"Tortyren och de grymma förhörsmetoderna i Abu Ghraib-fängelset i Irak, var sanktionerade från högsta ort under president Bush, det står nu helt klart. Men trots det var det fångvaktarna som fick stå till svars. Vi har träffat Lynndie England. Ni minns henne från bilderna där hon poserade vid de avklädda irakiska fångarna..."
Reportaget fortsätter sedan med att berätta hur Lynndie England och hennes kamrater straffades, men förklarar vidare att "nu visar frisläppta dokument i USA att de bara följde order."
Att förövarna vid Abu Ghraib "bara följde order" är en tes som hävdats i flera år. Anklagelser har riktats inte minst mot tidigare försvarsminister Donald Rumsfeld. Däremot finns det inget som objektivt antyder att det nu "står helt klart" att Bushadministrationen sanktionerade övergreppen. Vad SVT:s reportage dock menar gör just detta är dessa frisläppt dokument.
Min första tanke när jag såg reportaget var därför vilka dokument som åsyftades? De av Obama-administrationen offentliggjorda dokumenten som handlar om förhören på Guantanamo av Al Qaida-fångar, eller några nya dokument som handlar specifikt om Abu Ghraib? (Något som reportaget definitivt antydde).
Jag ringde därför SVT och frågade vad det var för dokument som åsyftades, och fick svaret att de inte visste, och sa att jag borde maila deras USA-reporter som gjort reportaget. Jag gjorde detta och fick det svar jag misstänkte - att dokumenten som åsyftades var de dokument som Obama-administrationen nyligen släppt, och hon höll i sitt svar med mig - dokumenten handlade om Guantanamo, inte om Abu Ghraib (åtminstone inte primärt om Abu Ghraib, menade hon).
En skillnad av minst sagt tämligen stor vikt. Och bara om man redan på förhand bestämt sig för att Bushadministrationen auktoriserade Abu Ghraib-skandalen skulle en sådan skillnad behandlas som en petitess. Det sägs inte uttryckligen i reportaget att dokumenten handlar om Abu Ghraib (vilket de ju som sagt inte gör) men däremot är det som ovetande svensk tittare svårt att tro något annat. Något som tydligt exemplifieras i en artikel i Svenska Dagbladet, som är baserad på Rapports reportage där det skrivs så här:
"Lynndie England dömdes till tre års fängelse för tortyr av irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset. Nu visar nya dokument att övergreppen var sanktionerade från högsta ort.
– Jag kan inte göra något ogjort, säger fångvaktaren till Rapport."
Ord som tydligt uttrycker att även SVD-reportern, i tillit till SVT:s reportage, får uppfattningen att dokumenten handlar om Abu Ghraib.
I min mailkonversation med SVT-reportern - skriver hon att dokumenten som släppts dock inte bara handlar om Guantanamo utan att de användes för att legitimera CIA:s metoder även på många andra platser (som te x indirekt Abu Ghraib). Den saken säger dock dokumenten ingenting om - och även om så varit fallet så är dokumenten som det hänvisas till inget bevis för den saken. Det är således bara en spekulation från hennes (och många andras) sida. Hon säger vidare att man i dokumentens beskrivning av förhörsmetoder (så som att kasta in fångar i en vägg, et c) kan se likheter med vad som visas på bilderna.
I det avseendet instämmer jag. Många av orden som används i CIA:s dokument skulle utgöra passande rubriker på bilderna från Abu Ghraib. Av den anledningen vore det dock ännu viktigare att tydliggöra att dokumenten inte har specifikt med Abu Ghraib att göra, eftersom det råder en väldigt stor skillnad mellan vad som uttrycks på bilderna och vad som uttrycks i CIA-dokumenten.
Jag har sett bilderna, och läst dokumenten. Och en slående skillnad är att medan den uppfattning som ges av bilderna från Abu Ghraib framstår som ren skär sadism - så framstår CIA-dokumenten tvärtom, som mycket välgenomtänkta dokument som förklarar att metoderna är till för att specifikt förhöra ett visst antal utsedda fångar som vägrat att svara på frågor ställda under konventionella förhör, och som misstänks besitta information om en nära förestående attack.
Låt mig demonstrera skillnaderna i ord och bild:
I dokumenten beskrivs hur de "utökade"/tuffa förhörsmetoderna testats på amerikanska soldater, och att metoderna inte ger några fysiska men i efterhand. I dokumentet beskrivs att psykiska men inte heller ges, om fången har ett stabilt psyke - vilket måste fastslås innan metoderna brukas. I det första släppta dokumentet från den 1 augusti 2002, som handlar om ett begärt förhör med Abu Zubaydah, så säger rapporten så här i beskrivningen av vad som föregick begäran om att få tillåtelse att använda tuffare metoder:
"Zubaydah is currently being held by the United States. The interrogation team is certain that he has additional information that he refuses to divulge. Specifically, he is withholding information regarding terrorist networks in the United States or in Saudi Arabia and information regarding plans to conduct attacks within the United States or against our interests overseas. Zubaydah has become accustomed to a certain level of treatment and displays no signs of willingness to disclose further information. Moreover, your intelligence indicates that there is currently a level of "chatter" equal to that which preceded the September 11 attacks. In light of the information you believe Zubaydah has and the high level of threat you believe now exists, you wish to move the interrogations into what you describe as an "increased pressure phase".
Dokumentet beskriver sedan tio tekniker som steg för steg ska användas mot Zubaydah till dess han samarbetar, som inkastande i en falsk vägg, slag i ansiktet, fastspänd i stresspositioner, sömnberövande, att sätta honom i en bur med insekter (som han hade fobi mot - men en metod som inte brukades) och slutligen den mest omstridda metoden - skendränkning, eller waterboarding.
Var och en av dessa metoder diskuteras sedan utförligt - vilka eventuella konsekvenser i fysisk och psykiskt avseende som de kan få, och att metoderna omedelbart ska avbrytas om den närvarande läkaren anser att Zubaydah kan komma få grava mentala eller fysiska skador. Metoderna diskuteras sen utifrån ljuset av Zubaydahs hälsojournal.
Metoderna diskuteras också utförligt i ljuset av vad som räknas som tortyr, i det andra dokumentet av de tre offentliggjorda dokumenten, från den 10 maj 2005, som handlar om och hur de olika förhörsteknikerna kan kombineras, så står det så här i dess början:
"One overarching point from Techniques (dokumentet ifråga) bears repeating: Torture is abhorrent and universally repudiated... and the Presidentd has stated that the United States will not tolerate it."
Därefter beskrivs metoderna utförligt och hur saker och ting praktiskt ska gå tillväga - så småningom beskrivs också den mest omtalade metoden - waterboarding, där följande står att läsa:
"We understand that for a small number of detainees in very limited circumstances, the CIA may wish to use the waterboard technique. You have previously explained that the waterboard technique would be used only if: (1) the CIA has credible intelligence that a terrorist attack is imminent; (2) there are "substantial and credible indicators the subject has actionable intelligence that can prevent, disrupt or delay this attack"; and (3) other interrogation methods have failed or are unlikely to yield actionable intelligence in time to prevent the attack."
I slutet av dokumentet förklaras sen att det hela ska övervakas för att kunna se om det hela går för långt och då genast avbryta metoderna:
"...a system of medical and psychological monitoring of the detainee that would very likely identify any such unexpected results as they begin to occur and would require an interrogation to be modified or stopped if a detainee is in danger of severe physical pain."
Samma sak framgår i det tredje dokumentet från den 30 maj 2005, som bl a handlar om förhör med Khalid Sheik Mohammed (hjärnan bakom 9/11-attacken och den som skröt om att han med sin "välsignade högra hand" högg halsen av den judiske journalisten Daniel Pearl - en händelse som skildras dramatiskt i filmen "A Mighty Heart" med Angelina Jolie i en av huvudrollerna) diskuteras metodernas legalitet och varför man anser att de går att bruka. Bland annat sägs:
"Far from being constitutionally arbitary, the interrogation techniques at issue here are employed by the CIA only as reasonably deemed necessary to protect against grave threats to United States interests, a determination that is made at CIA Headquarters, with input from the on-scene interrogation team, pursuant to careful screening procedures that ensure that the techniques will be used as little as possible on as few detainees as possible."
Dokumentet förklarar vidare att waterboarding bara använts på 3 fångar (Khalid Sheik Mohammed, Abu Zubaydah och Abd Al Rahim Al-Nashiri) - och att metoden inte använts efter mars 2003 när Khalid Sheik Mohammed förhördes. Dokumentet förklarar sen lite av vad förhören med dessa metoder resulterade i:
"...the CIA believes that "the intelligence acquired from these interrogations has been a key reason why al Qaida has failed to launch a spectacular attack in the West since september 2001... In particular, the CIA believes that it would have been unable to obtain critical information from numerous detainees, including KSM (Khalid Sheik Mohammed) and Abu Zubaydah, without these enhanced techniques. Both KSM and Zubaydah had "expressed their belief that the general US population was ´weak´, lacked resilience, and would be unable to ´do what was necessary´ to prevent the terrorists from succeeding in their goals. Indeed, before the CIA used enhanced techniques in its interrogation of KSM, KSM resisted giving any answers to questions about future attacks, simply noting, ´Soon, you will know´".
Efter att metoderna brukats mot Khalid Sheik Mohammed ändrades dock hans inställning - dokumentet fortsätter lite senare med bl a:
"You have informed us that the interrogation of KSM - once enhanced techniques wer employed - led to the discovery of a KSM plot, the "Second Wave," to use East Asian operatives to crash a hijacked airliner into "a building in Los Angeles"
I slutet av dokumentet diskuteras metodernas legalitet - huruvida de är förenliga med USA:s konstituion, lagar och FN:s stadgar - detta diskuteras väldigt utförligt eftersom de är måna om att följa lagen, och anser att tortyr är såväl förbjudet som förkastligt. Dokumenten bör läsas i dess helhet. Och det kan noteras att dessa dokument inte är skapade av administrationen i "efterhand" utan tvärtom faktiskt var hemlighetsstämplade till dess Obama offentliggjorde dem.
Jämför nu citaten och beskrivningarna av dokumenten ovan, med bilderna nedan - som är några av de foton från förnedringen av fångar vid Abu Ghraib:
Man kan om man vill ha en annan åsikt än det som framförs i dokumenten. Man kan anse att metoderna ifråga trots allt är tortyr (vilket te x president Obama och John McCain, och många andra amerikanska politiker också gör). Man kan också anse att den information Al Qaida- medlemmar bar på, och som CIA ville få fram i rädsla för en ny attack, inte var tillräckligt viktig information för att rättfärdiga "tortyrmetoder". Man kan också ha åsikten att "tuffa förhör" eller tortyr om man så vill är en dålig metod, och istället förespråka andra metoder som mer lämpliga.
Däremot är det väldigt svårt att se hur de metodiska tillvägagångssätt i CIA:s dokument, med en stark betoning av att syftet med metoderna är att få fram information som fången i konventionella förhör vägrat dela med sig av - samt att fången ifråga hela tiden måste stå under strikt medicinsk bevakning för att ta så lite skada som möjligt, och för att så gott det går garantera att inga permanenta men ges - kan jämställas med den sadism som bilderna från Abu Ghraib ger uttryck för. Det är åtminstone min egen slutsats. Varje läsare är fri att bilda sin egen uppfattning. Däremot torde de flesta som läst dokumenten och sett bilderna vara ganska överens om att det i ett reportage om saken borde betonas att dokumenten som det hänvisas till i Rapport-reportaget ifråga, inte i första hand har med det som skedde på Abu Ghraib att göra.
Det betyder dock inte att ett det kanske inte finns någon koppling alls mellan förhören på Guantanamo (och på andra CIA-baser) med övergreppen på Abu Ghraib. Bevisligen har övergrepp begåtts vid flera tillfällen (och Obama har som bekant valt att inte ens släppa alla foton).
En fråga väl värd att ställas är om förhören av al-Qaida-fångar på Guantanamo kan ha inspirerat till dåden på Abu Ghraib? Kanske - blir svaret på den frågan. Möjligheten finns definitivt - och Carl Levin, den Demokratiske ledaren för Senatens "Committe on Armed Services", sa häromdagen att det var Bushregeringen som genom sina beslut sådde fröet till vad som senare skulle ske på Abu Ghraib (hans kommitte har också nyligen offentliggjort en rapport om saken). Men det är inte samma sak som att övergreppen på Abu Ghraib direkt skulle ha auktoriserats av president Bush och dennes närmaste ministrar - vilket är den fråga som här diskuteras, och vilket är vad Bush-regeringen anklagas för i SVT-reportaget. Och det är definitivt inte samma sak som att de citerade regerings-dokumenten ovan skulle ha gett sanktion till saken.
Men om Bushadministrationen inte direkt hade givit order om saken, hade då den amerikanska regeringen inget ansvar alls för incidenten vid Abu Ghraib?
Jo, förmodligen - eftersom en regering alltid har det yttersta ansvaret, helt oavsett om det är regeringen själv som givit order eller ej. Det indirekta ansvaret tog Bushregeringen också väldigt snabbt på sig. President Bush har förklarat att Abu Ghraib-incidenten var en av hans presidentperiods största misslyckanden. Och direkt efter skandalen tog den väldigt kritiserade fd försvarsministern Donald Rumsfeld personligen på sig ansvaret och erbjöd sig två gånger att avgå, något president Bush dock insisterade på att han inte behövde. I en radiointervju från den 4 augusti 2004, efter det att Rumsfeld besökt Irak sa han så här på frågan om reaktionen efter besöket och skandalen:
”Oh I think you re right. I didn’t see it needless to say. But I was there. On the one hand you just feel heartbroken, that people in our custody were mistreated that shouldn’t happen. It was also heartbreaking of course that hundreds of thousands of these wonderful young men and women saw there service tainted, by the impression that was left from those photos. And my heart broke for their parents as well, who know their sons and daughters to be fine honourable dedicated soldiers who are over there risking their lives and serving our nation in doing enormously noble work.
It also was so sad for me to know that a lot of people in Iraq and in the region and even I suppose around the world, believed the hateful things that were being said, that implied that those abuses, those abusive acts by those people in that prison depicted in the photos, in some way represented the policies of the United States government or the behaviour of other soldiers, which of course is simply not the fact. So I felt very badly about it. On the other hand I felt that someone needed to go there and to look those folks in the eye and tell them the truth, namely that their doing a wonderful job for our country and that the country is grateful to them. And I never go and speak to our troops that I don’t come away feeling better about our country, we’re so fortunate that their all volunteers, they put up their hands they say “Send me!” and they willing to go out and put their lives at risk to help make this a better world and God bless them for it.”
Ett citat jag lyssnade på när det sändes, och skrev ner ordagrant. Sådana ståndpunkter har dock mycket sällan förmedlats i svensk media (som sällan ens lät Bushregeringen få komma till tals alls på ett seriöst sätt), som hellre har önskat förmedla bilden av att USA:s regering (dvs Bushs regering) är direkt ansvariga (och som i Rapport-reportaget i fråga, i princip försöker skyla över Lynndie Englands beteende och egna ansvar). Och om man på förhand har den ståndpunkten så är det förstås oviktigt om dokumenten man använder för att styrka tesen om att Abu Ghraib "helt klart" var sanktionerat av Bush-regeringen, i själva verket handlade om Guantanamo. Men det är förstås inte oviktigt för dem som faktiskt är intresserade av sanningen.
SVT:s reportage och SVD:s artikel styrker den tes som i många avseenden varit en utgångspunkt för den här bloggen; att den som är intresserad av att faktiskt få en objektiv bild av amerikansk politik gör bäst i att hålla sig borta från svensk media. I synnerhet om det handlar om rapportering om Republikanerna. Det om något står "helt klart".
Källor: Rapports nyhetsinslag, SVD:s artikel
Se även tidigare inlägg:
Demokraten Carl Levin dissar Cheney 20090530
1 kommentar:
Utmärkt arbete!
Skicka en kommentar