Här är del 2 i denna trilogi om irakkriget och dess historiska bakgrund. De som ännu inte läst den första delen rekommenderas att göra det först på följande sida: Irakkriget ur ett historiskt perspektiv – del 1: Den oheliga alliansen
****
I mars 2003 invaderade USA Irak, denna gång med syfte att en gång för alla avsätta den irakiska diktatorn. Långt innan kriget började och lång tid innan Kongressen gav krigshandlingarna sanktion, spenderade beslutsfattarna i Washington dock avsevärt med tid med att framlägga bevis för Saddam Husseins massförstörelsevapen, och påpeka hans ondska och brott mot mänskligheten. Ett av uttalandena lät som följande:
“Within days of the end of the Iran-Iraq war, Saddam Hussein, seeing that he had gotten away with using poison gas against the Kurds previously, launched additional major gas attacks on them. The war was over and he was determent to settle account. Saddam´s attacks created in addition to the wave of deaths a flight of about half a million Kurdish refugees. The effect of these events on public and the Congress was electrifying. The outrage and disgust sparked action and ignited an intensification of efforts in the Congress to pull the plug on US support for Saddam Hussein. I myself went to the Senate floor twice, demanding tough action.”
Detta uttalande gjordes av en amerikansk senator som förespråkade att en gång för alla sätta stopp för Saddams ondska, men orden skulle förstås kunna vara fyrtiotredje president George Walker Bushs egna ord för att motivera kriget mot Irak. Senatorn fortsätter:
… in March of that year… secretary of state… prepared to meet a senior Iraqi official, in which the author of the memorandum noted that Iraq continued to cooperate with terrorists, that it was “meddling” in Lebanon, that it was “working hard” at chemical and biological weapons and new missiles… the CIA reported to secretary of state… and other top Bush administration officials, that Iraq was clandestinely procuring nuclear weapons technology through a global network of front companies.”
Senatorn påpekade också Saddams terroristkopplingar och pikade en tidigare presidentadministration genom att hänvisa till det flygplan som enligt Irak under Iran-Irakkriget av misstag beskjutit det amerikanska stridsskeppet USS Stark 1987 med orden:
“There might have been a moment’s pause for reflection, when Iraqi air craft intentionally attacked the USS Stark in may of 1987 killing 47 sailors, but the administration smoothed over very fast.”
Att Irak medvetet skulle ha anfallit ett amerikanskt stridsskepp som befann sig i persiska viken för att skydda de Kuwaitska oljetankers som under amerikansk flagg transporterade irakisk olja är förstås bortom all logik. Det fanns heller inga bevis som indikerade att beskjutningen skulle gjorts medvetet – men när krigsstämning råder blir ju som bekant oftast sanningen det första offret. Något Senatorns ord skulle bli bevis på:
John McCain – krigsveteranen från Vietnam – är den amerikanska senator som tydligast och uthålligast stött kriget mot och nu i Irak och som många gånger påpekat Saddams ondska. Dessa ord tillhör dock inte John McCain utan uttalades istället av en annan senator, så långt tillbaka som 1992, strax efter det Gulfkrig som drev Saddam ut ur Kuwait. Senatorn ifråga hette Al Gore.
Gulfkriget 1991 tog slut relativt snabbt, och betraktades ur ett amerikanskt perspektiv som en mycket lyckad insats. USA hade nu vunnit sitt första storskaliga krig sedan Vietnam, och dessutom gjort det på ett mycket triumferande sätt. Hemma mottogs soldaterna som hjältar, och general Schwartzkopt och general Colin Powell gick parad i New York för att motta det amerikanska folkets hyllningar.
Samtidigt lurade en amerikansk valkampanj runt knutarna. Bush (Herbert Walker Bush) – vars krig mot Irak visserligen hade varit mycket lyckat, utmanades av den demokratiske Arkansasguvernören Bill Clinton och dennes tilltänka vice-president Al Gore som hätskt anklagade Bush för att ha stött en diktator i mellanöstern som ägnade sig åt terrorism och förfogade över massförstörelsevapen. Det ovan citerade talet av Gore går att se i sin helhet på följande länk.
Även i Europa kritiserades USA och Bushregimen, i detta fall främst för att de inte gjorde något åt Saddams massaker på upprorsmakarna. Ett synsätt som inte minst tog sig uttryck i svensk television där SVT i sitt program ”Dokument Utifrån” med Claes Elfsberg den 7 december 1993 visade en dokumentär om Saddams folkmord på träskaraberna i södra Irak. På sedvanligt vis inleder Claes Elfsberg programmet, och säger:
”God kväll. Just som Gulfkriget mot Irak hamnat i skuggan av alla andra världshändelser kommer en ny rapport med nya exempel på att Saddam Hussein faktiskt är en av de allra värsta mördarna i vår tid. Det är en FN rapport som i detalj berättar hur Saddam Husseins regim nu metodiskt tar livet av en stor folkgrupp i det egna landet – de sk träskaraberna, som bor i de stora sankmarksområden som finns i floderna Eufrats och Tigris delta. Det var där som kulturens vagga stod en gång. Det är därifrån som den bibliska myten om Edens lustgård härstammar. Men nu påminner inte området precis om Eden längre. När beskjutning och arresteringar inte hjälper så håller regimen på att torrlägga hela området, förvandla det till öken och på det sättet utplåna en mångtusenårig kultur. Och varför gör Saddam Hussein då på det här viset mot en del av den egna befolkningen? Jo, människorna som nu mördas är shiamuslimer – de försökte efter Gulfkriget på västmakternas uppmaning göra uppror, och nu hämnas Saddam, ingen ingriper. Det är det brittiska I TV som gjort reportaget.”
I dokumentären som sedan följer beskrivs hur shiamuslimerna efter Gulfkriget försökte resa sig (enligt dokumentären på USA:s uppmaning) mot Saddam, som slog ner upproret och hämnades grymt – vilket sedan skildras med bilder över hämndaktionerna, tagna av journalister som först en månad efter revolten fick besöka Karbala där upproret slogs ner och där upprorsmakarna tagit tillflykt till sin heligaste shiamoské. Saddams soldater slog sönder cederträdörrarna och sköt ihjäl folket – även namnen på shiamuslimska imamer ristat på väggarna sköts hål på. Saddams brott skildras sedan vidare utförligt med olika redogörelser för ett antal mycket tragiska människoöden drabbade av Saddams grymheter: bl a visas en man som flytt ur ett irakiskt fängelse, där han fått sin tunga bortskuren så att han inte kan prata, och sina armar förlamade så att han heller inte kan skriva och således förlorat sina kommunikationsmöjligheter – denne utpekas dessutom som lycklig, som ju ens lyckades fly överhuvudtaget. Efter denna redogörelse talar Dr Ahmed Chalabi – ordförande för Iraks naitonalkongress – inför kameran och säger:
”Saddam har begått de mest avskyvärda brotten i världen efter andra världskriget. Det är inget tomt prat när man jämför honom med Hitler. I den norra delen har Saddam dödat sju procent av befolkningen. Han likviderade dem systematiskt. De allierade styrkorna gick över deras massgravar när de gick in i södra Irak. De stod på massgravarna.”
Kommentatorn till filmen ställer sedan frågan varför de allierade i segerns stund lät Saddam behålla makten medan Iraks folk trampades under stövlarna?
För att få den frågan besvarad intervjuar producenten Michael Wood en amerikansk kvinna vid namn Laurie Mylroie. Denna kvinna menar att trots att Bush uppmanade kurderna att göra uppror, tror hon att Schwarzkopf gav Saddam fria händer att krossa shiamuslimernas uppror. Hon säger i en intervju inför kameran:
”Den 26 mars [1991] fattade USA ett beslut som var avsett som en signal till Saddam att slå ner upproren. USA klargjorde huruvida man avsåg att skjuta ner irakiska helikoptrar. 26 mars sa man att man inte skulle göra det. Det var avsett som en signal till Saddam at slå ner upproren och få det överstökat.
Schwartzkopf talar om för de irakiska generalerna att beväpnade militärhelikoptrar får flyga fritt över Irak. Han t.o.m uppmuntrar dem att göra det. De får t.o.m flyga över allierade styrkor, på vissa villkor. Jag tror att Schwartzkopf hade fått information, snarare desinformation om att helikoptrarna skulle delta i en kupp mot Saddam.”
