onsdag 5 november 2008

Presidentens segertal och Amerikas framtid

Barack Obama och George W. Bush har många likheter, som jag i inlägg framöver kommer att ta upp mer noggrant: en av likheterna är dock deras segertal. Barack Obamas segertal igårkväll var inte bara storslaget (det var det också) - det var också i sitt övergripande tema i princip en repris på Bushs segertal från 2004. Och förmodligen den typ av tal alla vinnande presidenter håller: att landet nu måste enas, och att Amerika alltid är Amerika - oavsett skillnader partier emellan - och att den nya presidenten vill vara hela amerikas president och ska göra allt för att arbeta på att förtjäna förtroendet även av dem som inte gett sina röster till den vinnande kandidaten.

Bush talade redan år 2000 om att han ville vara en "uniter, not a divider" - dvs en som enade, och inte delade nationen. Sen dess har den amerikanska nationen - löftet till trots varit väldigt splittrad. Obama ger nu samma löfte som Bush en gång gav - kommer han att kunna hålla det?

Svaret på den frågan ligger förmodligen inte så mycket i händerna på presidenten, som i händerna på deras vänner respektive motståndare.

Splittringen under Bushs åtta år vid makten har i betydligt större utsträckning berott - inte på något Bush har gjort - utan på den extrema vänsterfalang som vägrat erkänna något gott alls som President Bush gjort, och skyllt allt dåligt som drabbat Amerika på honom personligen - utan någon som helst egen förmåga till självrannsakan. Det är förstås beklagligt. Och nu kommer Republikanerna att med Obama ställas inför samma frestelse.

Om det amerikanska folket inte har förmågan att, för att citera John McCain, förstå när det är dags att ta av sina "partihattar" och istället sätta på sig sina "nationshattar", så länge kommer den amerikanska nationen alltid att vara splittrad i ett politiskt kulturkrig - helt oavsett vem som än blir president. Jag hoppas för min del att Republikanerna fortsätter att utveckla och föra en aktiv politik - samtidigt som de dock erkänner Obama som sin president, och står sida vid sida med honom gällande allt som rör de stora frågorna - där amerikaner oavsett partitillhörighet - likväl har mer gemensamt med varandra än med övriga världen. Om somliga konservativa grupper dock skulle spendera all tid från nu till 2012 med att försöka skjuta Obama i foten - så vore det beklagligt - men en värld som i alla fall nu tycks dyrka Obama, bör då hålla i åtanke att under Bushs åtta år vid makten så gjorde en stor del av den yttersta vänstern i det Demokratiska partiet precis samma sak.

Vad denna valkampanj dock visat, är att världen emellertid - precis som de inhemska amerikanska gräsrötterna - har svårt för att hålla sig till konsekvent saklighet när känslorna svallar - varför de förmodligen (beklagligt nog) kommer att glömma bort den saken. Förhoppningsvis behöver saker och ting dock inte gå så långt - och förhoppningsvis kan Republikaner - trots goda befogenheter att vara mycket kritiska till Obama - resa sig över blockpolitiken på ett mer ärbart sätt än deras Demokratiska kollegor på andra sidan gjort de senaste åtta åren - och på så vis få ett enat USA att axla ansvaret av amerikanskt ledarskap i världen. För världen behöver idag amerikanskt ledarskap mer än någonsin. President Bush och President Obama kommer nämligen båda att vara ledare för den moraliskt godaste politiska maktfaktor världshistorien hittills skådat.

1 kommentar:

Erik sa...

Jag delar din ståndpunkt att Bush per se inte kan hållas ansvarig för den nationella splittring som skett. Två (åtminstone potentiella) fördelar som jag dock tror att Obama har är:

1. Obamas stöd är enormt hos en omfattande del av befolkningen ( men den har också stora förväntningar, och här måste Obama lyckas leverera) samtidigt som det verkar som att den skara som hatar honom är väldigt liten i jämförelse med den som hatar Bush. En ytterligare skillnad mot Bush är att Obama vann valet tydligt; det gjorde inte Bush 2000.

2. Jag tror att Obama är skickligare på formulera sin politik på ett sätt som inte uppfattas som provocerande av vissa.

Men å andra sidan är Obama i huvudsak blott en symbol. Vad denna symbol kommer att fyllas med för innehåll återstår att se.