Varje utgående president lämnar över en rad politiska situationer till sin efterträdare att slutföra: Bill Clinton lämnade över ett slutet Irak och en trilskande lögnaktig diktator vid namn Saddam Hussein till den nya Bushadministrationen att ta itu med. Clinton lämnade också över en starkt reducerad armé och en starkt beskuren underrättelsetjänst - vilket i historiens ljus ter sig vara något av Clintons största misstag. Däremot lämnade han också - IT-bubblan till trots - ifrån sig en stark ekonomi till Bush att förvalta. Nu är det Bushs tur att göra samma sak. Den 20 januari lämnar president 43 över facklan till president 44. Låt mig beskriva de saker Bush lämnar över till Obama:
- det förmodligen största problemet Bush lämnar efter sig till Obama att ta itu med är förstås finanskrisen. Det var också till stor del pg a finanskrisen som det amerikanska folket gav Obama och Demokraterna sitt stora mandat. Att rädda USA (och i viss mån världen) från en stark recession (och vem vet, kanske mer än så)- kommer därför att vara en topprioritet för Obamas nya administration - något som också förklarades i hans första presskonferens. Den ekonomiska krisen har många orsaker - och Bushadministrationen är vare sig den enda eller den största syndabocken (Se blogginlägget Krasch på Wallstreet - vem är skyldig? av John Gustavsson för ett perspektiv på den frågan). Farorna med bolånemarknaden var också ett problem somliga Republikaner uppmärksammade - men likväl står det rätt tydligt att man inte var förberedd på vad som skulle komma att hända.
Det finns dock andra frågor där Bushadministrationen uppmärksammat problem utan att däremot få något gehör för sina lösningar. Det amerikanska pensionssystemet - i likhet med de flesta andra pensionssystem i västvärlden - håller på att krascha pg a att antalet arbetare per pensionär blir allt färre - vilket staten därför helt omöjligt kommer att ha råd finansiera i längden, om man inte vill ta till enorma skattehöjningar. President Bush spenderade stora delar av tiden efter sitt återval 2004 för att få till stånd en del-privatisering av pensionssystemet så att yngre arbetare skulle få börja pensionsspara - medan äldre arbetare, födda 1950 eller tidigare, dock skulle fortsätta att helt och hållet täckas av statlig pension. Förslaget fick emellertid inget större gehör i Kongressen - och Bush har under sina år som president inte lyckats lösa problemet. Bördan att lösa detta problem faller nu på Obama. Däremot går det inte att säga att Bush inte försökte.
Utbildningssystemet är ytterligare en stor fråga i amerikansk politik. Här lämnar Bush över såväl förbättringar som brister. George W. Bush var den första president att försöka åtgärda de enorma skillnaderna i det amerikanska utbildningssystemet och de olika skolorna. Till skillnad från Europa så finns det otaliga mängder av sätt att utbilda sina barn i USA - alltifrån föräldraundervisning hemma, till statliga skolor och till religiösa skolor. Utbildningsnivån är ojämn och många gånger kommer barn med sämre förutsättningar ikläm utan att fångas upp och få den hjälp de behöver. För att komma tillrätta med detta skapade president Bush No Child Left Behind - det första nationella utbildningssystem som skulle lägga en viss nationell standard för varje amerikansk elev. De skolor som hade elever som inte kunde läsa, skriva, räkna et c (grundläggande ämnen) skulle avkrävas att ge eleverna den nödvändiga hjälp de behövde för att lära sig - istället för att bara skjutsa eleverna ("problemen") vidare till någon annan institution. Gjorde de inte detta skulle de förlora sitt statliga stöd. För att detta skulle fungera ville dock Bushadministrationen satsa på personliga mentorer för elever med speciella behov. No Child Left Behind drevs igenom tidigt i Bushadministrationen - med liberala Demokrater som Ted Kennedy på Bushs sida. Systemet har dock lidit av problem, och kritiserats för att inte blivit tillräckligt finansierat (det var te x John Kerrys kritik mot NCLB under valet 2004). Oavsett problemen så har Bush dock tveklöst satt fingret på ett problem politiker i USA länge ignorerat - han har också lagt grunden till att fastställa en nationell standard på ett helt nytt sätt - en grund Obama nu kan bygga vidare på, medveten om att huset dock inte är färdigbyggt - men det har åtminstone påbörjats.
Stödet till trosbaserade hjälporganisationer. En av Bushs topprioriteringar efter sin valseger år 2000 - var att ge religiösa hjälporganisationer möjlighet att motta statligt stöd på samma sätt som icke-religiösa sådana. Att inte tillåta religiösa organisationer(ett svenskt exempel på snarlika sådana är te x pingströrelsens LP-stiftelse) att få motta statligt stöd bara för att de har ett kors på sina hustak menade Bush var diskriminering. Bush erkände att religiösa organisationer ofta var till betydligt bättre hjälp för människor i nöd än den statliga socialtjänsten var - och därför var det inte mer än rätt att dessa gavs ekonomiskt stöd (om de ville ha det). Detta var något som mängder av svarta kyrkor ställde sig positiva till - eftersom de i många avseenden arbetar med att hjälpa människor på gatan med stora sociala behov. Detta är ett förslag som kritiserats i Sverige (svensk television 2000 var väldigt kritisk till att staten skulle hjälpa religiösa organisationer - vilket på svenska tv-nyheter för åtta år sedan sågs som väldigt kontroversiellt) men som Obama betraktar mycket positivt. Han själv har talat sig varm för Faith Based Initiatives - och detta initiativ av Bush kommer Obama förmodligen att motta tacksamt.
Utrikespolitiskt lämnar Bush över en mängd av olösta problem: främst är kanske situationen i Iran, en situation Bush nu i några år lämnat till Tyskland, Frankrike och Storbritannien att försöka lösa diplomatiskt (ja, i Iranfrågan har Bush varit otroligt diplomatisk). Tiden går dock och möjligheterna för Iran att eventuellt utveckla ett kärnvapen blir för varje dag allt större. Hillary Clinton sa under primärvalet att om Iran hotade Israel, så hade USA möjligheten att fullkomligt tillintetgöra dem. Obama kommer förmodligen att på ett eller annat sätt tvingas konfrontera Iran - och också (om iranierna inte ändrar sig) göra detta hårdare än Bushadministrationen hittills gjort (men förhoppningsvis mjukare än Hillary Clinton antydde).
I relationen med Ryssland kommer Obama också att få uppbåda all sin skicklighet. Under sexton års tid har såväl Clintonadministrationen som Bushadministrationen gjort allt för att förändra kalla krigs- relationen länderna emellan. Man har önskat hålla goda förbindelser med Ryssland och förmå Ryssland att samarbeta och ta till sig fler av Västvärldens värderingar. I ljuset av ryssarnas intåg i Georgien menar många bedömare dock att USA kanske varit lite väl naiva gällande Putin. Det har sagts att Bush sagt att han sett Putin i ögonen och fått en känsla av hans själ och däri sett en person som var pålitlig. Riktigt så gick inte citatet, däremot har kanske Bush varit något naiv i synen på Putin. McCain kommenterade Bushs uttalande om att ha sett Putin i ögonen med att säga att han också sett Putin i ögonen och däri sett ett K ett G och ett B. Även i detta fall måste Obama försöka balansera, genom att agera tydligt och bestämt mot ett Ryssland med nya världsmaktsambitioner - och samtidigt försöka undvika upptrappning till någon form av nytt kallt krig.
En annan problemhärd är förstås Nordkorea - vars problem med kärnkraftsmöjligheter Bushadministrationen försökte - men aldrig lyckades lösa. Trots att Nordkorea redan 2006 sprängde en atombomb så ter sig dock - i nuvarande läge - den problematiken mer lätthanterlig än fallet med Iran. Samtidigt bör hållas i akt att det ter sig troligt att Kim Jong Il kommer att kasta in handduken snart, och Obama kan då möjligtvis komma att tvingas konfrontera en ny ledare för kommunistdiktaturen på nya villkor vi ännu inte känner till.
Ett annat problem är Pakistan: Obamas genomgripande kritik mot Bushadministrationen och Irakkriget, var att man tappade blicken från bollen: istället för att avsluta kriget i Afghanistan och fånga Bin Ladin, så bytte Bush spelfält och gick till krig mot Irak. Obama verkar också ha varit mer villig än såväl Bushadministrationen som någon annan presidentkandidat att gå in i västra Pakistan - där talibanerna återhämtat sig och nu skickar nya terrorister in Afghanistan. Pg a sin betoning att kriget mot terrorismen ska föras där och inte i Irak kommer Obama förmodligen att sätta större press på NATO att bidra med styrkor i Afghanistan - i synnerhet om han vill engagera den amerikanska armén i mer aggressiv krigsföring mot talibanerna på gränsen till Pakistan.
Miljöproblemen: i hypen kring miljöfrågan höll Bush huvudet kallt och skrev inte oreflekterat under Kyotoprotokollet - däremot har Bush gjort betydligt mer än han tillskrivs för att bemöta miljöproblemen - i form av att satsa på alternativa energikällor et c - samtidigt som han heller inte blundat för att man inte kan kasta civilisationen överbord i försöket att rädda den. Obama kommer förmodligen att satsa större resurser än Bush på miljöproblemen - den stora frågan är dock om Obama kommer att binda upp sig till internationella avtal, eller likt Bush - och likt de flesta amerikanska ledare - gå en egen amerikansk väg i sin strävan att lösa miljöproblemen. Han kommer i det avseendet också att få ta itu med hur man ska göra med länder som Kina, Indien och hela tredje världen (som givetvis också vill industrialiseras och räddas från fattigdomen).
Bushs främsta utrikespolitiska arv till Obama blir dock kriget mot terrorismen och vad Bush lyckats väldigt bra med under dessa åtta år. Krigen i Irak och Afghanistan har redan nämnts - men i all politisk retorik kan det vara lätt att glömma bort att det finns en mycket konkret fiende, med en mycket konkret islamistisk ideologi som vill förgöra västvärlden. Bushs topprioritering som överskuggade alla andra prioriteringar efter den 11 september 2001 var att hålla USA tryggt - så att landet inte utsattes för någon ny attack. Ett sätt att göra detta var, för att citera Bush att "bekämpa fienden utomlands för att inte behöva konfrontera dem här hemma." Man kan ha olika åsikter om kriget i Irak och Afghanistan - men det har nu gått nästan 8 ytterligare år sedan terrorattacken i USA, utan att nya terrorattacker inträffat. Efter Clintonadministrationens demontering av underrättelsetjänsten - så byggde Bush upp ett helt nytt underrättelsesystem i form av Homeland Security - som förhindrat mängder av terroristattacker mot det amerikanska hemlandet. Det var detta som var Bushs topprioritering - och något han också lyckades mycket bra med. Detta arv från Bush kommer Obama att få göra allt för att förvalta varsamt. Han kommer att få ställa sig frågor om huruvida ett alltför snabbt trupptillbakadragande från Irak kan hota USA:s säkerhet också på hemmaplan, genom att ge terrorister möjlighet att där smida planer ifred, hur man bäst bör lösa situationen med Guantanamobasen mm.
Men oavsett vad Obama i de frågorna kommer fram till - så kommer han att få ärva en nation som idag är långt mycket säkrare mot attacker och hot än den var när Bush fick ärva nationen för åtta år sedan. Det kommer Obama förmodligen också att vara tacksam över.
Läs mer: Här är Obamas värsta krishärdar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar