bush fått en underrättelserapport i augusti 2001 som specifikt påpekade möjligheten med kapade flygplan. Nyheten gav ingen specifik information om rapporten, eller att rapporten tydligt konstaterade att Bush kände till en specifik attack (så var inte fallet) - men det blev en dramatisk nyhetsrubrik som gav demokraterna goda möjligheter att försöka kritisera en president som tidigare varit i princip oåtkomlig. Senatens demokratiske majoritetsledare Tom Daschle sa att han var mycket bekymrad över nyheten om rapporten, och senator Hillary Clinton höll på senatsgolvet upp ett exemplar av New York Post med titeln “BUSH KNEW”.
McClellan skriver i "What happened":
“To the White House and its supporters, Clinton’s remarks seemed calculated to manipulate the narrative concerning who should be blamed for 9/11, placing blame at the dorrstep of the current occupant of the Oval Office. Was she trying to shield the legacy of her husband’s presidency by shifting blame for overlooking available intelligence on bin Laden away from him and onto his successor?”
McClellan förklarar vidare att Vita Huset bemötte anklagelserna. President Bush sa bland annat:
“Had we had any inkling, whatsoever, that terrorists were about to attack our country, we would have moved heaven and earth to protect America.” Och Bush tillade sedan: “And I’m confident President Clinton would have done the same thing. Any president would have.”
McClellan skriver att där och då var rapporten hemlig, och de flesta utanför de insatta, utgick bara från ospecifika rykten. Men 2004 skulle man få veta mer. McClellan skriver:
“The president’s daily briefing, it would be learned in 2004, was based on the same intelligence reporting President Clinton received in the nineties.”
Erik Åsard nämner inget av detta - vare sig Clarkes rapport om millenieterrorförsöket eller det faktum att en någorlunda diffus hotbild gällande Al Qaida funnits inte bara från januari 2001 till september 2001 - utan också innan dess och under stora delar av 1990-talet när Bill Clinton var president.
Afghanistan:
Två beslut som i stor utsträckning kom att prägla omvärldens syn på Bushs presidentskap var givetvis krigen i Afghanistan och Irak. Bush ger i två kapitel utmärkta kronologiska sammanfattningar av de båda krigen, om upptakten till dessa och hur de fortlöpte.
Gällande Afghanistankriget ger Bush en intressant bakgrund om USA:s stöd till mujahedeen under sovjetockupationen - och hur USA:s därefter svalnande stöd bidragit till talibanernas maktövertagande och påföljande terrorvälde där de också gav härbärge åt Al Qaida och Bin Laden.
Han fortsätter sedan att utstaka hur han drev upp riktlinjerna för responsen på 9/11-attacken. Skulle man agera defensivt eller offensivt? Skulle man angripa bara Al Qaida eller också det potentiella hotet från Saddam Hussein?
I efterhand vet vi vilka beslut som fattades, men Bush tydliggör i boken hur många alternativ som faktiskt fanns. Han beskriver idéerna som florerade och förklarar att han beslutade sig för att det skulle drivas ett offensivt krig mot terrorismen - och att detta skulle börja med Afghanistan. Tidigare presidenter hade hanterat hotet från terrorismen ur en defensiv utgångspunkt, men det var innan 9/11 - och den tidigare taktiken hade inte avskräckt utan snarare triggat Bin Laden att göra mer.
Afghanistan hade dock beskrivits som “imperiernas gravplats” och det var viktigt att inte framstå som den slags ockupationsmakt som afghanerna hade så bittra erfarenheter av. Därför var samarbetet med norra alliansen i kampen mot talibanerna så viktig.
Att avlägsna talibanerna gick relativt snabbt och USA - inte minst under Laura Bushs ledning - började engagera sig för Afghanistans förtryckta kvinnor.
Bush beskriver också på ett intressant sätt hur man fick upp ögonen för Hamid Karzai. Hur en anti-talibansk rörelse börjat formas runt denne och hur afghanerna höll ett rådslag i Tyskland 2001 som ledde till att Karzai valdes till ordförande för en afghansk interimregering. Bush beskriver sedan hur Karzai och Afghanistan utvecklas i rätt riktning - från ett land som styrts av kvinnostenande talibaner till en nation som når allt fler demokratiska milstolpar.
Med tiden uppstod dock problem - något Bush också beskriver. USA hade ansett att det till en början var vettigt att skicka relativt få trupper till Afghanistan för att på så vis inte framstå som en stor ockupationsmakt. Med tiden skulle det dock orsaka problem. Talibanerna skulle kring 2005 börja en come-back (från områdena i Pakistan). De dödade vägarbetare, brände skolor och mördade lärare. Hoten gjorde att det internationella samarbetet började rasera. NATO-trupperna levde heller inte upp till den uppgift som var nödvändig och deras respektive parlament hade begränsat deras handlingsutrymme. Karzais regering präglades också av korruption - och Bush insåg att USA måste axla större ansvar, varpå han skickade 10 000 ytterligare man till landet.
Källan till problemen var dock tydlig: de fanns i Pakistan - där Musharraf var mer besatt av det föreställda hotet från Indien snarare än hotet från talibanerna. När Ali Zadari tog över makten fördes kampen mot talibanerna effektivare - men dessa hade då redan fått momentum, och när Bush lämnade Vita Huset hade man förberett ytterligare amerikanska insatser.
Irak:
Gällande Irak ger Bush bakgrunden till kriget och belyser saker och ting väldigt informativt. En av de viktiga poängerna är hur 9/11 förändrade hans syn på Irak. Om Irak tidigare varit ett hot man kunde “stänga inne” - vilket var vad man gjort under de tidigare åren - så hade 9/11 visat att det var en risk man inte längre kunde ta. Bush skriver:
“Before 9/11, Saddam was a problem America might have been able to to manage. Through the lens of the post-9/11 world, my view changed. I had just witnessed the damage inflicted by by nineteen fanatics armed with box cutters. I could only imagine the destruction possible if an enemy dictator passed his WMD to terrorists.”
Bush beslöt därför att hotet från Irak skulle konfronteras. Först och främst skulle det konfronteras diplomatiskt - men om diplomatin inte fungerade (och Saddam Husseins historia gav tyvärr inga större förhoppningar på fungerande diplomati) så skulle ett militärt alternativ finnas - och ett sådant skulle förhoppningsvis också ge tyngd till diplomatin. Han bad därför, två månader efter 9/11, general Tommy Franks att utarbeta en plan för ett eventuellt krig mot Irak.
Pressen mot Saddam Hussein byggdes upp. I augusti 2002 övervägde han vad som var den bästa diplomatiska väg att gå. Ett alternativ var en FN-resolution. Bush förklarar att en sådan ur legal synvinkel inte var nödvändig. USA hade inte haft något FN-resolution bakom sig när Bill Clinton 3 år tidigare avsatt Slobodan Milosevic från makten i Serbien. Donald Rumsfeld och Dick Cheney argumenterade för att någon FN-resolution heller inte behövdes för Saddam Hussein. Många av USA:s allierade som Australien och Storbritannien förklarade dock att de behövde en FN-resolution i ryggen för att kunna stödja operationen. En linje även utrikesminister Colin Powell gick på. I november 2002 röstade FN också igenom Resolution 1441 som gav Saddam Hussein 30 dagar på sig att redovisa alla sina massförstörelsevapen-relaterade program.
Ett beslut Bush däremot ansåg vara nödvändigt var ett godkännande från kongressen. Där hade han dock stöd även från en mängd demokrater, som te x John Kerry. Senaten röstade sedan igenom en resolution som gav Bush rätt att använda våld mot Saddam Hussein med 77 mot 23 röster. Representanthuset röstade igenom den med 296 mot 133 röster. Senare skulle somliga kongressmedlemmar som röstat för resolutionen komma att hävda att de inte röstat för att auktorisera krig, utan bara för att fortsätta diplomatin. Något Bush i sin bok ger följande bemötande:
“Some members of Congress would later claim they were not voting to authorize war but only to continue diplomacy. They must not have read the resolution. Its language was unmistakable: “The President is authorized to use the Armed Forces of the United States as he determines to be necessary and appropriate in order to defend the national security of the United States against the continuing threat posed by Iraq; and enforce all relevant United Nations Security Council resolutions regarding Iraq.”
Den 7 december överlämnade Saddam Hussein den rapport FN-resolution 1441 krävt. Den innehöll dock väldigt lite konkret information. Vilket såväl Hans Blix som amerikanska politiker ansåg. Bush beslöt då att för att hålla trycket mot Saddam Hussein uppe så skulle USA presentera sina egna bevis. Han bad CIA-chef George Tenet och dennes biträdande chef att gå igenom bevisen med honom - och de saker de visade var dock inte övertygande - och Bush sa att de måste ha bättre saker än så att visa upp, varpå Tenet svarade “It’s a slam dunk.”
Bush skriver:
“I believed him. I had been receiving intelligence briefings on Iraq for nearly two years. The conclusion that Saddam had WMD was nearly a universal consensus. My predecessor believed it. Republicans and Democrats on Capitol Hill believed it.”
Och vidare:
“In retrospect, of course, we all shoud have pushed harder on the intelligence and revisited our assumptions. But at the time, the evidence and the logic pointed in the other direction. But at the time, the evidence and the lgoic pointed in the other direction. If Saddam doesn’t actually have WMD, I asked myself, why on earth would he subject himself to a war he will almost certainly lose?”
Det kom också att stå allt tydligare att Saddam inte tänkte samarbeta. Hans Blix rapporterade att Saddam motsatte sig resolution 1441 och blockerade U-2-flygspaningarna.
I slutet av januari 2003 kom Tony Blair till USA och bad om att driva igenom en FN-resolution till innan ett slutgiltigt krigsalternativ kom på tal. Bush var skeptisk till att driva igenom en ny resolution - Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Condolezza Rice motsatte sig saken - och Colin Powell sa att det inte behövdes. Bush ville dock gå Tony Blair till mötes och sa att man skulle lägga fram bevis för att driva igenom en sista resolution. Bästa sätt att göra det på var att lägga fram tydliga bevis om Saddams massförstörelsevapen inför FN. Bush bad Colin Powell presentera bevisen - och denne gick igenom dessa under fyra dagar för att försäkra sig om att han var bekväm med saken.
Bevisen skulle komma att visa sig vara felaktiga - men då ekade Powells ord inför FN de slutsatser som underrättelsetjänster i USA och runtom i världen dragit . En ny resolution introducerades i slutet av februari - men godkändes inte. Vad som gör saken intressant är dock att detta var en resolution som inte var nödvändig - som USA och Storbritannien själva presenterade. Saddam Hussein hade redan brutit mot resolution 1441 och kongressen hade gett Bush auktoritet att om han såg det nödvändigt gå i krig för att upprätthålla resolutionen. Den 16 mars 2003 gavs Saddam och dennes söner 48 timmar på sig att lämna landet eller bli invaderade. Bush skriver om detta:
“I was deeply disappointed that diplomacy had failed. But I had promised the American people, our allies, and the world that we would enforce the UN resolutions. I was not going to break my word.”
Bush skriver vidare hur han i månader lyssnat på råd från olika ståndpunkter, Somliga ansåg att man kunde hålla Saddam på mattan genom att ha kvar inspektörerna. Bush var dock skeptisk till detta - om man skulle säga att Saddam skulle få ännu en chans, efter att ha sagt att han nu hade fått en sista chans, så skulle man urholka sin trovärdighet och göra honom modigare. Andra hävdade att hotet från Irak inte var särskilt stort - men de hade inte ansvaret att skydda USA. 9/11-attacken kom som en överraskning - men över Saddam lyste varningssignalerna i rött. År av underrättelser pekade på att Saddam hade massförstörelsevapen. Bush skriver:
“After seeing the horror of 9/11, that was not a chance I was willing to take. Military action was my last resort. But I believed it was necessary.”
Bush beskriver vidare själva kriget och hur strategin man använde planerades och Bush berättar både om vad som gick rätt och vad som gick fel. Han skriver också vidare om reaktionen när det stod tydligt att Saddam inte haft några massförstörelsevapen. Vänstern började då använda slogans som “Bush lied, people died!” - ett påstående Bush konfronterar rakt på. Om han önskat missleda landet, varför skulle han valt något som så enkelt skulle kunna motbevisas när invasionen var över? Det var också en oärlig anklagelse eftersom en mängd demokrater drog samma slutsatser. Det var inga som ljög - däremot hade man haft fel.
Bush konfronterar också anklagelserna om dolda motiv till kriget: om olja eller att skydda Israel. Han förklarar att det motiv han hade var att skydda USA mot vad han då bedömde var ett allvarligt hot. Han förklarar dock att avsättandet av Saddam likväl hade gjort världen säkrare. Och Saddam kvar vid makten skulle förmodligen ha bidragit till en kapprustning mellan Irak och Iran. Istället för ett sådant scenario avlägsnades en diktator och Irak blev en fredlig och funktionell demokrati.
I ett annat kapitel beskriver han vidare hur kampen för Irak skulle fortsätta och så småningom leda fram till den truppökning (surge) som 2007 skulle förhindra ett inbördeskrig i landet och ge irakierna en ny chans. Beslutet om en truppökning fattade Bush mot i princip de flestas önskan. I sin bok förklarar han dock vad det var som gjorde att han var beredd att satsa ytterligare amerikanska soldater på att försöka stabilisera Irak: i Iraks premiärminister Nouri Al Maliki såg Bush en ledare med viljan att kämpa för sitt land. Den 29 november 2006 flög Bush till Jordanien för att där möta den irakiske premiärministern. Maliki kom trots att shia-milisledaren Al Sadr, som skarpt motsatte sig USA:s närvaro i Irak hade hotat Maliki med att dra undan sitt stöd om denne åkte för att träffa Bush. Väl framme gav Maliki Bush en plan på hur Irak skulle göra för att säkra Baghdad. Bush visste att Irak ej skulle klara detta på egen hand, men såg att Maliki var villig att ta ledningen. Bush berättade därför för denne om det enorma tryck som fanns hemma i USA att överge Irak. Han förklarade dock att han var beredd att gå emot trycket om Maliki gick med på vissa saker: att bidra med irakiska trupper, att inte sätta politiska hinder i vägen för USA:s militär (som te x förbud mot att gå in i shia-dominerade områden) etc - Maliki gick med på dem alla. Truppökningen implementerades under general David Petraeus - och i takt med att tiden gick blev resultatet allt tydligare. Sommaren 2008 började truppökningen att avslutas - och administrationsbyte förbereddes hemma i Washington DC där Bush förhandlade fram två avtal med Irak - om USA:s truppnärvaro och strategiska förhållande med landet.
Man behöver inte hålla med Bush om att det var rätt att gå in i Irak - däremot lyfter Bush fram poänger som under de år som gått har glömts bort eller rent av ignorerats. Som det faktum att resolutionen som många demokrater röstade för gav honom rätten att gå i krig. Intressant är också att den FN-resolution som omvärlden menade att Bush bröt mot genom att gå i krig utan FN:s medgivande var ett resolutionsförslag som Bush själv gått med på att presentera. Tänk om Bush gjort som alla hans kabinettsmedlemmar önskat, och inte presenterat någon sådan resolution? I så fall skulle man som färskast ha haft resolution 1441 att utgå från, och den bröt Saddam Hussein onekligen mot. USA skulle i så fall alltså inte ha gått i krig utan någon FN-resolution i ryggen. Att det nu blev så var bara för att Bush själv gick med på att presentera en resolution som man var skeptisk till redan från början. Beskrivningen av Maliki och truppökningen är mycket intressant och Bush lyfter fram detaljer som de flesta säkerligen inte känner till.
Katrina:
Bushs insatser efter tsunamin 2004 var stort och nytänkande när han bad tidigare presidenterna Bill Clinton och George Herbert Walker Bush att leda en privat insamlingskampanj till tsunamioffren. (En kampanj som skulle dra in nästan 1 miljard dollar till en katastrof som i väldigt liten utsträckning drabbade USA - och en strategi president Obama 2010 skulle ta efter i samband med jordbävningen på Haiti). 2005 fick Bush emellertid mycket kritik för sin respons på orkanen Katrina som drabbade New Orleans i Louisiana hårt.
Bush ägnar ett kapitel åt att ge sin syn på saken. Där beskriver han att det var ett strategiskt pr-misstag att bara “flyga över” katastrofområdet. En bild skulle snart cirkulera i media med Bush sneglande ut genom ett flygplansfönster - en bild som skulle förmedla känslan av att Bush var frånkopplad verklighetens allvar. Att Bush inte ville landa med sitt presidentekipage i New Orleans mitt under ett räddningsarbete (samma orsak som han inte åkt till New York City det första han gjorde) - var inget som framkom. En annan orsak till att bilden av en frånkopplad Bush uppstod berodde dock också på att regeringens respons gick trögt. Bush förklarar i sin bok att det till stor del berodde på Louisianas demokratiska politiker - guvernör Kathleen Blanco och New Orleans borgmästare Ray Nagin.
Bush förklarar att han önskade skicka federala trupper till New Orleans i Lousiana för att hjälpa till med räddningsarbetet. För att kunna göra detta behövde han dock delstatens godkännande. Ombord på Bushs flygplan visste vare sig Ray Nagin eller Kathleen Blanco vem av dem som hade ansvar för säkerhetssituationen i New Orleans, och när Bush sedan bad Blanco om tillstånd att få skicka in federala trupper krävde Blanco 24 timmars betänketid. En oändlig tidsrymd i sammanhanget.
I Dagens Nyheters svenska recension av “Decision Points” avfärdas detta som en ren undanflykt från Bushs sida, och recensenten Ola Larsmo skriver den 18 november 2010:
“Louisianas demokratiska guvernör Kathleen Blanco... får ta hela smällen för att New Orleans lämnades i ruiner”.
Det finns dock många röster som styrker Bushs framställning. I sin bok “Dead Certain” (en mycket informativ men Bush-kritisk bok) som skildrar Bushs karriär fram till 2006 skriver författaren Robert Draper hur Kathleen Blanco å ena sidan krävde att den federala regeringen skulle skicka trupper, men å andra sidan inte ville ge dem auktoritet över nationalgardet. Draper skriver hur Blanco bad om 40 000 federala trupper för att hjälpa till med räddningsarbetet, men:
“Her request should not be taken to mean that she wished to lose authority over the national Guard. Federalization of the Guard would cause them to relinquish their law enforcement capability under the terms of the Posse Comitatus Act. With looting rampant, disarming the Guard was the last thing New Orleans needed. New Orleans needed more, not less. But because Blanco did not agree to federalize, her request for forty thousand troops was not approved on Wednesday - or, when she reiterated it, on Thursday.”
Draper beskriver vidare hur Bush-administrationen agerade för att tillmötesgå guvernör Blancos behov av att vara högsta hönset - men att det inte räckte. Till Bushs stora frustration.
I “Decision Points” reflekterar Bush över vad han hade kunnat göra annorlunda ifråga om Katrina och konstaterar att han helt enkelt borde ha skickat trupperna (att han inte gjorde det hade med flera olika faktorer att göra - dels skulle det väcka enorm kritik och leda till stämningar om att den federala regeringen tagit sig otillbörliga rättigheter, och dels skulle det se ytterst illa ut om en manlig republikansk president körde över en demokratisk kvinnlig guvernör). Han skriver:
“I should have urged Governor Blanco and Mayor Nagin to evacuate New Orleans sooner. I should have come straight back to Washington from California on Day Two or stopped in Baton Rouge on Day Three. I should have done more to signal my sympathy fro the victims and my determination to help, the way I did after 9/11. My biggest substantive mistake was waiting too long to deploy active-duty troops. By Day three, it was clear that federal troops were needed to restore order. If I had it to do over again, I would have sent the 82nd Airborne immediately, without law enforcement authority.”
Han tvekade eftersom han inte ville lämna soldaterna värnlösa mot krypskyttar - eld de inte skulle kunna få besvara om han inte fått tillstånd från delstatsregeringen (i efterhand skulle det visa sig att ryktena om krypskyttar etc var synnerligen överdrivna och just rykten).
I sin bok “Courage and Consequence” skriver Bushs chefsstrateg Karl Rove också om dramat som utspelades i Louisiana. Rove bekräftar också han det både Bush och Draper beskriver - men Rove tillägger att trots Blancos och Nagins brister, så tog Bush villigt skulden på sig själv:
“It galled me that Bush was blamed for the failures of Blanco and Nagin, but he was more interested in getting the Gulf Coast back on its feet. To reduce the blame game, he deliberately took more on his own shoulders than he should have, saying, “When the Federal Government fails to meet such an obligation, I as President, am responsible for the problem, and for the solution.”
Eftersom jag har sett eller läst de flesta tal som Bush höll som president så kan jag säga att det var ett agerande väldigt typiskt för Bush - som aldrig skyllde ifrån sig eller lade skuld för misstag på någon annan.
PEPFAR:
Av de saker Bush i sin bok beskriver är just Afghanistan, Irak och Katrina de saker som främst lyfts fram av svensk media under åren - och då mest ur en kritisk utgångspunkt. Men Bush gjorde många fler saker. I sitt kapitel om ledarskap beskriver han sin inrikespolitiska agenda från No Child Left Behind till skattesänkningar och Faith Based Initiatives. Två andra saker som ges egna kapitel är dock dels hans enorma arbete för att bekämpa HIV/AIDS i Afrika och dels hans frihetsagenda för att sprida demokrati - inte minst i mellanöstern. Låt oss börja med kampen mot HIV/AIDS i Afrika.
Under sin presidentvalskampanj diskuterade dåvarande guvernör Bush sin framtida politiska agenda tillsammans med sin blivande nationella säkerhetsrådgivare Condolezza Rice - de kom fram till att Afrika skulle ligga högt uppe på agendan. Bush hade redan 1990 lett en delegation till Gambia när hans far var president för att fira 25-års jubileet för statens oberoende - och under sin presidentkampanj hade han det landet i åtanke.
Av de problem man kunde välja att tackla stod det tydligt att Afrika hotades av HIV/AIDS mer än av något annat problem. Omkring 10 miljoner människor hade dött i AIDS - somliga afrikanska länder hade en av fyra vuxna HIV och antal smittade beräknades bli omkring 100 miljoner människor år 2010.
När Bush tillträdde spenderade USA omkring 500 miljoner dollar på att bekämpa AIDS globalt. Han beslöt att gå in för en stor satsning på att drastiskt få ner AIDS-antalet i Afrika genom en ny form av bistånd. Ett bistånd där han var beredd att satsa stora resurser men med mätbara resultat som motprestation. Pengar skulle inte kastas i sjön utan spenderas effektivt. Julen 2002 beslöt Bush att USA skulle satsa 15 miljarder dollar inom 5 år på att bekämpa HIV/AIDS i Afrika. Det skulle göras genom att stödja en ABC-metod som utarbetats inte av USA - utan av Uganda, som gick ut på A; - Abstinence (avhållsamhet) - B; - Be faithful (trohet) och C; - Condoms (användande av kondomer). Med den metoden hade HIV-infektionerna minskat i Uganda med 15% mellan 1991 och 2001. Bush beslöt att det var metoden att satsa på - i kombination med finansiering av bromsmediciner.
I sitt State of the Union-tal 2003 förklarade Bush:
“Today, on the continent of Africa, nearly thirty million people have the AIDS virus - including three million children under the age of fifteen...
...Because AIDS diagnosis is considered a death sentence, many do not seek treatment. Almost all who do are turned away. A doctor in rural South Africa desrcibes his frustration. He says, “We have no medicins. Many hospitals tell people, you´ve got AIDS, we can’t help you. Go home and die.” In an age of mirculous medicines, no person should have to hear those words. Ladies and gentlemen, seldom has history offered a greater opportunity to do so much for so many... To meet a severe and urgent crisis abroad, tonight I propose the Emergency Plan for AIDS Relief - a work of mercy beyond all current international efforts to help the people of Africa... I ask the Congress to commit 15 billion over the next five years, including nearly 10 billion in new money, to turn the tide against AIDS in the most afflicted nations of Africa and the Caribbean.”
När Bush lämnade Vita Huset 2009 hade PEPFAR (som programmet hette) gjort storverk och räddat miljoner människoliv. Bush skriver:
“By the time I left office in January 2009, PEPFAR had supported treatment for 2,1 million people and care for more than 10 million people. American taxpayer dollars had helped protect mothers and babies during more than 16 million pregnancies. More than 57 million people had benefited from AIDS testing and counseling sessions.”
Många prisade Bush för PEPFAR-programmet, däribland Barack Obama och rockartisten Bono - vars relation till Bush pg a PEPFAR kom att bli en mycket varm sådan. Och även opinonsbildare på vänsterkanten har prisat Bushs initiativ.
Beslutet att göra denna satsning var Bushs egen - men han mötte stort motstånd från många håll. En som beskriver detta motstånd men också Bushs stora vision, är hans talskrivare Michael Gerson - som spelade en nyckelroll i programmet - som i sin bok “Heroic Conservatism” skriver om beslutsprocessen och hur Bush i ett möte i Vita Huset gjorde saken klar vad han ville göra. Gerson berättar också hur han själv besökt Afrika några år senare och där fick träffa människor som gladdes över livet trots att den största misär - pg a den hjälp de fått. Gerson skriver:
“In that Oval Office meeting (när Bush fattat beslutet), and in the slums outside Kampala, I saw one of the high points of political idealism in modern history: an American president, out of moral and religious motivations, pledging billions to save the lives of non-citizens, with no claim to American help other than their humanity. It had a profound affect on me. Before meeting men, women, and children rescuded from death in Uganda, Namibia, South Africa, Kenya, and Mozambique, my appreciation of the power of government to do good had been largley theoretical. But here was the living, dancing evidence of what ambitious, moral, effective government can accomplish. Here was an example of what America can do and be in the world. And even if I were tempted, these experiences would not allow me to be cynical about politics.”
Här i Sverige har inte särskilt mycket sagts eller skrivit om Bushs kamp mot HIV/AIDS - och om det har behandlats så har det gjorts utifrån ståndpunkten att Bush i sådana fall måste ha haft dolda motiv. Gerson konfronterar ett sådant resonemang och skriver:
“Critics dismiss this as an aberration - an isolated act of compassion by a president normally obsessed by force and war. It is not an aberration. It is one expression - maybe the least controversial expression - of the organizing principle of the Bush era; an idealism of amazing historical ambition.”
För dem som vill veta mer om PEPFAR rekommenderas mitt följande inlägg om programmet.
Frihetsagendan:
I sitt andra installationstal i januari 2005 talade Bush om frihetens universala anspråk. Alla människor ville och förtjänade att vara fria - och att USA:s säkerhet skulle också långsiktigt gynnas om människor i regioner runtom i världen var fria. För så länge som hatfyllda ideologier och tyranner existerade, så skulle våld onekligen komma som en konsekvens. Bush sa:
“We are led, by events and common sense, to one conclusion: The survival of liberty in our land increasingly depends on the success of liberty in other lands. The best hope for peace in our world is the expansion of freedom in all the world... So it is the policy of the United States to seek and support the growth of democratic movements and institutions in every nation and culture, with the ultimate good of ending tyranny in the world.”
Det var en stor vision - en global demokrativision - Bush förmedlade i sitt installationstal, men också en tanke och idé som han burit och börjat implementera sedan lång tidigare. Friheten var den bästa motkraften till terrorism och USA skulle förespråka frihet och hjälpa människor att bli fria - inte påtvinga dem frihet. Frihet var förövrigt inget som kunde påtvingas människor - det måste väljas.
I sitt kapitel “Frihetsagendan” förklarar Bush hur hans främsta fokus för att sprida frihet och demokrati blev mellanöstern. Världen hade fått se en våg av frihet svepa fram under 1900-talets andra halva, men denna våg hade i princip passerat mellanöstern obemärkt. USA:s strategi för regionen hade också varit att garantera stabilitet framför frihet - i syfte att motverka kommunismen. Det var en förståelig strategi för den eran - men en strategi som långsiktigt inte fungerade. Bush beslöt att mellanösterns frihet skulle bli en prioritet. Han beskriver sedan hur processen att verka för frihet drevs i de olika länderna i mellanöstern.
Konflikten mellan israeler och palestiner - berodde, menade Bush, i stor utsträckning på att palestinierna inte var fria. Lösningen var därför en demokratisk palestinsk stat ledd av folkrepresentanter som tog avstånd från terror. Bush blev 2002 den förste amerikanske president att ge sitt stöd till en tvåstatslösning. I ett tal den 24 juni det året sa Bush:
“For too long, the citizens of the Middle East have lived in the midst of death and fear. The hatred of a few holds the hopes of many hostage. The forces of extremism and terror are attempting to kill progress and peace by killing the innocent. And this casts a dark shadow over an entire region. For the sake of all humanity, things must change in the Middle East.
...My vision is two states, living side by side in peace and security.”
Och i samma tal pratade han också om sin bredare syn på vikten av frihet i mellanöstern och deklarerade tydligt sin tro på muslimska demokratier:
“I have a hope for the people of Muslim countries. Your commitments to morality, and learning, and tolerance led to great historical achievements. And those values are alive in the Islamic world today. You have a rich culture, and you share the aspirations of men and women in every culture. Prosperity and freedom and dignity are not just American hopes, or Western hopes. They are universal, human hopes. And even in the violence and turmoil of the Middle East, America believes those hopes have the power to transform lives and nations.”
2003 presenterade han en vägkarta för förhandlingar om Israel-Palestina-frågan - och såväl Israels premiärminister Ariel Sharon som palestiniernas premiärminister Mahmoud Abbas var med på noterna och Sharon gick i april 2004 med på att avskaffa de israeliska bosättningarna på Gaza-remsan. Mahmoud Abbas makt hade dock undergrävts av Yasir Arafat - och pg a detta avgick Abbas i september 2003. 2004 dog Arafat och 2005 hölls parlamentsval. Abbas vann premiärministerposten - men Hamas vann 74 av parlamentets 132 platser.
Bush förklarar dock att han stödde valet, trots Hamas medverkan, och skriver:
“I supported the elections. America could not be in the position of endorsing elections only when we liked the projected outcome. I knew the election would be just one step on the journey to democracy. Whoever won would inherit the responsibilites of governing - building roads and schools, enforcing the rule of law, and developing the institutions of a civil society.”
Hamas hade nu valet, förklarar Bush, mellan att regera som ett legitimt parti eller återfalla till våld. Till en början tycktes det fungera - Mahmoud Abbas förhandlade med Israels nye premiärminister Ehud Olmert. Men 2007 tog Hamas militanta gren kontroll över Gaza och Abbas fick förskansa sig på Västbanken. Bush införde då en blockad mot det Hamas-styrda Gaza. Fredsförhandlingar försökte återupptas men framgångarna blev få. Bush förklarar dock att det trots bakslagen hände mycket positivt i relationen mellan israeler och palestinier under hans tid som president och ger en historisk resumé:
“Eight years earlier, I had taken office during a raging intifada, with Yasir Arafat running the Palestinian Authority, Israeli leaders commited to a Greater Israel policy, and Arab nations complaining from the sidelines. By the time I left, the Palestinians had a president and prime minister who rejected terrorism. The Israelis had withdrawn from some of the settlements and supported a two-state solution. And Arab nations were playing an active role in the peace process.”
Bush beskriver vidare hur han (tillsammans med Frankrikes Chirac) drev igenom FN-resolution 1559 för att stoppa Syriens inflytande i Libanon och hur Syrien i mars 2005 lämnade Libanon. I juli 2006 sköt emellertid Hezbollah in mot Israel och kidnappade 2 israeliska soldater - vilket ledde till ett israeliskt motangrepp. Problemet var bara att Israel gick långt in i Libanon. Bush förklarar hur hans kabinett var splittrat: Cheney ville att Israel skulle tillåtas förstöra Hezbollah - men Condolezza Rice menade att det skulle undergräva förtroende för USA i mellanöstern. Bush beslöt att driva igenom FN-resolution 1701 som krävde vapenstillestånd - något Israel åtlydde.
Bush fortsätter med att beskriva situationen i de olika länderna (inte bara i mellanöstern utan även förhandlingarna med Nordkorea, demokratikampen i Georgien, relationen med Ryssland och Kina etc). Han nämner också att han blev besviken på att Egypten inte blev någon demokratimodell (trots att hans administration verkat för en demokratisering i landet ) och skriver:
“I was hopeful that Egypt would be a leader for freedom and reform in the Arab world, just as it had been a leader for peace under Anwar Sadat a generation before. Unfortunatley, after a promising presidential election in 2005 that included opposition candidates, the government cracked down during the legislative elections later that year, jailing dissidents and bloggers who advocated a democratic alternative”
Sedan Bush skrev “Decision Points” och mars 2011 (när dessa rader skrivs) så har enorma förändringar inträffat i mellanöstern. Och den demokrativåg som inte kom 2005 har kommit nu. Det är dock mycket intressant att se hur Bush på förhand hoppades på och verkade för just detta. I likhet med Bushs kamp mot AIDS i Afrika så var hans frihetsagenda ingen perifer del av hans presidentskap utan en central del av hans utrikespolitik - i synnerhet efter presidentvalet 2004. Att så verkligen var fallet styrks inte bara av Bushs egna anhängare som Michael Gerson och Karen Hughes (två personer som spelade nyckelroller för Bushs frihetsagenda) - utan också mer kritiska röster styrker detta. Tidigare nämnda Robert Draper skriver i sin bok “Dead Certain”:
“Bush’s goal was democratization, the Freedom Agenda trumpeted in his inaugural adress and in virtually every foreign-policy speech thereafter.”
Och Scott McClellan - som också nämndes tidigare - och som alltså skrivit en bok där han kritiserar Bush för Irakkriget - ett krig han menar Bush kastade sig in i alldeles för enkelt, snabbt och okritiskt, menar att en av huvudorsakerna till att Bush gjorde detta var hans önskan att se mellanöstern demokratiseras. McClellan skriver i "What happened":
“Although I didn’t realize it at the time we launched our campaign to sell the war, what drove Bush toward military confrontation more than anything else was an ambitious and idealistic post-9/11 vision of transforming the Middle East through the spread of freedom.”
Och vidare:
“Once democracy was established in Iraq, the president and his advisers believed, it would serve as an example to other freedom-seeking reformers in the Middle East. They believed that this positive domino effect might impact neighboring Iran, which, like Iraq, had a significant number of well-educated, foward-looking citizens, particularly among younger people....
...As President Bush likes to say, free countries are peaceful countries that don’t go to war with one another. So bringing freedom to the Middle East would be a huge step toward building a more peaceful twenty-first-century-world.”
Jag delar inte McClellans syn på att detta skulle ha varit den främsta drivkraften för att gå i krig mot Irak - orsaken till Irakkriget var det hot man såg i Saddam Hussein och de massförstörelsevapen man trodde att han hade - däremot hade Bush också en plan och en vision om demokratisering efter Saddams fall. Men det var förstås steg två - och inte orsaken till invasionen.
Att Bush hade en tydlig demokrativision för mellanöstern, som han stod fast vid är dock ett faktum. När Facebooks grundare Mark Zuckerberg intervjuade Bush under dennes bokturné den 30 november 2010 talade Bush bl a om sin tro på frihet i mellanöstern och sa:
“I also believe, and Laura believes, that women are gonna be the leaders of the freedom movement, particularly in the Middle East. And we´re involved in an ideological struggle that will eventually be won as freedom prevails. And the fundamental question is: do people in the Middle East wanna be free? And our answer is damn right they wanna be free.”
Exakt vilken roll Bush spelade för den demokratingsprocess som nu pågår måste diskuteras. Men onekligen sköt Bush ett startskott. Den 23 januari 2011 hade CNN:s Fareed Zakaria reflektion vid namn “Bush’s dream coming true?” kring Bushs betydelse för händelserna som då just hade börjat i mellanöstern - han sammanfattade sakerna som hände i Tunisien och Egypten, och sa sen:
“This sort of striving for democracy is what arab intellectuals has yearend for - speaking of the freedom deficit in their lands, which is quite true. And ofcourse George W. Bush set forth to fix the problem, with what he called A Forward Strategy of Freedom in the Middle East. Listen to Mr Bush:”
Bush citeras sedan när han bl a säger:
“As in Europe as in Asia, as in every region in the world: the advance of freedom leads to peace. The advance of freedom is the calling of our time. It is the callling of our country.”
Fareed Zakaria förklarar därefter att förändringarna i mellanöstern beror på många olika faktorer och inte exklusivt på USA - men avslutar sedan:
“But give president George W. Bush his due. He saw the problem, and he believed that arabs were not gentically incapable of democracy - and he put America’s moral might, behind the great cause of arab reform.”
Här är inslaget:
En annan sak som Bush specifikt nämner i förhållande till demokratiseringen i mellanöstern är Irak och den dominoeffekt som McClellan också nämner. Bush talade som president ofta om att han hoppades att Saddam Husseins fall skulle starta en dominoeffekt som fick de andra tyrannerna att också falla (på fredlig väg). Riktigt så blev det inte då (nu har det dock hänt även orsakerna beror på många faktorer) - men Bush ger i sin bok många intressanta exempel på vilka effekter Saddams fall fick för regionen. Bland annat nämner han Libyen och skriver:
“As we hoped, the liberation of Iraq had an impact beyond its borders. Six days after Saddam’s capture, Colonel Muammar Qaddafi of Libya - a longtime enemy of America and state sponsor of terror - publicly confessed that he had been developing chemical and nuclear weapons. He pledged to dismantle his WMD programs, along with related missiles, under a system of strict international verification. It’s possible the timing was a coincidence. But I don’t think so.”
Som tidigare i denna artikel påvisat, så har svenska recensenter varit mycket kritiska till Bushs bok - men också kritiska överlag till såväl Bush som person som Bushs politik. SVD:s reporter Karin Henriksson skrev den 27 februari en artikel i SVD med rubriken “Kristelefonen går varm i Vita Huset” - där skrev hon bl a så här om Bushs frihetsagenda och situationen i Libyen:
“Libyen är, som torde ha framgått för de flesta, ett specialfall med en diktator som tagen ur en Hollywoodthriller. Men om det förut påmindes om George W Bushs demokratiseringspropåer talas det nu om uppgörelsen med Gaddafi 2003, en extra raffinerad variant av de speciella relationer som rått med de olika autokratierna i området. Så länge som Gaddafi höll ord (alltså inte stödde terrorism eller skaffade massförstörelsevapen) fick de nya vännerna USA och Storbritannien ligga lågt med kraven i människorättsfrågor.”
Bushs frihetsagenda avfärdas alltså pg a att Bush ansåg att det var bra att Ghaddafi avbröt sitt massförstörlesevapenprogram 2003 - och som belöning för detta öppnade upp något för att släppa in Ghaddafi i världssamfundet. Ghaddafi är onekligen en skurk - men vad menar Henriksson skulle ha varit alternativet? Vore det bättre att inte ha tillmötesgått Ghaddafi alls - varefter han förmodligen skulle ha fortsatt utveckla massförströelsevapen. Eller menar hon att Bush helt enkelt borde ha invaderat Libyen, ungefär som man gjorde med Irak? Knappast. Vad artikeln visar är helt enkelt en önskan att till varje pris kritisera USA:s fyrtiotredje president - helt oavsett hur trovärdig eller ej en sådan kritik är.
Bush skriver också om hur demokratiseringen av Libanon (ceder-revolutionen) hade inspirerats av händelserna i Irak. Bush citerar den libanesiske politikern Walid Jublatt som sa:
“It’s strange for me to say it, but this process of change has started because of the American invasion of Iraq. I was cynical about Iraq. But when I saw the Iraqi people voting three weeks ago, eight million of them, it was the start of a new Arab world. The Syran people, the Egyptian people, all say that something is changing. The Berlin Wall has fallen. We can see it.”
Bush skriver också att även Iran påverkades av Saddams fall. 2002 kom uppgifter om att Iran försökte skaffa kärnvapen. Efter Saddam Husseins fall ändrades dock Irans inställning. Bush skriver:
“In October 2003, seven months after we removed Saddam Hussein from power, Iran pledged to suspend all uranium enrichment and reprocessing. In return, the United Kingdom, Germany, and France agreed to provide financial and diplomatic benefits, suchs as technology and trade cooperation. The Europeans had done their part, and we had done ours. The agreement was a positive step toward our ultimate goal of stopping Iranian enrichment and preventing a nuclear arms race in the Middle East.”
Bush skriver dock vidare hur allt detta förändrades när Mahmoud Ahmadinejad i juni 2005 vann presidentvalet i Iran. Bush förklarar hur Ahmadinejad förde Iran in i en ny aggressiv riktning. Hur man blandade sig in i Irak, destabiliserade Libanon, hotade Israel, predikade den gömda Imamens återkomst från FN-podiet - och pålyste att Iran skulle återuppta sitt kontroversiella kärnkraftsprogram.
Det är dock intressant att Bush nämner att Iran innan Ahmadinejad hade slagit in på en fredligare väg - möjligtvis pg a händelserna i Irak.
Bush avslutar sitt kapitel om sin frihetsagenda med att berätta hur han i januari 2008 reste till Abu Dhabi och Dubai. Kronprinsen Shejk Mohammed bin Zayed inbjöd där Bush till en traditionell middag där han sa att ett antal regeringsämbetsmän skulle närvara. Bush väntade sig att få träffa en grupp medelålders män men istället fick han träffa unga män och smarta muslimska kvinnor som talade om sina ambitioner att fortsätta reformerna och stärka vänskapsbanden med USA.
Bush skriver sedan följande ord som avslutar kapitlet om hans frihetsagenda - ord som talar för sig själv och också får avsluta min egen sammanfattning de huvudsakliga styckena i boken - det kan dock noteras att detta alltså skrevs ett bra tag innan den revolution som nu pågår för fullt i mellanöstern hade börjat:
“The sands of Abu Dhabi were a long way from the Inaugural platform that I stood atop in January 2005. But in the desert that night, I saw the future of the Middle East - a region that honors its ancient culture while embracing the modern world. It will take decades for the changes set in motion in recent years to be fully realized. There will be setbacks along the way. But I am confident in the destination: The people of the Middle East will be free, and America will be more secure as a result.”
Sammanfattande tankar och boken i övrigt:
Utöver de kapitel jag här sammanfattat så skriver Bush också ingående om finanskrisen och stamcellsforsknining. Boken är också fylld av andra intressanta saker som dock kräver en viss uppmärksamhet för att upptäcka. Till exempel uttrycker Bush sin tacksamhet till Kanada för vad de gjorde för USA i samband med 9/11-attacken - när Kanada tog emot mängder av såväl amerikanska plan som strandade amerikanska resenärer. I sitt tal inför kongressen efter 9/11-attacken nämndes inte Kanada (till Bushs talskrivare David Frums förtret - som själv var kanadensare) - men det tar Bush igen i “Decision Points”.
Boken är också fylld av just den personliga humor som så väl kännetecknar Bush. I sin skildring av den predikan han hörde hemma i Texas som fick honom att väl bestämma sig att ställa upp i presidentvalet år 2000 beskriver han hur pastorn berättat om Moses, och hur denne egentligen inte ville bli en ledare med en mängd ursäkter, bl a att han inte kunde prata tydligt - om vilket Bush skriver: “That sounded a little familiar.”
En annan styrka i boken är att Bush faktiskt konfronterar den kritik han fått under åren. Såväl den personliga kritiken (relationen med sin far, rykten om oljekrig, tjänstgöringen i Vietnam, fyllekörningen etc) som de politiska sakfrågor där han kritiserades (Irak, Katrina, Patriot Act, Guantanamo etc). Man måste inte hålla med om Bushs alla beslut - eller hans förklaringar till sina beslut - men i “Decision Points” gör Bush det han sällan gjorde som president, tar sig tid att aktivt bemöta kritikernas argument och reflekterar över såväl de beslut han fattat som de saker han i sina egna ögon fick fel. Det gör han heller inte lättvindigt - i synnerhet inte i situationer där saker verkligen inte gick som han hade tänkt sig. Han talar utförligt om de saker som gick fel efter Saddam Husseins störtande, han beskriver tydligt vad han skulle gjort annorlunda ifråga om Katrina - och gällande sina två stora politiska misslyckanden: social security-reformen och immigrationsreformen beskriver han också där vad som gick fel. Boken innehåller många argument och synvinklar som Bush inte yppat sig om tidigare. Och i det avseendet är boken ovärderlig.
I jämförelse med böckerna från de andra inom Bushs kabinett så är Bushs bok den bästa -men de kompletterar alla varandra, och Bush lägger specifikt fokus på sitt personliga liv och sitt presidentskap - medan te x Karl Rove skriver mer ingående om valkampanjerna och det politiska spelet, hans hustru mer om deras personliga liv och hennes eget engagemang för kvinnor i Afghanistan etc. Man märker också en skillnad mellan de författare som stod Bush nära och dem som betraktar honom utifrån. Informationen böckerna emellan - så väl från utomstående granskare som kabinettsmedlemmarna själva - som försöker beskriva Bush och dennes presidentskap är överlag väldigt samstämmiga. Däremot skiljer sig böckerna i hur de närmar sig personen Bush. Medan de som stod Bush nära tog Bushs personlighet att vara på precis det sätt han uppträdde (vilket inkluderar dem som stod honom nära och samtidigt var kritiska), så tolkar utomstående betraktare in saker i Bushs beteenden och ageranden som uttryckligen inte sägs. Det gäller de flesta, såväl sansade som mindre sansade utomstående betraktare (inklusive svenska recensenter) - men hur det kunde gestalta sig skildras mest konkret av vänsterdokumentärfilmaren Michael Moore som i sin film “Fahrenheit 9/11” i en scen när Bush just fått besked om 9/11-attacken uttryckligen tar sig friheten att förklara för tittare vad Bush tänkte. Utomstående betraktare tenderar också att först betrakta Bushs impulsiva personlighet snarare än att lyssna till de specifika saker han faktiskt säger. Det blir tydligt i Robert Drapers bok där denne inleder boken med att beskriva sin intervju med presidenten, och hur denne då äter för fullt under intervjun och pratar med mat i munnen. (Saker Bush också gjorde på sin presidentkampanj, fullt medveten om hur andra skulle uppfatta honom).
Ett sätt på vilket utomstående och kritiska författare kompletterar historien om Bush är dock att de ibland lyfter fram saker Bush inte nämner - vilket inte är överdrivet mycket, eftersom Bush i sin bok inte värjer för de många frågorna om hans presidentskap - men alla detaljer som skulle kunna tolkas kritiskt nämns inte. En av de historier Bush och hans närmaste medarbetare nästan alltid berättar om upptakten till presidentskapet är när Bush som guvernör besökte ett ungdomsfängelse hemma i Texas, och där fick frågan av en 15-årig pojke om vad Bush tyckte om “sådana som han”, varpå Bush förklarade att pojken begått ett allvarligt brott och måste ta konsekvenserna, men att Bush fortfarande trodde på honom, och att denne fortfarande hade en chans. Bush använde sedan den händelsen politiskt och förklarade ofta att frågan drev honom att engagera sig för ungdomar - och händelsen utgör således en slags solskenshistoria om vikten av engagemang för utsatta. 2006 satt den då unge mannen dock återigen i fängelse, och därifrån kommenterade han Bush och sa att Bush inte tänkte på någon annan än sig själv. Det var en subjektiv uppfattning av en ung man med tragiska livsproblem, men förstås inte en kommentar som passade in i berättelsen om hur den en gång unge pojkens fråga inspirerat Bush. Gällande de stora frågorna och den mer allvarliga kritiken värjer dock inte Bush (och inte heller hans medarbetare) för saker ting - och boken känns ärlig, inte undvikande eller ursäktande.
Men “Decision Points” är också en spännande bok. Trots att jag sedan tidigare var väl bekant med de övergripande händelserna under Bushs presidentskap så var boken svår att lägga ifrån sig. Bush varvar politisk dramatik med sina egna känslor och reflektioner på sätt som gör att man hela tiden vill läsa vidare. Det enda kapitel som kanske kunde kännas något segt var kapitlet om den personal Bushs anställde. Inte för att det var ointressant - men kanske för att det kom för tidigt. Det hade förmodligen varit bättre att placera det kapitlet längre bak, när läsaren fått förståelse för några av de beslut där Bushs diverse kabinettsmedlemmar och andra anställda fyllt viktiga funktioner innan de presenterades ingående. Men bortsett från det så har boken ett väldigt bra flyt. De senaste 30 åren har USA haft tre presidenter som suttit två mandatperioder och sedan skrivit presidentbiografier: Ronald Reagan, Bill Clinton och George W. Bush. Ingen av de böckerna är helt lika varandra. Bush är mer ingående än Reagan gällande sina politiska beslut - men inte lika seg som Bill Clinton (Obs: jag har inte läst vare sig Clinton eller Reagan från pärm till pärm) - att Bush dessutom byggt upp sin bok tematiskt gör att den också känns mer strukturerad.
“Decision Points” är således - vilket förhoppningsvis framgått av den här genomgången - en mycket intressant bok där Bush, precis som han utlovar, beskriver sina största beslut som president och vägen fram till besluten. Att så skulle vara fallet framkommer dock inte i någon av de svenska recensioner jag läst av boken.
“Decision Points” släpptes den 9 november 2010. Några dagar senare skulle de svenska recensionerna börja dyka upp. Här följer en presentation av några av dessa där jag citerar (de överlag korta) recensionerna i dess helhet och sedan ger mina egna kommentarer.
Ola Larsmos recension i DN:
Den 18 november publicerade DN-kultur en recension av Bushs bok gjord av Ola Larsmo med rubriken “George W Bushs självbiografi glider undan alla komplikationer och fördjupningar”. Recensionen lyder sedan som följande:
Att läsa självbiografier riskerar alltid att bli ganska pinsamma upplevelser. En bit in i boken brukar texten ofta läcka mer än författaren avsåg. Men ser du då inte vad du skriver? Vill du verkligen att jag ska förstå det där om dig?
Att en (eller flera) spökskrivare är inblandad när det gäller George W Bushs nyligen utkomna självbiografi ”Decision points” är nog ställt utom allt tvivel. Texten känns tveklöst tvättad, rent av blank. Jag tycker mig också känna igen berättarrösten ur böcker från det kristna förlaget Zondervan i USA, som Johnny Cashs ”Sanningen om mitt liv”. Kronologin, de korta meningarna och stilen i stort är densamma. Och det sätt på vilket ”Decision points” är skriven, och vad den undviker att skildra, säger nog mer om det republikanska USA som bar George W till makten än det som faktiskt står på sidorna. Allt är enkelt – alldeles för enkelt.
Det kan låta underligt, men Bush vill gärna visa att han redan som guvernör stod för en ”antipolitik”. Så formulerar han sig också i ett av de få stycken som antyder något slags ideologi: ”Jag oroade mig för att USA var på väg mot en variant av den europeiska välfärdsstaten som inskränkte den fria marknaden och ville göra någonting åt det.”
Bokens kapitelrubriker tycks också beta av alla de svåra och kontroversiella punkterna i de åtta år han hade makten, från kontroverserna kring valsammanräkningen 2000, över 11 september-attackerna, invasion i Afghanistan, av Irak, orkanen ”Katrina” och till sist den stora finanskrisen. Här blir bokens titel skriande ironisk. Så fort det handlar om de svåra ögonblicken slår Bush fast att han inte kunnat handla annorlunda. De beslut han stod inför var ickebeslut. Inga andra vägar fanns att gå än den han slog in på. Ickepolitik.
Alla aktörer är hederliga, raka och gjutna i ett stycke – vare sig de heter Karl Rove eller Dick Cheney. (Två personer får dock snytingar som undanglidande och ansvarslösa: Gerhard Schröder och Louisianas demokratiska guvernör Kathleen Blanco, som får ta hela smällen för att New Orleans lämnades i ruiner.)
Ett avsnitt visar upp verkligt politiskt hantverk: det som handlar om stamcellsforskning. Här väger Bush olika alternativ, lyssnar till experter och syr ihop en kompromiss han är nöjd med. Avsnitten om 11 september och biståndet mot aids är också engagerande. Men när det handlar om det som verkligen tycks bli hans eftermäle, ”kriget mot terrorismen” är han hela tiden undanglidande. Patriot act? Hade inget val. ”Waterboarding” och andra ”speciella förhörstekniker”? Hade varit oansvarigt att inte använda dem. Brotten mot Genèvekonventionen? Men al-Qaida höll sig ju inte heller till den. Guantánamo? Väljarna ville inte att fångarna skulle ha samma rättigheter som ”vanliga” brottslingar. Fram till kapitlet om världsrekord i budgetunderskott, skattesänkningar och finanskris, som avslutas med bokens västgötaklimax: ”vi hade alla gjort vårt bästa.”
”Decision points” är lättläst intill det uddlösas gräns. Varje komplikation och fördjupning undviks sorgfälligt. Slutsatsen verkar bli att en president vald på ett mandat att minimera den demokratiska statens omfattning också finner att han har ett minimalt handlingsutrymme. Vilket han paradoxalt nog verkar vara ganska nöjd med.
Ola Larsmo
Kommentar:
Det vore intressant att veta vad Ola Larsmo grundar teorin om spökskrivare på - bortsett från de paralleller han själv tycks se till te x Johnny Cash. Jag gillar Johnny Cash (utan att vara någon idoldyrkande fan av honom). Som kuriosa kan nämnas att när jag kampanjade för Bush 2004 så nynnade min kompis Erik på Johnny Cash dagarna i ända, varför jag alltid kommer att associera Bush-kampanjande med låten “If we never meet again this side of heaven”. Men för att återgå till “Decision Points”. Bush nämner i boken att han haft hjälp av sin siste talskrivare Chris Michel med redigering och research (Bill Clinton, kan nämnas, hade Justin Cooper till hjälp i arbetet med sin bok). Men inget tyder på att boken skulle ha varit skriven av någon annan än Bush själv. Under den tre månaders bokturné som Bush höll efter att “Decision Points” släppts, sa han så här i en intervju av Greta Van Susteren på Fox News i mitten av november:
“I´ve spent a lot of the time in the post-presidency writing the book and Im happy with the way it came out, and I hope people read it.”
Hade Bush haft en “spökskrivare” skulle han med stor sannolikhet ha berättat det, ungefär på samma sätt som han inte tvekade att berätta att hans mediastrateg Karen Hughes skrev hans kampanjbok “A Charge to Keep” (en bok hon åkte hem till Texas för att skriva i augusti 1999 medan Bush reste runt och kampanjade). Det är inget Bush undviker att omnämna, och i sitt förord till “A Charge to keep” skriver han:
“I thank my friend and communications director, Karen Hughes, for helping me put the words on paper. Karen has worked with me since my first campaign for Governor. She persuaded me to write the book and did much of the work.”
Jag har sällan sett Bush ta åt sig äran för saker han själv inte gjort (däremot har han ofta gjort tvärtom, tagit det yttersta ansvaret även när skuld för problem i första hand inte låg på honom personligen). Ett exempel på att Bush inte alls var sen med att för vem som helst beskriva vem som gjorde vad, var när han i England introducerade sin talskrivare Michael Gerson för Storbritanniens drottning. Gerson beskriver hela episoden i sin bok "Heroic Conservatism", och skriver:
“As we entered the dining room, each guest was greeted by the Queen and Prince Phillip, along with President and Mrs. Bush. I was announced as the Honorable Michael Gerson. The president then introduced me to the Queen as “the man who wrote the speech I gave.” This was met with a blank stare, and an awkward silence. Evidently, the elaborate traditions of the royal protocol covered every contingency but this one. The Queen could not say anything; as a speechwriter I was technically not supposed to exist. The moment was slightly humiliating - and the president seemed to enjoy it thoroughly.”
Bush är således ingen person som försöker ta åt sig äran för saker och ting - och om Bush inte hade skrivit “Decision Points” så hade han inte undvikit att säga det. Larsmos tes att det skulle “vara ställt utom allt tvivel” att Bush använt spökskrivare grundas således inte på några empiriska bevis på att så skulle vara fallet (har han sådana får han gärna presentera dem) utan på hans förmodligen på förhand givna syn på Bush som “korkad”.
Det finns emellertid inget som antyder att Bush inte kan skriva, tvärtom så är Bush, förutom att han är gift med en bibliotekarie (som i egenskap av ensambarn spenderade hela sin barndom med att läsa) också själv en flitig läsare. I “Decision Points” nämns genom hela boken olika böcker Bush har läst under sin tid i Vita Huset, däribland 14 biografier om Abraham Lincoln (Jag själv, som också gillar att läsa, har bara läst Lincolns -mycket, mycket korta- Gettysburg-tal) - och alla som skriver vet att grunden för skrivande givetvis är läsande. Föreställningen om att Bush inte kan läsa (eller skriva) är förstås en föreställning Bush själv känner till - och likt allt annat har Bush inte värjt för den. När det började komma ut att -han- skrev en självbiografi så brukade han ganska ofta skoja om saken. Under sin Facebook-intervju med Mark Zuckerberg, sa Bush efter att det pålysts att intervjun skulle handla om boken:
“ A lot of shock out there you know, people didnt think I could read, much less write”, vilket naturligtvis följdes av många skratt från den överlag unga publiken.
“Decision Points” känns vare sig tvättad eller blank. Tvärtom så är den medryckande och levande. Gällande berättarrösten som Larsmo ger sken av att känna igen, så känner jag igen den väldigt väl - den låter som George W. Bush, och det är väldigt lätt att föreställa sig honom tala på just det sätt som boken skrivs. Något jag kan konstatera efter att ha hört hundratals timmars tal av honom. Larsmo skriver också att Bush undviker att skriva om vissa saker - det vore intressant att specifikt få veta vad Larsmo menar att Bush undviker.
Larsmos övriga resonemang om Bushs icke-beslut är, som min sammanfattning av Bushs bok förhoppningsvis påvisat, ingen korrekt skildring av boken. Vilka beslut Bush fattade känner vi redan till - däremot vet vi inte i alla avseenden varför eller utifrån vilka grunder han fattade sina beslut. Vilka som var för besluten och vilka som var emot - samt vilka alternativa vägar som fanns att gå. I sin bok beskriver Bush allt detta. En seriös recension hade givetvis tagit upp några exempel på de resonemang Bush förde gällande te x Irak eller Patriot Act eller Waterbaording och sedan lämnat till läsaren att avgöra om denne ansåg att argumenten för besluten var vettiga eller ej (eller i egenskap av recensent förkastat Bushs resonemang). Larsmo gör dock ingendera.
För Ola Larsmo är världen, när man läser recensionen, tydligen väldigt enkel: Patriot Act var fel - that´s it. Helt oavsett bristerna inom underrättelsetjänsten och de säkerhetsorgan som gjorde att 9/11-attacken kunde äga rum - brister som Patriot Act åtgärdade. Beslutet om Irakkriget var fel - helt oavsett Saddams folkmord och tortyrkammare och den utbredda uppfattning (som funnits redan under Bill Clintons tid) om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Waterboarding av Khalid Sheik Mohammed (hjärnan bakom 9/11-attacken som också skar halsen av den judiske journalisten Daniel Pearl med sin "välsignade högra hand") som en sista åtgärd för att få information om närstående andra attacker var också det förkastligt. Världen i Larsmos ögon tycks vara minst lika enkel som i (föreställningen om) Bushs.
Till skillnad från Bush - som i sin bok faktiskt resonerar kring sina åsikter (även om Larsmo vill få sina läsare att tro något annat) så gör han dock inte det själv i sin recension. En recension som därför bäst skulle kunna beskrivas som en "icke-recension".
Martin Gelins recension i DN:
Den 15 november 2010 recenserade Martin Gelin i DN Bushs bok. Recensionen lät så här:
George W Bush erkänner ett och annat misstag. Men de mest omstridda handlingarna ber han inte om ursäkt för. Martin Gelin begrundar en kritiserad presidents politiska testamente.
Som titeln utlovar innehåller George W Bushs ”Decision points” en rad berättelser om stora och små beslut som definierade Bushs liv och hans tid som president. Han inleder med att berätta att beslutet att skriva boken inte var hans eget, utan kom efter övertalning från rådgivaren Karl Rove, vilket känns symtomatiskt för Bushs tid i Vita huset.
Han avslutar boken med ett annat symboliskt beslut. Veckan efter att han lämnat Vita huset promenerar Bush runt i Texas med hunden Barney, som hittar en gräsmatta och uträttar sina behov. Här fattar Bush ett avgörande beslut: han tar fram en svart plastpåse och plockar upp efter Barney, en handling som han sedan förklarar att han ”undvikit att utföra under åtta års tid”.
Man kan inte låta bli att fundera över hur Bush, i det ögonblick han vände ut och in på den svarta plastpåsen, bestämde sig för att just denna händelse var tillräckligt betydelsefull för att i all framtid förgylla den sista sidan i hans memoarer.
En av de vanligaste missuppfattningarna om Bush är att han är ointelligent. Det är han förstås inte, men däremot verkar han ha varit den minst neurotiska presidenten i USA:s historia. Han reflekterar ogärna över konsekvenserna av sina handlingar. Det är en egenskap som inte är helt sällsynt bland amerikanska män med bekväm uppväxt. F Scott Fitzgerald beskrev dem i ”The great Gatsby”, där Gatsbys välbeställde, dekadente vän Tom Buchanan ”stökade till det och förstörde saker bara för att sedan fly fältet och låta någon annan städa upp”.
De senaste åren har det varit lätt att glömma hur populär Bush var under sin första tid som president, men ”Decision points” lyckas effektivt påminna oss om hur han förförde det amerikanska folket.
Bokens allra första uppslag pryds av en stor bild där Bush står med megafon vid Ground Zero, efter terrorattackerna den 11 september 2001.
Han är omgiven av hjälparbetare, brandmän, ambulanspersonal och volontärer. Trots megafonen överröstas han av folksamlingens sorl och en av åhörarna ropar: ”Vi kan inte höra dig.”
Bush svarar: ”Men jag kan höra er. Hela världen kan höra er. Och de som flög in i de här skyskraporna kommer snart att få höra mer från er!”
Publiken svarade med att ropa: ”USA! USA! USA!”
Det var ögonblicket då den till synes tafatte George som snubblat över mållinjen till Vita huset, efter en diskutabel rösträkning i Florida, förvandlades till President Bush, den handlingskraftiga hjälten som skulle hämnas på terroristerna.
Bush skriver flera gånger att han är bättre på att prata än att lyssna. Om mötet med frun Laura: ”Vi var ett perfekt par: jag var en talare, hon en lyssnare.” Men det kan snarare vara tvärtom. Få presidenter har varit bättre på att lyssna på det amerikanska folket, att läsa av deras känslor, förstå exakt vad de ville höra. Han kommunicerade med en enkel, slagkraftig retorik som förvandlade honom till en landsfader – vintern 2002 hade han stöd av 90 procent av folket.
Hans liv saknar inte den typ av ögonblick som ofta berör det amerikanska folkets hjärtan. I 40-årsåldern var Bush på väg mot alkoholism, drack varje dag, gjorde bort sig på middagar och sociala tillställningar. Han delar generöst med sig av sina pinsamma minnen från dessa sena kvällar.
Amerikaner vill ha presidenter som är mänskliga, som tagit sig över strapatser och svårigheter.
Berättelsen om hur Bush återskapade sin image och personlighet när han flyttade från New England till Texas är djupt amerikansk. Det handlar om att förändra sitt eget öde, om än i motsatt riktning från vad vi är vana vid – en klassresa åt fel håll, som ett slags inverterad Gatsby.
Bush tvättade noggrant bort alla spår av segelsemestrar och svalkande country club-eftermiddagar på östkusten, för att i stället lansera sig som en råbarkad, solbränd machokille vars främsta hobby var att röja träd på ranchen i Texas.
Under Bushs första valkampanj för ett kongressäte i Texas attackerades han av demokraten Kent Hence, som påstod att Bush var en snobb från Harvard som inte hörde hemma i Texas. Bush förlorade men lärde sig en del om amerikanska valkampanjer. 2004 använde han samma strategi mot demokraten John Kerry, som attackerades som en förnäm Massachusettselitist som saknade förståelse för vanligt folk.
En djupare förståelse för denna personlighetsförändring får vi tyvärr inte i ”Decision points”, men det är ingen vild gissning att det handlade om att distansera sig från pappa (som bland andra Jacob Weisberg påstått, i den oumbärliga Bushboken ”The Bush tragedy”).
Bush erkänner ett och annat misstag i boken, men han undviker att ta ansvar för sina mest kontroversiella handlingar. Utan några detaljerade argument försvarar han beslutet att använda vattentortyr under förhören av terroristmisstänkta.
Han ursäktar sig för strategiska misstag i Irak men ångrar inte själva kriget. I samma andetag som han påstår sig bli ”illamående” vid insikten om att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen försvarar han sig med att världen trots allt är säkrare utan Hussein. Under krigets upptrappning kompenserar han de bristfälliga bevisen för massförstörelsevapnens existens med amatörpsykologisk analys av Saddam Husseins motiv: ”Hur kunde han vara så stöddig, om han inte hade några vapen?” frågar sig Bush. Det är ett argument värdigt en bardisk, inte Vita husets Situation room.
I dag lever Bush en stillsam tillvaro i Texas, där det smutsigaste han behöver göra är att plocka upp efter Barney.
Kvar i Washington finns Barack Obama, ett krympande antal demokrater och en ny våg av republikaner, som får dela på den otacksamma uppgiften att ta itu med ett ofattbart stort budgetunderskott, de största inkomstskillnaderna sedan 1880-talet, två omöjliga krig med tiotusentals civila dödsoffer och 250 000 amerikanska krigsveteraner med psykologiska men för livet.
Martin Gelin
Kommentar:
Gelins inledande personliga värdering att Roves förslag om att Bush borde skriva en bok skulle ha varit “symptomatiskt för Bushs tid i Vita Huset” - indikerar att Gelin tror att Bush styrdes av andra. Bushs bok - och många andra - är ganska tydliga med vem det faktiskt var som såväl drev sina agendor som i slutändan fattade besluten - det var Bush (PEPFAR är ett av många utmärkta exempel på detta där andra kabinettsmedlemmar som te x Cheney motsatte sig saken - och Roves inställning var, så vitt jag förstått/vill minnas saken, skeptisk om än foglig).
Berättelsen om Barney (Bushs hund som hade en egen sektion på Vita Husets hemsida) - är en historia Bush berättat på nästan alla sina föreläsningar efter att han lämnat Vita Huset. En historia som förstås syftar till att belysa övergången från att vara president till att bli en vanlig privatperson när han som alla andra måste koka kaffe på morgonen och rasta hunden. Istället för att förstå den tydliga innebörden av episoden väljer Gelin (likt så många andra Bush-kritiker gör) att istället tolka in en helt egen innebörd av den ytterst perifera berättelsen.
Gelin skriver sedan hur Bushs icke-existerande neurotiska tendenser gjorde att han ogärna reflekterade över konsekvenserna av sina handlingar. Lite senare skriver han:
“Bush erkänner ett och annat misstag i boken, men han undviker att ta ansvar för sina mest kontroversiella handlingar. Utan några detaljerade argument försvarar han beslutet att använda vattentortyr under förhören av terroristmisstänkta.”
Att Bush inte skulle ha reflekterat kring saker och ting är inte sant - han både reflekterade och agerade. Däremot reflekterade han inte i förhållande till allt som det överhuvudtaget går att reflektera kring, utan i första hand kring de beslut som låg honom för hand (vilket förmodligen är en bra egenskap om man är en ledare). Den som vill läsa breda diskussioner om innebörden av rättfärdiga krig kontra Irakkriget hänvisas till Bushs medarbetare som Michael Gerson, den som vill läsa om de juridiska argumenten kring Waterboarding av Al Qaida-terrorister kan läsa John Yoo osv. Bushs syfte med sin bok är dock att beskriva de faktorer som låg till grund för de beslut han fattade - och det gör han i boken.
Gelins kritik reflekteras emellertid även hos andra svenska recensenter som på något vis kräver att Bush ska försvara sig mot deras egna premisser om att han hela tiden agerade fel. För att ens kunna göra det måste man dock dela just den ståndpunkten, att man i de flesta avseenden gjorde fel. Bush anser inte att han gjorde det, utan förklarar ganska tydligt i sin bok att han fattade sina beslut av specifika orsaker. Jag anser inte heller att Bush agerade fel (och jag har grävt ner mig i de flesta av Bushs stora beslut).
Gelin fortsätter sedan att beskriva hur Bush skapade sig en typisk Texas-image och således tvättade bort stämpeln som en inflyttad östkustspolitiker). Gelin skrev:
“En djupare förståelse för denna personlighetsförändring får vi tyvärr inte i ”Decision points”, men det är ingen vild gissning att det handlade om att distansera sig från pappa (som bland andra Jacob Weisberg påstått, i den oumbärliga Bushboken ”The Bush tragedy”).
Förändringen i fråga kom dock inte efter att Bush efter studieåren flyttat hem till Texas igen. Bushs far var måhända en östkustpolitiker, men Bush själv kom till Texas som 2-åring. Utan tvekan var det Texas - inte New York, som formade honom under hans barn- och ungdomsår. Gelin får det dock att framstå som att Bush på något sätt växt upp på Östkusten för att sedan flytta till Texas (kongressmotståndaren Kent Hence ville i sin kampanj där han också besegrade Bush få denne att framstå som en östkustsnobb) och där skapa sig en ny identitet. Inget tyder dock riktigt på att så var fallet. Bush likt många andra växte upp i sina hemtrakter, flyttade iväg för att studera och återvände sedan dit han såväl hörde, som kände sig hemma. Att Gelin drar upp “The Bush tragedy” och anspelar på fader-son-komplexet trots att Bush i “Decision Points” tar upp detta så tydligt, antyder att Gelin antingen inte läst boken särskilt noggrant eller att han anser att Weisbergs analyser av Bush relation med sin far är bättre och mer trovärdiga än Bushs egna.
Slutligen lyfter Gelin fram Bushs resonemang kring massförstörelsevapen på ett sätt som får det att framstå som att Bush gick i krig bara pg a att han inte kunde förstå varför Saddam Hussein kunde “...vara så stöddig, om han inte hade några vapen?” Att det fanns mängder av saker och faktorer som indikerade hotet från Saddam Hussein nämner Gelin inte, och läsaren ges bilden av en president som attackerade Saddam Hussein utifrån någon icke-verifierbar magkänsla - vilket inte är någon rättvis sammanfattning eller recension av Bushs mycket ingående skildring av upptakten till Irakkriget - där han alltså hade en bred krigsresolution från Kongressen i ryggen.
Martin Gelin skrev 2009 boken “Det amerikanska löftet” om Barack Obamas presidentkampanj, som Gelin följt redan innan Obama blev världskänd. Jag läste boken med stort intresse, dels pg a mitt intresse för amerikansk politik och dels för att jag tyckte att det verkade kul att läsa något av någon i min egen ålder. Jag skrev också en lång och ingående recension av Gelins bok (som kan läsas här) - och jag vågar gissa att få andra gjort lika ingående recensioner av Gelins bok som jag har gjort. Gelin höll 2008 naturligtvis på Obama - jag höll på John McCain. Att Gelin inte höll på denne framgår ganska tydligt i hans bok. Delade åsikter om vem som skulle passa bäst som amerikansk president förhindrar dock givetvis inte en rättvis läsning av en “motparts” bok. Gelins bok skildrade inte McCain eller Palin (eller Clinton eller Bush) särskilt rättvist. Men den utgjorde en bra sammanfattning av Obamas presidentkampanj. Vilket jag i min recension också konstaterar. Gelin verkar också ha varit nöjd med min recension. På en sida där han sammanfattat recensionerna av boken, citerar han nämligen följande stycke av min recension där jag skriver:
"Nog den bästa moderna svenska USA-skildring jag läst. Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig, även när andra plikter kallade. Och jag skulle förmodligen med lika stort intresse kunna läsa boken en gång till, vilket indikerar hur väl han faktiskt lyckats. Gelin visar med sin bok att han har potential att bli en av Sveriges främsta USA-experter."
Ronie Berggren, Amerikanska nyhetsanalyser
Memoarer bör inte exklusivt brukas för att skriva historia - däremot fyller memoarer ett specifikt syfte: de ger författaren möjlighet att lyfta fram -sitt- perspektiv på saker och ting. En seriös recensent av en memoar (eller en bok) har förstås i uppgift att kort och koncist förmedla just författarens intentioner och syn på saker och ting (och därefter i egenskap av recensent tycka bra eller tycka illa om de saker författaren lyfter fram). En sådan slags recension gjorde jag av Gelins bok - där kontentan var att Gelin inte skildrade te x McCain särskilt rättvist, men att bokens syfte förstås var att skildra Barack Obama - något jag ansåg att Gelin lyckades med. Gelin gör emellertid inga försök skildra Bushs bok utifrån samma premisser - den avfärdas istället kategoriskt, och Gelin lägger i sin recension fokus på Bushs förord och avslutning, trots att det riktigt intressanta i boken är de saker som stod där emellan. Det gör att Gelins recension heller inte håller måttet och han faller tyvärr in i kategorin av dåliga svenska recensenter.
Eftersom jag läst och recenserat Bushs bok mer ingående än de flesta - och även läst och recenserat Gelins bok mer ingående än de flesta, så kan jag konstatera att båda böckerna var spännande och läsvärda, men Bushs bok var betydligt bättre. Och eftersom Gelin trots allt är författare så borde han veta bättre än att skriva så simpla saker som sin recension av “Decision Points”.
Erik Åsards recension i SVD:
Den 30 november 2010 recenserade USA-vetaren Erik Åsard “Decision Points” i SVD-kultur. Till skillnad från de andra svenska recensenterna så uppbär Åsard en professorstitel och är så vitt jag vet Sveriges främsta erkända USA-expert. Han medverkar relativt ofta på TV för att kommentera det ena eller andra med anknytning till amerikansk politik och undervisar studenter vid Uppsala Universitet. I höstas blev han också aktuell med boken “Den sårbara supermakten” som handlar om amerikansk historia och politik med fokus på Clinton-Bush-Obama-eran. I egenskap av professor på ett statsfinansierat svenskt universitet så bör man kunna förvänta och även kräva såväl en viss kvalité som förmåga till en objektiv sakskildring. Erik Åsards recension av Bushs bok låter dock som följande:
Amerikanska presidentmemoarer utgör en egenartad genre. De är betydligt mer än blott och bart levnadsminnen. Överlag är de skrivna inte så mycket för samtiden som för framtiden. Deras främsta syfte är att frisera bilden av en presidents tid vid makten, bemöta ogina kritiker och ge eftervärlden en personlig bild av viktiga gärningar och händelser. Det handlar med andra ord om att lägga historien till rätta eller, om man så vill, att skönmåla.
Så är även fallet med George W Bushs nyutkomna memoarbok ”Decision points”. Den har en tematisk uppläggning och tar upp några av de mest centrala beslut som Bush fattade under sina två mandatperioder, från 11 september-attackerna 2001 och krigen i Afghanistan och Irak till tvisterna om stamcellsforskning, Katrinakatastrofen och finanskrisen 2008. Det förvånar inte att Bush med få undantag anser sig ha fattat de kloka och riktiga besluten. I det avseendet befinner han sig i gott sällskap – den aura av självtillräcklighet som vilar över framställningen delar Bush med många av sina föregångare.
Mer problematiskt är att Bush inte sällan ger en snedvriden bild av centrala händelseförlopp. Tre konkreta exempel får illustrera tendensen. Ett kort avsnitt om det högdramatiska presidentvalet 2000 avslutas med att vi får veta att Bush till sist segrade i delstaten Florida med 537 rösters marginal. Det stämmer, men läsarna lämnas i ovisshet om att Al Gore fick över en halv miljon fler röster nationellt, något som med ett proportionellt valsystem skulle ha gjort honom till president. Utfallet kunde ha givit Bush tillfälle att fundera över valsystemet, det ålderstigna elektorskollegiet och andra konstitutionella frågor, men här har han inget att bidra med.
Bush citerar vidare valda delar ur det tal han höll på hangarfartyget USS Abraham Lincoln i maj 2003, kort efter invasionen av Irak. Men här väljer han av någon anledning att utelämna själva kärnmeningen i talet, den som hävdade att USA och dess allierade redan efter några veckors strider hade avgått med segern. Det skulle snart visa sig vara ett förhastat uttalande.
Slutligen är det signifikativt att författaren ingenstans nämner namnet Richard A Clarke, som länge var huvudansvarig för antiterrorismfrågor under såväl Bill Clinton som Bush själv. Clarke figurerar inte ens i kapitlet om terroristattackerna 2001, ett paradexempel på selektiv historieskrivning. Man kan misstänka att skälet till förbigåendet är att Clarke skrivit en kritisk bok där han visar hur svårt det var att få upp frågorna om terrorism och al-Qaida på dagordningen före den 11 september. Bush och hans närmaste rådgivare var desto ivrigare att få information om en viss diktator i Bagdad.
Åtskilligt av det som Bush berättar om är känt sedan tidigare. Men ett avslöjande förtjänar att nämnas. Hösten 2006, då våldet eskalerade i ett alltmer sargat Irak, bad senator Mitch McConnell om ett enskilt samtal med Bush. McConnell, då liksom nu republikanernas ledande namn i senaten och känd som en krigshök, var bekymrad över partiets låga opinionssiffror och bad Bush att börja ta hem trupper från Irak.
McConnell var ingalunda ensam om sin önskan; vid det laget hade Irakkriget blivit synnerligen impopulärt och kraftigt dragit ner Bushs uppskattningssiffror. Att även McConnell bakom stängda dörrar förespråkade en hemtagning av trupper bekräftar bilden av honom som en supertaktiker vars överordnade mål i alla lägen är att värna om sin egen och partiets maktställning. Samme McConnell har uttalat som sitt främsta mål under de kommande åren att söka förhindra att Barack Obama omväljs till president.
Bush är en produkt av USA:s politiska kultur, vars grunddrag trots stundtals stor medieexponering är förvånansvärt okända i omvärlden. Bushs främsta kännetecken som aktiv politiker, förutom namnet och familjekontakterna, var hans sinne för politikens strategiska sida, hans humor och pojkaktiga charm. Men märkligt lite av de egenskaperna kommer till synes i memoarboken, som är berättad på en förvånansvärt oengagerad prosa. Framställningen segar sig fram via korta, talspråksliknande meningar och mängder av patriotiska klichéer.
Innan Bush påbörjade skrivarbetet fick han av ett dussintal historiker rådet att läsa president Ulysses S Grants prisade memoarer, som utges i ständigt nya upplagor. Det skulle överraska om framtida historiker rekommenderade USA:s avgående presidenter att använda Bushs memoarbok som förebild för sina hågkomster.
Erik Åsard
Kommentar:
Åsard inleder alltså med att förklara att Bushs biografi, likt presidentbiografier överlag, är ett försök att att rätta till, eller för att tala klarspråk, skönmåla historien. Åsard stör sig inte nämnvärt mycket att Bush menar sig ha fattat kloka och riktiga beslut gällande Irak, stamcellsforskning, Katrina etc - det var att vänta. Vad som stör Åsard är att Bush enligt honom snedvinklar centrala händelseförlopp. På det ger Åsard alltså tre exempel: - Valet 2000 - talet vid USS Abraham Lincoln i maj 2003 och utelämnandet av de uppgifter Richard Clarke förmedlar i sin bok "Against all enemies".
Likt Martin Gelin i sin betoning av det han menar var Bushs bristande resonemang kring te x waterboarding, så menar Åsard att Bush resonerar för lite kring valet 2000 - och att Bush borde ha resonerat kring det vettiga i USA:s valssystem. Riktigt vad USA:s valsystem har med de beslut Bush personligen hade att förhålla sig till att göra, förklarar dock inte Åsard. Bush, likt Al Gore, hade år 2000 ett faktum att hålla sig till: Att USA:s konstitution i Artikel II tydligt förklarar att en president väljs av delstaternas elektorer. Att fundera över vilket valsystem som för USA:s del vore bäst - ett Sverige-likt proportionellt sådant, eller ett system baserat på amerikansk federalism är kanske en intressant diskussion för historiker och statsvetare - men frågan är om rätt plats att diskutera detta verkligen är i en presidentbiografi som uttryckligen förklarar att dess syfte är att beskriva de beslut presidenten ifråga själv fattade? I synnerhet när det helt uppenbart inte var Bush som fattade beslutet om konstitutionen. Riktigt varför en utebliven diskussion om detta skulle göra Bush bok dålig är svårt att förstå. Däremot går det att förstå att de som önskar en större centralstyrning av USA, ungefär på samma sätt som i europeiska länder, gärna debatterar problemen med det amerikanska elektorssystemet. Men det är förstås en helt annan sak och faktiskt inte alls särskilt relevant i sammanhanget. (Bush skriver i ett kapitel också om sin gudstro - helt uppenbart finns det många som -inte- tror på Gud, och utifrån ett analogislut av Åsards resonemang så borde Bush i sin bok givetvis också bemött de många argumenten mot Guds existens - om han nu ville verka intellektuellt trovärdig).
Gällande Bushs tal på USS Abraham Lincoln i maj 2003 så hävdar Åsard att Bush av någon anledning väljer att “utelämna själva kärnmeningen i talet, den som hävdade att USA och dess allierade redan efter några veckors strider hade avgått med segern. Det skulle snart visa sig vara ett förhastat uttalande.”
Här har Åsard både rätt och fel. Bush har i boken sammanfattat sitt tal, och den mening Åsard efterlyser har Bush inte tagit med. Däremot har Bush tagit med vad som verkligen var “kärnmeningen” - enklast är dock att göra en jämförelse. Situationen 2003 var följande. USA hade just besegrat Saddam Hussein - kriget skulle fortgå men den irakiska diktatorn var störtad. Bush höll därför ett tal på hangarfartyget USS Abraham Lincoln. Bakom honom hade besättningen satt upp en banner med orden “Mission Accomplished” - i takt med att Irakkriget drog ut på tiden så blev Bush hårt kritiserat för “Mission accomplished”-texten, och kritiker hävdade att han där och då hade trott att kriget faktiskt var över. Så var emellertid inte fallet - vilket Bush i sitt tal också tydligt uttrycker.
Så här skriver Bush i sin bok när han citerar det tal han höll:
“Major combat operations in Iraq have ended... The transition from dictatorship to democracy will take time, but it is worth every effort. Our coalition will stay until our work is done. Then we will leave, and we will leave behind a free Iraq.”
Åsard menar att Bush utelämnat en “kärnmening” - i sitt sammanhang är den mening som Bush (i boken) utelämnat följande:
“Major combat operations in Iraq have ended. In the Battle of Iraq, the United States and our allies have prevailed.”
Riktigt vad som är fel i det resonemang är svårt att förstå eftersom segern över Saddam Hussein var ett faktum. Den kritik som främst riktats mot talet var mot bannern med orden “Mission Accomplished” som alltså antydde att Bush trodde att kriget var över. Talet i sig visar dock tydligt att Bush inte trodde det, men i sin bok är han sparsam även när de gäller att citera de delar av talet där han tydligt talade om fortsättningen - men jag kan istället citera de delarna här. Bush sa i sitt tal så här efter att ha sagt orden som citerats ovan:
"And now our coalition is engaged in securing and reconstructing that country."
Och vidare:
We have difficult work to do in Iraq. We're bringing order to parts of that country that remain dangerous. We're pursuing and finding leaders of the old regime, who will be held to account for their crimes. We've begun the search for hidden chemical and biological weapons and already know of hundreds of sites that will be investigated. We're helping to rebuild Iraq, where the dictator built palaces for himself, instead of hospitals and schools. And we will stand with the new leaders of Iraq as they establish a government of, by, and for the Iraqi people.
The transition from dictatorship to democracy will take time, but it is worth every effort. Our coalition will stay until our work is done. Then we will leave, and we will leave behind a free Iraq.
Att, som Åsard gör, lägga betoningen på att Bush inte citerat orden “In the Battle of Iraq, the United States and our allies have prevailed” - bygger på föreställningen att Bush verkligen måste ha trott och med de orden menat att kriget var över. Absolut ingenting, vare sig Bushs tal, planerna inför tiden efter kriget eller något som Bush gjorde antydde dock en sådan sak. Det enda som kan tolkas på det sättet är de få enstaka orden (ord som i meningarna därefter, som ovan påvisats av -mig- inte av Bush) - som Åsard nämner. Det säger således en hel del om Åsard, som till varje pris verkar vilja hålla fast vid föreställningen om att Bush verkligen trodde att kriget var slut.
Gällande den tredje punkt Åsard tar upp om Richard A. Clarke så har jag redan kommenterat den saken tidigare i min sammanfattande kommentar till “Decision Points”. Men här kan kort en sak till nämnas, som förmodligen utgör en orsak till att Richard A. Clarke inte nämns vid namn. Clarke tillhör en av dem som driver tesen att Bush avsett attackera Irak redan direkt efter 9/11 (något Bush i sin bok förklarar inte var fallet - även om det är en tes vänsterkritiker gärna försöker lyfta fram) - så har jag svårt att tro att Bush skulle ta Clarke tillräckligt seriöst för att bemöta honom. Bush har i sin bok presenterat de beslut han fattade och varför han fattade dem - han ämnar dock inte gå in i några djupare diskussioner med dem som inte tror honom.
Erik Åsard är helt uppenbart ingen vän av George W. Bush. Vilket man naturligtvis heller inte behöver vara. Värre är dock att Åsard inte tycks ha förmågan att kunna skildra saker och ting sakligt och rättvist. Hösten 2010 släppte Åsard som tidigare nämndes sin bok “Den sårbara supermakten” - en bok jag läst och recenserat mycket ingående. I den boken ägnar Åsard några kapitel åt att beskriva George W. Bush - och jag ägnar några sektioner av min recension till att beskriva bristerna i Åsards beskrivningar av denne. “Den sårbara supermakten” är mer läsvärd än Åsards mycket dåliga Bush-recension, men lider av samma bristande förmåga till sakliga framställningar. Det trots att han alltså är professor i Nordamerikanska studier och förmodligen undervisar hundratals elever varje år i amerikansk politik. Att journalister ägnar sig åt subjektiv nyhetsförmedling är kanske i viss mån beklagligt - men när en professor med ansvar att undervisa unga studenter ägnar sig åt sådant, så är det inte bara beklagligt utan även oroväckande - och det skapar heller inget större förtroende för det lärosäte han besitter.
Sara Stenholms recension i Aftonbladet:
Den 25 november 2010 recenserades Bushs bok i Aftonbladet av Sara Stenholm. Stenholm är dock ingen av Aftonbladets vanliga reportrar utan arbetar på Sveriges Radio som programledare för “Godmorgon världen”. Hennes recension med rubriken "Med Gud vid sin sida" utgör också den allra mest emotionella sågningen av Bushs bok och lyder som följande:
Sara Stenholm om George W Bush – suputen som blev frälst och kastade världen i krig
George W Bushs memoarer. De kommer inte bli översatta till svenska. Jag frågade en förläggare varför."Där Blair är intressant, är Bush bara äcklig” blev det rättframma svaret om de två krigsbrödernas respektive memoarer. Och det finns väl ingen bok denna höst som mer lägger upp sig till en sågningssmash, än just denna. Herregud, det är väl knappt ens någon som minns Bush längre, än mindre beundrar honom. I dag är det möjligen bara Göran Persson som fortfarande tycker att Bush var en hedersknyffel till politisk polare.
Men det fanns förstås en annan tid. En tid när Bush kunde vakna på morgnarna i Vita huset med vetskapen om att han var den populäraste president som USA någonsin haft. De där dagarna efter 11 september 2001, dagarna efter det att Bush stått på ruinerna av World trade center-tornen och ropat ”I can hear you, the rest of the world can hear you and the people who knocked these buildings down will hear all of us soon”. Och det där citatet sammanfattar Bushs inställning rätt väl. Han lovade att terroristerna och resten av världen snart skulle märka av honom och hans militärmaskin – och som han infriade det löftet. Det Bush sätter sig för att göra, det ror han i hamn.
Så vad var det då för en man som med sina beslut och sina idéer förändrade världen under de första åren av det nya årtusendet? Ja, man skulle kunna sammanfatta hans liv så här: Söp. Mötte Gud. Blev president. Och här i vilar ju verkligen sprängstoff till både ett liv och en bok. För det är i det personliga som vi kan ana något hos George W Bush. I kapitlen om 11 september-attentaten, om vad som föregick Afghanistan, om massförstörelsevapen, om Guantánamo och om Irak, där finns absolut inget nytt att hämta. Och Bush lyckas med sin argumentation förstås inte övertyga någon om det folkrättsliga, ens rimliga, i sitt agerande. I stället är det i de allt för korta, allt för ytliga avsnitten om hans privatliv som det trots allt blir intressant.
En alkoholist som lägger av med spriten och blir president. Varför lyckas han? Är det fadersarvet? Kanske. För kanske är det så att om man tillhör en av USA:s välbärgade, och mest prestigefulla politiska familjer, så hamnar man till slut alltid med fötterna stadigt på marken när man faller. Kan man inte minnas när man senast hade en vit dag, så ligger vägen till karriär ändå spikrak för en Bush. Men det är något med den där övertygelsen. Tanken om att veta vad man vill. Och när George W Bush till det sen lägger att också veta varför han vill – ja, det är då det börjar bli riktigt farligt.
Efter att ha uppträtt berusad och gjort bort sig på mer än en middag hemma hos mamma Barbara och pappa George, träffar George den yngre en kväll masspredikantpastorn Billy Graham. Bush fascineras, går en kvällskurs i bibelstudier, ber och blir frälst. Och så blir han en born-again-christian.
Och det är på den här grunden som USA:s 43:e president fattar så många av sina beslut. Med Gud som mentor. Gott och ont, rätt och fel, fritt och ofritt, är förtvivlat lätt att uttyda när han håller vår herre i handen. Det är en president som skapar politik med sitt eget skrivna facit i hand, där han därför alltid har alla rätt. För vad Gud vill, det har ju Bush själv uttolkat.
Så George W Bush fattar sina ödesdigra, folkrättsvidriga beslut för att han måste. För att hans moral – det vill säga hans gudstro – kräver det. Och när det sen går åt helvete med både Afghanistan, torterandet av fångar och övervakandet av de egna medborgarna, ja då är det inte mycket att göra åt. Inte ens de 100 000 civila irakier som dött på grund av George W Bushs beslut är något att beklaga särskilt mycket. För president George W Bushs uppsåt var gott. Han gjorde bara vad hans, av Gud givna, moral krävde av honom. Och det, det är som förläggaren sa, bara äckligt.
Sara Stenholm
Programledare Godmorgon Världen, Sveriges Radio
Kommentar:
Sara Stenholm har förstås fel gällande det mesta i sin analys av Bush - det för min del mer underhållande citatet var givetvis:
“Herregud, det är väl knappt ens någon som minns Bush längre, än mindre beundrar honom.” :)
Jag tillhör förstås inte skaran av världsledare, så syftade hon på sådana så blir listan givetvis mindre. Däremot är Göran Persson knappast Bushs största fan (I dokumentären "Ordförande Persson" lät han ungefär som hon själv gör i sin beskrivning av Bush) - det hade varit bättre att nämna den person hon trots allt tycks ha viss aktning för: Tony Blair. Att Blair och Bush gillade varandra är ingen hemlighet. Men eftersom hon citerar en förläggare som menar att Blair är intressant men Bush äcklig, så kan det passa att citera Blairs “intressanta” bok “Mitt liv, min resa” (som alltså finns utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag). Där skriver Blair så här om sin vän George W. Bush:
“När konflikten började pågick G8-toppmötet i S:t Petersburg. Mötet blev minnesvärt av två anledningar. Det fanns ett typiskt “George Bush-ögonblick” där han, utan att veta att mikrofonerna var på i mötesrummet, hälsade på mig på sitt karaktäristiska vis med ett “Yo Blair”.
...jag tyckte att “Yo Blair” var ganska roligt. I själva verket vittnade det om en stark intimitet. Av alla de makthavare som jag träffat på de högre politiska nivåerna var han den siste som skulle vara ohövlig eller bete sig sårande. Han kunde prata med Alastair eller Jonathan med en informell ton som de flesta av världens presidenter aldrig skulle ha tillåtit sig. I synnerhet Alastair brukade retas med honom på ett sätt som antagligen ingen annan gjorde, inte ens i hans inre krets, och jag tror att George på sätt och vis gillade det.” (s 720 i Blairs bok)
Och lite längre fram varnar Blair för dem som kategoriskt tog avstånd från Bush och skriver:
“Å ena sidan fanns de som i princip trodde att George W. Bush personligen utgjorde hela problemet, och å den andra de som trodde att mjuk makt var naivt önsketänkande. Med tiden blev den senare gruppen helt överflyglad av den förra. En hel tankeskola - som gett stor eko, enligt min mening på ett skadligt sätt - intog mer eller mindre positionen: om du vill lyckas, se till att vara “icke-Bush”. Gör tvärtemot vad han gör så klarar du dig bra. Det är en farlig och missledande myt.” (S 726)
Blair skriver också en annan sak om Bush-hatarna, som passar bra i ljuset av Stenholms recension:
“Jag frågade en gång en av partiets parlamentsledamöter varför han hatade George så mycket. Det var vid ett av dessa pinsamma tillfällen som kunde dyka upp till och med i sällskap av mina nära vänner, när någon i enrum frågade mig vad jag egentligen tyckte om George W. Bush. Jag sa alltid att jag verkligen gillade honom. Utan undantag fick jag samma reaktion av total oförståelse. När jag frågade min parlamentskollega varför han hatade honom så mycket sa han: “Jag gör det bara. Kan inte riktigt förklara det, jag bara gör det.” Sedan frågade jag om det skulle spela någon roll om han till slut visade sig ha rätt. “I så fall tror jag att jag skulle hata honom ännu mer”, svarade han.” (S 675)
Sara Stenholms recension är så pass subjektiv, emotionell och felaktig att den inte behöver eller kräver något djupare bemötande - åtminstone inte efter min ovan relativt ingående beskrivning av vad Bushs bok faktiskt handlar om. Jag ser det ytterst otroligt att någon skulle fästa större trovärdighet vid hennes framställning av Bush och dennes bok än vid min. Men den saken kan du som läsare bäst själv bedöma. Jag behöver inte ens säga att hennes recension är “äcklig”, den var till sin natur mer “talade”, och då gällande henne själv snarare än i fråga om Bush eller hans bok.
En sak som dock kan nämnas som visar att hon inte är nämnvärt kunnig om George W. Bush är följande stycke:
“...det är i det personliga som vi kan ana något hos George W Bush. I kapitlen om 11 september-attentaten, om vad som föregick Afghanistan, om massförstörelsevapen, om Guantánamo och om Irak, där finns absolut inget nytt att hämta.”
Det korrekta är förstås motsatsen. Nästan allt om Bushs personliga liv var redan innan “Decision Points” kom ut välbekant. I "Decision Points" finns några extra historier ur Bushs livsarkiv som inte framkommit tidigare (som te x modern Barbaras missfall). Bushs personliga berättelse i "Decision Points" är bra, men om man letar efter “något nytt” så kan det jämföras med att se Extended Version av Sagan om Ringen-filmerna. Väldigt sevärda och de extrascener som finns med tar en fantasynörd gärna till sig flera gånger om, men överlag tillför de förstås inte själva huvudhistorien särskilt mycket. Samma sak gäller Bushs bok.
Vad som faktiskt gör “Decision Points” riktigt intressant, och där Bush berättar saker som de flesta inte haft någon kunskap om tidigare (Sara Stenholm inkluderad) har just att göra med Afghanistan, Guantanamo, Irak mm - och där finns mycket nytt - eller i alla fall ofta förbigånget - att hämta. Jag lärde mig i de kapitlen en hel del nya saker (och med stor sannolikhet har jag fler förkunskaper om Bush än Sara Stenholm - varför hon borde ha upptäckt ännu fler “nyheter” än jag).
Det är förstås dock bara detaljer. Vad som är bekymmersamt är emellertid att Stenholm alltså utgör en del av Sveriges Radio - som syftar till att ge den svenska befolkningen vad vi så fint kallar public service. I egenskap av gästrecensent på Aftonbladet stod hon inte under skattebetalarnas förmyndande - däremot gör hennes recension att det tål att frågas om Stenholm alls besitter förmågan till någon form av objektivitet. En som faktiskt noterat detta och höjt rösten kring detta är Roland Poirier, som i föjande artikel frågar SR vilka kriterier de har när de anställer folk.
Hans fråga bemöts av Staffan Sillén (Ekochef på Sveriges Radio) och Nina Benner (Chef för ”Godmorgon, världen!”) som svarar följande:
“Sara Stenholm har som gästkritiker i Aftonbladet den 25 november recenserat George W Bushs bok ”Decision Points”. Poirier Martinsson hävdar att recensionen är tendentiös, inriktar sig på fel frågor och att boken är intressantare än vad recensenten gav uttryck för.
Sara Stenholm har varit SR:s korrespondent i New York och har djupa kunskaper om amerikansk politik. Det är möjligt, rentav troligt, att Poirier Martinsson gärna hade sett en annan bild förmedlad av Bush och hans verk, men vårt förtroende för Sara Stenholms integritet och opartiskhet är grundmurat. Även när hon uppträder inom ramen för kulturkritik i Aftonbladet.”
Sara Stenholm har alltså skrivit vad som måste beskrivas som den mest partiska recensionen av alla svenska recensioner av Bushs bok. En recension som visar på ytterst lite integritet och någon opartiskhet är det förstås inte frågan om. Det vore dock okej om det bara rör sig om Aftonbladets recension. Att vara betrodd med att producera public-service material måste inte innebära att man inte får ha personliga åsikter som uttrycks på annat håll, så länge man besitter förmågan att separera de åsikterna från sitt offentliga ämbete (på samma sätt så bör naturligtvis lärare i samhällskunskap ha rätt att rösta och rätt att engagera sig politiskt utanför skolans ramar - däremot får de naturligtvis inte påverka eleverna utifrån sina egna personliga partisympatier). Stenholms recension gör dock att det finns goda skäl att ifrågasätta henne - och börja en granskning av vad hon gjort och gör på Sveriges Radio. Att SR:s representanter inte visar något intresse för att göra en sådan undersökning är synnerligen oroväckande - och i så fall finns det fog att kritisera inte bara Stenholms undermåliga recension och personliga kvalitéer, utan också Sveriges Radio överlag och i vilken utsträckning dessa verkligen upprätthåller de krav som bör ställas på skattefinansierad public service som bör vara sakligt objektiv på precis samma sätt som en lärare bör vara för att legitimera sitt skattefinansierade existensberättigande.
Jag har på dessa rader dels tecknat en egen bild av Bushs bok - och dels refererat till svenska recensenter som alla tecknar en nästan diamentralt motsatt bild. Bland internationella recensenter finns både kritiker och de som prisar boken. De får dock nämnas vid annat tillfälle. Vad som avslutningsvis kan vara intressant är dock att jämföra bemötandet av "Decision Points" med bemötandet av andra presidentbiografier. Som tidigare nämndes har USA de senaste 30 åren haft tre presidenter som suttit två ämbetsperioder: Ronald Reagan, Bill Clinton och George W. Bush. Alla tre skrev också ca 2 år efter sin avgång en bok om sitt presidenskap. Och alla såväl prisades som kritiserades också för sina böcker. Bill Clinton kritiserades ingående för sakfel i boken, av sin fd medarbetare Dick Morris (numera en välkänd gäst på Fox News). Reagan kritiserades för att han inte var tillräckligt självkritisk mot “Reaganomics” (tron på skattesänkningarnas betydelse för den ekonomiska tillväxten) - ungefär på samma sätt som kritikerna ovan menat att Bush inte varit tillräckligt självkritisk gällande exempelvis Irak.
Således tycks presidentbiografier alltid mötas av skarp kritik (något Erik Åsard också påpepkar). Gällande kvalitén på böckerna så kan de bedömas på olika sätt. Jag anser att alla tre böcker är välskrivna. Bushs bok har dock det bästa upplägget - och hans bok blir aldrig ointressant eller långtråkig (bortsett möjligtvis från stycken i det kapitel jag ovan nämnde). Bill Clintons bok är stundom långtråkig (varför jag inte läst klart den, eller läst den från pärm till pärm). På Wikipedia konstateras också följande om Clintons bok:
“In 2007 Teletext carried out a survey of British readers, the results of which revealed that 30% of the respondents had purchased My Life, but had either not read it, or had begun to read it but had not finished it.”
Det betyder inte att Clintons bok är dålig. En viktig författaregenskap är dock att, för att uttrycka saken på engelska, kunna “kill your darlings”. Det kan inte Bill Clinton (jag är inte heller nämnvärt bra på saken) som, vill jag dra mig till minnes, berättar om alla möjliga detaljer i sin barndom och sitt personliga liv som helt enkelt inte är överdrivet intressant. Bush har undvikt den fällan dels genom att teckna de stora dragen i sin ungdom varvat med diverse enstaka beskrivande detaljer - och dels genom att varva berättelserna om sin ungdom med dagsaktuella händelser, som gör att allt (inklusive de saker han skriver om sedan länge svunna tider) känns relevant. Ronald Reagan har i sin bok ungefär samma kronologiska upplägg som Clinton men är inte lika seg - men heller inte lika rolig som Bush. Det är förstås en fråga om personlig smak vad man gillar bäst (och i Reagans fall är det förstås en helt annan era och en helt annan generation som beskrivs) - men jag själv anser att Bushs bok är den presidentbiografi med bästa upplägg.
Slutligen hoppas jag att dessa rader kunnat förmedla ett visst perspektiv på saker och ting. Bushs bok är enligt min bedömning inte i närheten av lika dålig som de svenska recensenterna ger sken av (den är enligt min mening bättre än de de två författande recensenternas ovan egna böcker). Avslutningsvis passar Greg Sheridans ord bra som beskrivning av såväl min syn på Bush som dennes kritiker:
"This President, infinitely more complex than his reviews would suggest, will have a better place in history than most of his critics."
Se även tidigare inlägg:
Jag har skrivit en hel del artiklar om nästan alla ämnen som ovan omnämns. Här är några som kan vara av intresse för dem som vill lära sig mer om George W. Bushs politik:
Om Irakkriget:
Irakkriget ur ett historiskt perspektiv 20081117
Om arbetet mot HIV/AIDS:
Sydafrika, fotbolls-VM och PEPFAR 20100715
Om "tortyren" på Guantanamo:
Felaktig svensk rapportering om CIA:s förhörsdokument 20090530
Om "Mission-Accomplished"-bannern:
Svensk media driver myten om "Mission Accomplished" vidare 20100901
Om Frihetsagendan:
P1:s Konflikt om Tunisien och Bushs demokratiagenda 20110131
---------------
1 kommentar:
mycket bra inlägg som jag till stor förvåning läste från början till slut. fann behållning i både recensionen av boken och recensionen av recensionerna även om jag var tvungen att kasta upp lite efter sara stenholms.
Skicka en kommentar