2010 har varit ett spännande år att följa Barack Obama och amerikansk politik. Alltifrån responsen på jordbävningen på Haiti, där Obama tillämpade George W. Bushs idé efter tsunamin 2004 och lät de två tidigare presidenterna starta en insamlingskampanj, till republikanen Scott Browns oväntade seger i Massachusetts när denne vann "Ted Kennedys - eller snarare folkets - senatsplats" och nära på punkterade Obamas sjukvårdsreform.
Året har sedan fortsatt med oljespillet i Louisiana, Arizonas immigrationslag, Irakkrigets avslutande, moské-kontroversen i New York City, ett allt mindre medgörligt Iran, en eskalerande konflikt på Koreahalvön, en gigantisk republikansk seger i Representanthuset och slutligen några vinster och förluster för Obama i kongressens lame-duck-session. Under året har vi också fått bekanta oss med Wikileaks och med dem upptäckt en ny dimension gällande vad Internet kan komma att innebära. Därtill har Obama dock även fått se hur hans löften från 2009 inte infriats: stimulanspaketet har inte lyckats vända ekonomin och Guantanamobasen har president Obama inte lyckats stänga, och något fredsavtal mellan israeler och palestinier har inte heller lyckats åstadkommas. Inte heller har hans försök att förbättra bostadsmarknaden åstadkommit särskilt mycket. 2010 har således inte varit Obamas år - men han har två år till, och det första av dessa börjar snart.
En av de mest intressanta fenomen att följa under året har dock varit te-party-rörelsen. Jag har ganska noggrant följt de största nationella konservativa konferenser som hållits i USA - under såväl 2009 som 2010. 2009 hävdade konservativa organisationer bestämt, på en ideologisk - inte populistisk - grund, att Obama hade fel, och att dennes linje var helt fel väg för USA att gå. Felet med Bushs presidentskap var inte att Bush var en högerpolitiker - utan tvärtom att han var en alldeles för svag högerpolitiker. Vad USA behövde var att återvända till Ronald Reagans klassiska konservatism - något te-party-rörelsen bestämde sig för att göra.
Obamas vänsterliberalism med delförstatligad sjukvård, stimulanspaket som inte stimulerade och en undfallande utrikespolitik mot nationer USA inte borde vara undfallande mot, gjorde att te-party-rörelsen inte bara behövde vara ideologisk utan också kunde bli populistisk. Rörelsen fick sedan se två typer av te-party-politiker äntra scenen: dels ideologer son Rand Paul och Marco Rubio - och dels populister som Christine O Donnell och mellanting som Sarah Palin.
Oavsett vad man än tycker om te-party-rörelsen så har denna varit ett politiskt fenomen i likhet med vad Obama-fenomenet var 2008. Då svängde USA skarpt åt vänster, nu - i synnerhet med republikanernas (och den ideologiska te-party-rörelsens) seger i kongressvalen, har USA svängt skarpt åt höger.
Vad detta kommer att innebära för Obama, republikanerna och för USA 2011 återstår att se - men te-party-rörelsen har onekligen gjort scenariot mycket intressant. En annan aspekt denna blogg följt är hur te-party-rörelsen blivit framställd, bl a i svensk media där man pg a att man inte följt rörelsen noggrant (eller ärligt, eller bådadera) kommit att beteckna den som en slags högerextremiströrelse med miliser och abortläkarmördare - och naturligtvis, "islamofober". Det är ingen rättvis bild av rörelsen, som är mycket mer folklig än den i svensk media framställs som. Den är minst lika folklig som Obama-vågen 2008 var, med skillnaden att Obama och te-party-fenomenet drar helt olika samhällsgrupper.
Om te-party-rörelsen lever vidare till 2012 och Obama lyckas få igång sin ungdomsvåg igen - så kommer det att bli mycket intressant att se hur de respektive fenomenen förhåller sig till varandra i presidentvalet 2012. Te-party-rörelsen måste därför sägas vara den återkommande nyhet som varit mest intressant detta bloggår.
Personligen har dock mitt favoritämne varit George W. Bush - som i november släppte sin bok "Decision Points", som i skrivande stund sålt 2 miljoner - vilket gör boken till en bästsäljare bland icke-fiktionsböcker. Bush har gjort en stor mängd intervjuer sedan boken släpptes där han pratat öppet om det mesta under sitt presidentskap. Jag har följt alla intervjuer (alla som postats på bloggen) noggrant, och dessa har för min del utgjort kryddan på bloggåret 2010.
Bloggåret 2010 har dock kommit att avslutas med ungefär samma slags tråkiga händelse som det började med. Julen 2009 försökte den 23-årige Umar Farouk Abdulmutallab från Nigeria att spränga ett flygplan på väg till Detroit med hjälp av sprängmedel som han gömt i sina kalsonger. Terroristförsöket misslyckades. I januari 2010 försökte en 28-årig islamist mörda den danske tecknaren Kurt Westergaard.
Innan julen 2010 manade en svensktalande somalier till mord på den svenske tecknaren Lars Vilks och strax innan julen 2010 försökte den 29-årige Taimour Abdulwahab att spränga en bomb i centrala Stockholm, ett terroristförsök som också det misslyckades men som kunde ha fått mycket allvarliga konsekvenser. Det skulle följas med att en grupp svenskar under de sista dagarna av 2010 försökte anordna en massaker vid danska Jyllands- Posten.
Islamistisk terrorism och en debatt om islam har således präglat året som gått och vilat som en mörk skugga i bakgrunden. Inte bara pg a terroristförsök, utan också pg a talibaners och iranska mullors brott mot mänskliga rättigheter, kriget i Afghanistan och konflikten med Iran. Allt indikerar att 2011 också kommer präglas av dåden i kölvattnen av fanatisk islamism och debatten däromkring. Dels i USA - men efter händelsen i Stockholm nu också i Sverige på ett nytt sätt.
Amerikanska nyhetsanalyser har rapporterat om hotet från radikal islamism relativt regelbundet under de gångna åren. Det kommer parallellt med amerikanska nyheter att fortsätta göras - men lite mer fokuserat - under 2011. Det året infaller snart, tills dess: gott nytt år!
Se även tidigare inlägg:
Bloggåret 2009 20091231
