Reinfeldt fortsatt statsminister, SD nu ett riksdagsparti

2010 års val i Sverige är nu över. De två största händelserna är att Fredrik Reinfeldt fortsätter som Sveriges statsminister och att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Alliansen vann inte egen majoritet och Fredrik Reinfeldt förklarade att han ämnar söka stöd hos Miljöpartiet för att till varje pris undvika samarbete med Sverigedemokraterna.

En kort kommentar om dessa saker:

Oavsett vilken position Miljöpartiet eventuellt kommer att få i en regeringskoalition, så kommer alliansens utrikespolitik att fortgå. De rödgröna hade tidigare förklarat att de om de vann ämnade kräva amerikanskt tillbakadragande från alla sina militärbaser världen över. Några sådana krav kommer Sveriges regering nu inte att ställa, oavsett hur alliansregeringen än kommer att se ut. Sverige kommer också att fortsätta föra en tydlig politik i Afghanistan och en överlag mer pro-amerikansk politik än de rödgröna skulle ha fört. Det är menar jag något positivt.

Sverigedemokraterna har gjort att Sverige nu - i likhet med stora delar av Europa - fått ett tydligt islamkritiskt parti i riksdagen. Sverigedemokraterna är i nästan alla avseenden ett mycket omoget parti - något som också gäller deras förenklade syn på islam. Däremot sätter de - till skillnad från alla andra partier - fingret på de problem islamiseringen medför. Det hade varit att föredra om något alliansparti hade drivit en sådan linje utifrån vettigare, kunnigare och mer ideologiska utgångspunkter än SD:s populistiska anti-islamism. Och det är synd att valet för närvarande står mellan ett okunnigt och fördomsfullt invandrarfientligt parti på en sida och en akademisk islamapologetisk vänster på den andra, som i den ideologiska jämlikhetens namn blundar för en stor del av historien och anser att alla religioner är ungefär lika bra eller lika dåliga. Det hade varit mycket bättre om en ideologisk anti-islamistisk diskurs redan fanns bland de etablerade partierna. Nu har dock så inte varit fallet, och de andra partierna verkar på allvar tro att nynazismen (en stämpel man slänger friskt omkring sig) är ett större långsiktigt hot mot den svenska (och europeiska) demokratin än en växande och synnerligen anti-demokratisk och intolerant islamiseringsvåg är.

Vad SD:s inträde nu förhoppningsvis kan komma att göra är att förmå andra partier att börja driva frågor om islam utifrån ideologiska (inte främlingsfientliga eller rasistiska) grunder. Och eftersom inget parti hittills gjort detta utan SD varit ensamma om att (våga) driva denna fråga (eftersom de andra partierna är helt influerade av en verklighetsfrånvänd akademisk islamapologetik) så förtjänade SD - alla sina brister till trots - likväl att komma in.

Sverige har nu ett tydligt islamkritiskt parti i riksdagen - och en sådan röst behövs i svensk politik (vilket bevisas när människor som Lars Vilks blir mordhotade, utsätts för mordbrandsförsök och när muslimer skränar på svenska universitet så att föreläsningar tvingas avbrytas). Det är således positivt.

Vad som är mindre positivt är att SD fick en vågmästarroll, och det hade varit att föredra en starkare alliansregering.

Kontentan är dock att det hade kunnat vara bättre, men också mycket värre.