Så är valdagen här igen

Då var det dags igen för det amerikanska folket att samlas för att välja sin näste president och ett antal nya kongressmän- och kvinnor. Förra gången var jag, Erik, och Ronie på ett hotell i Cleveland och såg på valvakan hur George W. Bush vann Four More Years och republikanerna erövrade en majoritet i Kongressen. Därtill lyckades ett framtida stjärnskott vid namn Barack Obama ta sig in i Senaten. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och det politiska landskapet dramatiskt förändrats.

Detta presidentval har varit historiskt i flera hänseenden och torde inte glömmas bort i första taget. Den innehöll bl a den första kvinnan med en reell chans att vinna, den förste afro-amerikanen med en reell chans att vinna, en mormon och den äldste presidenten ifall han skulle blivit vald. Och skulle John McCain ikväll lyckas göra en snarlik come-back som han tidigare gjorde i primärvalen efter att hans kampanjs blev uträknad för ungefär ett år sedan efter att pengarna börjat sina skulle Mac inte blott ånyo vara Back utan det skulle vara en remarkabel och historisk händelse.

Om vi riktar vår uppmärksamhet på den politiska situationen enligt opinionsundersökningarna ser det onekligen mörkt ut för McCain. Låt oss, för att illustrera det förändrade politiska landskapet, jämföra en nationell karta grundad på RealClearpolitics senast genomförda opinionsundersökning med resultatet 2004.




Obama har alltså gjort intrång på flera stater som gick till Bush 2004, medan McCain inte lyckats hota någon av dem som gick till Kerry 2004 (som vi skall återkomma till nedan kan dock Pennsylvania betraktas som ett frågetecken). Såsom alltid är det ett antal delstater som kommer att avgöra även årets val. Mången torde ha hört talas om Floridas betydelse i de senaste amerikanska presidentvalen, men i år har även Virginia blivit en stridszon. Om jag minns rätt har inte denna delstat vunnits av en demokrat sedan 1964. Enligt RealClearpolitics är årets battleground states följande (Namnet - antalet elektorsröster - ställning i opinionen, O = Obama, M = McCain):

Ohio - 20, O = 48.8, M = 46.3
Pennsylvania - 21, O = 51.0, M = 43,7
Virginia - 13, O = 50.2, M = 45.8
Florida - 27, O = 49.0, M = 47.2
Indiana - 11, O = 46.4, M = 47.8
Colorado - 9, O = 50.8, M = 45.3
Georgia - 15, O = 45.8, M = 49.8
Missouri - 11, O =47.8, M = 48.5
Nevada - 5, O =50.0, M = 43.2
North Carolina - 15, O =48.0, M = 48.4

Som vi kan se så ser det mycket mörkt ut för McCain. Om han skall vinna måste han vinna nästan alla dessa battleground states, vilket vore nästintill statistiskt omöjligt. Om vi antar att McCain vinner alla s k "toss-up"-stater enligt RealClearPolitics karta (vilka Bush också vann 2004) så ser landskapet ut så här:



Även detta scenario skulle alltså innebära en seger för Obama (det krävs 270 elektorsröster för att vinna). McCain måste alltså vinna ännu fler delstater än de ovan nämnda.

McCains enda egentliga förhoppning, som jag ser det, är att opinionsundersökningarna inte förmedlar en bild som överensstämmer med verkligheten; att Obamas stöd hos den amerikanska befolkningen egentligen inte är så stort som det påstås. Vi bör hålla i hågen att opinionsundersökningarna flera gånger i årets primärval slaget rejält fel, vilket även vallokalsundersökningen 2004 gjorde, vilken gav Kerry segern. Det har talats mycket om "Bradley-effekten", alltså att vita väljare som tidigare sagt att de skall rösta på den svarte kandidaten, när de väl står i båset röstar på en vit sådan. Vi kan inte helt bortse från detta ikväll, men jag tror inte att den kommer att vara så stor om den slår in. Jag har tidigare läst att republikanska väljare är mera svårfångade i opinionsundersöknignarna eftersom de är mindre benägna att tala med opinionsundersökningarnas utsända, vilket resulterat i ett snedvridet resultat. Å andra sidan hörde jag en demokrat på TV säga att han trodde att man missat många demokratiska väljare i år eftersom många av dessa är unga väljare, svåra att nå i opinionsundersökningarna. McCainlägret hoppas därtill på att vinna Pennsylvania genom att vinna många vita arbetarröster i småstäderna och på landsbygden, inklusive demokrater som i primärvalet röstade på Hillary Clinton.

Worst case scenario för republikanerna ikväll är att man inte bara förlorar Vita huset utan även flertalet platser i kongressen, vilket också förväntas ske. Demokraterna har sedan 2006 majoritet i Kongressens båda kammare, men nu hoppas man på att erövra hela 60 platser i Senaten vilket skulle innebära att republikanerna inte längre kan använda sig av s k "filibuster" för att stoppa lagförslag. Demokraterna skulle vid ett sådant scenario helt ohotat kunna genomföra sin politiska agenda.

Rent långsiktigt tror jag dock att detta skulle kunna gynna republikanerna. Anledningen därtill är att ett totalt misslyckande för republikanerna i afton skulle påskynda ett generationsskifte inom Republikanerna, ett parti som jag skulle vilja påstå är i stort behov av reformering och förnyelse. Republikanerna är ett parti som i huvudsak fortfarande bygger på de principer som lades under Ronald Reagan på 80-talet. Det räcker blott med att lyssna på de republikanska debatterna under årets primärval för att märka hur dominerande arvet efter Ronald Reagan fortfarande är in the Grand Old Party. Få ord och fraser upprepades så flitigt som Ronald Reagan och "The Reagan Revolution" och alla kandidater tävlade nitiskt om att vara den som bäst förvaltade arvet efter den forne giganten. Det är inget fel med detta, och jag tror att det är viktigt att det finns en ideologisk kontinuitet i utvecklingen, men samtidigt riskerar ett alltför stort fokus på det förgångna att hämma den städse utvecklingen. Republikanerna har inte lyckats fånga upp och integrera nya frågor, som miljöfrågan eller en lösning på problemet med sjukförsäkringar, på ett tillfredsställande sätt i sin politik. Vare sig man tycker om det eller ej så vill en stor majoritet av det amerikanska folket se en förändring, och då gäller det att hänga med som politiker om man vill vara med och tävla om makten.

Jag ser framför mig en snarlik situation som den hos Moderaterna efter det katastrofala valet med Bo Lundgren i spetsen 2002 vilket påskyndade ett generationsskifte och en förnyelse med Fredrik Reinfelt vilket resulterade i den borgerliga segern 2006. Om valet ikväll går demokraternas väg kommer de heller inte längre att kunna skylla allt som gått snett i denna värld på Bush-administrationen. Demokraterna själva kommer att få känna hur det känns att bära hundhuvudet. Allt detta skulle kunna öppna för en republikansk come-back 2012 eller 2016. Sverige fick Reinfelt som ny statsminister; måhända bär näste republikanske president namnet Bobby Jindal?

Jag såg för övrigt på SVT:s Rapport kl 18 där den utsände USA-reportern meddelade att det mesta pekade på att det skulle bli ett högt valdeltagande, vilket skulle gynna Obama. Det vore intressant att veta varför detta skulle gynna Obama framför McCain. Jag kan tänka mig att en förklaring ligger i att demokraterna lyckats registrera fler väljare. Men då reportern underlåter sig att förklara detta närmare framstår det snarare som att han framför den klassiska journalistfördomen om att ett högt valdeltagande alltid gynnar vänstern vilket inte är något annat än önsketänkande. Kolla bara på Bush' seger 2004 där han fick fler röster än någon presidentkandidat tidigare fått (även Joakim Nilsson kommenterar myten om att högt valdeltagande gynnar vänstern).

Som det också sades på Rapport så kan vi få ett resultat redan kl 1 svensk tid om McCain förlorar Virginia. Jag hoppas emellertid att vi får en betydligt senare natt än så. En sak kan vi dock vara säkra på imorgon när vi öppnar våra svenska tidningar; de kommer antingen att vara fyllda av total glädje, eller vemod och hat. Låt oss hoppas på det senare; än är inte kampen över.