2008 blev det amerikanska valåret när de svartas röster togs på större allvar och var av större betydelse än någonsin tidigare. Det talas ofta om att Obamas - i amerikanska mått - relativt liberala hållning till statens inblandning i moralfrågor visar på att en majoritet av hans väljargrupp motsätter sig den moralkonservatism som Bushadministrationen i mångt och mycket representerat. Det torde åtminstone vara en svensk förstahandstolkning av saken. (De svenskar som kampanjade för Obama gjorde förmodligen det i sällskap med relativt unga studenter - inte i sällskap med Jesse Jacksons kyrkfolk).
Vid en närmare granskning så verkar dock inte så vara fallet - åtminstone verkar det inte enbart vara så. Att mängder av det gamla gardet Demokrater - som sakta men säkert sedan 1980-talet sett sitt parti förskjutas i alltmer liberal riktning i värdekonservativa frågor - och som alltsedan 1980-talet i många avseenden gått över till Republikanerna (med sin början vid Reagan-revolutionen, och Reagan-Demokraternas uppkomst). Ett exempel på det är Pennsylvanias tidigare guvernör Robert Casey, som inte bjöds in till Bill Clintons nomineringskonvent 1992 pga Caseys abortmotstånd. Sedan dess har dock en slags försoning skett inom det Demokratiska lägret (en förmodligen helt nödvändig sådan). Detta år talade nämligen Caseys son, den katolske senatorn Bob Casey Jr på Demokraternas Nationalkonvent, för att trots sitt abortmotstånd, som han betonade - likväl, men av andra orsaker - ge sitt stöd till Barack Obama. Casey representerar många katolikers röster - som inte ändrat ståndpunkt i sin syn på abort, men röstat på Obama av andra anledningar än abortfrågan, och därför kunnat ha överseende med hans liberala hållning.
En annan - och den kanske viktigaste gruppen i sammanhanget - är förstås de svarta. I sitt segertal nämnde Obama den 106-årige kvinnan Ann Nixon Cooper - och beskrev i talet vilken enorm förändring hon bevittnat i sitt långa liv: hon föddes generationen efter slaveriet - i en tid när det fanns varken bilar eller flygplan - och i en tid när hon av två anledningar inte tilläts rösta: därför att hon var kvinna, och därför att hon var färgad. Att de svarta främst röstade på Obama pg a dennes hudfärg - och den historiska förändring det representerade - och inte främst pga dennes politiska moralliberalism står också klart.
Detta visade sig på valdagen tydligast i Kalifornien, där svarta i större utsträckning än någonsin lockades till valurnorna pg a Obama - men där de samtidigt röstade för proposition 8 - lagen som återkallar rätten för homosexuella att ingå äktenskap. De svarta utgör 10% av Kaliforniens elektorat, och 2 av 3 svarta röstade för lagen.
Hur kommer det sig?
Denna artikel i Los Angeles Times skriver att svarta inte ser gay-rörelsen på samma sätt som de ser sin egen medborgarrättsrörelse. Den 57-årige Bilson Davis säger i artikeln:
"I was born black. I can't change that. They weren't born gay; they chose it," En uppfattning som - helt oavsett sanningshalten - delas av många.
Den andra orsaken har att göra med att många svarta ofta går till kyrkan och hyser en mycket traditionell kristen tro - och mängder av afro-amerikanska pastorer skickade ut mail och reklam till stöd för förbudsförslaget. Den 50-årige svarte Christopher Hill sa att han motiverades av sin tro till att rösta för proposition 8, och sa också att det inte är samma sak som medborgarrättsrörelsen: "Civil rights are about getting a job, employment. Gay marriage is not: It's an abomination against God."
Den svarta kvinnan Doris Tucker, som motsätter sig homoäktenskap, kommenterade sin röst på valdagen genom att säga att hon röstat för alla goda saker - nämligen för Obama, och för proposition 8.
Den politiske strategen Darry Sragow, drar i artikeln slutsatsen att Proposition 8:s genomdrivande, bevisade att svarta - bara för att de förespråkade civila rättigheter och jämnlikhet - inte var liberala i alla frågor.
Den Demokratiska partieliten har bevisligen de senaste årtiondena rört sig i en alltmer såväl sekulär- som moralliberal riktning. Och Obamas administration kommer nästan säkert att bli en av de mer vänsterliberala Demokratiska administrationerna som USA haft. Det tycks dock inte gälla de Demokratiska gräsrotsväljarna - varken katoliker eller svarta. Frågan tål därför att ställas, vilka konsekvenser denna klyfta mellan partipolitikerna och gräsrötterna kommer att få i längden?
Mitt spontant personliga svar är att med en bra kampanjstrateg så finns det alla anledningar att häri se enorma möjligheter för den unge, evangelikalt katolska, färgade, konservativa - men jordnära och mycket sansade Lousianna-guvernören Bobby Jindal att bli USA:s förste indiske president.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar