Irakkriget ur ett historiskt perspektiv – del 1: Den oheliga alliansen

Nu när presidentvalet är över och vi befinner oss i övergångsperioden mellan President Bush och President Obama - så tänkte jag i en rad artiklar redogöra för den politik som President George W. Bush stått för under sina åtta år vid makten. Jag har följt Bushs karriär som president ända från dess början och sett/lyssnat eller läst i princip alla tal Bush under denna period hållit från Vita Huset. Det ämne jag först tänkte ta upp är det kanske mest kontroversiella under Bushs åtta år vid makten - Irakkriget. I tre delar tänkte jag därför diskutera Irakkriget ur ett historiskt och i en svensk kontext ofta förbisett perspektiv. Håll till godo:

Irakkriget ur ett historiskt perspektiv – del 1: Den oheliga alliansen:

Det pågående amerikanska kriget i Irak utgör fortfarande fem år efter att kriget inleddes i mars 2003, ett dagligt inslag i världsmediernas nyhetsförmedling. Irakkriget motiverades av den amerikanska administrationen med att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och därför utgjorde ett allvarligt hot mot den fria världen – ett hot som USA nu tillsammans med sina allierade beslutat sig för att avväpna. Efter invasionen hittades dock inga massförstörelsevapen. Den allmänna uppfattningen bland analytiker i Europa och även bland många Demokrater i USA var därför att Bushadministrationen medvetet förlett det amerikanska folket och sina allierade för att få till stånd kriget. I januari 2008 utgavs en rapport av Center for Public Integrity som förklarade att Bushadministrationen i olika offentliga sammanhang innan Irakkriget vid 935 olika tillfällen misslett opinionen genom att hävda att Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen.
Denna artikel syftar till att genom att redogöra USA:s historiska förhållande till Saddam Husseins Irak, och Bushadministrationens slutsatser utifrån detta förhållande – belysa frågan huruvida president Bush och dennes regering ljög eller ej för att legitimera Irakkriget. Samt analysera debatten kring kriget från ett amerikanskt neokonservativt perspektiv. (Ett perspektiv som ligger till grund för den rådande amerikanska utrikespolitiken, men som likväl mycket sällan ges något större utrymme i europeisk media att få förklara sig själv.)

* * *

De flesta samtida analytiker tolkar Irakkriget exklusivt i förhållande till terrorattacken den 11 september 2001 och menar att rädslan som denna händelse medförde, skapade en krigsstämning som hetsade fram Bushadministrationens krig i Irak. En sådan analys tar dock sin främsta utgångspunkt i dådet i sig och dess direkta politiska efterskalv. Men för att förstå Bushs policy gentemot Irak bör man dock ta fler saker i beaktning – och kanske främst USA:s historiska relation till Saddam Hussein. Den irakiske diktatorn har nämligen en lång och invecklad relation till USA, som började långt innan den 11 september, och långt innan George W. Bush svors in som amerikansk president i januari 2001.

* * *

Saddam Husseins väg till makten:

1959 deltog en då blott tjugoårig Saddam Hussein i ett kuppförsök mot den dåvarande Irakiske presidenten general Qassim, som ett år tidigare avsatt det irakiska konungadömet. Baathpartiet – en socialist-arab-nationalistisk rörelse som Saddam gått med i – motsatte sig dock den nya regeringen och anlade därför kuppen mot Qassim. Kuppen misslyckades emellertid och Saddam flydde till Kairo i Egypten. I Kairo besökte han också i början av 60-talet den amerikanska ambassaden, där han förmodligen också kom i kontakt med den amerikanska underrättelsetjänsten CIA som fann ett stort intresse av den unge revolutionären. Det kalla kriget var brinnande hett och USA och Saddam hade en gemensam fiende vars ideologi spred sig i mellanöstern: kommunismen – varför CIA såg stora strategiska fördelar av att stödja det irakiska Baathpartiet som Saddam Hussein tillhörde.

General Qassim (mannen Saddam försökt mörda) som hade befriat Irak från dess monarki och brittiska inflytande hade nämligen gjort gemensam sak med kommunisterna. Mot sig hade han dock en grupp nationalister med Baathpartiet i dess ledning, som i februari 1963 gjorde ett nytt kuppförsök och denna gång blev general Qassim blev tillfångatagen. Strider mellan nationalisterna och kommunisterna påföljde – och efter att Qassim tillfångatagits av Baathpartiet avrättades han snabbt och hans döda kropp uppvisades på TV. Qassim var nationalsymbolen som enat landet, och utan honom som enande kraft kunde Baathpartiet ta makten. Detta såg CIA som mycket fördelaktigt i en tid när den stora konflikten hade med Sovjetunionen att göra, och ett oberoende Irak var att föredra framför en Sovjetallierad nation.

Efter maktövertagandet såg Baathpartiet till att rensa ut kommunisterna i landet. Saddam Hussein återvände nu till Irak och började där stiga i graderna inom partiet, där han bland annat arbetade med att förhöra fångar under tortyr – varpå hans tuffa rykte snart växte. Baathpartiet skulle dock återigen förlora makten, som återtogs av en annan irakisk general: general Aref. Saddam Hussein dömdes till 20 månaders fängelse och Aref slöt en officiell allians med Sovjetunionen. I juli 1968 gjorde dock Baathanhängarna ännu ett nytt kuppförsök och omringade presidentpalatset och bad Aref att kapitulera, vilket han också gjorde utan motstånd varpå kuppen lyckades utan blodsgjutelse. Baathpartiet hade nu återigen makten i Irak och Saddam Hussein var vid det här laget, blott 30 år gammal, Iraks andra man. I själva verket styrde han dock redan då den irakiska regimen i bakgrunden och han skulle vara den drivande kraften bakom 70-talets irakiska reformer.

Irak spelade nu på två planhalvor: man var egentligen inte intresserad av att bli vare sig Sovjets eller USA:s förlängda arm - samtidigt som man dödade kommunister inom landet slöt man en allians med Sovjet. På 70-talet lät Saddam Hussein modernisera Irak genom att investera i läs- och skrivutbildning och andra socialtjänster som var unika i arabvärlden – vilket man kunde bekosta genom Saddams nationalisering av landets oljetillgångar. Han byggde även ut landets infrastruktur och satsade på industrialisering och tillförsel av elektricitet till alla irakiska städer. Irak blev under denna tid tämligen modernt under kort tid, och bland annat det enda land i persiska viken som inte grundläggande styrdes av islamiska sharialagar eftersom Saddam med sitt järngrepp över landet höll de religiöst konservativa på mattan. Med det sagt var han knappast någon gullgosse: hans främsta föredöme var Sovjetledaren Josef Stalin, och i likhet med Stalin skapade Saddam en enorm personkult, med taggarna utåt mot allt som han ansåg kunde hota hans maktställning. 1972 slöt han en pakt med Sovjet som därefter försåg honom med vapen. Det innebar dock inte att han visade kommunisterna inom landets gränser någon barmhärtighet och 1978 återupptog han förföljelsen av kommunisterna och avrättade en mängd av kommunistpartiets medlemmar.

1973 utbröt oljekrisen, som resulterade i att Europa började förstå vikten av att hålla sig på god fot med arabvärlden – något som också gynnade Irak: Frankrike inledde ett samarbete med Saddam Hussein och hjälpte bland annat Saddam med tekniken att bygga sitt första kärnkraftverk – Osiriak – 1980, som Israel ett år senare skulle komma att bomba sönder (av förståeliga skäl då en av Saddams utpekade huvudfiender var just Israel).

Iran-Irakkriget:

I juli 1979 blev Saddam formellt Iraks högsta ledare. Samtidigt började en ny bild på den storpolitiska världskartan målas upp: Vietnamkriget var slut, och USA kunde nu rikta blickarna åt annat håll. I januari samma år hade också shah Reza avsatts i Iran och Khomeni tagit makten genom den iranska revolutionen. Saddam som tillhörde Iraks sunnimuslimska minoritet och styrde över den shiamuslimska majoriteten, fruktade att den shiitiska revolutionen i Iran skulle spridas också till Iraks shiitiska massor. Dessutom hade Khomeni, efter att Shah Reza utvisat honom ur Iran 1964 flytt till Irak där han vistats ända till 1978, då också Saddam Hussein utvisade honom. Därför fruktade Saddam Khomeni. Iraks främsta resurser var dessutom landets oljetillgångar, som dock befann sig farligt nära gränsen till det land som nu blivit en blodsfiende.
I rädsla för Khomeni beslöt därför Saddam Hussein att 1980 göra ett blixtanfall över den iranska gränsen. Innan han satte planerna i verk reste han dock runt bland arabländerna för att hos dem få sitt stöd – och det visade sig att de också fruktade den shiitiska rörelsen.

