Bland annat förklarar han i artikeln hur teorin om att koldioxid skulle utgöra huvudorsaken till den nuvarande globala uppvärmningen är en teori som empiriskt tillbakavisades redan på 1990-talet, men en teori som varit alldeles för bekväm att förhålla sig till för att regeringar och dessas tama klimatvetenskapsmän ska ha velat erkänna sitt fel. Evans skriver att koldioxid naturligtvis bidrar till global uppvärmning, men den utsträckning detta görs har överdrivits avsevärt på grund av att man inte tagit itu med bristerna i teorin:
Teorin om koldioxidutsläppens inverkan på den globala uppvärmningen är en teori i faser: under 1980-talet när teorin uppkom, så menade man att koldioxidutsläppen bidrog till ökad värme, som i sin tur gjorde att mer havsvatten förångades som därefter steg upp i atmosfären där det förmodligen stannade kvar, vilket i sin tur ytterligare bidrog till växthuseffekten.
Denna teori, förklarar Evans, utgör kärnan i alla officiella modellers förklaring av den globala uppvärmningen, där två tredjedelar av uppvärmningen anses bero på den ökade fuktmängden i atmosfären (medan bara en tredjedel anses bero på de direkta koldioxidutsläppen). Evans skriver sedan:
That’s the core of the issue. All the disagreements and misunderstandings spring from this. The alarmist case is based on this guess about moisture in the atmosphere, and there is simply no evidence for the amplification that is at the core of their alarmism.
Han beskriver sedan hur mätningar ända sedan 1960-talet dock motbevisat teorin om vattenångans effekter:
Weather balloons had been measuring the atmosphere since the 1960s, many thousands of them every year. The climate models all predict that as the planet warms, a hot spot of moist air will develop over the tropics about 10 kilometres up, as the layer of moist air expands upwards into the cool dry air above. During the warming of the late 1970s, ’80s and ’90s, the weather balloons found no hot spot. None at all. Not even a small one. This evidence proves that the climate models are fundamentally flawed, that they greatly overestimate the temperature increases due to carbon dioxide.
This evidence first became clear around the mid-1990s.
At this point, official “climate science” stopped being a science. In science, empirical evidence always trumps theory, no matter how much you are in love with the theory. If theory and evidence disagree, real scientists scrap the theory. But official climate science ignored the crucial weather balloon evidence, and other subsequent evidence that backs it up, and instead clung to their carbon dioxide theory — that just happens to keep them in well-paying jobs with lavish research grants, and gives great political power to their government masters.
Trots alla nya fakta som idag finns kring alla dessa saker, så fortsätter en mängd klimatforskare att förneka dessa saker, och håller fortfarande fast vid idag utdaterade idéer, förklarar Evans.
Han skriver vidare:
We are now at an extraordinary juncture. Official climate science, which is funded and directed entirely by government, promotes a theory that is based on a guess about moist air that is now a known falsehood. Governments gleefully accept their advice, because the only ways to curb emissions are to impose taxes and extend government control over all energy use. And to curb emissions on a world scale might even lead to world government — how exciting for the political class!
David Evans artikel är mycket läsvärd och rekommenderas i dess helhet. Även fler kritiska röster har dock höjts. 2005 sa FN:s klimatgrupp (UNEP) att världen 2010 skulle ha 50 miljoner "miljöflyktingar" - människor som skulle flytta pg a miljöförändringarna. De hade till och med en karta som visade hur folkförflyttningarna skulle gå.
2010 stod det klart att det inte blev så som FN förutsåg. Det stod dock inte bara klart för allmänheten utan också för FN själva som därför försökte radera ut förutsägelsen från 2005. Något Gavin Atkins här beskriver i Asian Correspondent.
Och Patrick Michaels skriver här i Forbes om FN:s många felaktigheter (som alltid felar i förhållande till de katastrofer de förutsäger) om detta verkligen är en slump:
Scientists, as humans, make judgemental errors. But what is odd about the UN is that its gaffes are all in one direction. All are exaggeration of the effects of climate change. In each case, the IPCC was relying upon scientific literature that was not peer-reviewed in the traditional sense. No one has found analogous errors in the other direction (which would be an underestimation of climate change based upon the “grey” literature), and you can bet that people have been looking very hard in an effort to exonerate the UN.
In an unbiased world there should be an equal chance of either underestimating or overestimating the climate change and its effects, which allows us to test whether this string of errors is simply scientists behaving normally or being naughty.
What’s the chance of throwing a coin six times and getting all heads (or tails)? It’s .015. Most scientists consider the .050 level sufficient to warrant retention of a hypothesis, which in this case, is that the UN’s climate science is biased.
Jag är inte vetenskapsman och inte tillräckligt kunnig för att på ett vetenskapligt plan kunna bedöma huruvida koldioxidteorin är trovärdig eller ej - eller i vilken utsträckning forskare på respektive sida har rätt eller fel. Däremot står det tydligt att majoriteten av dem som tror på den rådande teorin om global uppvärmning och vill förespråka drastiska globala politiska motåtgärder inte heller kan nämnvärt mycket om vetenskap utan dras till idén mest för att det är ett bekvämt sätt att kunna känna att man engagerar sig för "något viktigt". Man kan känna att man arbetar för att "rädda världen" utan att personligen behöva betala något nämnvärt högt pris. Bekvämt och bra just på det sätt som sätter folkliga snöbollar i rullning. En alarmism man alltid bör hålla sig skeptisk till, oavsett vilken fråga det vurmas för.
Men oavsett detta, och oavsett den vetenskapliga bedömningen av vad som främst orsakar de globala klimatförändringarna så finns det från ett konservativt perspektiv en ideologisk kritik av klimatalarmismen - en kritik helt oberoende av dess vetenskapliga verifierbar- eller icke-verifierbarhet. Ur ett ideologiskt konservativt perspektiv är de globala lösningar som vurmas för, för att lösa föreställningen om en hotad jord mycket farligare för mänskligheten än den globala uppvärmningen i sig skulle kunna vara.
Europa har på grund av bekvämlighet glömt alldeles för många av historiens läxor och är därför starka förespråkare av ett mer centralstyrt internationellt system - ett system man legitimerar genom att just lyfta fram globala hot som klimatförändringar - för att på så sätt förmå världen att förstå att den västerländska historiens politiska grundvalar måste stöpas om. I USA finns dock ett parti som förmodligen är ett av de sista stora och inflytelserika partier i världen där man överlag förkastar klimatteorierna (på olika grunder: vetenskapliga, ideologiska, ekonomiska, etc). Det brukar oftast irritera européer. Europa har dock haft fel många gånger i historien. Och USA har genom historien agerat avsevärt mer moraliskt högstående än Europa.
Det är ett faktum, som faktiskt är empiriskt verifierbart.
Källa: Financial Post
Se även tidigare inlägg:
GOP vill eliminera USA:s stöd till FN:s klimatgrupp 20110302
Obamas topprådgivare i klimatfrågor avgår 20110125
GOP avskaffar Pelosis kommitté om global uppvärmning 20101202
----------------------
"The New Road to Serfdom" av Daniel Hannan 20101208
Realistisk internationalism – del 1: Nationsbaserad maktfördelning 20090513
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar