Irakkriget ur ett historiskt perspektiv – del 3: Misstankar om massförstörelsevapen

Här är då den tredje och avslutande delen i denna serie om irakkriget. De som inte läst tidigare artiklar rekommenderas att göra det först på följande länkar:

Irakkriget ur ett historiskt perspektiv – del 1: Den oheliga alliansen

Irakkriget ur ett historiskt perspektiv – del 2: Gulfkrigets efterdyningar

***

Vi har nu i tidigare artiklar gjort en historisk tillbakablick över USA:s förhållande till Saddam Husseins Irak. Ett förhållande som 2003 tog en dramatisk vändning. I mars inledde USA ”Operation Iraqi Freedom” och i december samma år hittades Saddam Hussein av amerikanska soldater, gömd i en jordhåla i sin hemstad Tikrit. Han fängslades och avrättades sedan den 30 december 2006 av irakiska myndigheter efter att en irakisk ad hoc domstol dömt honom för sina brott mot mänskligheten och det irakiska folket.

Det var dock inte Saddams brott mot mänskligheten som i första hand fick President George Walker Bush att fatta beslutet att invadera Irak (även om det också var en viktig faktor). Istället var det misstankarna om att Saddam såväl hyste som dolde massförstörelsevapen. För att få till stånd kriget mot Irak trummade därför Bushadministrationen, som tidigare omnämnts, upp budskapet om att Saddam hade kemiska och nukleära vapen, och utgjorde ett direkt hot mot den fria världen. Efter invasionen visade det sig dock att Saddam Hussein inte förfogade över några massförstörelsevapen. Somliga långdistansmissiler et c hittades visserligen, men de var gamla och ”inte de vapen som vi gick till krig för att beslagta” som en amerikansk analytiker (fritt citerat) sa när nyheterna om dessa vapen kablades ut i amerikansk media. Den naturliga följdfrågan var således huruvida President Bush ljög eller ej när han så tydligt hävdade att Irak hade massförstörelsevapen?

I ett tal till omvärlden från the Oval Office, samma dag som presidenten påbörjat kriget utan att, till omvärldens förtret, invänta en annalkande lägesrapport från FN:s atomenergiorgan, deklarerade han i bestämda ordalag:

”Earlier today I ordered America’s armed forces to strike military targets in Iraq. Their mission is to attack Iraq’s nuclear, chemical and biological weapons programs and its military capacity to threaten its neighbors.
Saddam Hussein must not be allowed to threaten his neighbors or the world with nuclear arms, poison gas or biological weapons.
The international community had little doubt then, and I have no doubt today, that left unchecked Saddam Hussein will use these terrible weapons again.
This situation presents a clear and present danger to the stability of the Persian Gulf and to the safety of people everywhere.”

Utöver presidentens till synes arroganta beteende gentemot världssamfundet, så är den stora frågan givetvis: ljög presidenten om Iraks massförstörelsevapen?

Den president vi nu talar om och som just citerats är emellertid inte George W. Bush, utan president Bill Clinton. Talet hölls den 16 november 1998 – bara några dagar innan president Clinton skulle hamna inför Riksrätt för sin affär med Vita Husets praktikant Monica Lewinsky..

Så för att specificera den tidigare frågan: ljög president Clinton om Irak?

Om han ljög, varför anklagade i så fall Demokraterna (och omvärlden i övrigt) senare bara President Bush för att vara en lögnare? Och, om president Clinton inte ljög utan faktiskt trodde på vad han sa, varför invaderade han då inte Irak helt och hållet och avlägsnade Saddam Hussein från makten redan då?

De frågorna kommer vi nu att gå in på. I våras släpptes som noterades i del 1 av denna artikelserie en rapport som påvisar att President Bush ”ljugit” 259 gånger om Iraks massförstörelsevapen innan kriget 2003 något som också präglat en stor del av den svenska och europeiska föreställningen om President Bush. Därför kan det historiska sammanhanget (som, precis som sanningen, alltför lätt glöms bort i strömmen av dagsnyheter som tävlar med varandra om de hetaste rubrikerna) vara väl värt att förstå.

Låt oss därför gå tillbaka och nu fortsätta där föregående artikel slutade. 1991 hade USA under President Herbert Walker Bush alltså drivit ut Saddam Hussein ur Kuwait, men valt att inte invadera Irak och avsätta Saddam från makten. 1992 förlorade Bush, trots sina skyhöga popularitetssiffror på grund av det lyckade kriget i Kuwait, likväl på grund av ekonomifrågor presidentvalet mot Arkansasguvernören Bill Clinton som med sin kampanjslogan ”It´s the economy stupid!”, nu skulle komma att bli Vita Husets nya man de påföljande åtta åren.

Bill Clinton tog över i en tid när världen stod inför stora förändringar. Det kalla kriget som hållit Europa i fruktan för att hamna i mitten av ett kärnvapenkrig mellan de två supermakterna var nu definitivt över, och i framtiden tycktes oanade möjligheter vänta. Ett stort amerikanskt utrikesproblem kvarstod dock: den irakiska nationen och dess mot världssamfundet uppstudsige diktator. En diktator som skulle komma att orsaka president Clinton huvudbry under hela dennes presidentperiod. I sin utgivna memoar skriver Bill Clintons utrikesminister Madeleine Albright:

”Av alla de huvudvärkar som regeringen Clinton fick ärva var Saddam Hussein den envisaste. Vi skulle få ägna åtta hela år åt att tackla problem som lämnades olösta vid slutet av Kuwaitkriget 1991. När den konflikten var slut, antog USA:s företrädare att Saddams fortsatta karriär skulle bli kortlivad. Även om han inte skulle bli störtad av sin illa tilltygade försvarsmakt eller av fraktioner inom eliten som var motståndare till hans regim så väntade sig ändå Bush-administrationen att Irak skulle försättas i ett ofarligt tillstånd genom resolutioner i FN:s säkerhetsråd som krävde anmälan om och destruktion av landets massförstörelsevapen (kärnvapen, kemiska och biologiska stridsmedel) och av missiler. I varje fall trodde USA inte vid den här tiden att Iraks experiment på dessa områden hade varit särskilt omfattande. Hela inspektions- och avväpningsprocessen borde, tyckte man, kunna klaras av på några månader.
Som alla vet skulle det inte gå på det viset. I stället för att kapitulera skrämde Saddam sina tänkbara inhemska rivaler till lydnad och satte käppar i hjulet för FN. Iraks vapenprogram visade sig vara mer omfattande än man ursprungligen hade beräknat. När jag anlände till FN 1993 började vi redan inse vilket svårhanterligt problem Irak skulle bli.”

Som påpekades i tidigare del av denna artikelserie kritiserades President Bush Sr skarpt såväl från omvärlden som från Bill Clintons och Al Gores eget parti för att han inte avsatte Saddam Hussein när rapporterna om dennes massakrer på den egna befolkningen nådde ut. Väl vid makten några månader senare gjorde dock vare sig Bill Clinton eller Al Gore (som, i sitt tidigare citerade tal stoltserade med hur han två gånger gått till Senaten och krävt tuffa handlingar i fråga om Irak) inte speciellt mycket för att själva avsätta Saddam. Orsaken till detta var förstås att Clintonadministrationen när de väl hade fått makten och tvingades göra mer än att bara prata, förstod att Bushadministrationen hade haft rätt: att avsätta Saddam Hussein skulle vara ett enormt projekt, utan några som helst garantier för positiva slutresultat. Ett krig mot Irak sågs därför till en början som orimligt, varför Clinton istället lät FN ta sig an uppgiften att i framtiden hålla Saddam Hussein på mattan.

Den stora utmaning FN ställdes inför, som visste att Saddam förfogade över massförstörelsevapen, var hur man skulle frånta honom dessa. Supermakten USA hade ju kommit fram till att det inte skulle göras med våld. Man fick därför i första hand ta till andra metoder. 1991 fattade FN resolution 687 som krävde att Saddam Hussein skulle deklarera alla lager av massförstörelseapen, samt fabriker och program som hade kopplingar till sådana. UNSCOM med svensken Rolf Ekeus, och IAEA tillsattes för att övervaka denna process. Året därefter –1992 beslagtog man klyvbart atommaterial från Irak och skickade detta till Ryssland. Rädslan för att Saddam skulle återuppta sina förehavanden fanns dock, och han samarbetade alltmer motvilligt.

Men även om USA nu ville tillåta FN-inspektörerna ta sig an uppgiften att avväpna Irak, utan att landet fördenskull skulle behöva invaderas, så skulle Saddam Husseins bångstyrighet gentemot världssamfundet göra att även Clintonadministrationen förstod att tuffa tag var det enda språk Saddam förstod. När den föregående presidenten George W. H. Bush på ett besök i Kuwait i april 1993 för att där fira slutet av Kuwaitkriget han så framgångsrikt själv lett två år tidigare – lyckades de kuwaitiska myndigheterna avslöja en mordkomplott mot den amerikanske presidenten. FBI utredde saken och kom fram till att irakiska säkerhetsagenter legat bakom attentatförsöket. Varefter Clintonadministrationen i vedergällning med kryssningsmissiler bombade Saddams underrättelsehögkvarter i Bagdad. Sådana metoder skulle också senare behövas för att förmå Saddam Hussein att samarbeta med FN-inspektörerna.

En annan FN resolution – 661 som sattes i kraft redan 1990 i samband med Saddams invasion av Irak, ströp Iraks möjligheter att handla med omvärlden med undantag för mat, mediciner och andra humanitära nödvändigheter. Dessa sanktioner skulle dock visa sig bli ett misslyckande, och istället leda till att ca en miljon irakier svalt ihjäl – siffror betydligt högre än dödssiffrorna hittills efter USA:s invasion av Irak 2003. Ett av de ämnen som Irak bannlystes från att ta in var te x klor, som man misstänkte skulle kunna användas i tillverkning av kemiska vapen. Utan klor kunde Irak dock inte rena sitt vatten vilket resulterade i hundratusentals människors död.

Saddam Hussein spelade givetvis på sanktionerna och vann snabbt sitt folks stöd genom att utmåla världssamfundet som den stora fienden. 1996 sa Bill Clintons utrikesminister Madeleine Albright på BBC 60 Minutes, efter att ha fått se bilder på törstande irakiska barn att hon ansåg att ”det var värt priset” – en formulering hon givetvis sedan ändrade, då hon självfallet tyckte att de törstande barnen var en fruktansvärd syn.

Sanktionerna var till för att tvinga Saddam att lägga alla kort på bordet inför FN:s inspektörer, något Saddam Hussein dock inte gjorde (det var ju inte han och hans söner som törstade och svalt). Istället lekte han en, vad FNs inspektörsledare för UNMOVIC – svensken Hans Blix kallade för en ”katt och råtta lek”, där han i ena stunden accepterade FN:s inspektioner men när de väl var på plats skickade ut dem igen, för att därefter när USA hotat med vapenskrammel släppa in dem igen, för att sedan göra samma sak och åter visa ut dem. På så vis kunde FN aldrig egentligen veta vad Saddam förfogade över eller inte, samtidigt som de hyste starka misstankar om att han inte hade rent mjöl i påsen. Detta blev för USA mycket uttröttande. Och för USA dessutom smått patetiskt, då man förstod att Saddam alltmer började inse att amerikanerna bara hotade med sina vapen, men aldrig gjorde slag i saken. I oktober 1997 krävde Saddam Hussein dessutom att de amerikanska FN inspektörerna skulle avskedas, och förbjöd tills vidare FN:s inspektioner. Madeleine Albright skriver i sin memoar:

”President Clintons ståndpunkt var fast och bestämd. UNSCOM måste tillåtas ta upp sitt arbete igen med obegränsad tillgång till de platser man ville se. För att understryka det här kravet beordrade presidenten en förstärkning av USA:S militära närvaro i området kring Persiska viken. På tv höll försvarsminister Cohen upp en tvåkilos påse med socker och uppmanade tittarna att föreställa sig att den var fylld med anthrax – den mjältbrandsbakterie som Irak hade erkänt att man producerade före Kuwaitkriget. ”Den här mängden anthrax”, sade han, ”skulle om den spreds över en storstad av till exempel Washingtons storlek döda åtminstone halva befolkningen.” Sedan höll han upp ett provrör och sade: ”VX är ett nervgift. En droppe ur denna lilla fingerborg dödar dig inom några minuter.” Vapeninspektörerna hade hittat nära fyra ton VX i Irak.”