Den 22 september 1980 gick Irak således in i Iran. Såväl USA som Sovjet stödde i sak den Irakiska sidan, då alla parter fruktade den islamistiska rörelsen i Iran. Saddam Hussein betonade dock att kriget var hans eget, och att USA inte genom honom skulle lyckas med sina ”imperialistiska ambitioner.” Men att USA såg sig ha nytta av Saddam Hussein rådde det dock ingen tvekan om. Saddam hade motsatt sig kommunisterna, och nu motsatte han sig också USA:s stora ärkefiende i mellanöstern – den islamistiska regim som under revolutionen intagit den amerikanska ambassaden i Teheran, och blivit det stora ämnet för hela den amerikanska valrörelsen 1980 som skulle leda Ronald Reagan till makten.

Det blixtkrig Saddam försökte sig på lyckades dock i längden inte alls. Irans Khomeni- trogna revolutionära garde kämpade hårt, och snart hade kriget vänt till Irans fördel. Khomeni förklarade heligt krig mot Irak, och mängder av muslimska män utförde religiösa ritualer där de kysste Koranen för att sedan beredvilligt kasta sig in i kriget. Iran blockerade även Iraks oljetransporter, vilket tvingade Irak att transportera sin olja via Kuwait.
Delar av det irakiska misslyckandet berodde förmodligen på att Saddam Hussein, som själv saknade militär erfarenhet, gjorde en mängd strategiska missar. I stället för att inrikta sig på somliga nyckelmål överskattade Saddam sin armés förmåga att inta flera olika platser på samma gång, vilket gjorde att de diverse operationerna också försvagades avsevärt. ”Blixtattacken” drog således ut på kriget betydligt längre än Saddam Hussein tänkt sig – och Iran slog tillbaka med sina Phantomflyg. Saddams dåliga planering av kriget gjorde också att Irak inte lyckades skydda sina egna oljefält mot luftangrepp, som därför fattade eld i och med de iranska anfallen (på samma sätt hade Irak satt eld på de iranska oljefält de intagit). En annan miss av Saddam var att han inte såg sina egna begränsningar, och när hans generaler i somliga situationer av taktiska skäl ville retirera lät Saddam istället för att lyssna på dem, avrätta dem. Detta i jämförelse med och till skillnad mot Hashemi Rafsanjani, som var befälhavare över de iranska styrkorna under största delen av kriget, och som hade en skarpsynt militär förståelse att utnyttja de strategiska tillfällena på bästa sätt. I takt med att Saddam insåg att Irak förlorade kriget erbjöd han till slut själv att dra sig tillbaka från delar av det av Irak ockuperade området (något han tidigare avrättat sina generaler för att ha föreslagit).

Iraks försök att försvaga den iranska revolutionen hade nu fått helt motsatt effekt – och det iranska folket slöt upp bakom Khomeni som aldrig förr, som odlade en martyrskapsromantik av enorma proportioner vilket fick människor att strömma till kriget (unga pojkar tvångsvärvades också och gavs plastnycklar tillverkade i Kina som sades vara nycklar till Paradiset, att hänga om halsen när de fick springa som levande minröjare på slagfäletet). Kriget vände alltså alltmer till Irans fördel som nu istället invaderas var de som själva invaderade Irak. Ayatollah Khomeni förklarade också hur han tänkte avsätta den otrogne Saddam, för att sedan rensa ut ledarna i det rivaliserande sunnimuslimska Saudi- Arabien – ett land som sedan länge varit USA:s främsta oljeleverantör.

USA insåg nu att alltför mycket stod på spel för att de skulle kunna tillåta att Irak förlorade. Med stöd av i princip hela den sunni-muslimska arabvärlden (som också fruktade Iran, och ledare som Jordaninens kung Hussein, Egyptens president Mubarak et c manade USA att hjälpa Irak) beslöt Reaganadministrationen att öppet stödja den irakiska regimen i kriget mot Khomeni, och 1983 åkte därför USA:s förre försvarsminister Donald Rumsfeld till Irak för att där försäkra Saddam Hussein om amerikanskt stöd. (Samtidigt pumpade arabvärlden in pengar till Irak – Saudiarabien ensamma gav 36 miljarder dollar till Saddam - som de såg som sin beskyddare mot Khomeni – en roll Saddam också gärna iklädde sig)

USA stödde Irak med sattelitbilder, ekonomiska lån, och gav Irak också tillstånd att köpa teknisk utrustning från amerikanska företag med vilka han på egen hand sedan skulle kunna tillverka vapen (inklusive somliga kemiska vapen).

Med hjälp av de amerikanska satellitbilderna satte Saddam sedan in kemiska vapen mot de iranska soldaterna. Omvärlden ansåg givetvis att handlingen var moraliskt förkastlig –
samtidigt skulle Irak knappast kunnat vinna utan dem, då iraniernas antal i jämförelse med irakiernas var tre mot en.

Kriget fortgick och USA följde med stort intresse utvecklingen. Iraks rutt för att transportera olja hade som omnämnts, vid det här laget sedan länge varit obrukbar. Istället fraktade man oljan på skepp från Kuwait. Iran började dock 1984 från olika baser i persiska viken att attackera även skeppen som utgick från Kuwaits rutter. Irans flotta som var överlägsen den irakiska stoppade alla skepp som misstänktes handla med Irak.

Detta drog in USA mer direkt i kriget, när nu deras eget oljeintresse såväl som Iraks krigsekonomi stod på spel. Kuwait lät flagga om sina skepp med amerikansk flagg och döpa om dem så att ett skepp med ett arabiskt namn istället kallades te x Bridgeton – detta gav USA enligt internationella regler rätt att sända sina egna stridsskepp till persiska viken för att skydda oljetransporterna, varefter president Reagan beordrade om att detta skulle göras – något han ansåg att USA måste göra, innan Sovjet gjorde slag i saken att bli Kuwaits beskyddare (något Sovjet dock redan gjort då Sovjet var ännu mer beroende av arabisk olja än USA). Detta gav signaler till Iran om att det inte skulle räcka med att bara besegra Saddam Hussein och att supermakterna inte hade för avsikt att låta Iran vinna kriget. Iran gav sig dock inte, utan lät istället minera fartygsrutterna, vilket orsakade stora problem för de amerikanska stridsfartygen.

1987 inträffade dock en speciell händelse som i efterhand skulle få stor politisk betydelse. Ett irakiskt stridsflyg bombade det amerikanska skeppet USS Stark, vilket resulterade i 47 besättningsmäns död. Irak bad dock om ursäkt och sa att det hela varit ett misstag, något USA också accepterade och förklarade genom att det även funnits ett iranskt skepp i närheten.

1988 lät Saddam dock göra något som skulle resultera i omvärldens fördömanden, när han med giftgas dödade ca 5000 civila kurder i Halabja (kurderna hade dock i samband med Irans framgångar deltagit i kriget mot Saddam). Bilderna från massmordet förstärkte dock världsopinionens bild av Saddam som en brutal diktator.

1988 tog kriget mellan Iran och Irak slut, av kan tyckas en slump. Ett av de amerikanska stridsskeppen placerat i persiska såg hur ett iranskt plan närmade sig och trodde sig vara under attack varefter de sköt ner planet – planet visade sig dock vara ett civilflyg och över 290 passagerare omkom. Den incidenten (som enligt alla källor var en olycka) – gjorde emellertid att Iran trodde att USA började gå aktivt in i kriget – vilket gjorde att man förstod att kriget inte skulle gå att vinna. 19 dagar efteråt accepterade Iran därför eldupphör och kriget som varat i 8 långa blodiga år, tog slut. Samma år dog också Khomeni, och det akuta hot som den shiitiska regimen dittills hade utgjort, hade plötsligt förlorat udden.

Efter vapenstilleståndet utmålade Saddam Hussein sig själv som en hjälte, och mottogs också av det irakiska folket som en sådan och personkulten i Irak såg inga gränser. Åtta års krig, med pengar från hela arabvärlden inklusive USA, hade dessutom gjort att Saddam Hussein kunnat bygga upp en armé som nu var världens fjärde största. Mellanöstern hade nu en helt ny militär supermakt; och den supermakten var Irak. En supermakt som nu, med det iranska hotet avvärjt kunde rikta in sig på sin egentliga huvudfiende i mellanöstern: Israel – en fiende som också gav många popularitetspoäng i den antiisraeliska arabvärlden att fokusera på.

Kuwaitkriget 1991:

Saddam Hussein ville gärna hävda sig och framställa sig själv som arabvärldens enande ledare. Kriget mot Iran hade dock slukat enorma summor pengar och Saddam Hussein hade vid det här laget stora skulder – bland annat 50 miljarder dollar till de omkringliggande Gulfstaterna. Ett sätt att lösa problemet och sanera budgeten på, vore att banta ner sin enorma armé – något Saddam dock inte var intresserad av, då han mer än gärna ville åtnjuta sin nyvunna maktposition. Samtidigt började emellertid Kuwait överproducera olja i så stor utsträckning att oljepriset på världsmarknaden drastiskt sjönk, något som givetvis också påverkade Irak: för varje dollar som priset sjönk, förlorade Irak 1 miljard mycket välbehövliga kronor i egna oljeinkomster. Dessutom krävde Kuwait att Saddam Hussein skulle betala tillbaka sitt 10 miljarderdollarslån till landet. Saddam bad därför USA att pressa Kuwait att minska oljeproduktionen – men fick till svar att USA inte ville lägga sig i den saken. Saddam sa samtidigt att han inte tänkte använda militära medel så länge en förhandlingsprocess pågick med Kuwait. Han ljög emellertid, och var nu efter samtalet med USA övertygad om att de inte skulle lägga sig i hans förehavanden, varför han i augusti 1990 invaderade Kuwait, som han betraktade som otacksamt för allt det som Saddam gjort för dem i och med kriget mot Iran.

Samtidigt hyste han dock fortfarande en viss rädsla för USA som han visste skulle påverkas negativt av hans invasion av Kuwait. USA hade stött honom i kriget mot Iran, men Saddam var väl medveten om att det var en ohelig allians som USA inte skulle hysa några moraliska betänksamheter att bryta, om det passade dem. Detta hade han förstått redan när kriget mot Iran pågick, när det framkom att USA med Reaganadministrationens godkännande i hemlighet sålt vapen också till Iran. För att försäkra sig om att USA inte skulle blanda sig i hans förehavanden i Kuwait lät han därför träffa CIA-agenten Joe Wilson (numera mest känd för Valerie Plame affären). I sitt möte med Saddam Hussein strax efter Iraks invasion av Kuwait 1990 – erbjöd Saddam Wilson att sälja olja till USA och inte fortsätta sin invasion i riktning mot Saudi-arabien, om bara USA inte lade sig i hans invasion av Kuwait. Wilson gav dock ett tydligt besked att Irak genast skulle dra sig ut ur Kuwait och sluta att där konfiskera amerikansk egendom. FN höll också med om att Saddam måste stoppas och när Saddam inte lyssnade på tomma ord och innehållslösa sanktioner var man tvungen att använda militära medel.

En FN allians under amerikansk och brittisk ledning tog därför form och Operation Desert Shield och Operation Desert Storm inleddes i januari 1991. Till en början var Bush inte helt angelägen om att gå in i ett aktivt krig i mellanöstern – Vietnamkriget var fortfarande ett färskt minne i det amerikanska folkmedvetandet, och även om amerikanska oljeintressen hotades, så bestod faktumet att USA:s främsta oljekälla i mellanöstern var Saudi- Arabien, inte Kuwait. Britterna hade dock betydligt fler oljersurser i Kuwait, och Storbritanninens konservative premiärminister Margaret Tatcher försökte därför under ett besök i USA förmå Bush att förstå nödvändigheten av att ingripa. En koalition bestående av 500 000 man gick således i januari 1991 till angrepp mot de irakiska styrkorna. Irak svarade med att skjuta sina rysktillverkade scudmissiler mot Israel i förhoppning om att Israel skulle retalliera – vilket i sin tur skulle förmå den antiisraeliska arabvärlden att bryta sin allians med FN och USA och istället göra sak med Irak mot sin gemensamma huvudfiende. Israel som förstod den irakiske diktatorns baktankar besvarade dock inte beskjutningarna, och USA fortsatte kriget och drev till slut under den amerikanske general Schwarzkopf ut de irakiska styrkorna ur Kuwait. Kriget var ur ett amerikanskt perspektiv mycket lyckat. USA förlorade 146 man, mot Iraks ca 100 000. Men efter att ha drivit ut Irak från Kuwait stannade USA. Det på grund av att Bush inte ansåg att det var praktiskt möjligt att avsätta Saddam Hussein. Något som den dåvarande försvarsministern Dick Cheney bland annat uttryckte i ett tal från 1992, ett år efter kriget:

”And the question in my mind is how many additional American casualties is Saddam worth? And the answer is not very damned many. So I think we got it right, both when we decided to expel him from Kuwait, but also when the president made the decision that we’d achieved our objectives and we were not going to get bogged down in the problems of trying to take over and govern Iraq.”

Bush Sr. representerade den maktrealistiska skolan – den skola som präglade amerikansk utrikespolitik under hela kalla kriget, och som gjorde för gällande att det inte fanns någon högre reell politisk instans än de enskilda nationerna, och att det var den eller de mäktigaste nationerna som skulle driva världsagendan framåt. Att USA behöll sin politiska och militära världshegemoni var för denna skolbildning det viktigaste målet – demokratiprocesser i icke-demokratier kom på sin höjd i andrahand. Således lät man därför Saddam Hussein – som nu var mycket försvagad och inte längre utgjorde något akut hot mot västerländska intressen – behålla makten (på samma sätt som man under kalla kriget hade stött en mängd andra diktaturer i den gemensamma kampen mot kommunismen, som te x shahen av Iran).

Det hände emellertid något annat. Bush gjorde i några av sina framträdande utspel om att det irakiska folket själva borde ta saken i egna händer och avsätta sin brutale diktator (ett resonemang som känns igen i ljuset av det senaste kriget) – något en mängd grupper i Irak tolkade som att de skulle få amerikansk hjälp om de gjorde detta, vilket ledde till en (främst) shiitisk revolt mot Saddam Hussein. Upproret kunde ha lyckats om Saddam inte satt in flygvapen. Och med hjälp av flygvapnet slog hans trupper brutalt ner upproret och massakrerade en mängd shiamuslimer i dess heligaste stad Karbala (där också deras främste imam Husayn ironiskt nog dödats ca 1300 år tidigare), där de samlats för att göra slutgiltigt motstånd.

Somliga lade efter upproret skulden på USA som manat Iraks folk att göra uppror, och somliga menade att USA lovat Irak aktiv hjälp, något president Bush dock förnekade att han lovat – han hade ju tvärtom, förklarat att USA inte tänkte avsätta Saddam Hussein eftersom de då inte visste vilka krafter som skulle ta över efter en sådan handling, utan hellre ville att de irakiska folket skulle göra det på egen hand. General Schwartskopf som i vapenstillståndsförhandlingarna med Saddam hade tillåtit Irak att i viss mån få fortsätta använda sitt flygvapen (dock bara i spaningssyften) – förklarade dock i samband med Saddams brutala slakt på upprorsmakarna att detta varit ett misstag från hans sida.

Saddam massakrerade ostört upprorsmakarna, något som fördömdes av omvärlden – men det fanns inte mycket som gick att göra åt saken. Om man nu inte verkligen ville invadera Irak. FN mandatet gav inte USA det tillståndet, och hade Bush i tidigare skede manat till detta så skulle koalitionen ha upplösts. Inte heller några av de europeiska länderna var speciellt intresserade av att gå in i Irak. Skulden för massakern lades dock av den europeiska vänstern – inte på Saddam, som utförde de oerhörda dåden – utan på USA och president Bush.

Men det, samt den fortsatta historien, ämnar jag skildra i nästa del av denna artikelserie.


Irakkriget ur ett historiskt perspektiv – del 2: Gulfkrigets efterdyningar