En sammanfattning av Irakkriget

Fox News har här en sevärd snabbsammanfattning av Irakkriget:



För dem mer intresserade av bakgrunden och upptakten till kriget rekommenderas min artikel Irakkriget ur ett historiskt perspektiv.

Se även tidigare inlägg:

Obamas stimulanspaket dyrare än hela Irakkriget 20100831

Mer inför Obamas Iraktal 20100831

Obamas stimulanspaket dyrare än hela Irakkriget

Det är ingen rykande nyhet utan mer ett tidigare känt faktum som uppmärksammas på nytt, fast nu mer kalkylerat. The Congressional Budget Office har konstaterat att Obamas stimulanspaket har kostat mer än åtta års krig i Irak.

Operation Iraqi Freedom har kostat 709 miljarder dollar på 8 år. Vilket kan jämföras med Obamas stimulanspaket på 862 miljarder dollar att spenderas inom 2 år.

Kostnaderna för Irakkriget mellan 2003-2008 (när Bush var president) var också 20 miljarder mindre än kostnaderna för utbildning, och en fjärdedel mindre än kostnaderna för Medicare under samma period.

Vad som kan konstateras är alltså att Obamas gigantiska stimulanspaket verkligen var gigantiskt. Och om kritiker vill hävda att Irakkriget var ansvarslös ekonomisk politik - så är det svårt att argumentera för att Obamas ekonomiska politik skulle ha varit mer ansvarsfull.

Källa: Fox News

Se även tidigare inlägg:

Mer inför Obamas Iraktal 20100831

Pratet om en recovery-sommar tappar i trovärdighet 20100829

Ekonomin motsäger Obamas Recovery Summer 20100807

Stimulanspaketet - hjälpte eller stjälpte? 20100801

Mer inför Obamas Iraktal

MSNBC har här ett inslag om Obamas uppkommande Iraktal och diskuterar huruvida Obama kommer att nämna Bush vid namn i talet? Bushs truppökning 2007 menar de flesta bedömare vände situationen i Irak till vad som nu kan beskrivas som - om inte en färdigställd seger likväl målet med kriget uppnått: att skapa en självstående irakisk demokrati. Obama motsatte sig dock denna truppökning - han kommer dock att ringa Bush innan talet och rykten säger att Bush också kommer att nämnas vid namn i talet.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Obamas retorik mot sin företrädare tillhör Obamas mindre tilltalande sidor - men om han ger Bush det beröm Bush förtjänar i denna fråga så vore det tveklöst en välkommen kursförändring.

Se även tidigare inlägg:

Inför Obamas kvällstal om Irak 20100831

Gigantisk republikansk ledning

En ny opinionsmätning av Gallup, som släpptes igår, visar på en gigantisk republikansk ledning med hela 10% över demokraterna. På frågan om väljarna föredrar en republikansk eller demokratisk kandidat i höstens val så svarar 51 mot 41% att de föredrar en republikan. Det är den största republikanska ledningen inför ett mellanårsval sedan undersökningarna började 1942.



Många demokrater menar att deras parti såväl haft otur som fokuserat på fel saker:

"You have millions of Americans worried about the economy, jobs, deficits, their children's future, and we're out there talking about what — Bush, Iraq?" said Chris Kofinis, a longtime Democratic strategist. "Our message needs to be more positive, more hopeful, more focused, and we need [to] talk to the economic reality of everyday Americans and their families. There is time to pivot, but we're just not there yet."

Källor: Politico. Gallup

Se även tidigare inlägg:

Pratet om en recovery-sommar tappar i trovärdighet 20100829

De ekonomiska teorierna - en nybörjarguide

Ofta hör vi nuförtiden talas om keynesianism, monetarism och ibland även den österrikiska skolan. Men vad innebär dessa olika teorier? Jag tänker här försöka undvika att gå in i allt för stor detalj, utan kommer att bara kort förklara de olika principerna och framförallt hur de som stöder en viss skola tycker att den här krisen bör och borde ha hanterats.

Keynesianska skolan


"På lång sikt är vi alla döda"

Den keynesianska skolan heter som den gör eftersom idéerna som ligger till grund för den utvecklades av John Maynard Keynes, en brittisk ekonom som var aktiv främst under 1930- och 1940-talet fram till hans död 1946. Keynes förespråkade aktiva regeringsinsatser under lågkonjunkturer - visserligen kunde marknaden rensa upp själv, men det tog för lång tid. På lång sikt vänder marknaden alltid uppåt, men på lång sikt är vi alla döda, menade han. Staten kan inte bara se på när aktiemarknaden faller och människor tappar jobben, istället måste man själva köpa upp varor från företagen för att människor ska kunna vara fortsatt anställda. Budgetunderskott under lågkonjunkturer är inget problem - det tar man igen så fort det blir högkonjunktur igen.

Dagens keynesianer är mer inriktade på monetära åtgärder (alltså åtgärder från Riksbanken) än fiskala åtgärder (justeringar i skattenivåerna och liknande åtgärder från regeringen). Keynes idé om att sänka skatter i lågkonjunktur och höja dem i högkonjunktur har till stor del ersatts av idén att Riksbanken bör öka penningmängden i lågkonjunktur, sedan försöka sänka den (eller rättare sagt strama åt inflationen) i högkonjunktur. Denna lösning är lättare genomförd politiskt; det är alltid svårt att höja skatterna som politiker, medan en ökning respektive åtstramning av penningmängden är lättare genomförd då Riksbankens ledning inte behöver oroa sig för något omval.

Krishantering: Keynesianerna stödde och tog initiativet till de bailouts som genomförts av USA. Den enda anmärkning de flesta har är att de borde varit större, och det finns fortfarande de som vill ha en tredje bailout. Keynesianer är de ekonomer som har störst tilltro till staten och förespråkar hårda statliga regleringar av bankerna.

UPPDATERING: I vår 7:e podcast från juni 2012 beskriver John Keynesianismen mer ingående.

Monetarism

"Allt regeringen kan göra kan marknaden göra dubbelt så bra, och till halva priset"

Monetarismen utvecklades främst av Milton Friedman. Denna skola är mer grundad på matematik än någon annan, och den går ut på att regeringen bör hålla penningmängden stabil, alltså ha lika hög inflation (de flesta monetarister vill ha en väldigt låg inflation eller ingen alls) varje år. I lågkonjunkturer bör man dock öka penningmängden för att kompensera för ett fall i priser.

Monetarister utgår ifrån att marknaden är rationell, att bubblor är ovanliga eller inte kan uppstå (åtminstone inte av sig själva), och att regeringen därför inte bör lägga sig i. De flesta monetarister förespråkar en flytande valuta som inte är uppbackad av någon råvara, men utöver Riksbankens uppgift att reglera penningmängden anser de inte att regeringen har någon större uppgift att spela. Attityden beskrivs i citatet ovan - om det behövdes investeringar i till exempel sjukvården så skulle marknaden redan ha investerat där; regeringen kan inte vara mer effektiv än marknaden, och om konsumenterna inte vill köpa en viss vara, så är det inte regeringens sak att tvinga dem genom att beskatta dem och sedan spendera skattepengarna på den varan.

Krishantering: Monetarister är emot deflation (negativ inflation), och därför förespråkar de statliga åtgärder för att hålla inflationen på samma stabila nivå (som sagt oftast 0). Monetarister har därför inget i princip emot bailouts och dylikt, men de är emot ökade regleringar eftersom marknaden enligt dessa kan reglera sig själv. Monetarister tror inte heller att lågkonjunkturer orsakas av strukturella problem i ekonomin, utan mest kortsiktiga problem som att flera marknadsaktörer (företag och konsumenter) gör felaktiga bedömningar samtidigt.

Österrikiska skolan

"Vi behöver en regering som är stark nog att inte utnyttja all makt den inte borde ha"

Denna skola är den mest radikala av de tre; den förespråkar en återgång till guldmyntfot (alltså att pengarnas värde ska definieras i guld) och anser att valutor bör vara privata (huruvida det även ska finnas en nationell valuta finns det olika meningar om). Inflation är det värsta hotet mot friheten om du frågar de österrikiska ekonomerna; det är en hemlig skatt som endast gynnar regeringen och de företag regeringen vill gynna. Det som främst definierar den här skolan är misstron mot regeringen. På många sätt påminner den om den monetaristiska skolan. Man kan säga att den monetaristiska skolan rekommenderar en viss politik, medan den österrikiska anser att ingen politik är den bästa politiken.

Flera österrikiska ekonomer vill införa frivillig beskattning, och vissa går till och med så långt som att vilja avskaffa staten.

Den österrikiska konjunkturcykeln är också något som utmärker skolan; teorin går ut på att konjunkturcykeln inte är naturlig på något sätt utan skapas genom att riksbanken trycker upp pengar, skapar inflation, och sedan när de slutar eller drar ner på upptryckningen så kraschar allting. Under den tid som pengar trycks upp så är lån lättillgängliga och människor spenderar mer än de tjänar, och därför följer nödvändigtvis en tid då människor måste spendera mindre än de tjänar för att betala tillbaks lånen, och det är då lågkonjunkturen infaller.

Krishantering: Regeringen bör inte genomföra några åtgärder överhuvudtaget i kris, utan bör bara i allmänhet låta marknaden agera fritt. Österrikiska ekonomer var de som var mest kritiska mot de bailouts som genomförts under Bush och Obama.

Sammanfattning
Jag tänker inte i detta inlägg argumentera för någon av de tre ovanstående skolorna; syftet med att skriva det var endast informativt. Dock för den som är mer intresserad av mina egna ståndpunkter så rekommenderar jag mitt inlägg om keynesianismen där jag argumenterar för att denna ideologi lätt kan leda till en grogrund för totalitarism.

John Gustavsson


Se även tidigare inlägg:

Keynesian economics and its totalitarian consequences 20090908

Inför Obamas kvällstal om Irak

Ikväll håller Obama från Ovala Rummet sitt tal om Irakkrigets avslutning. Det har spekulerats i vad Obama kommer att säga. Vad han inte kommer att säga är "Mission Accomplished" (anspelning på en dekal ovanför Bush 2003 efter att Saddam Husseins regim fallit, ord som sedan användes för att måla bilden av Bushs som presidenten med noll koll efter det att kriget fortgick och eskalerade).

“You won’t hear those words coming from us,” kommenterade Obamas presstalesman Robert Gibbs den saken.

Men vad kommer Obama då att säga?

Det är Gibbs sätt att beskriva saken. Min gissning är dock att Obama kommer att säga "Mission accomplished" - på sitt eget sätt.

Obama kommer att göra precis som han gjorde som senator och presidentkandidat, fast tvärtom. Då betonade han allt med Irakkriget som han ansåg var fel (dödade amerikanska soldater, politisk oenighet i Irak, inget tydligt slut i sikte) - ikväll kommer han att betona allt med Irakkriget som blev rätt; en demokratisk regering, ett stabilare land, ett enat folk etc.

Obama - som en gång förespråkade amerikansk nedtrappning - pg a att han menade att kriget hade misslyckats och inte gick att lösa på militär väg - kommer idag att förespråka nedtrappning pg a att han nu menar att kriget har "lyckats" tack vare militära insatser (eller "tack vare "de modiga amerikanska soldaterna" kommer han förstås att uttrycka saken - hans egna ord kommer således att motbevisa hans tidigare tes). Soldaterna kommer enligt hans tal att ha lyckats så bra att han nu kan föra kriget till ett "ansvarsfullt avslut" och därmed uppfylla sitt kampanjlöfte från 2008. "Mission accomplished" - dags att vända blad till ett nytt kapitel i amerikansk utrikespolitik och militärhistoria.

Slutsatser man dra om Obama utifrån ett sådant tal:

Det finns saker som indikerar att en sådan beskrivning av kriget faktiskt stämmer. USA:s general Raymond Odierno menar också att Iraks chanser är relativt goda - och hans bedömning är förmodligen korrekt. Detta har dock helt och hållet skett tack vare att president Bush i en tid när Obama ansåg att allt var kört, fortsatte hålla ut och hellre lyssnade på sina generaler på marken än på politikerna i Washington eller opinionen på hemmaplan (eller på tyckarna i Sverige och Europa).

Det mest intressanta är dock inte att Obama ikväll kommer att prata på samma sätt som Bush gjorde (och göra precis tvärtom gentemot vad han gjorde när han kritiserade kriget). Det mest intressanta är hur han utifrån kvällens tal kommer att agera i framtiden. I och med kvällens tal kommer nämligen ansvaret för Irak helt att falla på Obamas axlar.

I praktiken har Obama haft ansvaret för kriget i 1,5 år - men allt som hittills skett i Irak har i princip uteslutande skett pg a beslut och avtal knutna under Bush-administrationen. Obama förde inte Irakkriget till någon drastisk avslutning när han blev president utan har helt enkelt låtit säkerhetsavtalet mellan USA och Irak - som Bush slöt 2008 - löpa linan ut.

Hädanefter kommer dock det som sker i Irak att bli konsekvenserna av Obamas personliga egna val. Den fråga som då måste ställas (och som framtiden möjligtvis kommer att ställa) är om Obama skulle vara/skulle bli beredd att ompröva sitt beslut om att låta avtalet helt löpa ut, om generalerna bedömt situationen vara annorlunda, och Iraks regeringen vädjat om ett längre engagemang?

Det är svaren på sådana frågor som definierar karaktären hos en bra överbefälhavare.

Obama kommer dock med största sannolikhet ikväll inte att gå in på sådant överhuvudtaget - utan alltså bara förklara hur USA:s modiga soldater fullbordat sin uppgift, och hur han själv uppfyllt ett vallöfte. Mission Accomplished - för hans del.

Nåväl - det är bara mina spekulationer. Inatt får vi se vad han faktiskt säger - min gissning är dock att talet är förutsägbart och att han kommer att säga ungefär så där som ovan skildrat. Innan talet kommer han att ringa till president George W. Bush - ett samtal jag mycket hellre hade viljat lyssna på än hans eget tal ikväll.

Time har här även här en artikel där det förklaras att det inte kommer att vara helt lätt för Obama att tala om Irak.

Se även tidigare inlägg:

Inför Obamas Iraktal - Irakkriget i backspegeln 20100830

Jan Brewer om Obama-administrationens FN-rapport

Arizonas guvernör Jan Brewer som protesterat mot att Obama-administrationen i sin rapport till FN:s råd för "mänskliga rättigheter" tagit upp Arizonas immigrationslag som exempel över brott mot mänskliga rättigheter talar här på Fox News om saken, och säger att Obama-administrationens agerande är anstötligt - och som i så många tidigare fall så finner hon det otroligt hur lite kontakt Obama-regeringen tycks vilja ha med hennes delstat. De upplystes aldrig om rapporten utan upptäckte innehållet helt på egen hand via internet.

Vad Arizona försöker göra, säger hon, är att ta itu med sina många problem - våldsdåden kopplade till mexikanska drogkarteller som tar sig in över en löst definierad och osäkrad gräns. Till detta får de ingen hjälp (noteras bör dock att de federala trupper som Obama tidigare i år utlovade nu anlänt till gränsen) och när de försöker göra något själva åt situationen - som är desperat - så blir de huggna i ryggen av Obama-administrationen, som drar dem inför FN som exempel på en delstat som bryter mot mänskliga rättigheter:



Se även tidigare inlägg:

Obama-administrationen rapporterar till FN om USA:s mänskliga rättigheter 20100830

Obama-administrationen rapporterar till FN om USA:s mänskliga rättigheter

Obama-administrationen har avlagt en rapport till the UN Human Rights Council som förklarar alla de punkter där Obama-administrationen menar att USA bryter mot mänskliga rättigheter. Självrannsakan är förstås en bra sak - men inte att underkasta sig ett internationellt organ som i alla avseenden - moraliska som praktiska - är helt underlägset USA. En av de saker Obama-administrationen påpekat är Arizonas immigrationslag. Således drar man alltså sin egen delstat inför en form av internationell tribunal.

Fox News rapporterar här om saken:



Och här kommenterar USA:s fd FN-ambassadör John Bolton saken och förklarar dels varför USA röstade emot att ens skapa rådet för mänskliga rättigheter under den skepnad det nu har, och dels varför president Bush vägrade släppa någon sådan rapport till FN, likt den Obama nu har släppt:



Och här skriver HotAir om hur Arizonas guvernör Jan Brewer protesterat mot att Obama-regeringen dragit hennes delstat inför det internationella samfundet.

Obama-administrationens agerande är förstås helt upp-och-nedvänt, och hans agerande visar att han fortfarande i någon slags naiv tro tycks föredra global internationalism framför amerikansk exceptionalism - ungefär på samma slags naiva sätt som vi gör här i Europa. I det första klippet säger en person uttryckligen att det hela har att göra med Obamas lag-studier från sina universitetsdagar. Därför passar återigen Sarah Palins syn på Obamas presidentskap så förträffligt:

"We need a Commander in Cheif, not a professor in law!"

1980 var situationen tämligen snarlik. En överakademisk president som försökte förklara allt utan att fatta det viktigaste - en president som snart blev utkörd av Ronald Reagan, och sedan dess fått leva med titeln (inom amerikanska kretsar, inklusive demokratiska sådana) av att vara en av USA:s sämre presidenter. Om Obama fortsätter på inslagna väg så förtjänar han samma öde 2012. Mitt Romney utgör inte min favoritkandidat inför 2012:s republikanska partinominering - men han har skrivit en bok (som jag ännu inte läst) vid namn No Apology: The Case for American Greatness - en bok där bara titeln i sig bevisar hur oändligt mycket bättre han skulle vara som president än Obama är.

Se även tidigare inlägg:

Hundratusentals hörsammar Glenn Becks kall 20100829

Inför Obamas Iraktal - Irakkriget i backspegeln

Till veckan kommer Obama att hålla ett tal om Irak för att pålysa USA:s avslutade krigsinsatser i landet och förmodligen också förklara den historiska förändring kriget inneburit. Och att hans administration nu fört kriget till ett (lyckat) avslut.

Irakkriget var dock George W. Bushs krig - och i princip inget som har hänt Irak ens under Barack Obamas egen presidenttid, har skett till följd av Obamas beslut, utan genom beslut fattade av Bush-administrationen. Nedtrappningsplanen i Irak slöts mellan Bush-regeringen och Irak hösten 2008 - vad Obama gjort är att han dock (vettigt nog) inte krävde ett snabbare tillbakadragande när han själv tillträdde.

Irak är USA:s främsta nationsbyggarprojekt sedan andra världskriget. Om projektet misslyckas så kommer Bush att i historieböckerna stå ansvarig för den saken. Och om projektet lyckas är det återigen Bush som kommer att ges äran för saken. Fox News diskuterar dock i följande inslag huruvida Obama-administrationen kommer att försöka knipa åt sig lite av den kortsiktiga äran - förmodligen kommer de det. Vad allmänheten då kanske bör komma ihåg är att senator Barack Obama var emot Irakkriget, och tydligt emot de truppökningar Bush pålyste 2007 som under general Petraeus ledning räddade kriget (vilket Obama nu hoppas att denne nu ska göra också för honom i Afghanistan). Joe Biden å sin sida ville dela in Irak i tre delar. Numera talar vare sig president Obama eller vp Biden om de uttalandena eftersom de i historiens kortsiktiga backspegel ter sig så felaktiga. Här är Fox News inslag om saken:



Bushs truppökning var ur krigsstrategisk synvinkel lyckad. Förslaget (från Joe Biden etc) om att stycka upp Irak i tre delar (något Bush-administrationen också motsatte sig) var var en dålig idé. Men även om det kortsiktigt går att säga att Obama och dennes folk haft fel om Irakkriget medan Bush visat sig haft rätt, så är Irakprojektet fortfarande upp till historien att fälla ett omdöme över. Irak är ännu inte helt stabilt, det är ingen utvecklad demokrati (bara en ny sådan) och mycket kan fortfarande gå fel.

En av Bushs talskrivare, David Frum, har dock här ett intressant inlägg där han förklarar att Irakkriget förmodligen kommer att visa sig ha varit rätt beslut. Och att man historiens ljus med största säkerhet kommer att kunna konstatera att Irak utan Saddam Hussein var och blev ett bättre Irak än ett Irak med Saddam. Han fortsätter också med att säga att Saddam förmodligen förlorat makten även om USA inte angripit - men att det skulle ha skett på ett mycket blodigare sätt och med mycket värre konsekvenser än på det sätt som skedde när USA deltog. Han skriver:

As we now know, Saddam Hussein had not in fact succeeded in reconstituting his nuclear program as of 2003. But Saddam did try twice before to gain a nuclear weapon: He had a program in the 1970s that was wrecked by Israeli airstrike in 1981, and then a second program in the 1980s that was discovered by UN arms inspectors after the First Gulf War.

It seems incredible that a Saddam still in power in the 2000s, unconstrained by sanctions and enriched by Chinese and Indian oil money, would not have tried a third time.

Han sätter lite senare våldet i som uppstod i Irak efter Saddams fall i perspektiv, och försvarar USA:s insats:

A Saddam-ruled Iraq would not have been a quiet or comfortable place. And when the regime finally did end, it would have ended violently. When the U.S.-led coalition overthrew Saddam, violence erupted between Sunni and Shiite Iraqis, leading to an estimated 100,000 civilian deaths. Does anybody imagine that things would have gone better if the regime had ended instead with a Saddam assassination or heart attack?

Blame the Americans, if you like, for not having a better plan ready to contain the violence. But it was not the United States that caused the violence, much less the United States that committed the violence.

Now Iraq is finding its way to stability. For all the country’s many problems, it has an elected government and an effective post-Saddam security force. Would this have happened in the absence of international forces? Or would Iraq have looked like Lebanon between 1975 and 1991, a cauldron of sectarian violence for a generation, with casualties of many multiples of 100,000? Again: We cannot know, but the ugly scenarios are the most plausible.

Avslutningsvis förklarar han att Irakkrigets kritiker gärna jämför Irak med Vietnam. Han själv föredrar dock att jämföra kriget med Korea.

Critics of the Iraq war often compare it to Vietnam. I wonder if the better comparison is not Korea: a war that once looked like a pointless stalemate, but that gained a strategic rationale as South Korea grew into a wealthy democracy. I remember a conversation I had with an American officer when I visited Iraq in 2005.

“What do you hope to achieve here?” I asked. “I mean, you personally?”

He answered: “Someday I’d like to bring my kids to visit a successful Iraq and tell them, ‘I made this possible.’” It’s early yet for this officer to begin planning his return trip. But comparing Iraq today to Iraq then — that trip has come a lot closer.

En mycket sund analys av kriget så här sju år senare.

Se även tidigare inlägg:

Obama - videovecka 84 20100828

DN om Irakkriget som aldrig vill ta slut 20100823

MtP: Obama om Katrina och oljespillet

President Obama som också besökt New Orleans och talat inför 5-års-minnet av Katrina intervjuas här på Meet the Press om saken och förklarar hur chockad han blev när Katrinakatastrofen inträffade - men han försvarar också sin respons på sin egen "Katrina-kris" i oljespillet i mexikanska golfen:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Efter Katrina fick i princip alla myndigheter klagomål - det gällde såväl lokala demokratiska styrelser som den federala republikanska regeringen. Lokalt ledde det till maktskifte, och Louisianas demokratiske guvernör Kathleen Blanco - som fått mycket kritik i samband med Katrina - efterträddes istället av republikanen Bobby Jindal.

I samband med det oljespillet i mexikanska golfen fick den federala regeringen återigen kritik för trög respons. Kanske är det ett naturligt agerande av de drabbade att alltid önska att mer hade gjorts. Men det finns i sådana fall en noterbar skillnad mellan Katrina och oljespillet i delstaten. Den federala regeringen (nu ledd av Obama) fick fortfarande bära en stor skuldbörda - medan krisens hjälte däremot var guvernör Jindal - inte president Obama.

Det indikerar alltså att kriser inte per automatik medför politikerförakt. Och hur mycket Obama än försvarar sin respons på oljespillet så hade det varit intressantare att höra Bobby Jindals syn på såväl Bush-regeringens respons på Katrina som Obama-regeringens respons på oljespillet.

Se även tidigare inlägg:

Obama talar i New Orleans 5 år efter Katrina 20100830

Jindal prisas och Obama kritiseras för oljeresponsen 20100624

Bobby Jindal leder kampen mot oljespillet 20100527

FNS: Glenn Beck om sitt 'Restoring Honor' - event

Glenn Beck som i veckan höll sitt "Restoring Honor"-event i Washington DC för att hedra den amerikanska militären och visa vad nationen byggde sina ideal på, och som drog tiotusentals människor från hela landet till huvudstaden, talar här om på Fox News Sunday om händelsen:



Se även tidigare inlägg:

Hundratusentals hörsammar Glenn Becks kall 20100829

Obama talar i New Orleans 5 år efter Katrina

President Obama talade idag i New Orleans 5 år efter Katrina. Här är talet:



Se även tidigare inlägg:

MtP: New Orleans 5 år efter Katrina 20100830

MtP: New Orleans 5 år efter Katrina

Meet the Press har denna vecka ett specialreportage om New Orleans 5 år efter att orkanen Katrina härjade staden och delstaten Louisiana. Intervjuas gör bl a Brad Pitt som startat "Make it Right Foundation" för att hjälpa till med återuppbyggandet av Louisiana:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Se även tidigare inlägg:

Om Bush och orkanen Katrina 5 år senare 20100828

Pratet om en recovery-sommar tappar i trovärdighet

Obama-administrationen ämnade åka omkring under sommaren och förklara hur den ekonomiska situationen i landet nu vänt, tack vare stimulanspaketet från förra året. Situationen har dock inte vänt, och inget antyder att stimulanspaketet (eller dess underliggande ekonomiska teorier) har fungerat - nu försöker Vita Huset istället se över hur de ska hantera nästa steg för att undvika ett stort politiskt bakslag. Fox News diskuterar här ämnet:



Se även tidigare inlägg:

Ekonomin motsäger Obamas Recovery Summer 20100807

Stimulanspaketet - hjälpte eller stjälpte? 20100801

Hundratusentals hörsammar Glenn Becks kall

Glenn Beck har uppmanat USA att komma till Washington DC för att visa sin patriotism och tro på Gud - hundratusentals hörsammade kallet, däribland Sarah Palin, och att te-party-rörelsen är en högst aktivt folklig kraft råder föga tvekan om. Till skillnad från vanliga te-party-events där ekonomin står i fokus så handlade Becks samling dock mer om trons roll i det amerikanska samhället, och patriotismen. Här har MSNBC ett inslag om saken:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Och här ett inslag från Fox News:



Och här skriver New York Times om eventet.

Vad jag ogillar med Glenn Beck är att han förenklar historien. Det senaste året har han på sin show drivit en intensiv kampanj mot progressivismen - det i syfte att föra tillbaka USA till dess konservativa grunder (dvs en fundamentalistisk tolkning konstitutionen där man utgår från att konstitutionen betyder just vad den säger att den betyder och att den är fullt duglig att hantera även moderna samhällsutmaningar utan att behöva omtolkas eller beskrivas som ett "levande dokument"). Där håller jag helt med Beck, däremot förenklar han de progressivas historia där allt alldeles för snabbt av Beck kommer att kallas för och jämställas med socialism.

Trots sådana förenklingar drar dock Beck många riktiga poänger. Och man kan fråga sig vad som är värst/bäst en person - som likt Obama - för resonemang om historia, sociala strukturer et som till 99% i mångt och mycket är riktiga, men som likväl lyckas dra helt åt skogen fel slutsats ifråga om den sista kvarvarande procentenheten - vilket i sin tur gör att resten av hans 99% intressanta resonemang blir meningslöst?

Ta det här med amerikansk exceptionalism (man kan ta vilket ämne som helst som Obama talar om, men exceptionalist-frågan är en av de jag själv finner mest intressant): Obama - som faktiskt numera är ledare för världens enda supermakt - och inte längre bara någon akademisk historieprofessor från Chicago - får frågan vad han tror om amerikansk exceptionalism, och börjar förklara att "alla länder förmodligen tror" att de är speciella. Helt sant (Gut Mit Uns, God Save the Queen, Forns Stora Dar, ja ni fattar poängen...) - en person helt okunnig om historia hade kanske förnekat en sådan sak. Men efter att ha sagt det så drar Obama därefter slutsatsen att eftersom alla typ tror att just de är speciella så innebär det rent objektivt att ingen är speciell (varför han hellre betonar global internationalism framför nationell patriotism). Vilket säkert är en trevlig universitetshyptoes som förespråkas av överintellektuella tyckare (dvs sådana som bygger sitt livs trygghetspunkt på att kunna resonera kring saker och ting och i den processen resonerar bort sin tro på allt - vilket förstås är fullt möjligt eftersom allt -utifrån olika utgångspunkter - går att resonera bort; inklusive kärlek - vilket dock knappast betyder att kärlek inte finns) - men som helt enkelt inte stämmer. Således för Obama ett resonemang som till 99% stämmer men lyckas likväl dra fel ekvation.

Vad är då bäst/värst? En person som likt Obama utifrån dugliga och korrekta resonemang likväl drar fel slutsatser, eller en person som likt Beck utifrån ibland haltande resonemang och selektiv historieläsning likväl drar rätt slutsatser?

Jag föredrar tveklöst Glenn Beck framför Obama - och som Sarah Palin så tydligt förklarade saken i vintras:

"We need a Commander in Chief, not a professor in law!"

Se även tidigare inlägg:

"I Want Your Money" snart ute 20100825

Obama - videovecka 84

Obama talar denna vecka om Irakkrigets avslutning och förklarar att 90 000 soldater lämnat Irak sedan han blev president, och precis som han lovade under valkampanjen tänker han avsluta operationerna i Irak. Nu måste USA dock ta hand om sina veteraner, vilket han lovar att göra.



Se även tidigare inlägg:

Obama - videovecka 83 20100821

DN om Irakkriget som aldrig vill ta slut 20100823

Om Bush och orkanen Katrina 5 år senare

I år har Louisiana drabbats hårt av BP:s oljespill. För fem år sedan drabbades delstaten av orkanen Katrina. President Bush fick efter Katrina från många håll kritik för en trög respons, för att ha flugit över delstaten för att inspektera förödelsen snarare än att ha landat (något Bush i intervjuer förklarat gjordes mycket medvetet just pg a att en presidententré skulle ha tagit tid engagemang och resurser från det pågående räddningsarbetet) - och den som satte fingret hårdast och tydligast på kritiken var rapparen Kanye West som i live-sändning förklarade att "George Bush hatade svarta människor".

Katrina blev också en regelbunden del av Obamas kritik mot president Bush under presidentvalskampanjen 2008. Han själv öppnade dock upp för kritik också mot sig själv efter BP:s oljespill som det tog flera veckor för Obama att officiellt bemöta. (Den som prisades för hanteringen av krisen var från många håll snarare Louisianas guvernör Bobby Jindal).

Naturligtvis var kritiken onyanserad. Något som dock med tiden börjat uppmärksammas. The Giro har här en artikel som är kritisk till Bushs agerande efter Katrina, men likväl menar att kritiken varit ensidig och att Bush inte kan utmålas som någon hjärtlös passiv politiker gällande saken ifråga:

In the nearly five years since, with benefit of hindsight, it's possible to put West's outburst in a broader perspective -- one that, with some research, yields facts more charitable to the Bush #43 legacy than one might expect.

Some of Bush's initial responses to Katrina weren't promising. Early on Aug. 30, a day after the hurricane breached the levees protecting the Lower Ninth Ward, President Bush (returning early from vacation) went to a V-J Day commemoration ceremony in southern California, keeping tabs on the situation in the Gulf through communications with his aides.

And most dramatically, for a culture enamored of the visual, White House photos of Bush surveying the devastation overhead from the safety of Air Force One as he got back from that vacation helped to fuel the narrative of tone-deaf indifference that made Kanye's outburst not so much possible as inevitable.

Those missteps made the headlines. But President Bush signed a $10.5 billion Katrina relief package on Sept. 2, literally hours after the House approved it, a day after the Senate approved the measure, and the same day Kanye West spoke out.

And on Sept. 1, President Bush asked former president Bill Clinton and his own father, former President George H.W. Bush, to spearhead the fundraising efforts that would eventually become the Bush-Clinton Katrina Fund, a 501©(3) charitable organization created as an umbrella for money from three states (Louisiana, Mississippi and Alabama) to help those displaced with their immediate needs and with long-term recovery assistance.

According to the fund website, as of July 2007 (the most recent update available), more than $130 million had been raised via private donations for Gulf Coast relief -- money used for a wide range of restoration efforts throughout the region.

Regardless of the inconsistency of Bush's public face of concern, the Katrina fund and its rapid creation undercut the meme of Bush-as-heartless-ideologue.

Fler saker skulle förstås också kunna sägas. Det första är tsunamin julen 2005, när Bush - trots att USA (till skillnad från Sverige) förlorade procentuellt ytterst få människoliv i katastrofen - engagerade sig mycket passionerat (och där han initierade idén om att låta tidigare presidenter sköta insamlingskampanjer, när han bad sin far och Bill Clinton att samla in pengar för katastrofoffren - en idé han fortsatte med efter Katrina och som fungerade så bra att Obama tog upp samma idé efter jordbävningen på Haiti och då bad George W. Bush och Bill Clinton att göra samma sak, som Bush tidigare bett sina två företrädare).

I samband med att det nu gått 5 år sedan Katrina har många besökt delstaten på nytt. Här intervjuas tidigare första fru Laura Bush på MSNBC, som besökt Louisiana många gånger sedan Katrinas spred förödelse i delstaten:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Se även tidigare inlägg:

Kritik mot Obamas Bush-kritik 20100626

Laura Bush jämför oljekrisen med Katrina 20100604

Clinton och Bush i NYT om insatsen för Haiti 20100117

President Obama ber Bush och Clinton om hjälp 20100115

Bush, Islam och (svensk) media

Geroge W. Bush skildrades konsekvent under sina åtta år som president negativt i svensk media. År 2000 höll svenskar i allmänhet på Al Gore i presidentvalet, och när Bush till slut vann så var valet kontroversiellt. Ett litet stöd fick han efter 9/11 - när allt var nytt och utrikespolitiken hamnade högre upp än hans i Sverige besynnerliga idéer om skattesänkningar, statligt stöd till religiösa hjälporganisationer, en federal skolstandard (som gick trögt att implementera men som Obama nu fortsätter) och motstånd mot globala miljöavtal. Med Irakkriget och Katrina fortsatte kritiken. Den mesta av den svenska kritiken var ogrundad - vilket dock inte hämmade dess flöde. Till och med Bushs syn på islam blev i svensk media kritiserad. På vilket sätt - såväl som varför denna kritik var högst missvisande - ska jag förklara längre fram.

Obama, Bush och moské-kontroversen:

För dem som inte hängt med i amerikanska nyheter de senaste månaderna så planeras det ett moskébygget i New York City i närheten av Ground Zero. Detta projekt rönte först uppmärksamhet i konservativa kretsar och röster började höjas mot att det var opassande med en moské så nära platsen där muslimska terrorister utfört det största terrordådet i amerikansk historia. Röster höjdes också för att personerna bakom projektet inte hade rent mjöl i påsen utan kunde kopplas till suspekta islamistgrupper och att de gjort en mängd synnerligen opassande uttalanden.

Från början var kontroversen dock likväl mest en lokal fråga (bortsett från somliga anti-islamistiska kretsar, där nyheten varit känd internationellt i flera månader), men frågan blev en toppnyhet både nationellt och internationellt efter att president Obama trampade i klaveret genom att först uttala sitt stöd till bygget, för att sedan (till hälften) dra tillbaka stödet genom att förklara sitt tidigare stöd med att påpeka att han stödde religionsfrihet, men inte nödvändigtvis menade att det var vist att bygga en moské vid Ground Zero.

Obamas klumpiga uttalanden (som påminde om John Kerrys uttalande från 2004 om att han var för finansiering av Irakkriget innan han var emot det) har gjort att somliga debattörer i USA - däribland även vänsterdebattörer - önskat att tidigare president George W. Bush återigen skulle kunna ta kommando över ett ämne han som president skötte galant - nämligen relationen mellan USA och Islam i en tid när nationen samtidigt för ett krig mot islamistisk terrorism.

Washington Examiner skrev den 18 augusti:

There's a new argument emerging among supporters of the Ground Zero mosque. Distressed by President Obama's waffling on the issue, they're calling on former President George W. Bush to announce his support for the project, because in this case Bush understands better than Obama the connection between the war on terror and the larger question of America's relationship with Islam.

Artikeln citerar sedan Maureen Dowd som i New York Times den 17 augusti skrev:

The war against the terrorists is not a war against Islam. In fact, you can’t have an effective war against the terrorists if it is a war on Islam.

George W. Bush understood this. And it is odd to see Barack Obama less clear about this matter than his predecessor. It’s time for W. to weigh in.

Eugene Robinson skrev också den 17 augusti i Washington Post följande:

I, too, would love to hear from former president Bush on this issue. He held Ramadan iftar dinners in the White House as part of a much broader effort to show that our fight against the al-Qaeda murderers who attacked us on 9/11 was not a crusade against Islam. He was absolutely right on this point, and it would be helpful to hear his views.

Och Peter Beinhart skrev den 17 augusti på TheDailyBeast:

Remember when George W. Bush and his neoconservative allies used to say that the “war on terror” was a struggle on behalf of Muslims, decent folks who wanted nothing more than to live free like you and me? Remember when Karen Hughes paid millions to produce glitzy videos of Muslim Americans testifying about how free they were to practice their religion in the USA? Remember Bush’s second inaugural, when he said “America's ideal of freedom” is “sustained in our national life by the truths of Sinai, the Sermon on the Mount, the words of the Koran?”

...Words I never thought I’d write: I pine for George W. Bush. Whatever his flaws, the man respected religion, all religion.

Bushs distinktioner gällande Islam:

Alla dessa omdömen om Bush är förstås sanna. Bush höll islam högt och gjorde direkt efter 9/11 stora försök att förklara för allmänheten att de terrorister som utfört terrordåden inte var representativa för islam eller för muslimer i allmänhet utan i själva verket hade "kapat" religionen. Islam var i själva verket en fredens religion. Det var en linje Bush konsekvent skulle driva resten av sin presidentperiod, samtidigt som han likväl inte skulle undvika den islamistiska ideologi som grupper som Al Qaida och talibanerna stödde sig på, som han för en tid betecknade som "islamo-fascism" - ett begrepp han dock slutade använda eftersom de liberala skribenterna då kallade honom för islamofobisk, vilket allt indikerar att han inte var. Ta te x detta stycke som exempel ur ett tal Bush höll 2005 vid Elmendorf Air Force Base i Alaska:

For more than four years, we've seen the brutal nature of the terrorists. They've targeted the innocent in many countries, people from all walks of life...

...The tragic images of innocent victims can make it seem like these terrorist attacks are random and isolated acts of madness. While these killers choose their victims indiscriminately, their attacks flow from an ideology and a terrifying vision for the world. Their acts are evil, but they're not insane. Some call this evil Islamic radicalism; others, militant jihadism; still others, Islamo-fascism. Whatever we choose to call this enemy, we must recognize that this ideology is very different from the tenets of the great religion of Islam. This form of radicalism exploits Islam to serve a violent, political vision: the establishment -- by terrorism, subversion, and insurgency -- of a totalitarian empire that denies all political and religious freedom.

We know this vision of the radicals because they openly state it. They put it in videos and audiotapes and letters and declarations and on websites. These extremists want to end American and Western influence in the broader Middle East, because we stand for democracy and peace and stand in the way of their ambitions.

Här gör Bush således en tydlig distinktion mellan vad han menar vara sann islam och den "kapade" "islamo-fascistiska" versionen av islam. När Bush var president brydde sig dock inte nämnvärt många om Bushs exemplariska balans i förhållandena mellan USA, Islam och kriget mot terrorismen - och föredrog hellre enkla nidbilder av denne.

Svensk media om Bush och Islam:

Att Bushs balansgång ifråga om islam nu uppmärksammas är bra eftersom det annars vore att förneka sanningen. Även svensk media - som, vilket denna blogg regelbundet bevisat, sällan skrev rättvist om president Bush - har nu hakat på de amerikanska skribenterna och börjat skriva positivt om Bushs förhållande till Islam. I SVD skriver Karin Henriksson i en artikel som handlar om moské-kontroversen följande:

Omedelbart efter de traumatiska attentaten 2001 sträckte den dåvarande presidenten George W Bush ut en hand till USA:s snabbväxande muslimska befolkning. Han, liksom nu Barack Obama, gjorde det till tradition att inta en iftar-måltid under ramadan.

En korrekt beskrivning också det. Men så har inte alltid varit fallet i Sverige, vilket bör påminnas om.

I november 2008 skrev jag ett inlägg vid namn "Mer om svensk Bush-bevakning" där jag bl a kommenterar ett avsnitt av SVT:s program Existens som lät vänsterliberalen Gore Vidal uttala sig om Bushs syn på religion. Jag rekommenderar hela inlägget men låt mig citera stycket om Gore Vidal där denne berör ämnet Bush och islam:

Anna Lindman Barsk frågar Gore Vidal om han tycker att George W. Bush också blivit en religiös ledare i Amerika, varpå Vidal svarar nej - och säger att de flesta amerikanska politiker är hycklare som bara använder religionen för ett hetsa upp "småfolket". Vidal säger:

"Vissa använder ett religiöst språkbruk för att hetsa upp småfolket. De anses vara lovligt byte. Bush gör det jämt. Han har inget annat att tala om - än att man ska jaga "Jesu fiender" det vill säga Muhammed. Nu kanske han startar ett religionskrig, vilket många kring honom vill."

Vad Vidal dock inte tar hänsyn till är att Bush direkt efter 9/11 gjorde allt för att inte utmåla islam som fienden, och inte utmåla muslimer som terrorister. Några dagar efter terrorattacken besökte han en moské i Washington DC där han deklarerade att "islam är fred". Religionshistorikern Karen Armstrong (som överlag är väldigt kritisk mot den amerikanska majoritetens politiska och religiösa diskurs) skriver i sin bok "Islam" (utgiven på svenska av Forum 2004) så här:

"Det antogs allmänt [efter 9/11] att det fanns något inom islam som gjorde muslimer grymma och våldsbenägna, och medierna drog sig inte för att ge ytterligare näring åt det antagandet. När president George W. Bush insåg faran med en sådan hållning gick han snabbt ut och sade att islam var en stor och fredlig religion och att bin Ladin och kaparna inte fick ses som typiska företrädare för den islamiska tron. Han vara noga med att ha en muslim bredvid sig under sorgeceremonin i Washington National Cathedral och han besökte moskéer för att visa sitt stöd för USA:s muslimer. Detta var något alldeles nytt och en mycket välkommen vändning. Inget liknande hade skett i samband med Salman Rushdie-krisen eller Operation Ökenstorm mot Saddam Hussein." (s 168)

Således säger Armstrongs bild av Bush emot den bild som Vidal målar upp. Att Gore Vidal således uppenbart har fel, sägs det dock ingenting alls om i programmet

Svensk media har i allmänhet agerat med samma tystnad som i det Existens-programmet. Det skrevs i allmän media sällan uttryckligen att Bush "förde ett krig mot Islam", däremot kunde man hänvisa till att somliga (muslimer) uppfattade kriget mot terrorismen just som ett krig mot Islam. Något som inte var en felaktig beskrivning (och terroristerna själva ville också gärna utmåla saken just på det sättet), men eftersom man nästan aldrig beskrev de faktiska enorma försök Bush gjorde för att balansera relationen till muslimer såväl i USA som världen över, så fick svenska mediakonsumenter lätt intrycket av att Bush faktiskt förde ett krig mot Islam - eller åtminstone att han var konfrontativ i sin syn på islam, oavsett vad han själv än hade att säga om den saken. Och när någon (som te x Gore Vidal ovan) uttryckligen indikerade att Bush krigade mot muslimer, så lät man sådana åsikter stå oemotsagda.

Att denna mediabild varit den rådande i Sverige indikeras av ett mail jag fick av en reporter på den svenska frikyrkotidningen Dagen (som läses regelbundet av många Kristdemokrater) efter att denne recenserat Obamas tal i Kario med orden: "budskapet kan sammanfattas i fyra ord: "Jag är inte Bush." Vilket var en sammanfattning jag inte höll med om (tvärtom, vad Obama gjorde i Kario var att precis som Bush före honom, förklara att islam var en fredlig religion). Jag frågade därför reportern vad denne egentligen menade, och fick ett mail med följande text till svar:

> "Helt kort, utan att gå in på en detaljerad analys, anser
> jag att hela Obamas
> tal och framtoning gick ut på att visa att han vill just
> "starta om". Alltså
> försöka bygga en ny relation mellan USA och den muslimska
> världen, baserad
> på dialog och samförstånd. Till skillnad från Bush-eran
> som ju präglades
> mera av konfrontation.
> Hur Obama sedan lyckas är en annan sak."

Mailet indikerar att reportern alltså på förhand hade synen på Bush-administrationen som en administration som "ju präglades mera av konfrontation". En beskrivning som stämmer i förhållandet till terroriststater - där Bush utifrån moraliska och ideologiska principer var mycket tydligare än Obama, men en beskrivning som däremot inte alls passar för att beskriva Bushs förhållande till islam (vilket inte minst citatet från Karen Armstrongs bok bevisar). Reporterns uppfattning om saken säger en del om det svenska mediaklimat som med största sannolikhet skapat hans förståelse av saken.

Obama och Bush ense om islams fredselement:

Vad kan då sägas om Bushs och Obamas syn på Islam?

Till att börja med kan konstateras att Bush och Obama har samma grundläggande inställning till Islam (hur lika denna inställning är skildrar jag exempelvis i detta inlägg där Bushs 2008 talar på Irans nyårsdag, och detta inlägg där Obama gör samma sak ett år senare. Jämför gärna talen, som i princip är identiska, med vissa små skillnader). Nämligen att islam i grunden är en fredsreligion och att terroristerna som utför våldsdåd i islams namn inte representerar sann islam.

Detta gav Bush uttryck för vid mängder av tillfällen, och Obama har gjort likadant - inte minst vid sitt tal i Kairo förra sommaren (ett långt tal som jag gjorde en lång recension av - eller närmare bestämt två långa recensioner, här är del 1 som prisar talet, och här del 2 där jag tar upp de bitar i talet där jag inte håller med Obama).

Hur väl stämmer den bild av islam överens med "verkligheten"?

Jag har på den här bloggen dels varit mycket kritisk till Islam och samtidigt mycket positiv till president Bush. I teologiskt och historiskt avseende anser jag (faktiskt, hör och häpna) att Bush (och Obama) i denna fråga har fel: Islam är enligt västerländsk demokratisk definition ingen "fredsreligion".

Islamsk teologi går historiskt inte att jämföra vare sig med kristen pacifism eller ens med teologiskt "rättfärdiga krig". I islamsk teologi och historia är våld inget främmande ämne - vilket alla som studerat islamsk teologi och historia vet. Att hävda något annat är historierevisionism (något som en akademisk vänster och även en mängd islam-apologeter tyvärr ägnar sig åt). Fred inom islamsk teologi och islamsk historia har historiskt inneburit något helt annat än fredsbegreppet betytt i västvärlden. Fred har inom islam jämställts med innebörden av att icke-muslimer antingen konverterat till islam eller underkastat sig islamskt herravälde.

Utifrån en teologisk och historisk kontext är det därför svårt att hävda att islam skulle vara en fredsreligion.

Däremot har modern islam börjat reformeras - och idag finns tveklöst fredliga teologiska strömningar inom islam - muslimer som försöker omtolka historien, och skapa ett modernt islam utifrån vår tid - och inte nödvändigtvis måste ta Koranen och haditherna och den islamska historien ordagrant för hur man som muslim ska leva idag. Det finns många moderata muslimer. Min egen favorit bland dessa är Pakistans kvinnliga tidigare president Benazir Bhutto, som tragiskt nog mördades av militanta islamister 2007 (mer om henne och hennes åsikter här). Moderata muslimer som hon bör stödjas, och det är sådana ledare som utgör hopp för hela den muslimska världen.

Dessa människors islam är en fredlig version av religionen - och politiker som Bush och Obama gör helt rätt som ställer sig på denna variants version av islam. Frågan om vad "sann islam" innebar eller ej - är en viktig historisk fråga. Däremot är det inte en fråga lika viktig för politiker vars jobb är att hantera de politiska relationerna här och nu - inte att ta ställning till vad Mohammed gjorde för 1400 år sedan. Således agerar såväl Bush som Obama grundläggande rätt i synen på islam - som politiker hade de inte kunnat agera annorlunda, eftersom det med andra förhållningssätt hade varit svårt att bygga relationer med muslimvärlden.

Skillnaderna mellan Bush och Obama i förhållande till islam:

Bush blundade dock inte, som ovan nämndes, inför det faktum att Al Qaida etc också kallade sig muslimer och också utgick från att "deras" version av islam var sann. Han tog visserligen ställning mot deras sanningsanspråk men ignorerade inte att de hade en teologisk gudsbild som var förkastlig - något som Bush uttryckte tämligen tydligt och kontrastrikt vid påve Benedicts USA-besök 2008, när Bush förklarade:

"Most of all, Holy Father, you will find in America people whose hearts are open to your message of hope. And America and the world need this message. In a world where some invoke the name of God to justify acts of terror and murder and hate, we need your message that "God is love." And embracing this love is the surest way to save men from "falling prey to the teaching of fanaticism and terrorism."

Obama däremot går sällan ens in på det faktum att det är ett krig inte bara mot "våldsamma extremister" i största allmänhet utan ett krig mot just specifikt muslimska extremister, som utifrån sin gudsbild och de läror de läser i muslimska skrifter för ett krig mot omvärlden (ta te x detta exempel från dagarna efter att han tillträtt förra året när han avfärdar Bushs ord "islamo-fascism" - som givetvis ryckts helt ur sitt sammanhang). Att blunda för detta faktum är dock problematiskt eftersom det innebär att roten till problemet aldrig konfronteras. Och genom att göra så stänger man dörren till att förstå hur fienden tänker, och varför den tänker som den gör.

Den största skillnaden mellan Bush och Obama är dock inte retorisk till naturen. (Efter "kalsongbombarens" försök på juldagen 2009 höll Obama följande tal, som hade många likheter med många tal som Bush under åren hållit). Den största skillnaden ligger snarare i vilken kraft och vilket personligt engagemang som sätts bakom orden.

Jag stöder Obamas krig i Afghanistan, och hyser inga tvivel om att han uppriktigt önskar besegra Al Qaida och talibanerna. Däremot driver han inte kampen mot dessa med samma glödande engagemang som Bush gjorde. Och det är just den glöden som behövs för att inspirera en nation till att segra - inte bara till att kriga. Under andra världskriget inspirerade Churchill nästan en hel värld i kampen mot Hitler. För en tid inspirerade Bush en hel nation (och en allians av nationer) att göra samma sak gällande islamistiska terrorister.

Men ärligt talat, hur många känner sig inspirerade av att ta värvning i den amerikanska armén (eller underrättelsetjänsten etc) utifrån några av Obamas tal om ämnet? Inte speciellt många skulle jag gissa.

Detta pg a att Obama till stor del baserar sitt presidentskap på populistisk partipolitik snarare än en tydlig ideologi.

I fråga om islam så innebär det att eftersom Obama inte till något pris vill förknippas med någon som på minsta sätt skulle kunna kopplas till att koppla islam till någon form av våldsamhet, så väljer han därför att helt ignorera den biten av islam. Det är också just den formen av politiskt baserade beslut snarare än ideologiska, som gör att han kan göra klavertramp som det om New York-moskén. Ett sådant misstag hade varit svårare för Bush att göra, eftersom Bush var synnerligen konsekvent i sitt politiska agerande utifrån den ideologi han ständigt förklarade att han byggde sin politik på.

Militant islamism i sig utgör en ideologi - och enda sättet att besegra en ideologi är med en bättre motideologi. Såväl Bush som Obama bekänner sig till en sådan - men i praktiken agerade Bush mycket mer konsekvent utifrån denna än Obama gjort. Och Bush höll många tal om terrorism och islam som jag skulle vilja jämföra med Churchills tal, även om Bushs tal inte uppmärksammades särskilt mycket (på samma sätt som ingen europeisk analytiker tog kriget mot terrorismen särskilt allvarligt). Bush tog det dock på största allvar, på samma sätt som Churchill tog hotet från Nazityskland på allvar.

I det ovan citerade talet av Bush från 2005 när situationen i Irak var som mörkast, och diverse vänsterakademiska tyckare (lite senare också senator Barack Obama) ansåg att Bush borde dra ner sitt engagemang i Irak, fortsatte Bush att tala om hotet från terroristerna och sa:

In Afghanistan, we put the terrorists on the run, we routed them, and now they've set their sights on another country. They're trying to turn Iraq into what Afghanistan was under the Taliban -- a terrorist sanctuary from which they can plan and launch attacks against our people. The terrorists regard Iraq as the central front in their war against humanity. And we must recognize Iraq as the central front in the war on terror.

These militants believe that controlling one country will rally the Muslim masses, enabling them to overthrow moderate governments in the region, and establish a radical Islamic empire that reaches from Indonesia to Spain. If they are not stopped, the terrorists will be able to advance their agenda to develop weapons of mass destruction, to destroy Israel, to intimidateEurope, to break our will and blackmail our government into isolation. I make you this solemn commitment: That's not going to happen so long as I'm the President of the United States.

Some might be tempted to dismiss the terrorist goals as fanatical or extreme. They are fanatical and extreme -- but we cannot afford to dismiss them. Evil men, obsessed with ambition and unburdened by conscience, must be taken very seriously. Against such an enemy, there is only one effective response: We will never back down, we will never give in, and we will never accept anything less than complete victory.

Det var ord Bush också backade upp med principfast handling. Och eftersom han gjorde detta utifrån ideologiska principer, fick politiskt motstånd - hur stort det än blev - honom aldrig att göra politiska kovändningar.

Avslutningsvis:

För att då avsluta detta inlägg där vi började - vid moskékontroversen. Röster har alltså höjts som manat Bush att offentligt ta ställning för moskébygget i New York City. Det har Bush inte gjort - bland republikanerna har dock många av Bushs fd medarbetare gjort just detta. Bushs främste talskrivare, Michael Gerson, skrev i Washington Post följande den 16 augusti:

Though columnists are loath to admit it, there is a difference between being a commentator and being president. Pundits have every right to raise questions about the construction of an Islamic center near Ground Zero. Where is the funding coming from? What are the motives of its supporters? Is the symbolism insensitive?

But the view from the Oval Office differs from the view from a keyboard. A president does not merely have opinions; he has duties to the Constitution and to the citizens he serves -- including millions of Muslim citizens. His primary concern is not the sifting of sensitivities but the protection of the American people and the vindication of their rights.

By this standard, Obama had no choice but the general path he took. No president, of any party or ideology, could tell millions of Americans that their sacred building desecrates American holy ground. This would understandably be taken as a presidential assault on the deepest beliefs of his fellow citizens. It would be an unprecedented act of sectarianism, alienating an entire faith tradition from the American experiment. If a church or synagogue can be built on a commercial street in Lower Manhattan, declaring a mosque off-limits would officially equate Islam with violence and terrorism. No president would consider making such a statement. And those commentators who urge the president to do so fundamentally misunderstand the presidency itself.

Detta skiljer sig markant från de flesta andra inom dagens republikanska parti, där Robert Spencers anti-islamism fått betydligt större utrymme än den fick när Bush styrde partiet.

Bör dock Bush uttala sig om saken?

Mitt svar är nej, av några olika orsaker. Dels är situationen gällande USA:s förhållande till islam idag, år 2010, annorlunda än det var 2001. Vid terroristattacken 2001 kunde inte nämnvärt många amerikaner speciellt mycket om islam - och det fanns därför en befogad risk för ett bakslag mot nationens alla fredliga muslimer (och ingen kan betvivla att många fredliga sådana existerar). Det Bush gjorde var således att avvärja vreden mot terroristattacken från att övergå till en pöbelbaserad vrede riktad mot USA:s alla muslimer. Ett mycket gott agerande av Bush som med all rätt förtjänar att uppmärksammas.

I sin önskan att skydda USA:s oskyldiga muslimer och bygga relationer med muslimvärlden, och samtidigt separera denna från terroristerna, så öppnade nationen dock sina portar för islamapologeter - vars motiv inte alltid var lika rena som Bushs. För Islam har som sagt två ansikten, och när dörren öppnades tog många muslimska "moderata" grupper och personer tyvärr tillfället i akt att utifrån sin nya position inte bara förklara att "islam var fred" utan också fortsätta med förklara att USA var en nation som hade sig själva att skylla för terrorattackerna, och som på sina håll också visade sig stödja Hamas och andra terroristgrupper. (På det är Faisal Rauf, mannen bakom NYC-moskén ett gott exempel). Andra muslimer tog tillfället i akt att kräva särbehandling genom att stämpla allt som gick emot deras personliga önskan om saker och ting, som islamofobiskt.

I dagens USA befinner sig således muslimerna inte i något objektivt underläge - tvärtom. Det råder heller ingen situation i landet som skulle kunna orsaka någon allmän vrede som specifikt skulle yttra sig i våld mot muslimer (enskilda vansinneshandlingar kan förstås alltid inträffa, men sådana skulle inte förhindras oavsett preventiv politik).

Ett argument som framförts av förespråkarna av Ground Zero-moskén är att en sådan skulle visa för muslimvärlden vilket tolerant land USA var. Faktum är dock att USA är ett tolerant land helt oavsett den moskéns vara eller icke-vara. USA är ett mycket mer tolerant land än något muslimland på jorden. I fråga om muslimers rättigheter och integration så är USA dessutom bättre på saken än vi i Europa är (USA är trots allt - till skillnad från många platser i Europa - inte ovan vid religiösa grupper). Kriget mot terrorismens vara eller icke-vara har också föga att göra med det här moskébygget.

USA behöver inte bli muslimskt bara för att de promotar moderat islam runtom i muslimvärlden - det lika lite som USA hade behövt anamma japansk shintoism eller zen-buddhism bara för att de efter andra världskriget promotade och byggde en USA-inspirerad demokrati i Japan. Eller ännu bättre exempel: USA behövde under kalla kriget inte bli en socialdemokrati bara för att de förespråkade socialdemokrati runtom i Europa (inklusive Sverige - en socialdemokrati de till skillnad från kommunismen såg som en fredlig ideologi). Att så verkligen är fallet också när det gäller islam bevisas te x av den mycket begränsade muslimska invandringen till USA. USA har - som vi i Sverige vet mycket väl - tagit emot väldigt få flyktingar från Irak. Vilket knappast innebär att USA inte förespråkar demokrati i Irak.

För att hjälpa någon i ett sjunkande skepp behöver man alltså inte borra hål i sitt eget.

Av dessa anledningar är ocskå den inställning Bush på mycket goda grunder intog efter 9/11 inte längre nödvändig. Idag råder snarare motsatta förhållanden, och därför behövs det röster som står emot den form av islamisering som inte bara vill leva enskilt ifred för sig själva (som typ Amish, eller Jehovas Vittnen, eller mormonerna) - utan som också vill att samhället i stor utsträckning ska anpassa sig efter deras religiösa lagar. Därför behövs idag en ideologiskt politisk anti-islamsitisk (inte rasistisk) rörelse. En rörelse som också finns, och för närvarande har stort inflytande i det republikanska partiet.

Allt indikerar att den rörelsen fortfarande behövs.

Vänstern som idag ropar på Bushs hjälp för att reda ut det Obama trasslat till, gör det inte för att de älskar Bush - det gör det därför att de anser att ett sådant utspel av den tidigare presidenten skulle tjäna deras politiska syften - nämligen att "i toleransens namn" ge USA:s muslimer ännu fler öppna dörrar än vad som redan givits dem.

Problemet är bara att vänstern -likt Obama- är blind inför vad som kommer genom dörren (I Obamas fall pg a att denne inte verkar vilja se att islam faktiskt har två synnerligen olika ansikten).

Det var inte Bush. Trots sin tolerans - vilket utgör min orsak till att sakna honom.

Se även tidigare inlägg:

Laura Ingraham om hur muslimer hotar snarare än assimilerar sig 20100825

Fler uttalanden från imamen bakom NYC-moskén 20100824

Race to the Top: Vinnare utsedda

Fas 2 i Obama-administrationens program Race to the Top - som syftar till att genom konkurrens höja standarden i de amerikanska grundskolorna, har fått sina vinnare utsedda. Nio delstater, samt Washington DC (District of Columbia) som lyckats med uppgifter att reformera sin skolsystem har valts ut till att få del av de 4,35 miljarder dollar Obama-administrationen utlovat.

“These states show what is possible when adults come together to do the right things for children,” kommenterade utbildningsminister Arne Duncan saken. “We set a high bar, and these states met the challenge.”

Duncan hoppas också på en tredje fas i programmet, och har bett kongressen om 1,34 miljarder dollar för saken inför nästa års budget.

Race to the Top har finansierats genom Obamas stimulanspaket (jag är kritisk till stimulanspaketet men Race to the Top är genialiskt - och ett exempel på väl spenderade pengar). Det är ett program som syftar till att förbättra grundskolemiljöerna genom att dela ut belöningar på upp emot 700 miljoner dollar till skoldistrikt som utför aggressiva reformer: bland annat de som höjer lönen för duktiga lärare, expanderar friskolorna (charter schools - dvs privatdrivna skolor som ändå finansieras med allmänna medel) och de som verkar för att förbättra villkoren i lågpresterande skolor.

I våras när fas 1 av Race to the Top var avklarad levde bara 2 delstater upp till Obama-administrationens krav. Nu gör alla tio vinnarstater detta. Politico skriver:

Despite criticism by some teachers unions and school districts, the program has successfully leveraged a relatively small amount of federal money, motivating state education administrators to push for and produce dramatic results in education at the state level.

In the second round, the 46 competing states participated in a rigorous process that required many of them to make changes to their school districts and state laws without receiving any federal money for the effort. Nineteen were selected as finalists, but only the top-scoring ten applicants will receive money through Race to the Top.

Duncan called the results of the second round a “breathtaking amount of reform” and said that state and local leaders demonstrated “great courage and great leadership.”

En av vinnarstaterna var New York, och på MSNBC diskuteras här innebörden för New York och Race to the Top i allmänhet:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Race to the Top är ett synnerligen osvenskt program. Lärarna ska belönas utifrån prestation, och eleverna ska utvecklas genom större valfrihet - inte ökad likriktning. De övergripande målen är desamma, att få eleverna att bli bättre i grundämnen - men vägen dit är upp till delstaterna och skoldistrikten att själva besluta om. Eftersom dessa dock får pengar från den federala regeringen så kräver den federala regeringen också resultat - däremot kräver man inte likriktning.

Jag har skrivit en hel del om Obamas utbildningsprogram tidigare - som är ett utmärkt sådant (och en utvecklad fortsättning på president Bushs "No Child Left Behind" - även om Obama i nuvarande skede inte gärna yppar ett ord om den saken). Programmet stöds också tämligen bipartisanskt, vilket bådar gott för en nödvändig amerikansk skolreform - en reform utifrån amerikanska villkor, som likt Race to the Top syftar till att förbättra utan att likrikta.

Detta har mött motstånd från lärarfacken, och under i princip hela sin presidentperiod har det rått friktion mellan Obama-administrationens reformidéer och lärarfackförbunden, även om Obama på senare tid försökt medla mellan lägren (något Politico här skriver om, och härleder till att det kan bero på det annalkande kongressvalet där fackföreningarnas spelar en viktig roll, även om administrationen givetvis förnekar att så skulle vara fallet). Bushs reform "No Child Left Behind" mötte samma motstånd - då var frågan dock mer partibaserad linje (trots att No Child Left Behind drevs igenom tack vare ett nära samarbete mellan Bush-administrationen och den liberale nu avlidne Massaschusetts-senatorn Ted Kennedy), där facken såg Bush-administrationen som en fiende. När Obama blev president så valde han dock att gå emot lärarfacken (som gärna vill ha pengar från den federala regeringen, men göra så få reformer som möjligt) - vilket han i egenskap av liberal demokratisk president också har mer politisk makt att göra än republikanerna hade. Lärarnas roll inom det demokratiska partiet är dock stor - och att gå emot dem kräver ett visst politiskt mod, vilket Obama-administrationen i denna fråga också visat sig ha.

Källa: Politico

Se även tidigare inlägg:

Obama talar om utbildningsreform och försvarar Race to the Top 20100730

Om NCLB och Obamas stundande reformförslag 20100315

Ökade hot från Al Qaida i Yemen

Det har varit relativt tyst om Yemen ett tag. Men hoten från Yemen har ökat inte minskat, och CIA anser nu att Al Qaida i Yemen utgör ett större hot mot USA än Al Qaida i Pakistan, som pressats tillbaka av USA:s militär - vilket ännu inte gjorts i Yemen, även om Obama trappat upp kriget mot Al Qaida även där. MSNBC har här ett inslag om saken:

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Och här har Fox News ett annat:



Källa: Washington Post

Se även tidigare inlägg:

SVD: USA tar sikte på Jemen-predikant 20100408

Yemens amerikanske Islamistpredikant 20100112

USA ökar stödet till Yemens regering 20100106

McCain: Yemen den nya fronten i kriget mot terrorismen 20100105

Face the Nation om Yemen, terrorism et c 20100104

Rachel Maddow om Yemen och Obamas osynliga krig 20091229

Yemen - en slagplats för islamistgrupper 20091227

Fler republikanska segrar i Arizona

Utöver McCains seger i gårdagens primärval så blev det en segerdag också för andra kända republikaner i Arizona.

Guvernör Jan Brewer vann åternomineringen som republikansk guvernörskandidat inför höstens val där hon kommer att möta demokraten Terry Goddard. Jan Brewer var dock länge allt annat än någon självskriven kandidat - hon fick dock ett rejält uppsving i sin popularitet efter att hon drev igenom Arizonas nya och hårdare immigrationslag som för närvarande strider i domstol mot Obama-administrationens stämning. Time har här en artikel om guvernör Jan Brewer och hennes väg till både rampljuset och den nationella topp-politiken.

En annan republikansk segrare var Ben Quayle, son till tidigare vice-president Dan Quayle (vp under president George H W. Bush), som vann det republikanska primärvalet inför kongressvalet. Den 33-årige Quayle förklarade i en kampanj-ad att Obama var den sämsta presidenten i historien och att någon behövde åka till Washington DC och "knock the hell out of the place" - en uppgift han nu själv blivit anförtrodd av sitt parti. Tidigare försvarsminister Donald H. Rumsfeld bidrog till Quayles kampanj och tidigare president George H.W. Bush och dennes hustru Barbara höll en insamlingskampanj till hans förmån.

1964 inspirerade Arizona genom sin konservative republikanske senator Barry Goldwater en ny ung konservativ generation (det trots att han som republikansk presidentkandidat förlorade stort mot demokraten Lyndon B Johnson). Idag, i en tid när liberalismen återigen dominerar i USA:s huvudstad så utgår kritiken mot denna än en gång från Arizona. 1964 i form av Barry Goldwater, i år i form av republikaner som John McCain, Jan Brewer och Ben Quayle.

Källor: AZ Central, MSNBC. Time

Se även tidigare inlägg:

McCain vinner Arizonas republikanska primärval 20100825

Ben Quayle: Obama sämsta president i historien 20100812

Jan Brewer om Arizonas juridiska kamp 20100801