Efter en tid av – ur amerikansk synvinkel – långdraget schackrande med Saddam Hussein, inledde Bill Clinton i december 1998 Operation Desert Fox – en krigshandling som med 650 bombräder eller missilbeskjutningar under sjuttio intensiva timmar mot olika militära mål i Irak. Strax därefter bröt Saddam allt samarbete med UNSCOM eftersom han misstänkte att CIA där hade hemliga agenter som planerade att lönnmörda honom (planer som CIA också hade, men som Bill Clinton sade nej till pg a osäkerheten gällande vad som skulle hända sen).

UNSCOM kunde nu inte längre komma in i Irak och utan inspektörer i landet var det nu väldigt svårt att veta vad som hände inom Iraks gränser. 1999 testade därför FN en ny taktik och fattade resolution 1284 som sa att alla sanktioner mot Irak skulle kunna hävas om Irak bara inte hade några massförstörelsevapen och samarbetade till hundra procent. Saddam Hussein vägrade dock fortfarande att ge inspektörerna tillträde till alla platser. Och frustrationen var nu mycket stor. Det skulle nu dröja lång tid innan nya inspektörer kom in i Irak – och först i och med UNMOVICS skapande år 2002 med svensken Hans Blix i spetsen skulle FN:s inspektörer återigen släppas in. Och även då skulle Saddam till en början fortsätta samma katt-och-råttalek som tidigare.

Det fanns dock en skillnad. År 2000 hade Bill Clintons vice president Al Gore (som tidigare som sagt ivrigt förespråkat hårda tag mot Saddam men själv när han väl fått makten inte levt upp till sina stora ord) förlorat till George W. Bush (sonen till den president som Gore kritiserat för att inte ha invaderat Irak) – som nu insvors till USA:s nye president. George W. Bush och dennes administration följde till en början samma linje som Clintonadministrationen (som i sin tur följt samma linje som den föregående Bushadministrationen) gjort: nämligen att det säkraste kortet var att hålla Saddam Hussein isolerad och inlåst i Irak. På frågan om hur pass stort hot Saddam utgjorde svarade företrädare för Bushadministrationen att man hade tillräckligt stor koll på Saddam genom FN:s insyn i Irak. Något som inte var helt sant, eftersom FN inte hade full koll på Saddam. Man hade visserligen avväpnat honom till viss del, men fortfarande fanns många orosmoment, och att Saddam inte ville samarbeta (trots de fördelar det skulle innebära i form av hävda sanktioner etc) sågs som ett bevis på att han måste ha något att dölja. En händelse skulle dock inträffa som fick Bushadministrationen att omvärdera sin syn på Saddam Hussein.

Den 11 september attackerades USA av den islamistiska terroristgruppen Al-Qaida. Attacken tycktes till en början komma från ingenstans. Det var en attack USA inte kunnat förbereda sig på, en attack man inte kunnat avvärja och i efterhand heller inte tydligt vedergälla. Det gjorde att George W. Bush fattade två nya beslut gällande USA:s framtida utrikespolitik. Dels övergav han det förhållningssätt som under Kalla Kriget (och hans fars tid) varit mycket effektivt mot Sovjet – MAD – Mutually Assured Destruction. Medvetenheten att om en angrep så skulle det innebära att båda parter förintades. En sådan taktik fungerade mot Sovjet men den fungerade inte mot de självmordsbombare som just attackerat USA:s politiska och ekonomiska ursymboler. USA utvecklade därför den nya sk Bush-doktrinen, som innebar att USA (enligt sin egen utsago) hade rätt att angripa sina fiender preventivt. Man behövde inte längre vänta till dess man blev attackerad, utan kunde istället attackera först. Inte nog med det – man började också se detta som nödvändigt för att förhindra att något liknande 9/11 aldrig inträffade igen. Och därför riktade man naturligtvis ögonen också mot den nation som under de senaste 10 åren under Bill Clintons presidenttid varit USA:s allra främsta utrikespolitiska problem. Saddam Hussein hade lekt sin katt-och-råttalek tillräckligt länge, och Bush tänkte inte längre leka med. Man betonade nu inte längre bara de bitar i underättelseinformationen som man visste om, utan även de bitar man inte visste om. Saddam Hussein hade inte deklarerat allt – och han sågs därför som ett potentiellt hot. President Bushs talskrivare Michael Gerson beskriver detta i sin bok ”Heroic conservatism” från 2007 på följande sätt:

”Was the invasion of Iraq justified? I can only say that the evidence on weapons of mass destruction seemed very strong – far more conclusive than any of the fragmentary warnings before 9/11. I had no evidence that my colleagues had lied to me, or to one another. And it would have made little sense to lie about such matters, since the truth would be dramatically revealed to everyone in just a few months. The views we held about Iraq´s weapons of mass destruction were not deception; they were an assumption. And that assumption was shared not only by George Tenet and Colin Powell, but by Hillary Clinton and Nancy Pelosi, and by Tony Blair and Jacques Chirac, and by the New York Times and the Washington Post. Saddam Hussein had been guilty in the past. He acted guilty in the present. And the president was not prepared to tolerate the dangerous uncertainty he cultivated. Given what we knew, and thought we knew, ignoring that uncertainty would have been a betrayal of the president´s most basic constitutional responsibility to protect the American people.” (s 218-219)

2002 byggde USA upp sin truppnärvaro i Irak till enorma proportioner, vilket precis som tidigare, gjorde att Saddam Hussein till slut sa ja till att släppa in FN- inspektörerna. Det fanns dock en skillnad mellan Bushs nya policy och Clintons föregående. Bush tänkte inte ge Saddam Hussein en andra chans. En truppnärvaro på 130 000 man kostade dessutom massvis av pengar, och USA skulle inte lättvindigt flyga hem dem tillbaka över Atlanten igen. Återigen skrev Saddam till en början inte under alla punkter, och Bush som nu fått nog, gav därefter Saddam Hussein en sista chans: att inom 48 timmar tillsammans med sina söner lämna Irak och lämna över makten i landet, eller bereda sig för en invasion. Därefter började kriget efter den krigsresolution fattad av den amerikanska kongressen ett halvår tidigare där Senaten röstade med 77 mot 23 för resolutionen, och Representanthuset röstade med 296 mot 133 röster för resolutionen. Det var ett bredare stöd än det första Gulfkriget hade fått 1991. Bland dem som röstade för förslaget fanns såväl Hillary Clinton som en mängd andra Demokrater (som exempelvis Joe Biden och John Edwards). Här är ett klipp där Hillary Clinton i oktober 2002 gav presidenten rätten att om nödvändigt gå i krig:



Noteras kan att Clinton här nämner såväl Saddams massförstörelsevapen som hans kopplingar till Al Qaida i sin motivering till att rösta för resolutionen.

Varför röstade då Hillary Clinton för förslaget med sådan stark övertygelse?

Jo, därför att Bush nu gjorde något som hennes make Bill Clinton själv länge övervägt, och som han, om han varit president efter 9/11 förmodligen också själv skulle ha gjort. I Bill Clintons tidigare omnämnda utrikesminister Madeleine Albrights memoar skriver hon också:

“Den 12 september 2002 framträdde president George W. Bush inför FN:s generalförsamling för att yrka på internationella insatser för att avväpna Saddam Husseins Irak. Medan jag lyssnade till hans plädering var jag tvungen att nicka instämmande. Hans inlägg liknade faktiskt de tal jag gång på gång hade hållit under mina år som FN-ambassadör och utrikesminister.”

I valkampanjen 2004, som till stora delar handlade om Irakkriget som symboliserades av president Bush, tycktes det Demokratiska partiet dock ha glömt den biten av historien och gjorde vad de kunde för att tjäna politiska poäng genom att i skarpa ordalag fördömda Bushs enligt opinionssiffrorna nu impopulära invasion av landet. President George W. Bush bemötte då hela kontroversen kring Irak med följande uttalande:

”In Saddam Hussein, we saw a threat. Members of both political parties, including my opponent and his running mate, saw the threat, and voted to authorize the use of force… After more than a decade of diplomacy, we gave Saddam Hussein another chance, a final chance, to meet his responsibilities to the civilized world. He again refused, and I faced the kind of decision that comes only to the Oval Office, a decision no president would ask for, but must be prepared to make. Do I forget the lessons of September the 11th and take the word of a madman, or do I take action to defend our country? Faced with that choice, I will defend America every time.”

Denna syn, att USA skulle kunna anfalla preventivt för att förhindra attacker, skulle alltså komma att kallas Bushdoktrinen (en doktrin McCains vice-presidentkanidat Sarah Palin i valet 2008 skulle göra sig känd för att inte kunna beskriva).

Det var dock inte bara det preventiva anfallet som Bush införde som en ny policy i amerikansk utrikespolitik. Den andra förändringen Bush gjorde i amerikansk utrikespolicy var att Bush även ansåg att den gamla policyn, med sin utgångspunkt i kalla kriget, där man stöttade diktatorer för att motverka kommunismen och/eller avvärja kaos, samt gick i krig för att förhindra ”bad guys” från att ta makten utan att sedan göra speciellt mycket mer – inte var någon säker metod. Det var en metod USA prövat länge, men som nu inte längre fungerade. I Afghanistan hade man i samband med Sovjets invasion av landet – som en del av det kalla kriget – stött de muslimska mujahedin-krigarna som gjorde motstånd mot den sovjetiska ockupationsmakten, men sedan när Sovjet blivit besegrade lämnat Afghanistan åt sig själv, vilket ledde till kaos som sedan skulle bereda väg för Talibanerna att ta makten (en sevärd film om denna operation är ”Charlie Wilsons war”). I Iran hade man stött envåldshärskaren Shah Reza i kampen mot Sovjet, eftersom denne var en trogen antikommunist – men vars totalitära styre likväl ledde till folkmassans vrede, som i sin tur lade grunden för Khomenis islamistiska revolution (när Khomeni red på det folkliga missnöjet över Shah Reza-monarkin). I Irak hade man efter Gulfkriget låtit Saddam Hussein behålla makten för att säkra stabilitet, med enda resultat att denne fortsatt förtrycka sitt eget folk, och ständigt gäckat FN:s inspektörer.

Det behövdes således en ny strategi. Vilket inte minst händelsen den 11 september blev det starkaste beviset för. Det bästa sättet att förhindra kaos och anarki var istället demokrati och frihet. Alla människor längtade efter frihet, och enligt Bush var demokratiska nationer också de fredligaste nationerna – varför bästa sättet att avväpna Irak inte bara var att störta Saddam, utan att också införa demokrati i landet. Detta synsätt, kallar Charles Krauthammer från tankesmedjan American Enterprise Institute för Demokratisk Realism, något han i en artikel med samma namn beskriver på följande vis:

”Call it democratic realism. And this is its axiom: We will support democracy everywhere, but we will commit blood and treasure only in places where there is a strategic necessity – meaning, places central to the larger war against the existential enemy, the enemy that poses a global mortal threat to freedom.”(http://www.aei.org/include/pub_print.asp?pubID=19912)

Denna syn blev grunden för Bushs nya utrikespolitiska vision: frihet och demokrati skulle stödjas överallt – däremot skulle USA bara använda sig av militära medel för att upprätta demokrati på platser där USA fann det strategiskt nödvändigt att gå i krig. Ett sådant land var Irak – och dessa två mål: att avväpna Saddam Hussein och att ge det irakiska folket frihet, var två saker som Bush betonade från krigets allra första början. I ett tal till det irakiska folket de första veckorna efter krigets utbrott lät Bush säga:

“This is George W Bush, the President of the United States. At this moment, the regime of Saddam Hussein is being removed from power, and a long era of fear and cruelty is ending. American and coalition forces are now operating inside Baghdad – and we will not stop until Saddam’s corrupt gang is gone. The government of Iraq, and the future of your country, will soon belong to you.

The goals of our coalition are clear and limited. We will end a brutal regime, whose aggression and weapons of mass destruction make it a unique threat to the world. Coalition forces will help maintain law and order, so that Iraqis can live in security. We will respect your great religious traditions, whose principles of equality and compassion are essential to Iraq’s future. We will help you build a peaceful and representative government that protects the rights of all citizens. And then our military forces will leave. Iraq will go forward as a unified, independent and sovereign nation that has regained a respected place in the world.

… The nightmare that Saddam Hussein has brought to your nation will soon be over. You are a good and gifted people – the heirs of a great civilisation that contributes to all humanity. You deserve better than tyranny and corruption and torture chambers. You deserve to live as free people. And I assure every citizen of Iraq: your nation will soon be free. Thank you.”

Att bygga en fredlig representativ regering i ett främmande land, är dock ingen enkel process och har så heller inte varit i Irak med ett fortgående krig mot Al- Qaida i Irak och etniska motsättningar mellan shia- och sunnimuslimer, regeringen och inhemska milisrörelser. Likväl fortgår demokratiprocessen. Och är man bara uthållig så bevisar historien att det fungerar: se på Japan, Sydkorea, Tyskland, som alla efter att USA besegrat dem sedan tack vare amerikanskt bistånd, tålamod och ideologisk idealism till slut blev lyckade demokratier där fiende förvandlades till vän. Det resonemanget förde Bush, och det är också det resonemanget som gör att kriget i Irak idag fortsätter. I ett tal från mars 2006 förklarade Bush detta synsätt:

A free Iraq is important for the United States of America. It was important to remove a threat; it was important to deal with threats before they fully materialized; but a free Iraq also does some other things. One, it serves as an amazing example -- it will serve as an amazing example for people who are desperate for freedom.
You know, this is, I guess, quite a controversial subject, I readily concede, as to whether or not the United States ought to try to promote freedom in the broader Middle East. Our foreign policy before was just kind of, if the waters look calm, great. Problem is, beneath the surface was resentment brewing, and people were able to take advantage of that, these totalitarians, like al Qaeda. So I changed our foreign policy. I said, freedom is universal; history has proven democracies do not fight each other, democracies can yield peace we want, so let's advance freedom. And that's what's happening.
It's a big idea, but it's an old idea. It's worked in the past. I strongly believe that by promoting liberty we're not only protecting ourselves, but we're laying the foundation of peace for a generation to come.

I ett annat tal från oktober 2006 ger president Bush ett tydligt exempel på detta:

One of my favorite stories to share is the story that happened here a couple of weeks ago… when I went to Elvis's place in Memphis with then-sitting Prime Minister Koizumi of Japan. The reason I like to share that story is because it's got a good lesson for our citizens, particularly younger citizens who may not have really studied that period of history too much, the history of Japan-U.S. relations.
People say, why did you go down there? Well, I'd never been. And the Prime Minister, he wanted to go. He was an Elvis fan. But here's the story I want to tell. My dad fought the Japanese. He was an 18-year-old kid who volunteered, just like a lot of our troops are doing today…
That's what happened, too, after the Japanese attacked us… a lot of the young folks signed up. One of them was George H. W. Bush. And he and a lot of other brave Americans fought tooth and nail to defeat the Japanese. They were the sworn enemy of the United States. And it was a bloody conflict, a tough fight. And yet, some 60 years later, the Navy pilot's son is on Air Force One flying down to Elvis's place, talking about the peace.
You see, on the flight down, the Prime Minister of Japan, our former enemy, and I talked about what we could do to work together to make the world a more peaceful place ... Isn't it interesting that the son of a man who fought the Japanese is able to talk the peace with the Prime Minister of a former enemy. What happened was, Japan adopted a Japanese-style democracy. The power of that lesson is this: Liberty has got the capacity to transform an enemy into an ally -- just like liberty has got the capacity to transform a region of hate into a region of hope. Some day, an American President will be talking with elected leaders from the Middle East about the peace, and a generation of Americans, a generation to come, will be better off for it.

Den drivande kraften bakom det fortsatta kriget i Irak, var således den amerikanska idealismen med dess tro på frihet.

Den upprepade fråga som slutligen återigen tål att ställas och resoneras kring var dock: ljög President Bush? Eller om man så vill: ljög presidenterna?

Svaret på frågan är tvåfaldig: det första svaret är att USA överskattade Saddam Hussein och underskattade sig själva. De tio åren av hårda sanktioner mot Irak, och ständigt amerikanskt vapenskrammel från såväl Bill Clintons- som den senare Bushadministrationen i kombination med FN-inspektörernas arbete hade gett resultat. Större och bättre resultat än någon part kunnat veta. Saddam Hussein hade förstört sina massförstörelsevapen. I en intervju för CBS News januari 2008 berättar FBI-agenten George Piro som förhörde Saddam Hussein dagligen efter dennes tillfångatagande vad Saddam under sin fångenskap berättade om Iraks massförstörelsevapen. Piro berättar:

”He told me that most of the WMD had been destroyed by the U.N. inspectors in the 90s. And those that hadn’t been destroyed by the inspectors were unilaterally destroyed by Iraq”.

På följdfrågan varför Saddam Hussein dolt denna hemlighet och på så sätt riskerat både en invasion och sitt eget liv, fortsätter Piro:

“It was very important for him to project that because that was what kept him, in his mind, in power. That capability kept the Iranians away. It kept them from reinvading Iraq.”

Samtidigt hade Saddam dock också växt i självförtroende, då han blivit alltmer säker på att amerikanarna inte skulle gå längre än att hota, och möjligtvis utföra sporadiska bombräder – men inte mer än så. På frågan om varför han lät det hela gå som långt som till en invasion av Irak svarade Saddam att han inte trodde att USA skulle gå in i Irak på riktigt. Han trodde att de skulle bomba hans palats på samma sätt som Bill Clinton gjort – något han dock överlevde då, och hoppades överleva igen – men han trodde inte att USA invadera Irak.

I det fallet, var det dock Saddam Husseins underrättelserapporter som tog rejält miste…

Det andra delsvaret på frågan har att göra med att Bushs regering nu fått nog av Saddam Hussein.
Såväl Bill Clinton som George W. Bush hade till en början följt den policy som George H W. Bush stakade ut efter Kuwaitkriget 1991 – att inte med militära medel avsätta Saddam utan i första hand bara pressa Irak att avväpnas av FN. Det var en policy som ansågs vara den mest säkra, och den policy som också följdes. Saker och ting skulle dock inte gå lika smidigt som man från början hade hoppats. För att upprepa de tidigare citerade orden från Madelenie Albright:

”Hela inspektions- och avväpningsprocessen borde, tyckte man, kunna klaras av på några månader.
Som alla vet skulle det inte gå på det viset.”

Allteftersom Saddam Hussein envisades, och vägrade att samarbeta med FN:s inspektörer växte frustrationen i USA. I januari 1998 skrev den neokonservativa tankesmedjan ”Project for the New American Century” som bildats året tidigare i syfte att bevara USA:s ledarroll i världen ett brev till president Clinton där de i ljuset av problemen med Saddam Hussein påpekade:

“Dear Mr. President:

We are writing you because we are convinced that current American policy toward Iraq is not succeeding...
The policy of “containment” of Saddam Hussein has been steadily eroding over the past several months. As recent events have demonstrated, we can no longer depend on our partners in the Gulf War coalition to continue to uphold the sanctions or to punish Saddam when he blocks or evades UN inspections...
Our ability to ensure that Saddam Hussein is not producing weapons of mass destruction, therefore, has substantially diminished...
As you have rightly declared, Mr. President, the security of the world in the first part of the 21st century will be determined largely by how we handle this threat...
We urge you to act decisively. If you act now to end the threat of weapons of mass destruction against the U.S. or its allies, you will be acting in the most fundamental national security interests of the country. If we accept a course of weakness and drift, we put our interests and our future at risk.”

Bland dem som undertecknade skrivelsen till presidenten fanns bland annat Donald Rumsfeld och Paul Wolfowitz, som senare skulle komma att inneha nyckelpositioner i den senare Bushadministrationen. Clintonregeringens tålamod med Saddam Hussein blev också allt mindre och mindre, och Clinton började nu på allvar att överväga en förändring i policyn mot Saddam Hussein: inspärrningspolicyn som först etablerats av George H W Bush började sakta bytas ut mot en regimskiftespolicy för Irak. 1998 röstade den amerikanska Kongressen därför fram ”The Iraqi Liberation Act” och i oktober samma år undertecknade Bill Clinton lagen – som fastslog att Washingtons nya policy var att verka för regimskifte och upprättandet av en irakisk demokrati. När George W. Bush sedan tog över efter Bill Clinton i januari 2001 fanns således redan ett tydligt utstakat mål att avsätta Saddam Hussein och verka för en demokratisering av Irak. ”The Iraqi Liberation Act” var dock ingen krigsresolution, utan bara en markering av den nya policyn. Och innan terrorattacken den 11 september 2001, var George W. Bushs administration, precis som Bill Clintons föregående regering, heller inte beredda att invadera Irak militärt. Man betonade därför de bitar i underrättelserapporterna som påvisade att Irak inte var något akut hot. Bushs utrikesminister Colin Powell förklarade i februari 2001 att Saddam Hussein inte byggt upp några massförstörelsevapen, något Bushs säkerhetsrådgivare Condolezza Rice (som efter Powells avgång 2004 blev landets nya utrikesminister) också påpekade i juli samma år. Också vice-president Dick Cheney följde en snarlik linje och ansåg inte att USA borde invadera Irak. Under sin tid som försvarsminister under Gulfkriget 1991 hade han stött föregående president Bush i dennes uppfattning att det skulle vara svårt och inte värt priset att avsätta Saddam Hussein. Här är ett klipp från 1994 när Cheney ger uttryck för den ståndpunkten:



Denna inställning vidhöll han till en början också som vice-president under George W. Bush, och gjorde under presidentvalskampanjen den 27 augusti år 2000 följande uttalande gällande vad som skulle hända om USA gick in i Irak:

“Instead of being the leader of international coalition that came and reversed aggression and risk toward civil order, if you will in that part of the world, we shift and become the imperial power coming in from willy-nilly occupying national capitals, taking down governments we disagree with that we don‘t like.”( http://www.msnbc.msn.com/id/20359253/)

Efter den 11 september skulle dock Bushdoktrinen ändra denna syn. Saddam Hussein ansåg man nu var ett akut hot. Ett tillräckligt stort hot för att anfallas preventivt. Om terroristattacken den 11 september 2001 visat något, så var det att USA inte längre kunde vänta till dess hoten helt ut materialiserades. Man måste agera förebyggande, och i somliga fall göra detta också med militära medel. Det skulle vara för sent att angripa ett land med kärnvapen efter det att attacken ägt rum. Tiden hade därför nu kommit att på allvar avsätta Saddam Hussein. Därför började man nu framhålla den underrättelseinformation som påvisade att Saddam hade massförstörelsevapen, och således utgjorde ett hot. Var då inte det missvisande information? Eller åtminstone en selektiv betoning av sådant som föll Bushadministrationens intentioner i smaken. För att förstå detta förändrade informationsperspektiv måste förstå CIA:s roll ¬– och hur 9 11 förändrade regeringens syn på sin underättelsetjänst.

Efter terroristattacken den 11 september 2001 var den stora frågan hur det kunde komma sig att världens främsta underrättelseorganisation – med likväl en mängd stora misslyckanden i bagaget - nu än en gång misslyckats med att förutsäga den inträffade attacken. Den amerikanska underrättelsetjänsten tvingades därför till stor självrannsakan. Samma misstag skulle inte göras igen – småsaker var inte längre obetydliga – och allt som indikerade ett potentiellt hot skulle tas på blodigt allvar. Det som hände den 11 september skulle aldrig tillåtas hända igen. Således blev också underrättelserna kring alla potentiella hot mot det amerikanska folkets säkerhet betydligt skarpare – något som i sig – och i skuggan av terrorattacken - givetvis påverkade Bushadministrationens beslut. Den missbedömning man gjort av Talibanerna och Al-Qaida hade resulterat i den största terroristattacken i amerikansk historia. Samma misstag skulle man inte göra en gång till. En åsikt som också delades av majoriteten av den amerikanska kongressen - däribland av ytterst inflytelserika Demokrater som Hillary Clinton, John Kerry, Joe Biden och fd utrikesminister Madeleine Albright.

Sammanfattning

Denna artikelserie har gett en historisk bakgrund till det som föranledde USA:s fyrtiotredje president George W. Bush att i mars 2003 anfalla Saddam Husseins Irak. Ett perspektiv som sällan omnämnts i svensk media i dess skildring av Irakkriget under George W. Bushs år vid makten.

Detta återspeglar också det andra temat som påvisats i denna artikelserie – nämligen den ensidiga USA-diskurs som länge rått i svensk media och också bland såväl europeiska anti-amerikaner som Bush-kritiska Demokrater.

Efter Gulfkriget 1991 kritiserade både ledande Demokrater som Al Gore, och svensk media president George H W Bush för att han inte invaderade Irak och avsatte Saddam Hussein, och gav det irakiska folket frihet. Istället för att lyssna till den dåvarande Bushadministrationens tydliga motivering till varför de inte gjorde detta – framhöll den dokumentär som då sändes i svensk television på Dokument Utifrån 1993 (på en tid när Internet inte fanns och när de flesta svenskar bara hade kanal 1 och kanal 2 att ty sig till för att få en bild av omvärlden) istället en egen teori till varför detta inte gjordes: USA tjänade pengar på att ha kvar Saddam Hussein vid makten, eftersom amerikanska företag sålde vapen – eller åtminstone teknisk utrustning för att tillverka sådana till Saddam Hussein. En bild av saken som det inte finns några anledningar att tro att gemene svensk vid den tidpunkten skulle ha några möjligheter att kunna misstro ens om de önskat vara kritiska till dokumentären.

Det ologiska i denna tes framhölls aldrig: om orsaken till att Bushadministrationen inte avsatte Saddam 1991 var att denne köpte vapen av USA (vilket onekligen var sant, men inte var orsaken till att han inte avsattes) – varför avsatte då inte heller Clintonadministrationen Saddam Hussein efter att Bill Clinton och Al Gore fått makten i januari 1993? För den kritiske blir svaret att Clintonadministrationen efter dess makttillträde också tjänade pengar på de amerikanska företag som sålde vapenutrustning till Saddam Hussein. Ett påstående som i sig givetvis ter sig ganska absurt med tanke på att ett av Clintonadministrationens största utrikespolitiska problem var frågan hur de skulle lyckas avväpna Saddam Hussein – inte hur de bäst skulle beväpna honom.

Dödsstöten för denna konspiratoriska och ologiska tes var förstås invasionen av Irak 2003. Det som George Herbert Bush 12 år tidigare inte gjort i samband med Gulfkriget gjorde nu hans son. Det som världen klagat på USA för att de inte tidigare gjort, valde George W. Bush nu att göra genom att avsätta Saddam Hussein. Och där föll kritikernas tidigare förklaring: för om USA nu avsatte Saddam, hur skulle de då kunna fortsätta tjäna pengar på att sälja vapen till denne?

Nå, den frågan försökte USA-kritikerna aldrig besvara – istället glömde man i en handvändning bort sina egna argument och hoppades att alla andra också skulle glömma dem. Men även om kritikerna inte ville erkänna att deras USA-kritik varit ogrundad, så skulle man kunna tro att de nu åtminstone gladde sig över att USA nu gjorde vad man tidigare kritiserat USA för att inte göra – nämligen befria det irakiska folket. Sådan blev dock inte reaktionen – istället kritiserade man USA för att gå in i Irak utan att ha tillstånd från FN (något man förövrigt inte heller hade under Gulfkriget). Således bevisade man återigen sin inkonsekvens: den tidigare kritiken grundades inte primärt på medkänsla för det lidande irakiska folket, utan på ett USA-hat som skulle hållas vid liv hur urholkade argumenten än blev.

Nu kritiserade man att USA invaderade Irak. Och precis som förra gången så trodde man inte på de officiella amerikanska förklaringarna till sitt agerande: dvs att Bush ville avväpna Saddam och sprida demokrati för att skapa långsiktig stabilitet. Något denna artikelserie tydligt visat var Bushs utstakade mål redan från början. Nej, istället handlade kriget, menade USA-kritikerna, om oljan. USA invaderade Irak för att ta landets oljereserv.

Naturligtvis gick inte heller denna anklagelse att motivera speciellt bra – men man försökte: George W. Bush hade i sitt tidigare yrkesliv drivit ett oljeföretag, det hade också hans far – den förre presidenten gjort, och vice-president Dick Cheney hade innan han blev vice-president arbetat på oljebolaget Halleburton. Där menade man att kopplingen fanns. Som denna artikel också påvisat så förespråkade dock Bush den äldre ingen invasion av Irak (han förespråkade raka motsatsen) – inte heller Dick Cheney (som beskrivits som en smått ondskefull hök i svensk media) förespråkade till en börja någon invasion av Irak. Han tillhörde som klippet ovan tydligt visar, tvärtom, en av dem som konsekvent varit motståndare till att gå in i Irak – något som han tydligt uttryckte så sent som år 2000. Eftersom den uppenbara förändringen i denna inställning kom först efter den 11 september 2001 – vore det då inte rimligt att tro att det var den händelsen som till största del orsakade den förändrade inställningen, och inte Cheneys önskan att tjäna pengar på att sno olja?

Och gällande presidenten själv? Han kanske ville gå i krig för att tjäna oljepengar? Utöver dumheterna i det argumentet som redan pålysts så kan frågan i så fall ställas vem Bush ville skulle tjäna oljepengar? Han själv eller den enligt USA-kritikerna imperialistiska amerikanska nation han representerade? Hur Bush personligen skulle tjäna pengar genom att låta sin nation invadera Irak, och tjäna så mycket pengar att det skulle vara värt det förlorade ryktet och det kompakta motstånd han pg a kriget fått möta – besvarades förstås inte. Och om Bush gjorde det för att göra nationen rikare, så tog kritikerna i så fall inte hänsyn till att irakkriget slukade så mycket pengar att USA därigenom bringade sig själva den största statsskulden i landets hela historia. Inte heller tog man notis om att ett av Bushs långsiktiga politiska mål var att minska USA:s beroende av olja från mellanöstern eftersom detta beroende betraktades som en nationell säkerhetsrisk. En tes såväl de Demokratiska som Republikanska presidentkandidaterna år 2008 skulle instämma i – och som väl sammanfattades i Hillary Clintons ord från primärvalet: "We borrow money from the chinese to buy oil from the saudis - that is not good foreign policy for America."

Den första slutsatsen blir således att Bush inte ljög gällande invasionen av Irak. Han fattade ett beslut som utifrån den situation som då rådde tedde sig mycket logisk. Och för att än en gång citera Bushs talskrivare Michael Gerson:

”Was the invasion of Iraq justified? I can only say that the evidence on weapons of mass destruction seemed very strong – far more conclusive than any of the fragmentary warnings before 9/11. I had no evidence that my colleagues had lied to me, or to one another. And it would have made little sense to lie about such matters, since the truth would be dramatically revealed to everyone in just a few months. The views we held about Iraq´s weapons of mass destruction were not deception; they were an assumption. And that assumption was shared not only by George Tenet and Colin Powell, but by Hillary Clinton and Nancy Pelosi, and by Tony Blair and Jacques Chirac, and by the New York Times and the Washington Post. Saddam Hussein had been guilty in the past. He acted guilty in the present. And the president was not prepared to tolerate the dangerous uncertainty he cultivated. Given what we knew, and thought we knew, ignoring that uncertainty would have been a betrayal of the president´s most basic constitutional responsibility to protect the American people.” (s 218-219)

Den andra slutsatsen blir att det trots att Bush inte ljög – som svensk likväl var väldigt svårt att förstå detta, på grund av svensk medias ideologiskt präglade ensidiga USA-rapportering. Min förhoppning är dock att denna artikelserie förmått ge svenska läsare något svensk media sällan gett: den amerikanska administrationens eget perspektiv på saken.

Slutligen vill jag avsluta denna artikelserie med ännu ett citat av Michael Gerson, från en artikel hans skrev den 7 november detta år vid namn The Decency of George W. Bush, där Gerson ger en personlig bild av en president med en mycket stark och god personlig karaktär:

This seems to be Bush's current fate: Even success brings no praise. And the reasons probably concern Iraq. The absence of stockpiles of weapons of mass destruction in the aftermath of the war was a massive blow. The early conduct of the Iraq occupation was terribly ineffective... Initial failures in Iraq acted like a solar eclipse, blocking the light on every other achievement...

Han fortsätter därefter med att beskriva Bushs karaktär:

Many liberals refuse to concede Bush's humanity, much less his achievements.

But that humanity is precisely what I will remember. I have seen President Bush show more loyalty than he has been given, more generosity than he has received. I have seen his buoyancy under the weight of malice and his forgiveness of faithless friends. Again and again, I have seen the natural tug of his pride swiftly overcome by a deeper decency -- a decency that is privately engaging and publicly consequential.

Before the G-8 summit in 2005, the White House senior staff overwhelmingly opposed a new initiative to fight malaria in Africa for reasons of cost and ideology -- a measure designed to save hundreds of thousands of lives, mainly of children under 5. In the crucial policy meeting, one person supported it: the president of the United States, shutting off debate with a moral certitude that others have criticized. I saw how this moral framework led him to an immediate identification with the dying African child, the Chinese dissident, the Sudanese former slave, the Burmese women's advocate. It is one reason I will never be cynical about government -- or about President Bush.

Jag för egen del - i likhet med Oliver Stone som just gjort en film om George W. Bush - känner inte, till skillnad från Michael Gerson - Bush personligen. Däremot har jag som jag nämnde i inledningen av artikel 1, följt Bushs karriär i åtta år och fått precis samma intryck av honom som det Gerson beskrev. Denna artikel har beskrivit den historiska kontexten till irakkriget - med kontentan att det fanns en mängd anledningar och grunder till kriget, och att President Bush (och Hillary Clinton och majoriteten av det Demokratiska partiet) därför inte ljög. Den slutsatsen stämmer också väldigt bra överens med den uppfattning jag själv under dessa åtta år fått av President Bushs karaktär. Gerson avslutar sin artikel med följande ord, som lika gärna kunnat vara mina egna - och därför också får avsluta denna artikelserie:

For some, this image of Bush is so detached from their own conception that it must be rejected. That is, perhaps, understandable. But it means little to me. Because I have seen the decency of George W. Bush.