Exakt vad Mylorie här vill ha fram ter sig lite suddigt. I det första stycket tycks hon mena att USA gav tydliga klartecken till Saddam att slå ner upproren – men i det andra stycket indikerar hon att Schwartzkopf fått ”information”/desinformation (av den irakiska militären, får förmodas, som väl var de som gjorde anspråk på att använda helikoptrarna) om att helikoptrarna skulle delta i en kupp mot Saddam. Innebar det att Schwartzkopf godkände bruket av irakiska helikoptrar för att de skulle användas för att störta Saddam (vilket Bush i sitt tal uppmuntrat till) – eller innebar det att de godkändes för att användas av Saddam för att slå ner shiiternas uppror? Exakt vad Mylorie tror är inte helt tydligt – men helt klart är att Michael Wood i sin dokumentär försöker få hennes analys att framstå som om att USA godkände Saddams attack mot shiamuslimerna eftersom de egentligen inte ville att Saddam skulle störtas.
Varför gjorde USA då detta?
Jo, därför att USA enligt dokumentären tjänade pengar på att ha Saddam Hussein kvar vid makten, eftersom amerikanska företag på så vis kunde sälja vapen till regimen (vilket amerikanska företag också gjort under Iran-Irakkriget). Den svenska kommentatorn Bruno Åfors säger i ett senare skede av filmen, i samband att reportern pressat diverse politiker med frågan varför de säljer vapen till en tyrann som Saddam: "Bevisar inte försäljningen av vapen till en tyrann som Saddam bara en sak, att de mänskliga rättigheterna alltid kommer i andra hand när det handlar om stora affärer."
Poängen dokumentären vill förmedla är således solklar: Bush handlade högst omoraliskt när han drev ut Saddam Hussein ur Kuwait, men lät bli att avsätta den irakiska diktatorn trots att man hade alla möjligheter i världen att göra detta. För att tydliggöra denna pikning av president Bushs Irakpolicy visas i dokumentären även filmklipp med de shiamuslimska träskaraberna i Irak, som inför kameran kommer med olika uttalanden. En man säger upprört:
”Om det fortsätter blir vi utplånade. Det är slut med oss, allt är förstört. USA övervakar mänskliga rättigheter, säger de. De måste lösa det här. I stället filmar de oss och visar oss på tv, som om det vore en rolig film. De tror inte att det kan vara sant. De har ingen mänsklighet!”
En ung pojke säger sedan:
”I Amerika och England säger de att den som dödar är en brottsling. Saddam dödade min far – så varför behandlar de inte Saddam som en brottsling?”
Michael Wood som producerat dokumentären avrundar sedan med orden:
”Vi har i den här filmen försökt visa att det finns överväldigande bevis på att Saddams regim har begått folkmord på träskaraberna i södra Irak och kulturellt folkmord på shiamuslimerna i hela södra Irak. Regimen har själv sagt att de ska utsättas för systematiskt förtryck -mord och miljöförstöring. Alla ögonvittnen bekräftar att så också skett. Shiamuslimerna har förvägrats sina mänskliga rättigheter – rätten till fri religionsutövning, att förkunna sin lära, följa sin ritual – oförytterliga rättigheter enligt FN-stadgan. De närmaste månaderna dödas sannolikt ytterligare tiotusentals shiitiska träskaraber i gränsområdena där borta, utan protester från övriga världen.”
Dokumentären slutar sedan med en kvardröjande känsla av avsmak inför Bush Sr, för att denne inte invaderat Irak och avsatt Saddams regim och gett de förtryckta shiamuslimerna en demokratisk regering. Detta var svensk television 1993. USA:s fyrtioförsta president George Herbert Bush fick således kritik både av Demokraterna på hemmaplan, och besserwissers i Europa som båda ansåg att USA borde ha avsatt Saddam. Något vi i del 1 av denna artikelserie redan konstaterat att Bush Sr valde att inte göra med just motiveringen att detta skulle leda till mängder av amerikanska soldaters död, en långvarig ockupation under oöverskådlig framtid, och stora möjligheter till anarki i landet.
Bush Sr skulle heller inte få tillfälle att ångra sig och lyssna till världsopinionens åsikt, eftersom han 1992 förlorade presidentvalet mot guvernören Bill Clinton från Arkansas, och dennes Vicepresident Al Gore. Dessa hade under valkampanjen högljutt kritiserat Bush för att inte göra mer i Irak. I nästa artikel ska vi dock ta en titt på hur de själva agerade.
Irakkriget ur ett historiskt perspektiv – del 3: Misstankar om massförstörelsevapen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar